Har min dotter (8 år) AS? Hur hjälper man en ledsen tjej?
Postat: 2009-11-12 7:51:43
Jag undrar hur man vet om ens barn har aspergers och hur man gör för att hitta vägar i en vardag som inte fungerar så bra alla gånger.
Allting känns väldigt stort just nu och jag vet inte var jag ska vända mig, är lite rädd att skriva utan att bli förstådd för det är svårt att sätta ord på oro.
Min dotter, som är 8 år nu, upplevde sig mobbad på sin skola redan i sexårs och ettan så i våras bytte vi hastigt och lustigt skola då vi inte fick ngn rätsida på det. Gamla skolan tyckte inte direkt att hon var mobbad men vid elevsamtal kom det väl fram att det förekommit konstiga saker socialt som kunde tolkas som mobbning. Typ att hon så gärna ville vara med i lekar att hon kunde stå en hel rast och hålla i någons jacka för att sedan bli djupt sorgsen när rasten var slut och alla hade lekt utan henne medan hon bara stod där, andra saker också men bla sånt där.
Hon grät sig i alla fall igenom två år och vi orkade inte mer och flyttade henne då hon själv bad om det och insisterade efter att ha provat i en vecka. Nya skolan är en ganska liten men extremt strukturerad verksamhet med duktiga lärare och det fungerar bättre, för första gången i sitt liv leker min dotter, inte ens som bebis lekte hon, nu försöker hon i alla fall och även hemma åker leksaker fram som legat där i flera år.
Jag har pratat med nya skolan om mina tankar och hur det ser ut för min dotter hemma, och de sa att de funderat lite på det utifrån att de vet om pappans problematik (kommer till det sen) , men att eftersom det fungerar så bra som det gör i skolan och hon är så duktig i klassen väntar de med att "kolla" tills hon får problem i skolan. Problemet för mig är att det inte fungerar så bra hemma och om det är asperger problem eller generella problem som alla barn har det vet jag inte.
Hon har egentligen aldrig lekt och kan inte leka lekar som kräver fantasi eller spontanitet, hon säger själv att hon på nya skolan "lärt sig" att leka "mamma, pappa, barn" för att innan "kunde hon inte den leken".
Hon är i daglig konflikt med syskonen, har alltid haft svårt att leka med och behålla kamrater, är en kompis här slutar vännen alltid i systers rum och min dotter är ledsen och utanför. Leker barn en busig eller våldsam lek blir hon rädd på riktigt och försvarar sig som om de skulle attackera henne. Säger någon att de gör t.ex. en fälla tar hon det bokstavligt och blir upprörd eller rädd. Ofta i en lek står hon utanför och är lite avig och frågar om hon får vara med på ett sådant sätt att andra säger nej och då gråter hon. Hon liksom, säkerligen oavsiktligt, förstör lekar hela tiden, de måste bli precis som hon tänkt annars är det fel och hon blir arg på syskonen, varvid de blir arga och hon får inte vara med. Lekar som är exakt som t.ex. en tecknad film går bättre, eller om det finns tydliga regler, men då måste alla följa dem.
Hon samlar på saker, kartonger och petshops, försöker man slänga kartongerna för att hela rummet är en "soptipp" så får hon panik och gråter och letar upp säcken och tar tillbaka sakerna, fast man som vuxen tyckte att vi pratat igenom det noga och att hon själv valt vad som skulle bort. Hon har då fått lådor att ha samlingen i och en regel att samlingen får inte bli större än lådan, då ställde hon största lådan under sängen och staplade kartongerna till de pressades mot sängbotten, vilket ju var ganska kreativt. Men över lag är rummet rörigt och det verkar vara en organiserad röra för städar man blir hon väldigt stressad, högen med nallar i sängen ex. ska ligga som den ligger, fat med gamla tuggade dammiga tugg-gummin ska sparas osv. Kläder är lite samma sak, har hon beslutat på ett sätt och då måste det vara så, vissa färger är otänkbara, att komma iväg vissa mornar kan bli svårt och hon klär av sig och gråter om det inte är som hon tänkt. Håret samma sak. Vi gick till frisör och klippte det, en present från mig som hon var exalterad över men efteråt hatade hon sitt hår, drog i det och var jätteupprörd.
Hon har svårt med viss motorik, är livrädd för att exempelvis cykla och kan det inte helt fortfarande vid 8 års ålder men klättrar runt i träd och hoppar ned från träd som ingenting.
Hon har problem och har haft sedan hon var bebis med maten, vi blev utredda för det när hon var liten, fick åka till barnmottagningen i norrland där vi bodde och ta massor av prover och bvc var hemma och iakttog då de inte tyckte hon höll sin kurva ens som ettåring. När vi flyttade söderöver frågade jag nya BVC om det men då tyckte de inte det var ett problem längre.
Fortfarande dock vill hon inte äta grönsaker/frukt/korv av vissa sorter och blöt mat som soppa, sås och liknande. Ofta matvägrar hon hemma men i skolan säger de att hon äter, åter har de en extrem struktur vilket säkert påverkar för i förra skolan åt hon ibland dåligt. Jag är duktig på att laga mat och vi äter lagat varje kväll tillsammans men ändå sitter hon vanligen på fel håll på stolen och vägrar äta eller så säger hon att all mat jag lagar är äcklig eller att hon inte tycker om.
Hon är mycket intelligent och verbal, som en liten vuxen i ett barns kropp, tar på tok för stort ansvar för allt, det är svårt att avstyra hennes, ibland vuxna, försök att lägga sig i saker hemma rörande syskon och annat. Teknik förstår hon mycket bra, kunde hantera en dator ensam på sin tvåårsdag men då trodde vi att det var så med alla barn, då hon är vårt äldsta barn. Hon lärde sig prata tidigt och har ett ganska avancerat språk, kan många svåra begrepp, sa gärna romb redan som bebis hellre än enklare ord och sånt och jag kan också tycka att hon kan analysera på hög nivå, dock säger hon själv att den svåraste frågan de får i skolan är "varför" för det kan hon inte svara på.
Det verkar som hon ser sig själv som annorlunda till viss del, hon har sagt saker som "jag har pappas hjärna men min syster har nog fått en bit av både din och pappas" det är för mig nästan en lite läskig kommentar som jag inte vet hur jag ska svara på. Generellt för henne har alltid varit att hon tänkt mycket och alltid sagt saker som kändes vuxna eller avancerat tänkta. Hon säger också, "andra ser inte alla små saker som jag ser, vet du mamma att jag ser allting litet, små detaljer som ingen tänkt på att se" och "jag minns allt, vet du det, minns allting ända sedan jag var bebis" Samtidigt som hon har det här avancerade tänket är hon väldigt känslig, blir man det minsta arg på henne tycker hon att man "skriker" fast man pratar med vanlig om än allvarlig röst, Hon kan vara hur ledsen som helst över den sociala biten också.
Jag vet inte vad jag ska göra med allt. Jag är rädd att söka hjälp, när jag pratade med skolan och de inte verkade vilja ta det på allvar med att gå vidare så kände jag att de kanske tycker jag har fel och då vet jag inte, börjar ifrågasätta mig själv, tänker att jag sett/tänkt fel att jag förstorar upp tjafs mellan syskonen till någonting diagnosticerbart för att jag är lärare eller ngt, men samtidigt är hon så ledsen och frustrerad många gånger och jag vill kunna hjälpa.
Hennes pappa har "hemma diagnosticerat" sig själv med asperger efter år med en känsla av att vara annorlunda. Det var i läsandet att försöka förstå de praktiska svårigheter vi har hemma, han och jag, som jag läste och insåg att allt som varit svårt för henne var en del av bilden för flickor med asperger.
Om sedan han eller hon har det, det vet jag inte och min man vill inte gå vidare med sig själv i någon formell diagnos, vilket ju hade varit en väg tänker jag, men han upplever det när vi läst i böcker om det, som att det är "hemskt att läsa i böcker att han har "fel" i huvudet" vilket jag tycker är ett väldigt drastiskt/hemskt sätt att se på saker. Jag ser det mer som svar på frågor vi haft i åratal som inget verkat råda bot på och att man utifrån det måste hitta vägar, han har mer låst sig i nuläget, men så är det ganska nytt för oss.
Därför vet jag inte om det kan vara så att de båda har AS, eller om det är en helt annan problematik. Jag är rädd eftersom hon är så extremt smart och logisk att om jag går iväg för att hon ska bli utredd så skadar jag henne för livet, antingen för att hon har det och en diagnos tar och gör det hela värre på ngt vis, då hon på sitt logiska vis börjar analysera situationen, lite som hennes pappa gör nu. eller så för att hon inte har det och hon ska känna hela livet att vi tog henne till doktorn som att ngt var fel,
Jag vet inte om jag tänker dumt.
Rädslan för det okända, rädslan som förälder att ha fel, att göra ngt värre för ens barn.
Samtidigt vet jag inte heller vilken väg att gå, om skolan inte vill kolla ska jag gå via min läkare? Jag känner honom lite privat så att gå dit och säga "hej jag tror min dotter har asperger och kanske pappan också, du vet oss du fikade med här om dagen"
Känns svårt om det inte skulle vara så.
Finns det ngt man ska titta på innan för att veta? Några ledtrådar så man inte gör en stor cirkus av allt i onödan, det kanske är vanliga problem för en åttaåring som jag bara inte är bekant med.
Jag vet att det här är ett långt inlägg och säkert dåligt formulerat men tankarna hopar sig nästan på varandra i huvudet. Jag hoppas bara att någonstans där ute finns någon som kan hjälpa mig avgöra om det finns ngt att se djupare på eller om det handlar om andra bitar att ta tag i som är vanliga i alla familjer.
Allting känns väldigt stort just nu och jag vet inte var jag ska vända mig, är lite rädd att skriva utan att bli förstådd för det är svårt att sätta ord på oro.
Min dotter, som är 8 år nu, upplevde sig mobbad på sin skola redan i sexårs och ettan så i våras bytte vi hastigt och lustigt skola då vi inte fick ngn rätsida på det. Gamla skolan tyckte inte direkt att hon var mobbad men vid elevsamtal kom det väl fram att det förekommit konstiga saker socialt som kunde tolkas som mobbning. Typ att hon så gärna ville vara med i lekar att hon kunde stå en hel rast och hålla i någons jacka för att sedan bli djupt sorgsen när rasten var slut och alla hade lekt utan henne medan hon bara stod där, andra saker också men bla sånt där.
Hon grät sig i alla fall igenom två år och vi orkade inte mer och flyttade henne då hon själv bad om det och insisterade efter att ha provat i en vecka. Nya skolan är en ganska liten men extremt strukturerad verksamhet med duktiga lärare och det fungerar bättre, för första gången i sitt liv leker min dotter, inte ens som bebis lekte hon, nu försöker hon i alla fall och även hemma åker leksaker fram som legat där i flera år.
Jag har pratat med nya skolan om mina tankar och hur det ser ut för min dotter hemma, och de sa att de funderat lite på det utifrån att de vet om pappans problematik (kommer till det sen) , men att eftersom det fungerar så bra som det gör i skolan och hon är så duktig i klassen väntar de med att "kolla" tills hon får problem i skolan. Problemet för mig är att det inte fungerar så bra hemma och om det är asperger problem eller generella problem som alla barn har det vet jag inte.
Hon har egentligen aldrig lekt och kan inte leka lekar som kräver fantasi eller spontanitet, hon säger själv att hon på nya skolan "lärt sig" att leka "mamma, pappa, barn" för att innan "kunde hon inte den leken".
Hon är i daglig konflikt med syskonen, har alltid haft svårt att leka med och behålla kamrater, är en kompis här slutar vännen alltid i systers rum och min dotter är ledsen och utanför. Leker barn en busig eller våldsam lek blir hon rädd på riktigt och försvarar sig som om de skulle attackera henne. Säger någon att de gör t.ex. en fälla tar hon det bokstavligt och blir upprörd eller rädd. Ofta i en lek står hon utanför och är lite avig och frågar om hon får vara med på ett sådant sätt att andra säger nej och då gråter hon. Hon liksom, säkerligen oavsiktligt, förstör lekar hela tiden, de måste bli precis som hon tänkt annars är det fel och hon blir arg på syskonen, varvid de blir arga och hon får inte vara med. Lekar som är exakt som t.ex. en tecknad film går bättre, eller om det finns tydliga regler, men då måste alla följa dem.
Hon samlar på saker, kartonger och petshops, försöker man slänga kartongerna för att hela rummet är en "soptipp" så får hon panik och gråter och letar upp säcken och tar tillbaka sakerna, fast man som vuxen tyckte att vi pratat igenom det noga och att hon själv valt vad som skulle bort. Hon har då fått lådor att ha samlingen i och en regel att samlingen får inte bli större än lådan, då ställde hon största lådan under sängen och staplade kartongerna till de pressades mot sängbotten, vilket ju var ganska kreativt. Men över lag är rummet rörigt och det verkar vara en organiserad röra för städar man blir hon väldigt stressad, högen med nallar i sängen ex. ska ligga som den ligger, fat med gamla tuggade dammiga tugg-gummin ska sparas osv. Kläder är lite samma sak, har hon beslutat på ett sätt och då måste det vara så, vissa färger är otänkbara, att komma iväg vissa mornar kan bli svårt och hon klär av sig och gråter om det inte är som hon tänkt. Håret samma sak. Vi gick till frisör och klippte det, en present från mig som hon var exalterad över men efteråt hatade hon sitt hår, drog i det och var jätteupprörd.
Hon har svårt med viss motorik, är livrädd för att exempelvis cykla och kan det inte helt fortfarande vid 8 års ålder men klättrar runt i träd och hoppar ned från träd som ingenting.
Hon har problem och har haft sedan hon var bebis med maten, vi blev utredda för det när hon var liten, fick åka till barnmottagningen i norrland där vi bodde och ta massor av prover och bvc var hemma och iakttog då de inte tyckte hon höll sin kurva ens som ettåring. När vi flyttade söderöver frågade jag nya BVC om det men då tyckte de inte det var ett problem längre.
Fortfarande dock vill hon inte äta grönsaker/frukt/korv av vissa sorter och blöt mat som soppa, sås och liknande. Ofta matvägrar hon hemma men i skolan säger de att hon äter, åter har de en extrem struktur vilket säkert påverkar för i förra skolan åt hon ibland dåligt. Jag är duktig på att laga mat och vi äter lagat varje kväll tillsammans men ändå sitter hon vanligen på fel håll på stolen och vägrar äta eller så säger hon att all mat jag lagar är äcklig eller att hon inte tycker om.
Hon är mycket intelligent och verbal, som en liten vuxen i ett barns kropp, tar på tok för stort ansvar för allt, det är svårt att avstyra hennes, ibland vuxna, försök att lägga sig i saker hemma rörande syskon och annat. Teknik förstår hon mycket bra, kunde hantera en dator ensam på sin tvåårsdag men då trodde vi att det var så med alla barn, då hon är vårt äldsta barn. Hon lärde sig prata tidigt och har ett ganska avancerat språk, kan många svåra begrepp, sa gärna romb redan som bebis hellre än enklare ord och sånt och jag kan också tycka att hon kan analysera på hög nivå, dock säger hon själv att den svåraste frågan de får i skolan är "varför" för det kan hon inte svara på.
Det verkar som hon ser sig själv som annorlunda till viss del, hon har sagt saker som "jag har pappas hjärna men min syster har nog fått en bit av både din och pappas" det är för mig nästan en lite läskig kommentar som jag inte vet hur jag ska svara på. Generellt för henne har alltid varit att hon tänkt mycket och alltid sagt saker som kändes vuxna eller avancerat tänkta. Hon säger också, "andra ser inte alla små saker som jag ser, vet du mamma att jag ser allting litet, små detaljer som ingen tänkt på att se" och "jag minns allt, vet du det, minns allting ända sedan jag var bebis" Samtidigt som hon har det här avancerade tänket är hon väldigt känslig, blir man det minsta arg på henne tycker hon att man "skriker" fast man pratar med vanlig om än allvarlig röst, Hon kan vara hur ledsen som helst över den sociala biten också.
Jag vet inte vad jag ska göra med allt. Jag är rädd att söka hjälp, när jag pratade med skolan och de inte verkade vilja ta det på allvar med att gå vidare så kände jag att de kanske tycker jag har fel och då vet jag inte, börjar ifrågasätta mig själv, tänker att jag sett/tänkt fel att jag förstorar upp tjafs mellan syskonen till någonting diagnosticerbart för att jag är lärare eller ngt, men samtidigt är hon så ledsen och frustrerad många gånger och jag vill kunna hjälpa.
Hennes pappa har "hemma diagnosticerat" sig själv med asperger efter år med en känsla av att vara annorlunda. Det var i läsandet att försöka förstå de praktiska svårigheter vi har hemma, han och jag, som jag läste och insåg att allt som varit svårt för henne var en del av bilden för flickor med asperger.
Om sedan han eller hon har det, det vet jag inte och min man vill inte gå vidare med sig själv i någon formell diagnos, vilket ju hade varit en väg tänker jag, men han upplever det när vi läst i böcker om det, som att det är "hemskt att läsa i böcker att han har "fel" i huvudet" vilket jag tycker är ett väldigt drastiskt/hemskt sätt att se på saker. Jag ser det mer som svar på frågor vi haft i åratal som inget verkat råda bot på och att man utifrån det måste hitta vägar, han har mer låst sig i nuläget, men så är det ganska nytt för oss.
Därför vet jag inte om det kan vara så att de båda har AS, eller om det är en helt annan problematik. Jag är rädd eftersom hon är så extremt smart och logisk att om jag går iväg för att hon ska bli utredd så skadar jag henne för livet, antingen för att hon har det och en diagnos tar och gör det hela värre på ngt vis, då hon på sitt logiska vis börjar analysera situationen, lite som hennes pappa gör nu. eller så för att hon inte har det och hon ska känna hela livet att vi tog henne till doktorn som att ngt var fel,
Jag vet inte om jag tänker dumt.
Rädslan för det okända, rädslan som förälder att ha fel, att göra ngt värre för ens barn.
Samtidigt vet jag inte heller vilken väg att gå, om skolan inte vill kolla ska jag gå via min läkare? Jag känner honom lite privat så att gå dit och säga "hej jag tror min dotter har asperger och kanske pappan också, du vet oss du fikade med här om dagen"
Känns svårt om det inte skulle vara så.
Finns det ngt man ska titta på innan för att veta? Några ledtrådar så man inte gör en stor cirkus av allt i onödan, det kanske är vanliga problem för en åttaåring som jag bara inte är bekant med.
Jag vet att det här är ett långt inlägg och säkert dåligt formulerat men tankarna hopar sig nästan på varandra i huvudet. Jag hoppas bara att någonstans där ute finns någon som kan hjälpa mig avgöra om det finns ngt att se djupare på eller om det handlar om andra bitar att ta tag i som är vanliga i alla familjer.