Hjälp, vi går under!
Postat: 2011-05-07 22:53:09
Hej alla!
Jag har precis reggat mig här. Har äntligen fått tid för en utredning för min son, snart 11 år. Har sedan 2005 sökt hjälp men hela tiden blivit misstänkliggjord. BUP har gått på hypotesen att det är mig det är fel på i alla år. JAG har satts i stödsamtal, inte min son.
Har läst lite här och känner igen så mycket. Känner mig både lättad och ledsen av det. Lättad, därför att jag ÄR rädd för att det verkligen ÄR mitt fel alltihop (han har en lillasyster som är 7 år som mår jättebra, trots att familjesituationen är helt kaotisk). Ledsen därför att man förstås inte vill att ens barn ska ha problem som kan medföra livslångt handikapp.
Det har gått okej, inte bra, men okej tidigare. Jag har kunnat stå ut med att han får vansinnesutbrott över att alla hans kalsonger känns fel eller att det enda par byxor som han bestämt sig för att han kan ha på sig utan att få partiell förlamning och domningar hänger på tork efter att jag paniktvättat dem kvällen innan.
Jag kan ha överseende med att halva portionen mat ligger utanför hans tallrik när han äter, att han doppar håret i maten och att han behöver en timme för att ta sig ut genom dörren. Jag har kunnat skydda hans lillasyster hjälpligt mot hans verbala vulgariteter när han tycker att hon andas för högt eller sitter för nära och gör hans mat oätbar.
Men nu vägrar han att acceptera min roll som vuxen. ALLT blir en personlig kränkning. Jag är elak, jag ljuger, jag älskar honom inte och jag vill förmodligen helst att han dör. Vilket han, när han blivit tillräckligt upprörd (vilket händer upp till 20 gånger om dagen), också tycker att han ska och så står han och karvar sig med en kökskniv mot halsen eller försöker strypa sig själv med olika hjälpmedel. Till saken hör att hans far gick bort genom suicid och att jag länge trott att det är detta som hans beteende beror på, vilket det säkert gör, till viss del.
Ta dagen idag, t ex. Han vaknar och ber mig genast att dra åt helvete. Därefter startar han (utan att fråga om lov) min dator och frågar om han får ladda ner en iPhone app. Jag säger nej. Han får utbrott som varar i 30 minuter. Och då pratar jag SKRIK och VRÅL konstant i 30 minuter. Syrran bestämmer sig för att gå ut i köket och rita istället. Då går han dit och ber henne hålla käften när hon nynnar.
Han skriker obsceniteter åt mig när jag ryter till och ber honom att lämna lillsyrran utanför hans ilska. Därefter kräver han att jag ska kolla upp varför hans iPhone inte funkar som den ska. Jag säger att jag kan göra det EFTER att vi gjort dagens ärenden. Nytt utbrott. Han kan lika gärna ge bort sin *tretusen svärord* telefon och jag kan *tretusen svärord till* gå och dö.
Jag får ut honom i bilen och vi åker iväg. Han försöker strypa sig själv med sin t-shirt. Lillsyrran blir rädd förstås. Jag ringer de vi ska besöka och frågar om det finns något fik där de bor. Säger att jag behöver lugna sonen innan vi kommer. Jag får vägbeskrivning och lägger på. Nytt utbrott över att det tydligen inte var bråttom dit vi skulle. Jag är *tretusen svärord* lögnare som bara luras. Jag stannar bilen, sätter mig jämte honom i baksätet och säger: Om du mår så dåligt att du försöker strypa dig med din t-shirt, så är väl det mycket viktigare än att vi kommer i tid till ett möte?
Han bryter ihop och gråter. Säger att han är värdelös och att han vill dö. Blir undfallande och vill vara till lags. Vi träffar våra vänner. På väg därifrån föreslår jag att vi käkar sushi, vilket sonen älskar. Allt är frid och fröjd tills jag parkerar bilen hela 50 meter från sushistället. Nytt utbrott. Sedan utbrott över att han inte får äta jumbotallriken (för 360 kr). Nytt utbrott hemma för att han inte får spela dataspel... Det fortsätter och fortsätter. I oändlighet. Han blir ALDRIG nöjd. Jag kan ALDRIG göra rätt. Och jag VET att mitt jobb inte är att vara till lags, men det är sjukt jobbigt att alltid få tretusen svärord över sig så fort man överhuvudtaget visar sig.
Skolan går åt skogen. Han kan inte fokusera, tappar bort alla sina saker, vet aldrig var han ska vara. Senaste matteprovet satt han och stirrade på siffran 3 hela tiden därför att den störde honom och han inte kunde sluta stirra på den. Han räknade inte ett enda tal. Föreslår jag att han ska göra läxorna har jag garanterat en son som försöker döda sig själv en halvtimme senare.
Han kommer i princip aldrig i tid till skolan eftersom hans kläder alltid är fel och han måste byta de strumpor som det tog honom 1 timme att hitta och sätta på sig när han ska ta på sig skorna. Och eftersom strumporna känns fel så är hela hans liv förstört och han kastar av sig alla kläder och slänger sig hejdlöst gråtande på sängen. Detta efter att jag mottagit tresusen obsceniteter för att jag stört honom när han torkat sig efter att ha sovit i duschen i 45 minuter (ja, jag fick släpa honom därifrån). Jag väcker honom 2,5 timme innan han börjar skolan. Det räcker sällan, men jag kan inte väcka honom mitt i natten. Dessutom tar det ofta flera timmar för honom att somna eftersom han hela tiden blir rädd för nya inbillade ljud eller kommer på nåt han bara måste fixa.
Förlåt, detta blev långt. Jag behöver skriva av mig, antar jag. Jag undrar vad det finns för hjälp jag kan fråga efter. Jag är änka, inga släktingar finns, jag jobbar heltid för att få ekonomin att gå runt. Min dotter är en stark liten tjej som verkar må förvånansvärt bra i allt detta, men självklart påverkas hela familjen. Till saken hör att min son inte kan/vågart vara själv hemma och han är för stor för fritis. Det är en tidsekvation som inte går ihop för mig om vardagarna. Och vad ska jag ta mig till hela sommaren, när han är ledig och jag måste jobba?!
Jag skulle egentligen behöva få hjälp hemma och han skulle definitivt behöva få hjälp i skolan .De har slagit larm nu och sagt att det inte får och kan få fortgå som det gjort längre.
Jag älskar honom förstås, av hela mitt hjärta...
Jag har precis reggat mig här. Har äntligen fått tid för en utredning för min son, snart 11 år. Har sedan 2005 sökt hjälp men hela tiden blivit misstänkliggjord. BUP har gått på hypotesen att det är mig det är fel på i alla år. JAG har satts i stödsamtal, inte min son.
Har läst lite här och känner igen så mycket. Känner mig både lättad och ledsen av det. Lättad, därför att jag ÄR rädd för att det verkligen ÄR mitt fel alltihop (han har en lillasyster som är 7 år som mår jättebra, trots att familjesituationen är helt kaotisk). Ledsen därför att man förstås inte vill att ens barn ska ha problem som kan medföra livslångt handikapp.
Det har gått okej, inte bra, men okej tidigare. Jag har kunnat stå ut med att han får vansinnesutbrott över att alla hans kalsonger känns fel eller att det enda par byxor som han bestämt sig för att han kan ha på sig utan att få partiell förlamning och domningar hänger på tork efter att jag paniktvättat dem kvällen innan.
Jag kan ha överseende med att halva portionen mat ligger utanför hans tallrik när han äter, att han doppar håret i maten och att han behöver en timme för att ta sig ut genom dörren. Jag har kunnat skydda hans lillasyster hjälpligt mot hans verbala vulgariteter när han tycker att hon andas för högt eller sitter för nära och gör hans mat oätbar.
Men nu vägrar han att acceptera min roll som vuxen. ALLT blir en personlig kränkning. Jag är elak, jag ljuger, jag älskar honom inte och jag vill förmodligen helst att han dör. Vilket han, när han blivit tillräckligt upprörd (vilket händer upp till 20 gånger om dagen), också tycker att han ska och så står han och karvar sig med en kökskniv mot halsen eller försöker strypa sig själv med olika hjälpmedel. Till saken hör att hans far gick bort genom suicid och att jag länge trott att det är detta som hans beteende beror på, vilket det säkert gör, till viss del.
Ta dagen idag, t ex. Han vaknar och ber mig genast att dra åt helvete. Därefter startar han (utan att fråga om lov) min dator och frågar om han får ladda ner en iPhone app. Jag säger nej. Han får utbrott som varar i 30 minuter. Och då pratar jag SKRIK och VRÅL konstant i 30 minuter. Syrran bestämmer sig för att gå ut i köket och rita istället. Då går han dit och ber henne hålla käften när hon nynnar.
Han skriker obsceniteter åt mig när jag ryter till och ber honom att lämna lillsyrran utanför hans ilska. Därefter kräver han att jag ska kolla upp varför hans iPhone inte funkar som den ska. Jag säger att jag kan göra det EFTER att vi gjort dagens ärenden. Nytt utbrott. Han kan lika gärna ge bort sin *tretusen svärord* telefon och jag kan *tretusen svärord till* gå och dö.
Jag får ut honom i bilen och vi åker iväg. Han försöker strypa sig själv med sin t-shirt. Lillsyrran blir rädd förstås. Jag ringer de vi ska besöka och frågar om det finns något fik där de bor. Säger att jag behöver lugna sonen innan vi kommer. Jag får vägbeskrivning och lägger på. Nytt utbrott över att det tydligen inte var bråttom dit vi skulle. Jag är *tretusen svärord* lögnare som bara luras. Jag stannar bilen, sätter mig jämte honom i baksätet och säger: Om du mår så dåligt att du försöker strypa dig med din t-shirt, så är väl det mycket viktigare än att vi kommer i tid till ett möte?
Han bryter ihop och gråter. Säger att han är värdelös och att han vill dö. Blir undfallande och vill vara till lags. Vi träffar våra vänner. På väg därifrån föreslår jag att vi käkar sushi, vilket sonen älskar. Allt är frid och fröjd tills jag parkerar bilen hela 50 meter från sushistället. Nytt utbrott. Sedan utbrott över att han inte får äta jumbotallriken (för 360 kr). Nytt utbrott hemma för att han inte får spela dataspel... Det fortsätter och fortsätter. I oändlighet. Han blir ALDRIG nöjd. Jag kan ALDRIG göra rätt. Och jag VET att mitt jobb inte är att vara till lags, men det är sjukt jobbigt att alltid få tretusen svärord över sig så fort man överhuvudtaget visar sig.
Skolan går åt skogen. Han kan inte fokusera, tappar bort alla sina saker, vet aldrig var han ska vara. Senaste matteprovet satt han och stirrade på siffran 3 hela tiden därför att den störde honom och han inte kunde sluta stirra på den. Han räknade inte ett enda tal. Föreslår jag att han ska göra läxorna har jag garanterat en son som försöker döda sig själv en halvtimme senare.
Han kommer i princip aldrig i tid till skolan eftersom hans kläder alltid är fel och han måste byta de strumpor som det tog honom 1 timme att hitta och sätta på sig när han ska ta på sig skorna. Och eftersom strumporna känns fel så är hela hans liv förstört och han kastar av sig alla kläder och slänger sig hejdlöst gråtande på sängen. Detta efter att jag mottagit tresusen obsceniteter för att jag stört honom när han torkat sig efter att ha sovit i duschen i 45 minuter (ja, jag fick släpa honom därifrån). Jag väcker honom 2,5 timme innan han börjar skolan. Det räcker sällan, men jag kan inte väcka honom mitt i natten. Dessutom tar det ofta flera timmar för honom att somna eftersom han hela tiden blir rädd för nya inbillade ljud eller kommer på nåt han bara måste fixa.
Förlåt, detta blev långt. Jag behöver skriva av mig, antar jag. Jag undrar vad det finns för hjälp jag kan fråga efter. Jag är änka, inga släktingar finns, jag jobbar heltid för att få ekonomin att gå runt. Min dotter är en stark liten tjej som verkar må förvånansvärt bra i allt detta, men självklart påverkas hela familjen. Till saken hör att min son inte kan/vågart vara själv hemma och han är för stor för fritis. Det är en tidsekvation som inte går ihop för mig om vardagarna. Och vad ska jag ta mig till hela sommaren, när han är ledig och jag måste jobba?!
Jag skulle egentligen behöva få hjälp hemma och han skulle definitivt behöva få hjälp i skolan .De har slagit larm nu och sagt att det inte får och kan få fortgå som det gjort längre.
Jag älskar honom förstås, av hela mitt hjärta...