Hej, jag är relativt ny här, men i alla fall. (Är född Augusti 94, alltså 15 år)

Har träffat en tjej på internet som jag har pratat med, enbart med text förstås.
Saken är den att jag brukar vara proffs (Inte alltid då) på att vara social på internet, men när det kommer till reality så kommer alla dessa pinsamma sakerna som påverkar allt socialt.

Hur skall jag ta mig till?
Man vill ju kunna vara som en vanlig kille, men men, vågar i alla fall inte säga rakt ut att jag har asperger, det är alldeles för riskfyllt.

Mår inte bra, jag har ju valt till och med att gå på en skola där jag får ett helt eget rum, och nu skall man träna på att vara hypersocial, vilket inte har varit min starka sida.

Usch, usch, jag vill kunna förstå vad andra säger och betér sig utan att vara en ärthjärna.

Någon här som har klarat en liknande situation utan några större problem?

Paterrior94 skrev:Hej, jag är relativt ny här, men i alla fall. (Är född Augusti 94, alltså 15 år)

Har träffat en tjej på internet som jag har pratat med, enbart med text förstås.
Saken är den att jag brukar vara proffs (Inte alltid då) på att vara social på internet, men när det kommer till reality så kommer alla dessa pinsamma sakerna som påverkar allt socialt.

Hur skall jag ta mig till?
Man vill ju kunna vara som en vanlig kille, men men, vågar i alla fall inte säga rakt ut att jag har asperger, det är alldeles för riskfyllt.

Mår inte bra, jag har ju valt till och med att gå på en skola där jag får ett helt eget rum, och nu skall man träna på att vara hypersocial, vilket inte har varit min starka sida.

Usch, usch, jag vill kunna förstå vad andra säger och betér sig utan att vara en ärthjärna.

Någon här som har klarat en liknande situation utan några större problem?

Haha jag känner igen det där från när jag var yngre. Jag tycker att man var blygare när man var 13-15 men att det gick över efter det. Träna framför spegeln, eller snacka med en polare, vafan dom flesta är dåliga på att ragga och/eller blir nervösa när de försöker. Övning ger färdighet. :p

Hah, som att läsa om mig själv för en massa år sedan. =)
Jag började snacka med en kille på internet, uppenbarligen gjorde jag ett helt okay jobb, för inom en till två månader så var han kär i mig och jag i honom, detta utan att vi träffats eller ens snackat på telefon. Vi höll på så här i mer än ett år, han ville träffas och ringa, men jag vågade inte. Var helt säker på att han skulle släppa mig som en het potatis så fort han träffade mig och märkte att jag inte var lika social och mysig irl. Jag var även deprimerad och hade allmänt uruselt självförtroende.
Men efter ett tag så började vi prata på telefon iaf, vilket var superläskigt. Men gick okay.
Efter ca två år av detta så tröttnade han på att vänta, så utan att berätta för någon så flög han ner från Sthlm till Skåne och dök upp hos min kompis när jag var där, och nu har vi varit tillsammans i 4 1/2 år, och bott ihop i tre.

Jag hade inte riktigt samma problem som dig. Jag hade en kompisgrupp och gick på (relativt) vanlig gymnasieskola. Jag visste inte att jag hade AS, jag visste bara att det var en massa som inte stämde. Känner du dig inte bekväm med att berätta om din diagnos så kan du ju bara säga att du har svårt för sociala situationer. Men var ärlig, och var dig själv. Vet hon vem du är och vill träffas eller prata på telefon, då är det ju iaf dig hon vill träffa/prata med. Men se till att lära känna varandra rejält på nätet, då blir det andra lättare sen. Lycka till. =)

guilliotine skrev:Men se till att lära känna varandra rejält på nätet, då blir det andra lättare sen. Lycka till. =)

Tack så mycket för svaret, var riktigt intressant att läsa =)

En sak som jag är rädd skall sabba allt är mina skämt, ingen fattar och man blir genast dumförklarad, och så är det detta att man lever i alla andras värld bara att man lever på sina egna villkor, jag skäms av någon anledning varje gång jag ser en tjej i samma rum, klart vem blir inte det, men jag skäms våldsamt och kan inte titta på hennes ögon, utan det blir på ett bord eller så, jag tror dem ser mig som handikappad och nördig, riktigt ledsamt tycker jag

Men vad gör man, skall följa ditt tips, men som sagt så är det alltid lättare med text över internet än när det kommer till reality.

Jag lånar min tråd till att prata vidare, nu har jag varit megasocial med några på internet, alltså enbart internet (Vilket är känt som det enklaste kommunikationsmedlet för en med asperger), snart skall jag göra det till reality, alltså telefon och så vidare, och sen när man skall träffas, finns det några tips på hur man gömmer sin asperger på något sätt, alltså hur man skall beté sig för att verka normal i deras ögon?
Behöver verkligen alla tips jag kan få på hur jag skall beté mig så normalt som möjligt

Hur tog ni er igenom?

Jag tror inte att det är någon bra idé att försöka dölja det. Det är bättre att vara ärlig med det. Gillar de dig inte som du är så är de nog inte folk du vill umgås med egentligen.

Du frågar efter egenskaper som jag inte tycker om.. så det blir svårt att försöka hjälpa dig men jag tänkte göra ett försök.

först och främst tycker jag du skall leta upp en kompis eller något för att öva ögonkontakt med,tyvärr är ögonkoontakt jätteviktigt om man är "normal" annars kan du öva kanske lite i en spegel.. se efter hur dina ögon ändras när du flyttar blicken.. om du kisar.. osv.. att stirra är en dålig idé men lätt hänt om man tänker att nu ska jag se någon i ögonen.

Försök att svara på frågor lite förklarande.. tex

Hur har din dag varit?

"Jotack den har varit bra, blev lite stressad att hinna hit i tid men det gick ju bra, själv då? haft en fin dag? ".

En nervös aspergager hade snarare givit svaret "Bra" enbart eller

"Jo det har varit ok men när jag gick upp i morse kunde jag inte hitta min ena strumpa som jag faktist hade lagt fram på kvällen så jag fick leta i 2 timmar efter den, jag fann den inte så jag fick försöka hitta andra strumpor men det var ju svårt eftersom dom strumporna passar till byxorna jag lagt fram så helt plötsligt fick jag välja andra byxor och då blev det såklart en annan tröja. sedan har jag försökt att lugna ner mig hela dagen eftersom jag varit jättenervös och så och det är ju inte så konstigt, fel strumpor och allt men nu är jag här bra va!?"

jag tror det är ganska svårt att dölja asperger.. däremot kan man lyckas med att tona ner..

försök att le lite.. det är svårt om man är ovan.. men lyssna på personen du umgås med och titta lite hur hon beter sig.. spegla när hon ler osv.. inga STORA flin utan små drag på munnen

fan det käns som jag ididotförklarar alla Aspies totalt nu men.. jag vet ju inte hur svårt saker är för dig.. fråga gärna om fler tips men försök att.. förklara vilken typ av tips du vill ha?

Ayhanza skrev:Du frågar efter egenskaper som jag inte tycker om.. så det blir svårt att försöka hjälpa dig men jag tänkte göra ett försök.

först och främst tycker jag du skall leta upp en kompis eller något för att öva ögonkontakt med,tyvärr är ögonkoontakt jätteviktigt om man är "normal" annars kan du öva kanske lite i en spegel.. se efter hur dina ögon ändras när du flyttar blicken.. om du kisar.. osv.. att stirra är en dålig idé men lätt hänt om man tänker att nu ska jag se någon i ögonen.

Försök att svara på frågor lite förklarande.. tex

Hur har din dag varit?

"Jotack den har varit bra, blev lite stressad att hinna hit i tid men det gick ju bra, själv då? haft en fin dag? ".

En nervös aspergager hade snarare givit svaret "Bra" enbart eller

"Jo det har varit ok men när jag gick upp i morse kunde jag inte hitta min ena strumpa som jag faktist hade lagt fram på kvällen så jag fick leta i 2 timmar efter den, jag fann den inte så jag fick försöka hitta andra strumpor men det var ju svårt eftersom dom strumporna passar till byxorna jag lagt fram så helt plötsligt fick jag välja andra byxor och då blev det såklart en annan tröja. sedan har jag försökt att lugna ner mig hela dagen eftersom jag varit jättenervös och så och det är ju inte så konstigt, fel strumpor och allt men nu är jag här bra va!?"

jag tror det är ganska svårt att dölja asperger.. däremot kan man lyckas med att tona ner..

försök att le lite.. det är svårt om man är ovan.. men lyssna på personen du umgås med och titta lite hur hon beter sig.. spegla när hon ler osv.. inga STORA flin utan små drag på munnen

fan det käns som jag ididotförklarar alla Aspies totalt nu men.. jag vet ju inte hur svårt saker är för dig.. fråga gärna om fler tips men försök att.. förklara vilken typ av tips du vill ha?

Tack tack!

Det där var ett svar som jag var ute efter, att lägga till lite extra när man pratar och att man skall ge ögonkontakt och le, nu har jag lite mer kontroll över det hela

Det jag var ute efter var hur man skall beté sig för att få det att se så normalt ut som möjligt, liksom att man slåss mot sin asperger på något sätt, men det går ju förstås inte att dölja det helt, men i alla fall så man kan bli accepterad som att man var normal.
Så man kan säga att jag var ute efter tips som sagt, hur man skall titta, hur man skall svara, hur man skall göra sina rörelser, hur man skall prata utan att röra ihop det för mycket, hur mycket man skall le och så vidare.
Allt för att göra det hela till en så normal bild som möjligt.

hej igen, det är ganska svårt att ge tips rent almänt hur man bör föra sig eftersom det kan bero lite på i vilken situation man träffas.

träffas man hemma och är ensamma tex sitter och fikar vid bordet mitt emot varandra kräver ett helt annat sätt än om man tex tar en prommenad och går brevid varandra.. eller om man har någon aktivitet för sig.. osv

Att se någon i ögonen kan vara svårt men om du tänker dig att du hellre tittar runt lite i ansiktet på personen.. ögonen näsan pannan munnen.. så blir det inte stirrande.

Om du tror att din humor kan vara ett problem.. så vet jag inte riktigt.. du får gärna beskriva din humor.. brukar du dra skämt som ingen förstår eller hur fungerar den?

Aspies har gärna en speciell humor och den är ju svårt att bli av med

Ayhanza skrev:hej igen, det är ganska svårt att ge tips rent almänt hur man bör föra sig eftersom det kan bero lite på i vilken situation man träffas.

träffas man hemma och är ensamma tex sitter och fikar vid bordet mitt emot varandra kräver ett helt annat sätt än om man tex tar en prommenad och går brevid varandra.. eller om man har någon aktivitet för sig.. osv

Att se någon i ögonen kan vara svårt men om du tänker dig att du hellre tittar runt lite i ansiktet på personen.. ögonen näsan pannan munnen.. så blir det inte stirrande.

Om du tror att din humor kan vara ett problem.. så vet jag inte riktigt.. du får gärna beskriva din humor.. brukar du dra skämt som ingen förstår eller hur fungerar den?

Aspies har gärna en speciell humor och den är ju svårt att bli av med

Ja humorn är ju som sagt som dem flesta aspergare har tror jag haha, den består av mycket egentänkande, alltså att man drar skämt som bara en själv förstår eftersom att man tror att alla andra förstår samma, så det är som att man plockar skämt från sin helt egna skämtbyrå som bara passar på en själv, men det brukar bli så att jag skrattar glatt men dem andra skrattar hånfullt åt en istället för skämtet i sig

Jo det är sant att det beror på plats och tid, egentligen så kommer ju alla olika platser att hända, alla platsers tips är bra att höra om, kortfattat när jag är ute på promenad så går jag konstigt, vilket är rätt vanligt bland aspergare, sådana pinsamma saker får mig att bli övernervös.

Och sedan 1 mot 1 vid fikabordet, usch, det blir ofta att man tittar upp i 2 sekunder och sedan på någonting på bordet eller så, för man vill ju heller inte bli misstänkt som en våldtäktsman igenom att stirra in i ögonen hela tiden för den delen heller.
Och jag pratar extremt mycket bort mig, helst när man skall prata i telefon så börjar jag på något och tappar sedan orden och det man säger blir outvecklat och missförstått

JAdu humorn får du nog leva med, min är lite makaber och konstig samtidigt som jag har sådan tråkig associationshumor typ.. svårt att förklara.. de flesta av mina vänner säger typ "men ÅH så dålig" eller .. så men de menar inget illa.

att babbla på frenetiskt och vända runt meningar är jag också bra på, tror det har att göra med att man mitt i förklaringen kommer på att det kanske misstolkas eller så och då snor man om och börjar från början medan personen tror man fortsätter och det blir konstigt.. bästa är nog att försöka säga det man vill ha sagt först och ta frågor sedan.. kanske låta bli att diskutera saker som man blir frenetisk om.. skippa specialintressen.. eller saker som gör att man går igång som en speedad iller!

jag är som sagt inte alls så bra på allt sådant själv, och jag gillar de flesta Asperger egenskaper när jag umgås med killar, dessutom har jag en ganska taskig bild av NT-tjejer .. jag anser att de oftast beter sig skumt som fan!

har du ingen du kan försöka öva sociala situationer med? en psykolog/samtalskontakt borde kunna hjälpa dig att "spela upp" en situation och även påpeka tydliga aspiefel fast jag tror det är roligare och bättre med en kompis.. och då att försöka göra det till en kul grej.. var inte så självkritisk försök ta dina knäppa sake med humor då blir det enklare att hantera!

Ayhanza skrev:JAdu humorn får du nog leva med, min är lite makaber och konstig samtidigt som jag har sådan tråkig associationshumor typ.. svårt att förklara.. de flesta av mina vänner säger typ "men ÅH så dålig" eller .. så men de menar inget illa.

att babbla på frenetiskt och vända runt meningar är jag också bra på, tror det har att göra med att man mitt i förklaringen kommer på att det kanske misstolkas eller så och då snor man om och börjar från början medan personen tror man fortsätter och det blir konstigt.. bästa är nog att försöka säga det man vill ha sagt först och ta frågor sedan.. kanske låta bli att diskutera saker som man blir frenetisk om.. skippa specialintressen.. eller saker som gör att man går igång som en speedad iller!

jag är som sagt inte alls så bra på allt sådant själv, och jag gillar de flesta Asperger egenskaper när jag umgås med killar, dessutom har jag en ganska taskig bild av NT-tjejer .. jag anser att de oftast beter sig skumt som fan!

har du ingen du kan försöka öva sociala situationer med? en psykolog/samtalskontakt borde kunna hjälpa dig att "spela upp" en situation och även påpeka tydliga aspiefel fast jag tror det är roligare och bättre med en kompis.. och då att försöka göra det till en kul grej.. var inte så självkritisk försök ta dina knäppa sake med humor då blir det enklare att hantera!

Jo allt du skriver är sanning, så fort som jag skall prata om något intresse så babblas det på något enormt från min sida, något irriterande för andra haha, jag repeterar en del också, säger vissa saker om och om igen, men det har också med asperger att göra har jag hört.

Jag övar exakt varje dag på det sociala, men när det gäller en kompis så märker jag vilka fel jag gör, det är igenom dem gångerna som jag har hittat mest fel, nackdelen är bara att jag har ingen kontroll egentligen på vad som är fel och rätt i det jag säger, så jag kan till exempel inte stå och plocka bort felen jag har gjort under min tid, utan jag tar automatiskt allt som rätt, vilket blir fel till slut varenda gång.

Ibland har det även hänt att jag nästan blivit hes för att jag har skämtat så mycket, anledningen till att jag försöker såpass överdrivet mycket är för att när jag är med en vän, så skrattar den aldrig åt mina skämt, så jag försöker som en dåre skämt efter skämt, så man märker att vännen tycker att det blir alldeles alldeles för tjatigt i längden, men det är väl så jag är, vilket förstås är extremt pinsamt

Jag tycker det är ballt att du vet att du inte är så stark socialt. Jag som är vuxen och internetdejtat ett antal killar och en del av dem har varit svåra att få kontakt med irl. När jag påtalat detta så har de blivit förvånade :O och förstår inte alls vad jag menar. (Man kan så klart bli förvånad över ATT jag påtalar saker, men det är inte det jag menar nu).

Om du är ok med dig själv, att du vet att det här inte är en av dina styrkor så tycker jag att det bästa du kan göra är att berätta att du har svårt. Du behöver inte sätta namn på det eller berätta om diagnos utan bara att du har lite svårt irl med sociala grejer men att du gärna vill träffas. Konstigt nog när personkemin fungerar så är sådana där saker inte lika stora problem, så ibland kan man oxå oroa sig i onödan i förväg.

Jag håller med föregående talare om att det är viktigt att du också är den du är, det går ju inte i längden att låtsas vara någon annan, det kan man inte bygga en långsiktig relation på. Sen vill man såklart göra ett gott intryck, men då är det kanske bra att berätta lite om att du har svårt att kanske komma till din rätt vid ett första möte då du är nervös, etc. Och att du har vissa svårigheter med sociala spelet. Behöver inte sätta ord på det mer än så inför första "daten".

Stort lycka till med ditt datande (eller kanske dejtande).

mondo beyondo skrev:Jag tycker det är ballt att du vet att du inte är så stark socialt. Jag som är vuxen och internetdejtat ett antal killar och en del av dem har varit svåra att få kontakt med irl. När jag påtalat detta så har de blivit förvånade:O och förstår inte alls vad jag menar. (Man kan så klart bli förvånad över ATT jag påtalar saker, men det är inte det jag menar nu).

Om du är ok med dig själv, att du vet att det här inte är en av dina styrkor så tycker jag att det bästa du kan göra är att berätta att du har svårt. Du behöver inte sätta namn på det eller berätta om diagnos utan bara att du har lite svårt irl med sociala grejer men att du gärna vill träffas. Konstigt nog när personkemin fungerar så är sådana där saker inte lika stora problem, så ibland kan man oxå oroa sig i onödan i förväg.

Det har du rätt i faktiskt, att man kan berätta att man är dåligare socialt och inte just asperger, men faran är väl att man kan bli dumförklarad och därefter dumpad
Du har precis rätt i det du säger, jag skall använda mig utav det

Fast om tjejen är något att ha så tror jag att hon inte dömer dig grundat på detta (lätt för mig att säga såklart, men du är ju den du är och det måste hon ju respektera).

Hoppas att det går bra

Håller med mondo beyondo och indra76 att det är bäst att försöka vara sig själv. Och skulle man råka kläcka ur sig något olämpligt så är det bara att skratta åt det och säga nåt om att "ja, just det sociala inte ju är min starkaste sida" för att avdramatisera det hela. Självdistans är alltid charmigt. (Samtidigt som man antyder att det finns andra saker man är betydligt bättre på.)

Och glöm inte att visa intresse för tjejen och fråga vad hon tycker om etc, men helst utan att det blir tredje gradens förhör.

Här skall uppdateras!

Tog steget och träffade henne i verkligheten, gjorde mig i ordning och mötte henne på gångvägen, det första man tänkte på var att man skulle glo normalt och inte på asperger sättet som jag brukar, jag har en såpass lätt asperger så jag kan hantera den på ett ungefär.
Men i alla fall, vi gick en hel del och jag kämpade varje minut mot min asperger haha, man mumlade en massa konstiga ord, men det var nog bara för att det kändes pinsamt.

En sak som jag har märkt mest är att så fort hon närmar mig så går jag längre ifrån, alltså jag pallar inte att sitta bredvid eller så, jag vill, men något hindrar mig och säger till mig att jag skall hålla mig en bit borta.
Jag kan inte ge någon kontakt alls, dock så har jag hört från andra aspies att just det är rätt vanligt.
Annars så skrattade jag hela tiden eftersom att jag inte kom på något annat att göra och gick i min egen värld som vanligt -.-

Hon tyckte i alla fall om mig och det blev en kram, oj vad jag tog i, från avtstånd till en för hård närhet på slutet.
Det funkade bättre än vad jag hade tänkt mig men jag tittar konstigt vilket var pinsamt att jag ej kunde hjälpa, nåja så gick det med det, blir mer senare.

Grattis så här långt! Modigt att våga träffa henne irl.

Grattis till att ni båda fick för er krama varandra
Om jag finner ork så skickar jag även ett litet PM.

Jag försöker vara öppen om AS, alternativt kan du säga tex att "jag är blyg i sociala situationer" eller så, då är hon förberedd så blir det ingen chockupplevelse.

MsTibbs skrev:Jag försöker vara öppen om AS, alternativt kan du säga tex att "jag är blyg i sociala situationer" eller så, då är hon förberedd så blir det ingen chockupplevelse.

Tack tack alla!

Jag hade tur att hon också var blyg

Lägg fram det vid ett senare tillfälle och inled med en fras snarlik:
"Du har kanske märkt att jag är lite... socialt udda?"

Jag försöker vara så öppen som möjligt om AS men jag använder aldrig begreppet "Asperger's syndrom". Jag vill inte bli dömd som korkad/utvecklingsstörd av trångsynta människor, så den enda personen jag bokstavligt pratat med ang. detta (och då använt det begreppet) är min lillebror - den person som står mig närmast. Men ja, jag har inga problem med att säga till folk att jag har svårt för ögonkontakt, att läsa miner/kropspråk/tonfall, har väldigt bristande empati och att jag i stora drag föredrar ensamhet och tycker det är jobbigt med för mycket social interaktion, mm.

Men..tänk om tjejen också har AS!