Varför orkar man inte jobba?

Diskussioner kring allt som rör arbete och studier.

 Moderatorer: Alien, marxisten, atoms

Varför orkar man inte jobba?

Inläggav barracuber » 2008-11-13 11:47:53

Från fröken Fjärils handikappstråd:

barracuber skrev:
barracuber skrev:...Ni som har AS, skulle ni klara jobba heltid ifall jobbet inte var stressigt, arbetsplatsen var tyst och lugn och kollegorna var hänsynsfulla? Jag skulle klara det för det har jag gjort flera år tidigare. (med förbehållet att jag inte vet hur AS-dragen kan bli när man blir äldre.....). Men visst jag gick in i väggen ett par gånger på 90-talet, rejält till och med. Har också lidit av social fobi, ensamhet, utanförskap, annorlundaskap osv och gör det fortfarande till och från.
...


Den frågan jag ställde var egentligen feltänkt eftersom svaret är ganska självklart. Klart att alla med (åtminstone högfungerande) AS skulle klara att jobba, även heltid, ifall förutsättningarna bara var de rätta. Vilket de sällan är idag.

Jag tänkte nog på att många på forumet som har jobbat förr och inte gör det längre pekat på hur trötta de var. Har inte sett något mönster vad tröttheten berodde på. Faktorer kan ha varit det sociala normtrycket, bullret, springet och stökigheten på arbetsplatsen, stressen från chefer, kunder och kollegor, konflikter, missförstånd, mobbning m.m. Exakt hur tröttheten tagit sig utryck har jag aldrig riktigt fått kläm på.

Ordet "trött" har alltid förvillat mig förresten. Jag måste alltid fråga vad folk menar. Menar de "sömnig" eller "trött i kroppen" eller kort stubin (irritation) eller deppighet ??
insomnia-somnsvarigheter-t4242-72.html

Där var bakgrunden till tråden, ursäkta mångordigheten.

Varför har man så svårt att klara av att jobba?

Vilka faktorer spelar in och kan man rangordna faktorerna?

Vad är viktigast att ändra på för att fler ska kunna jobba?

Tänker nu på "vanliga" arbetsplatser och deras brister. Inte på anpassade företag som Left is Right osv.

Jag själv sitter på en "vanlig" arbetsplats (kontor) och jobbar heltid och det går hyfsat. Arbetsuppgifterna och omgivningen är hänsynsfull (iofs jag har ingen kundkontakt just nu), det är tyst och lugnt, det finns rum man kan gå in i om man behöver ringa. Fast fika och lunch är bullrigt och stökigt. Annars är nog den här typen av tekniska företag rätt AS-lämpliga.

Är intresserad av både ni som jobbar nu (vad är jobbigast?) och ni som har jobbat förut men inte längre.

Med risk för att ingen orkar svara och att ämnet redan diskuterats x antal gånger...

/Barracuber
Senast redigerad av barracuber 2011-05-04 16:36:01, redigerad totalt 1 gång.
barracuber
 
Inlägg: 11000
Anslöt: 2007-02-11
Ort: Västsverige

Inläggav Aspkvinna » 2008-11-13 12:15:55

Har ganska bra koll på mig själv i alla fall och varför.

Så fort ett krav kommer in så har jag ett mål. Målet ska uppnås med resultat och en aktivitet i hjärnan blir för stor för att orka processa, sammanfatta och genomföra det som jag har fått som arbetsuppgift.

Jag arbetade mina två sista år med allt stöd jag kunde tänka mig, slapp allt ansvar och fick agera bara som problemlösare i ämnet som jag var sakkunig. Arbetade halvtid och skyddades totalt ifrån dom som skulle kunna ställa krav som jag inte klarade av. Helt enkels så soppade dom flesta i min omgivning banan för att det skulle kunna fungera. Inklusive att jag tog tre månaders totalt avstängdhet för att se om detta hjälpte.

Men ack. Det var i hjärnan som jag ser det en oförmåga att göra lite. En oförmåga att låta bli att tänka ut en lång plan och man får då ha med sig att detta beteende hade jag levt med i 16 års yrkesutövande.

Hjärnan triggas än idag sex år senare sen jag slutat så fort jag ser en mac:dator.

Hela livet i övrigt var avstängt och det var i uppvaknandet av känslor som dom ville ha mer plats och det fanns inte fokus kvar att arbeta med.

Fysisk värk hade varit en följeslagare i livet men när detta sen omvandlades till känslor, ja då försvann även mer ork att arbeta men egentligen så var det ju att jag inte körde över mina egna signaler och landade i vad min kropp och själv är ämnad att klara av.

Vill, kan och ska var svårt att hålla isär för mig och framför allt känner för var näst intill omöjligt.

Fyra år på konstskola som rehabilitering för att komma bort ifrån all logik och motoriskt uttövande har gett känslor med djup.

Ett extremliv, ja, men det var vad jag kunde och jag tänker att när jag inte ens med allt stöd i världen klarade av att arbeta. Jag väljer att ha ett harmoniskt inre, vägrar stressa mig för jag orkar inte känna mer smärta och jag vägrar bedöva mig med mediciner. Det kommer aldrig att hända för jag vill känna äkta känslor.

Viktigaste har varit att ha en bättre attityd till mig sjläv när jag började arbeta som jag kan se det nu efteråt.

Jösses nu blev det ju skitlångt :shock: sorry :oops:
Senast redigerad av Aspkvinna 2011-05-04 16:36:01, redigerad totalt 1 gång.
Aspkvinna
 
Inlägg: 3512
Anslöt: 2008-04-24
Ort: Stockholm

Inläggav barracuber » 2008-11-13 12:17:54

Kom just på några frågor till.

Är det så att man mycket väl orkar att jobba men att det tar så mycket energi av anpassning, stress osv att man till slut brakar rätt in i den där berömda....stenväggen.

Hur känns isf den "energibristen"? Kommer den smygande eller bara pang på?

Spelar det någon roll ifall man slarvar med mat, sömn, alkohol, träning samtidigt? Själv brukar mitt "slarv" följa med trötthet. Om jag mår bra (inte är arbetslös osv) slarvar jag mindre.

Jag gick i väggen två gånger på 90-talet. Ställde för höga krav på mig själv, ville för mycket, var för ambitiös, tycker jag visste bäst, tyckte andra vara lata. Dessutom kröp mer och mer på mig känslor av låg självkänsla och självförtroende, utanförskap, annorlundaskap, ensamhet, social fobi m.m.m.m. och slutligen en begynnande kemisk depression på gång vilket antagligen var utlösande faktor.

Så såg allså min "trötthet" ut. Idag, med överhängande risk för att snart bli arbetslös på nytt med tillhörande stress, känner jag tecken på att samma symptom riskerar komma tillbaka, även om jag idag lärt mig mer om hur man sätter gränser och att inte alltid tro att jag själv vet bäst i alla lägen.

/Barracuber
Senast redigerad av barracuber 2011-05-04 16:36:01, redigerad totalt 1 gång.
barracuber
 
Inlägg: 11000
Anslöt: 2007-02-11
Ort: Västsverige

Inläggav Aspkvinna » 2008-11-13 12:21:33

barracuber skrev:Spelar det någon roll ifall man slarvar med mat, sömn, alkohol, träning samtidigt? Själv brukar mitt "slarv" följa med trötthet. Om jag mår bra (inte är arbetslös osv) slarvar jag mindre.
/Barracuber

Jag har alltid ätit utmärkt mat på rätt tider och ser att det har varit en av de faktorer som har gjort att jag hållt så pass länge som jag gjorde. Drack mina sista fem år i arbetslivet nästan aldrig. Ständig vård men hjälrp av terapi och fysiska behandlingar så inget saknades.
Senast redigerad av Aspkvinna 2011-05-04 16:36:01, redigerad totalt 1 gång.
Aspkvinna
 
Inlägg: 3512
Anslöt: 2008-04-24
Ort: Stockholm

Inläggav linek » 2008-11-13 12:51:15

Från Mitt största handikapp:
barracuber skrev:Ni som har AS, skulle ni klara jobba heltid ifall jobbet inte var stressigt, arbetsplatsen var tyst och lugn och kollegorna var hänsynsfulla? Jag skulle klara det för det har jag gjort flera år tidigare. (med förbehållet att jag inte vet hur AS-dragen kan bli när man blir äldre.....). Men visst jag gick in i väggen ett par gånger på 90-talet, rejält till och med. Har också lidit av social fobi, ensamhet, utanförskap, annorlundaskap osv och gör det fortfarande till och från.

När jag är själv och allt är lugnt gör jag ingenting. Framför den jag skall hjälpa är jag full av entusiasm men strax jag blir ensam har jag glömt vad som var så fantastiskt viktigt med det jag skulle göra. Eget rum är nog bra, men många dagliga träffar med beställare och medarbetare är ännu viktigare. Historiskt har jag tyvärr mest isolerat mig och plågats av att inget händer.

Nu mer kör jag skärgårdsbuss för brödfödan och det är nästan alltid livat. Ratten påminner mig om vad jag håller på med och en liten fartökning på ett svårnavigerat avsnitt håller den värsta tristessen stången.
Senast redigerad av linek 2011-05-04 16:36:01, redigerad totalt 1 gång.
linek
 
Inlägg: 635
Anslöt: 2006-10-05
Ort: Stockholm

Jag är inte PK

Inläggav Mördarsnigel » 2008-11-13 13:04:13

Jag är en sådan aspergare som byter intressen hela tiden. Att tvingas åka till samma ställe och göra samma sak varje vecka inom den överskådliga framtiden skulle döda min livsglädje.
Det spelar egentigen ingen roll vad jag skulle jobba med, att jag måste är problemet.

I några månader kan det vara okej, för att strukturera upp vardagen och prova något nytt.
Lite livsstilsturism är alltid kul. "Jasså är det såhär det känns att vara arbetande, undrar om jag ska köpa kläder så jag ser ut som dem också, så kan jag leka normal."

Men sedan är det inte nytt längre, och det finns ingen lösning bakom nästa hörn, utan nu ska man fortsätta hålla på och arbeta fastän varje handling som är arbets-relaterad nu förstoras upp till enorma proportioner och görs med några säckar betong på axlarna.

Men jag har arbetat så lite, så man kanske kommer över de känslorna om man arbetar i ett år eller så. Men varför skulle jag vilja göra det? Även om jobbet skulle sluta vara så jobbigt så skulle det fan inte vara ett roligare liv än jag har som sjukskriven.

Att leva utan de kraven, och med all tid till sitt förfogande och en stadig (men pisslåg) inkomst. Visst, jag vill ha mer pengar, men om det innebär att jag slaktar all tid som jag kan tänkas lägga på att spendera de pengarna, så är det ju ingen mening.

Jag har ett lågt behov av social kontakt, och ett lågt behov av aktivering, så den enda anledningen jag har att jobba är någon sorts moral-skam som säger att man borde göra det om man inte är en mupp. Och även den anledningen är oftast något jag måste resonera fram till intellektuellt. Det är inget jag känner själv.

Men visst, ibland när jag är inne i en intresseperiod så känns ju allt så rätt. "Det här är min grej, jag kommer aldrig tröttna på det här för det är ju så kul och givande. Jag kan ju arbeta med det här, och då skulle arbetet vara givande."
Och sedan så tappar jag intresset. Jag är så van nu att jag inte låter mig luras av mig själv när nya intressen uppstår längre. Ingenting är min grej, jag är för mångsidig för att ha en grej, och för störd för att fortsätta anstränga mig och hålla intresset vid liv efter minsta motstånd.
Senast redigerad av Mördarsnigel 2011-05-04 16:36:01, redigerad totalt 1 gång.
Mördarsnigel
 
Inlägg: 928
Anslöt: 2007-11-30
Ort: Alnarp

Inläggav Inger » 2008-11-13 14:15:41

Otroligt vad jag känner igen mig i det du skriver, Mördarsnigel!

Jag har också för många intressen som känns som 'min grej' för att sedan avlösas av något helt annat. Och däremellan behöver jag låååånga perioder av total kravlöshet och 'göra ingenting' för att återhämta mig efter en intensiv hyperfokusperiod.
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 16:36:01, redigerad totalt 1 gång.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17335
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav jonsch » 2008-11-13 15:32:04

Jag tror att det är alltför ensidig stimulans som är boven. Arbetslivserfarenhet har jag litet knalt om men jag mår inte alltför bra i längden av att hålla på med mitt projekt hela dagarna heller, hur stimulerande det än är.

Mitt bästa tips är luddigt: Skaffa en sysselsättning som knyter ihop allt i livet, utan att det kräver särskild ansträngning från någon. Det ska allts vara något som lever liksom av sig självt och som troligen kommer att leva på liknande sätt även tio, gärna 50 år senare.
Senast redigerad av jonsch 2011-05-04 16:36:01, redigerad totalt 1 gång.
jonsch
 
Inlägg: 4888
Anslöt: 2006-10-12
Ort: Hilbertrummet

Re: Jag är inte PK

Inläggav alfapetsmamma » 2008-11-13 20:23:12

Mördarsnigel skrev:Jag är en sådan aspergare som byter intressen hela tiden. Att tvingas åka till samma ställe och göra samma sak varje vecka inom den överskådliga framtiden skulle döda min livsglädje.
Det spelar egentigen ingen roll vad jag skulle jobba med, att jag måste är problemet.

I några månader kan det vara okej, för att strukturera upp vardagen och prova något nytt.
Lite livsstilsturism är alltid kul. "Jasså är det såhär det känns att vara arbetande, undrar om jag ska köpa kläder så jag ser ut som dem också, så kan jag leka normal."

Men sedan är det inte nytt längre, och det finns ingen lösning bakom nästa hörn, utan nu ska man fortsätta hålla på och arbeta fastän varje handling som är arbets-relaterad nu förstoras upp till enorma proportioner och görs med några säckar betong på axlarna.

Men jag har arbetat så lite, så man kanske kommer över de känslorna om man arbetar i ett år eller så. Men varför skulle jag vilja göra det? Även om jobbet skulle sluta vara så jobbigt så skulle det fan inte vara ett roligare liv än jag har som sjukskriven.

Att leva utan de kraven, och med all tid till sitt förfogande och en stadig (men pisslåg) inkomst. Visst, jag vill ha mer pengar, men om det innebär att jag slaktar all tid som jag kan tänkas lägga på att spendera de pengarna, så är det ju ingen mening.

Jag har ett lågt behov av social kontakt, och ett lågt behov av aktivering, så den enda anledningen jag har att jobba är någon sorts moral-skam som säger att man borde göra det om man inte är en mupp. Och även den anledningen är oftast något jag måste resonera fram till intellektuellt. Det är inget jag känner själv.

Men visst, ibland när jag är inne i en intresseperiod så känns ju allt så rätt. "Det här är min grej, jag kommer aldrig tröttna på det här för det är ju så kul och givande. Jag kan ju arbeta med det här, och då skulle arbetet vara givande."
Och sedan så tappar jag intresset. Jag är så van nu att jag inte låter mig luras av mig själv när nya intressen uppstår längre. Ingenting är min grej, jag är för mångsidig för att ha en grej, och för störd för att fortsätta anstränga mig och hålla intresset vid liv efter minsta motstånd.


Känner igen mig, och så blir jag grymt nyfiken. Vad har du sagt för att slippa tvånget att gå ut och söka jobb? För jag antar att du inte kunnat säga det så här, även om jag tycker att det är nog så bra beskrivet, sant och liksom giltigt.

Det kanske är på tok för privat som fråga, jag vet inte.

Själv har jag kunnat jobba i flera år på samma ställe, eller med samma jobb i ännu fler år, men då var omväxlingen inom jobbet väldigt stor. (Jag var tolk då, och åkte till olika ställen där jag behövdes, så jag såg hela tiden nya människor, nya arbetsplatser, nya livshistorier) så det gick bra ändå. Och så har jag alltid haft ett... omväxlande privatliv, för att inte säga kaotiskt, eller iaf turbulent, så där har jobbrutinen balanserats upp med lite drama. Nu har jag jobbat på att sluta dramaknarka och det går bra tackar som frågar.

Funtar på hur jag skulle kunna jobba LITE utan att dö damm och tråkdöden som rutiner jag inte valt själv innebär. Jag vet ju att jag borde kunna, om det inte var för mkt samma tider och för lätta uppgifter och för mycket vidriga ljud och tråkiga människor jag inte kan slippa... Har inte hittat nåt svar på den frågan ännu dock. Tolkjobbet klarar jag inte av längre, mina koncentrationssvårigheter är för svåra och jag tror jag skulle kunna vara farlig. Det vill jag absolut inte utsätta nån för, för jag är mycket samvetsgrann samtidigt.

Skulle behöva lite aspiekompetent coachning faktiskt.
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-04 16:36:01, redigerad totalt 1 gång.
alfapetsmamma
 
Inlägg: 7383
Anslöt: 2008-05-03

Inläggav Mördarsnigel » 2008-11-13 20:32:33

Jag trodde inte att försäkringskassan var på aspergare med att de ska bli arbetsföra. Har inte hört det från någon faktiskt. Det är ju till vår fördel att de antar att man är dum i huvudet när man har den diagnosen.

Jag har en gång fått ett brev från aktivitessamordnaren om att jag har rätt till aktiviteter, som tex en studiecirkel eller dylikt, men de ringde aldrig upp mig eller följde upp det. Jag kontaktade och fixade lite sånt själv i våras dock när jag ville ha reseersättning för att testa en praktikplats, men då var ju det hela min idé. Annars så har ingen myndighet visat något intresse för mig.

Men jag har bara varit sjukskriven i lite över två år. Det kanske är annorlunda om man har gått längre.

Jag ska söka om nu till våren så vi får la se hur det blir nu med annan regering. Men jag tror verkligen inte att någon ifrågasätter en om man vill fortsätta vara sjukskriven. Man blir ju inte direkt botad från sin asperger.
Senast redigerad av Mördarsnigel 2011-05-04 16:36:01, redigerad totalt 1 gång.
Mördarsnigel
 
Inlägg: 928
Anslöt: 2007-11-30
Ort: Alnarp

Inläggav alfapetsmamma » 2008-11-13 21:27:12

Mördarsnigel skrev:Jag trodde inte att försäkringskassan var på aspergare med att de ska bli arbetsföra. Har inte hört det från någon faktiskt. Det är ju till vår fördel att de antar att man är dum i huvudet när man har den diagnosen.

Jag har en gång fått ett brev från aktivitessamordnaren om att jag har rätt till aktiviteter, som tex en studiecirkel eller dylikt, men de ringde aldrig upp mig eller följde upp det. Jag kontaktade och fixade lite sånt själv i våras dock när jag ville ha reseersättning för att testa en praktikplats, men då var ju det hela min idé. Annars så har ingen myndighet visat något intresse för mig.

Men jag har bara varit sjukskriven i lite över två år. Det kanske är annorlunda om man har gått längre.

Jag ska söka om nu till våren så vi får la se hur det blir nu med annan regering. Men jag tror verkligen inte att någon ifrågasätter en om man vill fortsätta vara sjukskriven. Man blir ju inte direkt botad från sin asperger.


Jaha... Jag har ju precis bara fått diagnosen, så jag har ingen aning. Har varit sjukskriven i tre år, för det de kallar utmattningssyndrom. Jag tror det är npf som löpt amok när jag varit under tokpress (mina två ungar som jag slagits för att få utredda, plus hur det är att ha två ungar med dubbeldiagnos, praktiskt osv, plus sjukdom o död i familjen plus lite annat allvarligt, bland annat det ekonomiska som blivit av att vara sjukad med toklåg SGI).

Har inte fått nån hjälp nånstans, hade kunnat dö hemma utan att nån märkt nåt känns det som. Har bara fått sjukintyg för några månader i taget, men inget prat om rehab, om pratkontakt eller nåt. Bara Hur mår du? Likadant? Ångest, sömnproblem, oro, problem med minnet..? Mer sjukskrivning. Det SUGER!!

Har inte tänkt på vad FK ska säga om mig nu när jag fått dubbeldiagnos. BÄVAR för att bli sedd och behandlad som bakom flötet, för det är jag långt ifrån.. Jaja, jag har lite tid på mig att tänka på det, har precis fått en sjukning som gäller till januari.
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-04 16:36:01, redigerad totalt 1 gång.
alfapetsmamma
 
Inlägg: 7383
Anslöt: 2008-05-03

Inläggav Mördarsnigel » 2008-11-13 21:41:22

Be din läkare att skriva ett intyg på typ 2 år. Även om du kanske blir arbetsför igen i framtiden så kan pressen göra att det tar längre tid. Om man är sjukskriven på lång tid så kan man ju ändå prova på diverse arbeten och annat, eller lägga sin sjukpeng vilande om man vill arbeta med lön, men poängen är att man inte Måste, och då känns det lättare att prova olika saker utan att vara rädd för konsekvenserna om det går dåligt.
Senast redigerad av Mördarsnigel 2011-05-04 16:36:01, redigerad totalt 1 gång.
Mördarsnigel
 
Inlägg: 928
Anslöt: 2007-11-30
Ort: Alnarp

Inläggav alfapetsmamma » 2008-11-13 21:45:32

Mördarsnigel skrev:Be din läkare att skriva ett intyg på typ 2 år. Även om du kanske blir arbetsför igen i framtiden så kan pressen göra att det tar längre tid. Om man är sjukskriven på lång tid så kan man ju ändå prova på diverse arbeten och annat, eller lägga sin sjukpeng vilande om man vill arbeta med lön, men poängen är att man inte Måste, och då känns det lättare att prova olika saker utan att vara rädd för konsekvenserna om det går dåligt.


Hmm... Jag har så löjligt låg SGI så egentligen kunde jag nästan ha och mista det, känns det som. Kunde jobba några få timmar och få ihop detsamma ganska lätt.

Det jag skulle vilja är att kunna gå tillbaks till Universitetet och bli klar med min magisterexamen. Kunde jag få göra det utan att behöva ta CSN-lån vore jag riktigt nöjd. Har redan en kvarts miljon i studieskulder... och vet ju inte hur jag nånsin ska kunna betala tillbaks det, utan jobb.

Så skulle jag vilja ha egen firma, så jag kunde ta lite korr- och översättningsjobb när jag pallar.

Men tack för förslaget, visste inte ens om att man kunde få för så lång tid.
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-04 16:36:01, redigerad totalt 1 gång.
alfapetsmamma
 
Inlägg: 7383
Anslöt: 2008-05-03

Inläggav annorlunda » 2008-11-13 23:48:34

Ja, det här håller jag fortfarande på att bearbeta med mig själv men jag har åtminstone kommit fram till en hel del när det gäller mig själv.

Det finns många faktorer till att det inte fungerar så bra för min del.

Först och främst har jag så höga krav på mig själv, att allt ska vara perfekt utfört och helst snabbt också. Här uppstår problem eftersom jag inte vet när andra tycker att ett jobb är bra utfört. Alltså måste det vara mycket bättre än bra för att jag ska känna att jag är färdig med en uppgift. Det innebär i sin tur att det inte går snabbt eftersom jag kan hålla på med en och samma uppgift ett bra tag. Därtill har jag problemet att saker jag utför inte sker per automatik utan att jag ständigt måste tänka vad jag ska göra samt hur det ska utföras. Har jag då någon i närheten måste jag ju dessutom hålla koll på var denna person befinner sig så jag inte råkar stöta till dem. Pratar de med mig så måste jag försöka uppfatta vad de säger, komma på vad de menar och svara samtidigt som jag försöker utföra mitt arbete. Arbetet har vid det här laget börjat gå ännu långsammare eftersom det är mer info att bearbeta... Jag börjar vid det här laget vara rejält trött i huvudet och tänker långsammare, alltså går arbetet ännu långsammare. Jag får panik för att det går för långsamt, jag vill ju vara effektiv....

Jag skulle kunna rabbla upp faktorer ett bra tag men jag ska bespara er från det och hoppa vidare till nästa fråga...

Det optimala vore väl att gå igenom vilka problem den enskilda personen har och arbeta fram en arbetsplan utifrån det. Framförallt är det viktigt med struktur, att arbetsplatsen är organiserad och att man har klart för sig vilka uppgifter man ska utföra samt vilken kvalitet det ska vara på jobbet (jag tror att det är fler än jag som tenderar att vara för noggranna om de känner sig det minsta osäkra). Att regelbundet ha uppföljningar där man talar om hur man tycker att det går med arbetet. Flexibla arbetstider tror jag vore bra för många. Då har man möjlighet att anpassa sig efter dagsformen på ett helt annat vis och kan känna sig någorlunda utvilad när man kommer till arbetsplatsen.

(Arbetsplatsen där jag arbetstränar nu är lite speciell eftersom det inte finns några chefer på plats och "alla" (2) anställda har någon form av problem. För tillfället har de 1 "normal"/frisk anställd men det beror på att de andra två är långtidssjukskrivna).

Mvh
Annorlunda
Senast redigerad av annorlunda 2011-05-04 16:36:01, redigerad totalt 1 gång.
annorlunda
 
Inlägg: 1208
Anslöt: 2007-09-02

Inläggav Alien » 2008-11-14 1:44:04

Jag jobbade ju i 25 år och tyckte det gick bra att jobba, utom de sista åren.

Jag blev utbränd, vilket visade sig i att jag fick svårt att sova, tankarna bara malde på om allt jag inte hunnit göra klart under dagen på jobbet och vad jag måste göra först. Men nästa dag ramlade en drös nya ärenden på mitt bord. Jag fick svårt att koncentrera mig och minnas.

Det som knäckte mig:

1) Arbetstempot ökade och jag jobbade redan på gränsen av min förmåga, jag hade inga marginaler.

2) Kraven på flexibilitet och social kompetens ökade.

3) Rangordningen. Varje gång telefonen ringde höjdes säkert blodtrycket, eftersom jag var rädd för ännu ett skällsamtal. Jag blev utskälld både för vad jag inte hunnit med och de med högre rangordning inte hunnit med (dem kunde kunderna inte skälla på).

4) Jag hade ingen kontroll, alla ville att jag skulle ta deras ärenden först, och jag fick aldrig göra något färdigt utan ständigt börja med något nytt.

5) Det var inte lugnt och tyst runt omkring mig, tvärtom.

6) Jag hade ett behov av att göra ett bra jobb men tyckte att omgivningen och omständigheterna hindrade mig. Jag fick aldrig känna mig nöjd el stolt över mitt jobb.

7) Jag kände inget stöd från chefen, det var min uppgift att fixa allt utan att besvära chefen. Klagade kunderna, hade kunden alltid rätt.

8) Det är aldrig tal om att anpassa arbetet till de anställda, utan man måste själv anpassa sig efter omständigheterna.

9) Jag fick kritik från chefen om att bli mer "serviceminded" utan att få besked om hur jag brustit. Alltför abstrakt för mig.
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 16:36:01, redigerad totalt 1 gång.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 33134
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansverige

Inläggav Zombie » 2008-11-14 1:52:01

[...] "inte stressigt" [...] ? Ett jobb är definitionsmässigt stressigt. Jag är stressallergisk (eller värre, går igång för ingenting som ett billarm). End of story. (Önskas: ny zombie på ny jord.) :(
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 16:36:01, redigerad totalt 1 gång.
Zombie
 
Inlägg: 18093
Anslöt: 2007-12-26

Inläggav ling0n » 2008-11-14 2:00:58

Men är inte sånahär saker sådant som även "vanliga" (NT) blir stressade av och går in i väggen av? Är det inte egentligen så att det bara är ett fåtal människor som verkligen orkar med?
Senast redigerad av ling0n 2011-05-04 16:36:01, redigerad totalt 1 gång.
ling0n
 
Inlägg: 478
Anslöt: 2007-07-02
Ort: Uppsala

Inläggav Alien » 2008-11-14 2:07:12

ling0n skrev:Men är inte sånahär saker sådant som även "vanliga" (NT) blir stressade av och går in i väggen av? Är det inte egentligen så att det bara är ett fåtal människor som verkligen orkar med?


Alla blir kanske stressade men alla går inte in i väggen.

När jag blev utbränd var det andra sekreterare som också blivit det. De fick gå en antistresskurs i Previas regi. Men Previa vägrade att låta mig gå en sådan kurs. Nej, jag var ju inte normal, så klart att jag inte platsade bland de "normala utbrända". :x icon
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 16:36:01, redigerad totalt 1 gång.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 33134
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansverige

Inläggav ling0n » 2008-11-14 2:14:03

Är det så att vanliga människor orkar jobba, ha barn, laga mat, träna och träffa folk utan en stor klump i magen hela tiden?
Senast redigerad av ling0n 2011-05-04 16:36:01, redigerad totalt 1 gång.
ling0n
 
Inlägg: 478
Anslöt: 2007-07-02
Ort: Uppsala

Inläggav missbutterfly » 2008-11-14 2:49:32

ling0n skrev:Är det så att vanliga människor orkar jobba, ha barn, laga mat, träna och träffa folk utan en stor klump i magen hela tiden?


Ingen aning.
Det är ett stort mysterium som man troligen aldrig kommer få reda på.

Men på folk jag känner har jag uppfattat (utifrån vad de har sagt) att de får MER energi av att göra dessa saker.
Att träffa folk brukar mina vänner beskriva som något som tillför energi..
Senast redigerad av missbutterfly 2011-05-04 16:36:01, redigerad totalt 1 gång.
missbutterfly
 
Inlägg: 2272
Anslöt: 2007-02-13
Ort: Aspberget

Inläggav barracuber » 2008-11-14 11:39:25

Aspkvinna skrev:
barracuber skrev:Spelar det någon roll ifall man slarvar med mat, sömn, alkohol, träning samtidigt? Själv brukar mitt "slarv" följa med trötthet. Om jag mår bra (inte är arbetslös osv) slarvar jag mindre.
/Barracuber

Jag har alltid ätit utmärkt mat på rätt tider och ser att det har varit en av de faktorer som har gjort att jag hållt så pass länge som jag gjorde. ...


Hmm..rycker (ursäkta!) några citat här och där...

det Aspkvinna skriver skulle kunna tyda på att inte slarva med maten är viktigt. Har man det inbyggt från början bör man hålla det och har man det inte kan man tjäna på att jobba in en bra matkultur i sitt liv....

Det svåra är att slarv kanske inte visar sig direkt utan först efter många år när man blir äldre i form av välfärdssjukdomar. Jag själv kan slarva med maten utan att må dåligt kortsiktigt (annat än lite bubblig mage). Men nånstans hejdar jag mig själv och rättar upp mina matvanor av rädsla för att på lång sikt få övervikt, diabetes och whatever och därmed ligga samhället till last för något som jag själv kunde påverkat.

/barracuber
Senast redigerad av barracuber 2011-05-04 16:36:01, redigerad totalt 1 gång.
barracuber
 
Inlägg: 11000
Anslöt: 2007-02-11
Ort: Västsverige

Inläggav barracuber » 2008-11-14 11:51:51

jonsch skrev:Jag tror att det är alltför ensidig stimulans som är boven. Arbetslivserfarenhet har jag litet knalt om men jag mår inte alltför bra i längden av att hålla på med mitt projekt hela dagarna heller, hur stimulerande det än är.


Det kan jag känna igen. Jag har lätt för att komma på idéer och svårare att genomföra dem. För mycket fokus på en sak blir iofs fascinerande men också ångestladdat när man inte kommer nånstans. Risk för nedläggning.

Ehh..vilket är "ditt projekt" förresten, jonsch? *nyfiken*

jonsch skrev:Mitt bästa tips är luddigt: Skaffa en sysselsättning som knyter ihop allt i livet, utan att det kräver särskild ansträngning från någon. Det ska allts vara något som lever liksom av sig självt och som troligen kommer att leva på liknande sätt även tio, gärna 50 år senare.


Det låter väldigt bra. Luddigt men så ser livet ut. Gråskala, inte svart o vitt. Långsiktighet * gillar * Alltför många idag går bara omkring och tänker jag, jag, jag, nu, nu, nu här och nu, nästa resa till Thailand.

/Barracuber
Senast redigerad av barracuber 2011-05-04 16:36:01, redigerad totalt 1 gång.
barracuber
 
Inlägg: 11000
Anslöt: 2007-02-11
Ort: Västsverige

Inläggav Sam » 2008-11-14 11:53:11

I viss mån är jag stresskänslig, men det handlar mer om en inre stress. Min inre kapacitet stämmer inte med min yttre.

Jag brukar säga att jag är belastningskänslig, saknar förmågan att hinna bromsa i tid. känner inte förän det är försent. saknar ett lagomhets tempo. Resultatet blir att hjärnan inte hinner bearbeta och återhämta sig i den mån jag behöver. Biverkningen blir sömnlöshet, och en stor risk för explosions

Att anpassa på en befintlig arbetsplats skulle baragöra att jag skulle känna mig utanför. Så min lösning är att ställa mig utanför arbetsmarknaden och utforma mitt liv med ett innehåll som ger mig stimulans men som jag kan reglera efter vad jag behöver och hur min dagasform ser ut.
Senast redigerad av Sam 2011-05-04 16:36:01, redigerad totalt 1 gång.
Sam
 
Inlägg: 1503
Anslöt: 2007-04-07

Inläggav barracuber » 2008-11-14 11:55:21

missbutterfly skrev:
ling0n skrev:Är det så att vanliga människor orkar jobba, ha barn, laga mat, träna och träffa folk utan en stor klump i magen hela tiden?


Ingen aning.
Det är ett stort mysterium som man troligen aldrig kommer få reda på.

Men på folk jag känner har jag uppfattat (utifrån vad de har sagt) att de får MER energi av att göra dessa saker.
Att träffa folk brukar mina vänner beskriva som något som tillför energi..


Många går på knäna och orkar mindre och mindre men det är nog för att psykiska ohälsan breder ut sig. En följd av det samhälle vi bygger.

De som har vänner klart trivs med dem för ofta är de av "samma skrot och korn". Att träffa nya människor och få nya perspektiv, det bara skrämmer. Se bara på inställningen till allt nytt och främmande. Förändringar brrrrrr. Även "vanliga människor".

/Barracuber
Senast redigerad av barracuber 2011-05-04 16:36:01, redigerad totalt 1 gång.
barracuber
 
Inlägg: 11000
Anslöt: 2007-02-11
Ort: Västsverige

Återgå till Studier och arbetsliv



Logga in