Har min dotter (8 år) AS? Hur hjälper man en ledsen tjej?

Alla frågor om Asperger i relation till barn och/eller föräldrarollen.

 Moderator: Alien

Har min dotter (8 år) AS? Hur hjälper man en ledsen tjej?

Inläggav Lauran » 2009-11-12 6:51:43

Jag undrar hur man vet om ens barn har aspergers och hur man gör för att hitta vägar i en vardag som inte fungerar så bra alla gånger.

Allting känns väldigt stort just nu och jag vet inte var jag ska vända mig, är lite rädd att skriva utan att bli förstådd för det är svårt att sätta ord på oro.

Min dotter, som är 8 år nu, upplevde sig mobbad på sin skola redan i sexårs och ettan så i våras bytte vi hastigt och lustigt skola då vi inte fick ngn rätsida på det. Gamla skolan tyckte inte direkt att hon var mobbad men vid elevsamtal kom det väl fram att det förekommit konstiga saker socialt som kunde tolkas som mobbning. Typ att hon så gärna ville vara med i lekar att hon kunde stå en hel rast och hålla i någons jacka för att sedan bli djupt sorgsen när rasten var slut och alla hade lekt utan henne medan hon bara stod där, andra saker också men bla sånt där.

Hon grät sig i alla fall igenom två år och vi orkade inte mer och flyttade henne då hon själv bad om det och insisterade efter att ha provat i en vecka. Nya skolan är en ganska liten men extremt strukturerad verksamhet med duktiga lärare och det fungerar bättre, för första gången i sitt liv leker min dotter, inte ens som bebis lekte hon, nu försöker hon i alla fall och även hemma åker leksaker fram som legat där i flera år.

Jag har pratat med nya skolan om mina tankar och hur det ser ut för min dotter hemma, och de sa att de funderat lite på det utifrån att de vet om pappans problematik (kommer till det sen) , men att eftersom det fungerar så bra som det gör i skolan och hon är så duktig i klassen väntar de med att "kolla" tills hon får problem i skolan. Problemet för mig är att det inte fungerar så bra hemma och om det är asperger problem eller generella problem som alla barn har det vet jag inte.

Hon har egentligen aldrig lekt och kan inte leka lekar som kräver fantasi eller spontanitet, hon säger själv att hon på nya skolan "lärt sig" att leka "mamma, pappa, barn" för att innan "kunde hon inte den leken".

Hon är i daglig konflikt med syskonen, har alltid haft svårt att leka med och behålla kamrater, är en kompis här slutar vännen alltid i systers rum och min dotter är ledsen och utanför. Leker barn en busig eller våldsam lek blir hon rädd på riktigt och försvarar sig som om de skulle attackera henne. Säger någon att de gör t.ex. en fälla tar hon det bokstavligt och blir upprörd eller rädd. Ofta i en lek står hon utanför och är lite avig och frågar om hon får vara med på ett sådant sätt att andra säger nej och då gråter hon. Hon liksom, säkerligen oavsiktligt, förstör lekar hela tiden, de måste bli precis som hon tänkt annars är det fel och hon blir arg på syskonen, varvid de blir arga och hon får inte vara med. Lekar som är exakt som t.ex. en tecknad film går bättre, eller om det finns tydliga regler, men då måste alla följa dem.

Hon samlar på saker, kartonger och petshops, försöker man slänga kartongerna för att hela rummet är en "soptipp" så får hon panik och gråter och letar upp säcken och tar tillbaka sakerna, fast man som vuxen tyckte att vi pratat igenom det noga och att hon själv valt vad som skulle bort. Hon har då fått lådor att ha samlingen i och en regel att samlingen får inte bli större än lådan, då ställde hon största lådan under sängen och staplade kartongerna till de pressades mot sängbotten, vilket ju var ganska kreativt. Men över lag är rummet rörigt och det verkar vara en organiserad röra för städar man blir hon väldigt stressad, högen med nallar i sängen ex. ska ligga som den ligger, fat med gamla tuggade dammiga tugg-gummin ska sparas osv. Kläder är lite samma sak, har hon beslutat på ett sätt och då måste det vara så, vissa färger är otänkbara, att komma iväg vissa mornar kan bli svårt och hon klär av sig och gråter om det inte är som hon tänkt. Håret samma sak. Vi gick till frisör och klippte det, en present från mig som hon var exalterad över men efteråt hatade hon sitt hår, drog i det och var jätteupprörd.

Hon har svårt med viss motorik, är livrädd för att exempelvis cykla och kan det inte helt fortfarande vid 8 års ålder men klättrar runt i träd och hoppar ned från träd som ingenting.

Hon har problem och har haft sedan hon var bebis med maten, vi blev utredda för det när hon var liten, fick åka till barnmottagningen i norrland där vi bodde och ta massor av prover och bvc var hemma och iakttog då de inte tyckte hon höll sin kurva ens som ettåring. När vi flyttade söderöver frågade jag nya BVC om det men då tyckte de inte det var ett problem längre.
Fortfarande dock vill hon inte äta grönsaker/frukt/korv av vissa sorter och blöt mat som soppa, sås och liknande. Ofta matvägrar hon hemma men i skolan säger de att hon äter, åter har de en extrem struktur vilket säkert påverkar för i förra skolan åt hon ibland dåligt. Jag är duktig på att laga mat och vi äter lagat varje kväll tillsammans men ändå sitter hon vanligen på fel håll på stolen och vägrar äta eller så säger hon att all mat jag lagar är äcklig eller att hon inte tycker om.

Hon är mycket intelligent och verbal, som en liten vuxen i ett barns kropp, tar på tok för stort ansvar för allt, det är svårt att avstyra hennes, ibland vuxna, försök att lägga sig i saker hemma rörande syskon och annat. Teknik förstår hon mycket bra, kunde hantera en dator ensam på sin tvåårsdag men då trodde vi att det var så med alla barn, då hon är vårt äldsta barn. Hon lärde sig prata tidigt och har ett ganska avancerat språk, kan många svåra begrepp, sa gärna romb redan som bebis hellre än enklare ord och sånt och jag kan också tycka att hon kan analysera på hög nivå, dock säger hon själv att den svåraste frågan de får i skolan är "varför" för det kan hon inte svara på.

Det verkar som hon ser sig själv som annorlunda till viss del, hon har sagt saker som "jag har pappas hjärna men min syster har nog fått en bit av både din och pappas" det är för mig nästan en lite läskig kommentar som jag inte vet hur jag ska svara på. Generellt för henne har alltid varit att hon tänkt mycket och alltid sagt saker som kändes vuxna eller avancerat tänkta. Hon säger också, "andra ser inte alla små saker som jag ser, vet du mamma att jag ser allting litet, små detaljer som ingen tänkt på att se" och "jag minns allt, vet du det, minns allting ända sedan jag var bebis" Samtidigt som hon har det här avancerade tänket är hon väldigt känslig, blir man det minsta arg på henne tycker hon att man "skriker" fast man pratar med vanlig om än allvarlig röst, Hon kan vara hur ledsen som helst över den sociala biten också.

Jag vet inte vad jag ska göra med allt. Jag är rädd att söka hjälp, när jag pratade med skolan och de inte verkade vilja ta det på allvar med att gå vidare så kände jag att de kanske tycker jag har fel och då vet jag inte, börjar ifrågasätta mig själv, tänker att jag sett/tänkt fel att jag förstorar upp tjafs mellan syskonen till någonting diagnosticerbart för att jag är lärare eller ngt, men samtidigt är hon så ledsen och frustrerad många gånger och jag vill kunna hjälpa.

Hennes pappa har "hemma diagnosticerat" sig själv med asperger efter år med en känsla av att vara annorlunda. Det var i läsandet att försöka förstå de praktiska svårigheter vi har hemma, han och jag, som jag läste och insåg att allt som varit svårt för henne var en del av bilden för flickor med asperger.

Om sedan han eller hon har det, det vet jag inte och min man vill inte gå vidare med sig själv i någon formell diagnos, vilket ju hade varit en väg tänker jag, men han upplever det när vi läst i böcker om det, som att det är "hemskt att läsa i böcker att han har "fel" i huvudet" vilket jag tycker är ett väldigt drastiskt/hemskt sätt att se på saker. Jag ser det mer som svar på frågor vi haft i åratal som inget verkat råda bot på och att man utifrån det måste hitta vägar, han har mer låst sig i nuläget, men så är det ganska nytt för oss.

Därför vet jag inte om det kan vara så att de båda har AS, eller om det är en helt annan problematik. Jag är rädd eftersom hon är så extremt smart och logisk att om jag går iväg för att hon ska bli utredd så skadar jag henne för livet, antingen för att hon har det och en diagnos tar och gör det hela värre på ngt vis, då hon på sitt logiska vis börjar analysera situationen, lite som hennes pappa gör nu. eller så för att hon inte har det och hon ska känna hela livet att vi tog henne till doktorn som att ngt var fel,
Jag vet inte om jag tänker dumt.

Rädslan för det okända, rädslan som förälder att ha fel, att göra ngt värre för ens barn.

Samtidigt vet jag inte heller vilken väg att gå, om skolan inte vill kolla ska jag gå via min läkare? Jag känner honom lite privat så att gå dit och säga "hej jag tror min dotter har asperger och kanske pappan också, du vet oss du fikade med här om dagen" :)
Känns svårt om det inte skulle vara så.

Finns det ngt man ska titta på innan för att veta? Några ledtrådar så man inte gör en stor cirkus av allt i onödan, det kanske är vanliga problem för en åttaåring som jag bara inte är bekant med.

Jag vet att det här är ett långt inlägg och säkert dåligt formulerat men tankarna hopar sig nästan på varandra i huvudet. Jag hoppas bara att någonstans där ute finns någon som kan hjälpa mig avgöra om det finns ngt att se djupare på eller om det handlar om andra bitar att ta tag i som är vanliga i alla familjer.
Senast redigerad av Lauran 2011-05-04 21:40:06, redigerad totalt 1 gång.
Lauran
Ny medlem
 
Inlägg: 2
Anslöt: 2009-11-12

Inläggav Trixy » 2009-11-12 7:02:01

Hej
Jag tycker du ska kontakta barnhabiliteringen och be om en utredning. Att fadern sitter och hemmadiagnoserar sig kan vara fel då skillnaden mellan ex ADHD och asperger kan vara liten...

Vart bor du? Du skrev att du bott i norrland..vart?
Senast redigerad av Trixy 2011-05-04 21:40:06, redigerad totalt 1 gång.
Trixy
 
Inlägg: 192
Anslöt: 2008-07-25
Ort: Nälden

Inläggav Rosamunda » 2009-11-12 7:18:26

Altså spontant som en helt lekmnannamässig åsikt, så låter det som om din dotter påminner såå mycket om mig själv, som jag var som barn, men som sagt, jag har ännu ej fått någon diagnos, men det du berättar låter väldigt typiskt asperger/autism. Hon verkar vara en underbar liten tjej!!

För övrigt tycker jag att du ska propsa på en NPF utredning in till sista avslaget!

Jag vågar inte säga mer för att det inte ska bli fel, men du, var EXTRA rädd om henne !! Oavsett vad sjukvården säger!
Senast redigerad av Rosamunda 2011-05-04 21:40:06, redigerad totalt 1 gång.
Rosamunda
 
Inlägg: 58
Anslöt: 2009-11-12
Ort: Stockholm

Inläggav barracuber » 2009-11-12 7:53:10

Du skriver verkligen inte illa, tvärtom texten flyter väldigt lätt. Fast aningens långt var det, många här hade tyckt det men det beror oftast på brist på ork.

Får jag fråga om du själv uppfattar dig som NT eller om du kan tänkas ha nån mild form av NPF? Om du är NT har din dotters drag kommit från din man, och hans drag låter ganska milda. Hur lever din man, jobbar han, har han vänner, är han social? SJälv då?

Rent spontant låter din beskrivning av dottern som att hon mycket väl kan ha asperger/NPF.
Senast redigerad av barracuber 2011-05-04 21:40:06, redigerad totalt 2 gånger.
barracuber
 
Inlägg: 10990
Anslöt: 2007-02-11
Ort: Västsverige

Inläggav Bjäbbmonstret » 2009-11-12 12:44:40

Hoppas det går bra hur ni än väljer att göra.
Tänk bara på att de som har valt att ta avstånd från sin diagnos eller inte sökt svar i en diagnos kanske inte söker sig till eller väljer att stanna på det här forumet.
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 21:40:06, redigerad totalt 1 gång.
Bjäbbmonstret
 
Inlägg: 10180
Anslöt: 2007-11-15
Ort: Mälardalen

Tack!

Inläggav Lauran » 2009-11-12 16:04:07

Hejsan

Tack för alla svar, det blev en knuff till att i alla fall börja försöka få tag på skolsköterskan igen. Jag hamnade fel på grund av eniro och fick prata med en bvc person på någon enhet i en större stad i närheten, hon var jättebra! :) och fast det inte var "hennes bord" så frågade jag om BUP och dyl och sa att skolan slagit det lite ifrån sig, frågade efter andra vägar och då gav hon bra tips och insikter och uppmanade mig, precis som ni här, att stå på mig mot skolan.

Jobbigt att behöva vara den "jobbiga" mamman men jag får slå bort min egen självbild i det här och vara så envis som jag kan vara :) för dotterns skull.

När det gäller bakgrunden (barracuber) så kanske den egentligen inte faller under rubriken föräldraskap men min man är den som troligen har AS. Han är den tysta, mystiska, superintelligenta datakillen från norr som stal mitt hjärta.
Det gick ganska många år av samma återkommande problem innan han började tänka åt asperger hållet då några av hans kollegor "har diagnosen" och han kände igen sig.
Han har alltid varit den som inget säger, som inte städar eller tar ansvar och som blir "sur" när det ska komma folk och som inte ens vill träffa sina egna föräldrar.

Nu förstår vi varandra bättre, har läst några rätt okej böcker om NT/aspie relationer och det var ju som att läsa om oss, från att vi flyttade ihop samma dag vi träffades till kommunikationsproblemen, så det har ju hjälpt livet avsevärt :) (även om vi inte är i hamn än och det finns jobbiga dagar, framförallt min man är stundtals deprimerad över insikten fast den egentligen löser allt snarare än tvärt om).

Det var när vi läste som vi såg mer och mer som stämde på dottern, innan tänkte jag som med fadern att hon bara var så himla intelligent :)
Den sociala problematiken, tänkte jag mycket utifrån först; att hon var liten, sen ny i skolan, till att hon hade otrevliga klasskompisar och slutligen mobbningen som förklarade allt tyckte jag.

Det är väl först nu i nya, bra skolan, där hon trivs som problemen hemma blir tydliga, just för att dom är kvar fast hon trivs i skolan och fast "allt ska vara bra nu".

Sedan börjar hon mer och mer sätta ord på den där utanför-känslan som min man pratade om, och då vill man ju hjälpa vad än det beror på.

Hur är det med era barn eller era egna erfarenheter ni som läser det här, vet man, känner man sig annorlunda, eller tolkar jag in för mycket i hennes tankar?

Och (Rosamunda) jag ska verkligen ta vara på henne, det känns ibland att hon hamnar i kläm med alla konflikter med syskonen som blir och att hon blir så ledsen och känner sig missförstådd och sådana gånger känner man sig så redskapslös, som man inte vet hur man ska hjälpa. Senaste tiden har nog också oron förskjutit fokus, jag är jätteglad över ditt meddelande som lyste med ett mjukt ljus på allt det underbara som är min dotter :) Dagens första leende i mitt inre, Tack!

Tack alla än en gång, det är middagsdags i huset snart, och jag känner mig inte lika ledsen och orolig längre, så glad att jag hittade hit idag.
Senast redigerad av Lauran 2011-05-04 21:40:06, redigerad totalt 1 gång.
Lauran
Ny medlem
 
Inlägg: 2
Anslöt: 2009-11-12

Inläggav Denper » 2009-11-12 16:08:40

Hej, jag håller med om att du bör kontakta barnhabiliteringen. Det är mycket man känner igen personligen, men det är lite oprecist att gå vidare med. Vad gäller själva utredningen så kommer din attityd mot din dotter att spela stor roll. Agerar du som om hon riskerar att få en stämpel så kommer det möjligen att gå fram. Agerar du som om du ber om andras hjälp med att förstå hur ni gemensamt ska få det bättre så är upplevelsen inte lika svart, tror jag. Det verkar för mig som om din oro över situationen påverkar er vardag negativt (ren gissning utifrån text), och det är verkligen bäst att gå vidare då. Jag har inga goda erfarenheter av skolors uppmärksamhet på barn med andra behov så det skulle jag ignorera.
Senast redigerad av Denper 2011-05-04 21:40:06, redigerad totalt 1 gång.
Denper
 
Inlägg: 72
Anslöt: 2009-11-09
Ort: Karlstad

Inläggav nano » 2009-11-15 9:26:29

Jag skulle föreslå att ta med henne o titta på industrier när de har öppet hus eller ringa o fråga om ni kan få komma själva.
Troligen kommer hon bli glad utav det, kanske tom varaktigt glad och det tror jag kommer o hjälpa henne i vardagen.
Troligen kommer hon att genast förstå maskinerna, tror hon skulle ha nytta av cadprogram någon gång i framtiden eller kanske redan nu.
Nackdelen är att de är dyra men det är fullt möjligt att det går o få programen gratis om du berättar vad du vill ha programmet till, kanske de ger henne någon dags "provapå-kurs".
De är nog glada åt om de kan få henne att använda just deras program, frågan är bara om de ska ta betalt eller inte.

Det finns även fullt fungerande demoprogram som man kan installera om efter 30 dagar och liknande.
Utan att veta särskilt mycket om henne så skulle jag rekomendera Ironcad, SolidWorks och om hon råkar få intresse för elektronik så rekomenderar jag EaglePCB http://www.cadsoft.de/
Den är gratis för hemmaanvändare men kostar runt 9000 kr att köpa för proffessionellt bruk.
Cadprogram är läskigt dyra att köpa men som tur är har leverantörerna intresse av att folk vill lära sig deras program :)

Jag var o tittade på en tryckpress som liten och var glad åt insikten att jag kunde förstå dess funktion och hitta på nya sätt att bygga den.

Jag tror din dotter kommer att bli något hon gillar, förmodligen kommer hon att syssla med något tekniskt :)
Världens bästa syssla enligt mig.
Dessutom gissar jag på att hon kommer att bli ruskigt bra på det hon vill göra.

Blir hon som mig så får hon dåliga betyg i det hon inte gillar och toppbetyg i det hon gillar.

Det var någon lärare som sade sig inte bli klok på mig eftersom jag hade sådan extrem spridning i mina betyg.
Men jag gick ju inte till skolan för att skaffa betyg, jag var där för o lära mig det jag tyckte var intressant.

Kolla gärna på:
http://www.mensa.se/content/view/45/94/
Jag får en aning om att din dotter ligger i absoluta toppen :)
Senast redigerad av nano 2011-05-04 21:40:06, redigerad totalt 1 gång.
nano
 
Inlägg: 5942
Anslöt: 2008-06-20
Ort: /home/Jorden/Stockholm

Inläggav Sam » 2009-11-15 11:50:53

1. vad skulle du göra med vetskapen, om det visade sig att det är AS vid en utredning?

2.På vlket sätt tänker du att en diagnos skulle hjälpa henne just nu i hennes vardag?

3. Vem utav er är det som har behovet av en diagnos just nu? (Kan mycket väl vara båda) Isf på vilka sätt?

4. Skulle du berätta för din dotter, att hon har något som heter tex AS?

Jag tycker att du skriver bra. Och jag kan förstå dina funderingar och jag tycker att de är befogade. Men jag tror också att det är viktigt att fundera över varför man vill göra en utredning och vad man förväntar sig av den.

Tyvärr så tänker jag att det finns en risk att man fokuserar och relaterar allt för mycket till diagnosen. Att man glömmer att se allt det som är vanligt och faktiskt fungerar.

Min upplevelse är att många föräldrar i sin iver att hjälpa, ibland kanske till och med gör sina barn mer handikappade än vad de är. Att man planar ut deras väg, så mycket så att det saknas utrymme för att få lära sig av sina egna misstag/misslyckanden och att ta eget ansvar.
Det är viktigt att inse att utvecklingskurvan kan se annorlunda ut än för de flesta andra barn. Jag tänker att det är viktigt att se att den individuella kurvan utvecklas, istället för att jämföra våra barn med andra barn i samma ålder. Ibland ligger vi långt förre, ibland där vi förväntas vara, ibland långt efter. Men tids nog kommer vi ikapp. Men jag tänker att det är viktigt att få utvecklas i den takt man är mogen för det.

Sedan ska man nog komma ihåg att man inte kan göra om någon, oavsett om det är en barn/tonåring eller vuxen.
Även om man kan får någon att funka mer likt en NT, så kommer nog upplevelsen på insidan av det som är tänkt att vara meningsfullt i sammanhanget alltid till viss del se annorlunda ut för oss. Risken finns att man förlorar sin egen identitet, att man bara blir en "plagiat" av hur man ska vara och tycka.

Känner du att en utredning skulle ge styrfart i era liv så tycker jag att du ska söka en utredning. Men man ska vara medveten om att en diagnos också KAN ha en baksida i olika faser i livet.
Det jag tycker att man ska komma ihåg är att som barn får du en diagnos som du själv inte har varit delaktig i beslutet att skaffa. Som vuxen har man valet om man ska utredas, men också hur den ska användas, vilka som ska känna till den.
Senast redigerad av Sam 2011-05-04 21:40:06, redigerad totalt 1 gång.
Sam
 
Inlägg: 1506
Anslöt: 2007-04-07

Inläggav nano » 2009-11-16 8:52:52

Kanske också ska flika in begreppet "alternativkablage" som en forumist myntade, och att som du säkert redan märkt på din dotter så är hon grundligt smart.
Lär vara vanligt bland aspergare men att samtidigt inte klara det sociala lika bra som andra, fast blir hon intresserad av det så lär hon sig det snabbt skulle jag tro.

Och som någon annan påpekade så är extremfallet av en aspergare en nobelpristagare som inte kan knyta skorna.
Å andra sidan är ju inte AS en garanti för skapt sinne eller stordåd i framtiden, men det går bra att må bra även om man inte fungerar som alla andra som "blivit gjorda i standardmallen".

Skillnad är skillnad och inte nödvändigtvis en nackdel, bara en skillnad.

Enligt mig tycker jag AS innebär att hjärnan blivit gjord med extra funktioner på bekostnad av de delar som har hand om social interaktion typ.
nano
 
Inlägg: 5942
Anslöt: 2008-06-20
Ort: /home/Jorden/Stockholm

Återgå till Barn och föräldraskap



Logga in