"Det finns hjälp att få" - jag har hört den sedan 70-talet, men ännu inte fått någon adekvat hjälp. Och jag har börjat förstå att det är typiskt vid AS. "Varför får vi ingen hjälp?" - rubrik på medlemsblad från FA(som inte heller hjälpte honom). Vad får han för hjälp? frågande min mor en annan mor till ASare. - Ingen alls! blev svaret, med eftertryck.

Det talas så mycket om att barn inom autismspektrum behöver hjälp i skolan - det borde väl inte förvåna mig om de inte heller får det - men var finns hjälpen till andra? När jag fått min diagnos för tio år sedan - vilket inte gick så fort - så blev det inte mer hjälp.

Undantagen kan jag räkna upp på ena handens fingrar. Förtidspension - ja, det är en hjälp för mig fast de flesta inte skulle kalla det så. SSRI som gav mig tio(inte elva) år till att leva. 1 gång i en krissituation fick jag bra stöd av en psykolog. 1 gång fick jag hjälp att kontakta en myndighet (och 1 gång nekades jag i stället denna hjälp). Och så det enda viktiga - en liten bok som jag, efter tio år och tillägg av DHA på eget bevåg, begrep och som kom att förändra det mesta.

Måste man inte "ta egna initiativ" då? Jo - det är precis det jag har gjort hela tiden, men eftersom ingen bryr sig om dem så blir det ingen hjälp. Jag har haft tiotals om inte hundratals förslag som verkligen skulle hjälpa mig och kunna hjälpa andra, men de har hela tiden avfärdats - om ens kommenterats - av vård och omsorg t ex LSS.

Nu HAR jag lyckats hjälpa mig själv till en stor del - och vill hjälpa andra eftersom jag fått se hur fruktansvärt det är, men det är samma problem där. Jag skulle behöva en kontaktperson med NT - inte för att det skulle hjälpa mig utan för att jag ska kunna hjälpa andra. Men det går ju inte. Jag behöver för lite hjälp själv...

Byråkrater hör inte frågan "Har de fått hjälp?" utan "Finns det ett beslut?" och då blir svaret ja - så "Det finns hjälp att få"!

Moderator Gripandekylig - specificerade lögnen i rubriken

Jag tror nog att det beror på vilken slags hjälp man själv behöver och vill ha. I bästa fall finns den, men kan vara svår att hitta. I värsta fall finns ingen hjälp som man själv vill ha.

Jag har också fått förtidspension fast det inte var det jag ville ha utan hjälp att fortsätta jobba.

Jag har fått LSS-handläggare och hjälp till DV (i stället för ett riktigt jobb)
Jag har fått tandvårdskort (men hade hellre jobbat mot lön och fått bättre ekonomi)
Jag har haft kontakt med kurator på Hab
Jag har gått i asperger samtalsgrupp på Hab

Mycket hjälp känns som "vi skuffar undan dig och ger dig hjälp då".

Edit: Se även denna tråd: onskemal-angaende-lss-t13698.html

Vad är DHA? (Utgår från att det inte menas Den Helige Ande )

Detta är tyvärr aldeles för vanligt i samhället i dag och är en sak jag kämpar emot varje dag. Jag till och med inför politiker pekat på att kommunen inte följer paragraf 15 i LSS för att inte tala om skillagen eller SOL. Om det skall bli ändring behöver vi AS:ar sitt bland de 349 upp i det där konstiga huset i "fjollträsk".

Jag har haft en bra specialpedagog som dessutom hjälpte till och tryckte på där det behövdes trots det var utanför hennes område. Det har jag haft tur med. Det finns inte så många sådana människor. Jag har boendestöd och det hjälper trots att jag inte utnyttjar det lika ofta som de vill. Så i det fallet erbjöds det mer hjälp än jag ville ha. Kontaktperson fick jag fast jag egentligen inte ville, jag uppmanades söka typ alla LSS-förmåner. Tiden med kontaktpersonen blev inte långvarig.

DV är ett problem i sig, folk har fördomar mot DV och det tog tid att övertyga min förra plats att jag inte var helt galen och farlig för deras verksamhet. Sedan tog bl a min specialpedagog initiativet till en samtalsgrupp, den var lite rolig. Sedan då sjukpensionen, det var AS som var främsta anledningen vilket egentligen var fel tycker jag, jag har andra mer handikappande problem.

Så de vanliga åtgärderna har varit enkla att få här. T o m att det är lite väl personaltätt och kostsamt på boendestödet som oxo har "vuxenfritids" för de med autism. Vissa har ju inget bra BS alls och andra stöd kanske skulle behöva större kassa. Snedfördelat här.

Men jag hade hellre sett ett system där man hade ett grundstöd ekonomiskt och sedan fick jobba, jag gillar inte allt eller inget. Och en 75 % sjukskrivning skulle heller inte passa eftersom det går i vågor vad jag orkar. Jag skulle oxo se mer att vi hamnade på platser där vi fick spela roll. Jag vill vara nyttig. Hade jag bara aspergers skulle jag nog jobba. Jag gillar inte utanförskap i samhället och att allt mäts i pengar. Samhället fostrar egoism och är inte särskilt trevligt, inte för någon egentligen.

"Det finns hjälp" är en otäck lögn förövrigt. Man "hetsas" om man är i en allvarlig psykisk situation att "söka hjälp". Av vänner bekanta som tror att det finns hjälp. Skickas hem från psykakuten utan minsta lilla, då är det bättre att man aldrig gick dit. Att bli avvisad när man har det som svårast är fan livsfarligt.

Jag hatar psykvården.

Alien skrev:Vad är DHA? (Utgår från att det inte menas Den Helige Ande )

Att jag aldrig tänkt på det - det var naturligtvis Den Helige Ande, under den biokemiska täckmanteln Dokosahexaensyra kamouflerad i algolja!

kiddie skrev:"Det finns hjälp" är en otäck lögn förövrigt. Man "hetsas" om man är i en allvarlig psykisk situation att "söka hjälp". Av vänner bekanta som tror att det finns hjälp. Skickas hem från psykakuten utan minsta lilla, då är det bättre att man aldrig gick dit. Att bli avvisad när man har det som svårast är fan livsfarligt.

Jag hatar psykvården.

Precis.

Det finns hjälp att få, oftast är det du själv som sitter på nyckeln till ditt eget välmående, du känner dig själv bäst, lär känna dig själv och gör det du mår bra av. Du är en fantastisk människa som kan må bra om du kämpar för det, ta den kampen så mår du bättre.

kiddie skrev:...
Men jag hade hellre sett ett system där man hade ett grundstöd ekonomiskt och sedan fick jobba, jag gillar inte allt eller inget. Och en 75 % sjukskrivning skulle heller inte passa eftersom det går i vågor vad jag orkar. Jag skulle oxo se mer att vi hamnade på platser där vi fick spela roll. Jag vill vara nyttig. Hade jag bara aspergers skulle jag nog jobba. Jag gillar inte utanförskap i samhället och att allt mäts i pengar. Samhället fostrar egoism och är inte särskilt trevligt, inte för någon egentligen.

Jag har med min sena diagnos, nu pustat ut i pensionens ledighet. Och jag tror att en optimal framtid för oss med lite datorbaserad verksamhet fungerar hemifrån också! Jag kan själv inte åka in till stan' än, men jag tror att saker ordnar sig. Tack för sjukpensionen, jag orkar så länge jag gör nå't bra!

Men idéellt arbete är bara en grund att stå på - man behöver ju hjälp samtidigt. Vi skall prova medicinändringar, sade "filuren" och skulle prata med läkaren!

Tittade på Fråga doktorn för ett tag sen, där upprepas hela tiden sök hjälp när du har problem för det finns hjälp att få. Skitsnack! Vad man än söker hjälp för så känns det som man talar olika språk.
Ibland när jag kommit ut från ett läkarbesök känner jag mej unik ,den krämpa jag sökt för verkar läkaren inte kunna något om. Men när jag googlar finns det massor av info. Om den vanliga vården kan se ens journal då tar dom allt man säger med en nypa salt. Psykfall, tänker dom säkert.
Psykiatrin kan hjälpa med sjukskrivning när man inte orkar och det är jag tacksam för. Men när diagnoserna är klara och man närmar sig pensionsåldern och inte orkar, vill anstränga sig längre då får man medicin för att klara dygnet.

De på fråga doktorn är så naiva. En gång minns jag de röt till för någon hade blivit väldigt illa behandlad men jag tror att doktorn som är med i programmet vanligtvis inte fattar hur vanligt folk inte kan stå på sig som hon kan. Hon blir säkert autimatiskt respekterad i vården.

Det som kanske gett mig mest ångest av allt är att under många år förgäves försöka få den hjälp man påstår att jag har rätt till.
Nu har jag delvis förlikt mig med min lott - jag kommer inte att få nån vettig hjälp.
Det känns lättare att leva när jag inte hoppas på dessa tomma löften.

Tror att det är en av anledningarna till att jag mår bättre, at jag brutit med psyk förutom att jag måste träffa en läkare varje år annars får de inte förnya mina recept. När jag insåg att hjälpen inte fanns där blev jag lite ledsen och stressad först, men sedan när jag insåg att jag får klara mig själv blev det bättre.

Det handlade nog bara delvis om att jag inte längre var i påtaglig beroendesituation där jag var mindre värd än doktorn dessutom, men att jag visste nu vad som gällde.

Det är jätteviktigt att veta vad som verkligen finns. Ovisshet är svårt för alla, AS som NT.

Vad är det man skall ha hjälp med? Upp till mig om jag vill anpassa mig så att jag passar in, vilket jag inte vill så jag står utanför. Det jag objektivt skulle behöva hjälp med är att få en drivkraft. En stor orsak till att jag inte fungerar ordentligt är för att jag inte vill det. Jag uppskattar inte människors närvaro eller socialt samspel och har således ingen anledning att försöka fungera socialt. Jag har tak över huvudet och mat på bordet och upplever inget behov av mer pengar så jag har ingen anledning att jobba.

Den hjälp jag "behöver" är att förstå att jag måste konsumera skit så att jag vill jobba och att jag måste övertygas att socialt samspel är kul så att jag kan placeras bland andra människor. Tycker inte att det är statens uppgift utan min egen.

För egen del är de flesta problem självvalda. Om alternativet var att långsamt svälta ihjäl hade jag förmodligen anpassat mig tillräckligt på egen hand för att klara av ett arbete. Alltså tror jag att jag klarar av att anpassa mig bara jag blir tillräckligt motiverad.

I mitt fall finns det ingen hjälp. Mitt eget ansvar.