Jag har några frågor. Hur har ni andra det som har aspergers jag kan bli orolig för att jag inte riktigt vet om saker är sant. Typ i hallen hänger två jackor, den ena är definitivt inte min och den andra röda är troligen min eftersom ingen annan är hos oss.
Men min hjärna säger ändå till mig att den är kanske inte din? Och så ser jag på detaljer på den och tänker nä den är inte min. Men den är min. Någon annan som känner såhär?
Jag kan reagera likadant när jag kommer in i köket och fundera på om det verkligen är samma färg på kakeln som vanligt. Samma sak när jag kommer hem till någon, eller träffar någon och inte känner igen dom.

Mitt minne är helt borta jag minns inte vad jag gjorde eller tittade på för några timmar sen och långt tillbaka. Någon som känner igen sig??

Moderator Rättade stavningen i rubriken.

Jag har visserligen dåligt närminne men inte så allvarligt att jag inte känner igen mina egna grejer. Skulle nog gå till läkare om jag var du.

Jag har problem med minnet, är helt omöjligt att komma ihåg gårdagen. Tror dock mest det är för att det inte händer något nytt eller intressant.
Min morfar pikar till och med mig för mitt dåliga minne, jag känner mig som 70 fast jag bara är 23. Jag kommer däremot ihåg gamla saker riktigt bra, men bara onödigt skit man inte har användning av.

Sen detta med verklighetsuppfattningen (wow det är ett långt ord).
Eftersom jag har psykosliknande erfarenheter kanske jag inte skall säga något men vi tar väl några exempel.
När jag var liten hörde jag röster, en röst som upprepade ord jag tänkte på. Tex om jag tänkte bord så sade den detta först viskandes och tillslut skrek den tills den tog nästa ord. Detta började alltid med att det blev helt tyst i världen, som om jag vore den enda levande ting där.
Efter rösterna gick bort så fick jag istället "hål" i magen. Kändes som ett svart hål som drog all materia in. Fruktansvärt obehagligt och ont. Låg ihopkrupen på golvet och grät.
Detta försvann för bara ett par år sedan.

Efter detta kommer vi till mer normala saker, jag kan se folk som inte finns lite snabbt, känna som att bilen rullar när den är helt still på en parkering. Jag kan även höra lite röster i småbrus, vissa var tom på tyska och jag kan inte ens tyska. xD
Dessa sista saker är svårare, jag vet inte riktigt om det är inbillning eller inte. :/

Dessa problem du har med att undra om saker och ting verkligen är rätt eller inte känner jag av, varenda dag. Men för mig är det mer av att ifrågasätta allt som finns än med verklighetsuppfattning och inbillning att göra.

Jag har psykotisska symtom, men just det där med att bilen känns som att den rullar när den står still är normalt, det är hjärnans sätt att kompensera, när en bil rullar, så går ögonen "hackigt" fram och tillbaka utan att man märker det, detta för att man skall hinna få information om omgivningen före den schvishat förbi: man UPPLEVER att man kan se ut genom sidofönstret på bilen och se allt i ett lugnt flöde (inte hackigt) men det är det som hjärnan "fyller i" så det skall bli behagligare. När bilen stannar tar det en stund innan hjärnan uppfattar att nu står vi stila igen, då kan man uppleva att man fortfarande kör fastän man inte gör det!

Som när man varit på en båt och man tycker att allting gungar i flera dagar efteråt.

Jag har inget körkort och sitter alltid i baksätet. Det jag pratar om händer när man sitter i bilen och väntar på maken, en halvtimme till en timme efter att bilen stannat. xD
Men visst detta med att det känns som att den rullar tror jag nog är normalt, men är jobbigt att det händer konstant. ^^
Det jag har svårt att avgöra om det är verkligt eller inte är dessa röster man hör lite då och då.

Om du plågas av rösterna bör du söka hjälp. Om du inte plågas av dem och förstår att de inte är verkliga (vilket du verkar förstå) så är det ingen fara. Men röster som skriker ofta, talar nedsättande till dig eller är beordrande är inte bra. Det är inte roligt att äta antipsykotika/neuroleptika, men endel behöver dem. Det är ett val man får ta: röster eller bieffekter...

Barajag skrev:Jag har några frågor. Hur har ni andra det som har aspergers jag kan bli orolig för att jag inte riktigt vet om saker är sant. Typ i hallen hänger två jackor, den ena är definitivt inte min och den andra röda är troligen min eftersom ingen annan är hos oss.
Men min hjärna säger ändå till mig att den är kanske inte din? Och så ser jag på detaljer på den och tänker nä den är inte min. Men den är min. Någon annan som känner såhär?
Jag kan reagera likadant när jag kommer in i köket och fundera på om det verkligen är samma färg på kakeln som vanligt. Samma sak när jag kommer hem till någon, eller träffar någon och inte känner igen dom.

Mitt minne är helt borta jag minns inte vad jag gjorde eller tittade på för några timmar sen och långt tillbaka. Någon som känner igen sig??

Moderator Rättade stavningen i rubriken.

Jag känner igen mig, men precis som flera andra som svarat så har jag psykotiska symtom till och från och det är då dessa känslor kommer. Det är obehagligt, men det finns hjälp att få! Om du har en psykolog/kurator/läkare så ta upp detta så kan de se till att du får hjälp

Att ta tabletter är inget man gör mer än i yttersta nödfall. Vill inte lägga i massa gifter i min kropp inte. xD

De röster jag har nu är inget problem för mig, lite smått störande bara speciellt när man sedan frågar om någon annan hörde det och de kollar skumt på en.

Däremot de röster jag hade som liten var väldigt jobbigt, har aldrig haft röster som pratar eller dylikt bara som säger random saker. När man efter ett bra tag försökte man också berätta till min mor men hon lyssnade inte och skrek bara på mig. Efter det har jag aldrig berättat nåt och hållit onödigt mycket för mig själv.
Det är inte konstigt att man är ett totalt psyk-vrak. ^^

Har läst mycket om folk som hör röster och sådant men aldrig just den sort jag hade. Att den bara upprepar enstaka ord man tänker på, aldrig något annat. Undrar hur vanligt det är?
Kanske är så det börjar och sedan tar de över mitt liv?!

Hörde ett radioprogram där en psykiatriker berättade om en patient som gjorde ett avtal med sina röster att dom bara fick tala under vissa tider under dagen.Med tiden " ledsnade" rösterna och försvann. Har ingen egen erfarenhet av röster.
Men en sak som jag förstått, angående dåligt minne, framförallt närminne. Speciellt om man mår dåligt eller är stressad, då har vårt undermedvetna fullt upp med att försöka lösa dom mest akuta problemen, när vi skall göra något, som kräver närminne, då har redan det undermedvetna triggat igång en av de tanketrådar som vår hjärna anser betydligt viktigare än den triviala sak vi skulle hämta i köket.

lasseivägen skrev:Hörde ett radioprogram där en psykiatriker berättade om en patient som gjorde ett avtal med sina röster att dom bara fick tala under vissa tider under dagen.Med tiden " ledsnade" rösterna och försvann. Har ingen egen erfarenhet av röster.
Men en sak som jag förstått, angående dåligt minne, framförallt närminne. Speciellt om man mår dåligt eller är stressad, då har vårt undermedvetna fullt upp med att försöka lösa dom mest akuta problemen, när vi skall göra något, som kräver närminne, då har redan det undermedvetna triggat igång en av de tanketrådar som vår hjärna anser betydligt viktigare än den triviala sak vi skulle hämta i köket.

Ja jag tror också mycket är när hjärnan är trött och börjar köra på själv. Men jag har dock kännt lite såhär sedan jag varit liten lite dejavu men som nu är mer att jag inte känner igen saker och då kommer tankarna el röster vad det nu är och försöker få mig att tror fel el nåt....

Just nu är jag väldigt trött, vill bara eg göra slut på allt. Försäkringskassan pressar mig tillbaka på jobb och jag är extremt ur balans. Jag orkar inte med allt och det är väl det som visar sig mer o mer.
Jag tar redan cipralex och gjort i 2 år och atarax på kvällen. De senare månaderna har oro ångest ökat markant på kvällen och igår var det hemskt...tror det har med allt att göra.

Jag klantar till allt, när jag ska göra saker, stava på datorn, fylla diskmaskinen, komma ihåg saker, koder, tider, förklara saker för folk, uppträda normalt på jobb.....

Jag har hallusinationer ibland med mest om nätterna...och en oro som kryper runt i mig nu....
Innan idag flydde jag iväg och gömde mig från min man....men det hjälpte inte jag mådde bara sämre..... Så efter en tågresa på 510 mil så vände jag och åkte tillbaka igen, la mig på soffan och sov i 3 timmar.....totalt förstörd.....

Jag funderade på att vandra ut i havet.....men det var så jävla kallt men det hade nog gått fort......

Arcas skrev:Att ta tabletter är inget man gör mer än i yttersta nödfall. Vill inte lägga i massa gifter i min kropp inte. xD

De röster jag har nu är inget problem för mig, lite smått störande bara speciellt när man sedan frågar om någon annan hörde det och de kollar skumt på en.

Däremot de röster jag hade som liten var väldigt jobbigt, har aldrig haft röster som pratar eller dylikt bara som säger random saker. När man efter ett bra tag försökte man också berätta till min mor men hon lyssnade inte och skrek bara på mig. Efter det har jag aldrig berättat nåt och hållit onödigt mycket för mig själv.
Det är inte konstigt att man är ett totalt psyk-vrak. ^^

Har läst mycket om folk som hör röster och sådant men aldrig just den sort jag hade. Att den bara upprepar enstaka ord man tänker på, aldrig något annat. Undrar hur vanligt det är?
Kanske är så det börjar och sedan tar de över mitt liv?!

Ja mina cipralex är nödfall tar jag inte dom så fungerar inte jag gråter hela tiden, och utan ataraxen kan jag inte få lugn att somna....

Klart man inte ska ta en massa i onödan......

Vet många som tar halvt i onödan. Min mor till exempel lever på tabletter, hon tar ett flertal olika om dagen och får nya hela tiden.

Nu för tiden så knapras det på tabletter alldeles för mycket. Jag tar bara tabletter om jag har otroliga smärtor eller döende.
Tabletter mot psyket skulle jag aldrig ta då jag inte litar på dessa. När jag var liten tvingade de i mig bland annat cipralex och jag märkte absolut ingen skillnad. Nej, bästa sättet att bli fri från psykiska besvär är att förändra psyket själv, utan tabletter. xD

Arcas skrev:Vet många som tar halvt i onödan. Min mor till exempel lever på tabletter, hon tar ett flertal olika om dagen och får nya hela tiden.

Nu för tiden så knapras det på tabletter alldeles för mycket. Jag tar bara tabletter om jag har otroliga smärtor eller döende.
Tabletter mot psyket skulle jag aldrig ta då jag inte litar på dessa. När jag var liten tvingade de i mig bland annat cipralex och jag märkte absolut ingen skillnad. Nej, bästa sättet att bli fri från psykiska besvär är att förändra psyket själv, utan tabletter. xD

Jag tror inte heller på att ge barn en massa mediciner. Men i mitt fall nu så behöver jag både medicin och psykologkontakt men självklart måste man göra mer själv annars tror inte jag heller det blir bra. Och frågan är hur man ska orka det när man mår så dåligt att man bara vill dö??? Min omgivning består att man, 2 sjuka barn jobb och då akn man ha svårt med tiden att bli bättre själv....

Mitt problem är snarare att jag har minne som en elefant. Kommer ihåg så oväsentliga saker som vilket telefonnummer vi hade i huset jag flyttade ifrån när jag var tio.

Har varit på psykakut idag. Fick en lugnande tablett och en att ta med mig hem.
Jag tog båda direkt och hoppades på det värsta.... Men jag blev lugn i alla fall men
inte mer än det. Är jätte trött nu, som en sombie. Får väl se vad dagen för med sig imorgon....

Barajag skrev:Har varit på psykakut idag. Fick en lugnande tablett och en att ta med mig hem.
Jag tog båda direkt och hoppades på det värsta.... Men jag blev lugn i alla fall men
inte mer än det. Är jätte trött nu, som en sombie. Får väl se vad dagen för med sig imorgon....

Man dör inte av två tabletter (av de flesta typer). Tar man många så dör man kanske, men sannolikheten är större att man överlever, fasst med permanenta hjärnskador.

Detta påminner mig om när jag suttit i ett tåg, inne på en station, och det står ett tåg på spåret intill. När så det andra tåget rullar iväg ser det ut som tåget jag sitter börjat rulla (och tvärtom). Märkligt hur ett visuellt intryck kan lura kroppen...

Iridia skrev:Som när man varit på en båt och man tycker att allting gungar i flera dagar efteråt.

Moderator: Tog bort dubbelt citat!

MsTibbs skrev:

Barajag skrev:Har varit på psykakut idag. Fick en lugnande tablett och en att ta med mig hem.
Jag tog båda direkt och hoppades på det värsta.... Men jag blev lugn i alla fall men
inte mer än det. Är jätte trött nu, som en sombie. Får väl se vad dagen för med sig imorgon....

Man dör inte av två tabletter (av de flesta typer). Tar man många så dör man kanske, men sannolikheten är större att man överlever, fasst med permanenta hjärnskador.

Ah, för få tabletter, visste att det var något fel...=(
Men läkaren var snäll och har skrivit ut 30 st nu så......han måste vara dum.....

Barajag skrev:

MsTibbs skrev:

Barajag skrev:Har varit på psykakut idag. Fick en lugnande tablett och en att ta med mig hem.
Jag tog båda direkt och hoppades på det värsta.... Men jag blev lugn i alla fall men
inte mer än det. Är jätte trött nu, som en sombie. Får väl se vad dagen för med sig imorgon....

Man dör inte av två tabletter (av de flesta typer). Tar man många så dör man kanske, men sannolikheten är större att man överlever, fasst med permanenta hjärnskador.

Ah, för få tabletter, visste att det var något fel...=(
Men läkaren var snäll och har skrivit ut 30 st nu så......han måste vara dum.....

Jag säger det igen: sannolikheten är största att du får livslånga hjärnskador. Riskera att sitta som ett kolli i en rullstol resten av livet, hur kul är det?

Så sant så, man kan liksom inte vara helt säker på det där med tabletter. Jag vet en som gjorde det och överlevde, med stora hjärnskador och det var inte kul att se. Men på något sätt märkte hon inte hur jobbigt det var längre. Helt borta och ny fortsättning. Fast klart man inte eftersträvar att överleva....om man nu gör det....

Okej, ppl, bort från självmordsämnet och tillbaka till verklighetsuppfattning.
För att återgå till ämnet och inte bara vara en till OT så..

Apropå drömmar och verklighetsuppfattning. Jag hade som liten drömmar om att jag svävade och när jag sedan kom att tänka på dessa så hade jag svårt att avgöra om de var verkliga eller ej. Det kändes helt verkligt även fast jag visste att det inte var så, logiken säger ju emot det hela. xD
Dessa drömmar kom man inte ihåg heller när man vaknade utan det var veckor efter att man drömt det.

Arcas skrev:Okej, ppl, bort från självmordsämnet och tillbaka till verklighetsuppfattning.
För att återgå till ämnet och inte bara vara en till OT så..

Apropå drömmar och verklighetsuppfattning. Jag hade som liten drömmar om att jag svävade och när jag sedan kom att tänka på dessa så hade jag svårt att avgöra om de var verkliga eller ej. Det kändes helt verkligt även fast jag visste att det inte var så, logiken säger ju emot det hela. xD
Dessa drömmar kom man inte ihåg heller när man vaknade utan det var veckor efter att man drömt det.

Det är så jag känner med, när man inte riktigt vet om det är något verkligt och det skrämmer mig. Jag drömmer väldigt ofta att jag är kraftigt förvirrad i olika situationer. På jobb, i bilen, ute på stan. Kan vara att jag är på jobb och inte hittar rätt, eller är ute på stan och går utan kläder och jag förstår inte jag drar i alla dörrar men hittar inte. Ingen vill hjälpa mig......och jag är rädd och hjälplös...

Känner mig utanför nu med jag fungerar inte så bra i grupper och direkt märker andra att något är annorlunda med mig. Jag behöver inte ens öppna munnen. Vibbarna ligger redan i luften, i mina ansiktsuttryck, ögon, kroppshållning. Det är kanske inte så konstigt att jag mår som jag gör nu. Jag har blivit pressad att under dec månad besöka jobb 2 gr/ve och sen börja arbetsträna 1 jan. Det gick bra i början, men redan andra veckan stötte jag på problem och ville inte riktigt gå dit. Men jag pressade på och gick dit, jag har gått dit alla gånger.
Även igår sen åkte jag direkt till psykakut, totalt förstörd.

Jag tror man kan tolka Verklighetsuppfattning, inbillning eller drömmar och få svar kanske bara tar tid. Är otäckt att inte veta vad som är verkligt...