Hej hej, tänkte bara höra med er hur era känslor är att möta/vara bland allmänt folk.

Detta är något jag har har stora problem med.

När jag gick i skolan, så brukade jag ofta undvika att äta i matsalen, eftersom jag tyckte det var obekvämt/obehagligt att äta med en massa elever runt om sig.
Det var extra svårt när man skulle äta ensam (om nån kompis var borta eller nått), det gjorde jag nästan aldrig.


Jag tycker det också är obehagligt att möta folk när man är ute och går eller cycklar. Ibland kom jag försent till skolan, för att jag tog långa omvägar för att slippa möta folk på vägen.

När jag blev vuxen och jobbade, så var det samma sak, jag tog ibland långa omvägar när jag cyckla till jobbet, eftersom det var folk som gick på den vägen som jag egentligen skulle ta.

Känslan jag får av att möta folk på gatan, är att jag blir nervös (svettas/hjärtat slår snabbare), och jag anstränger mig för vilket håll jag bör titta åt när jag går förbi.

Med andra ord, jag avskyr att behöva gå ute.


Jag kan heller aldrig riktigt slappna av om jag går på resturang med kompisar. Visst, det är mysigt att göra det ibland, men som sagt.. jag kan inte njuta av det till 100%, jag har hela tiden en obehag-känsla.

Jag är den typen som helst beställer hem maten (pizzabud t.ex), istället för att äta den bland annat folk.


Jag lider mycket av att behöva vara så här. Det är mycket jobbigt att t.ex inte kunna ta sig till jobbet normalt för att man blir nervös av att möta folk på vägen.

Jag antar, att det är p.g.a mina asperger slängar, att jag är så här.


Hur är det för er andra, av att vara bland allmänt folk?

Jag blir oftast väldigt trött och stressad av att vara bland allmänt folk. Deras röster, deras lukter osv. Försöker undvika det så långt det går. När jag är ute och går bland folk tittar jag alltid ner i marken, eftersom jag blir yr och förvirrad av att se & höra en massa människor drälla omkring. Är dessutom väldigt omständig och jobbig om man skall ha med mig ut på restaurang eller café eftersom jag inte vet hur jag skall bete mig och det känns som om folk tittar. Så, jag är inte så jättebra på att befinna mig bland allmänt folk.

Jag tål inte att prata inför nya människor från början, men att till exempel sitta i matsalen eller gå på stan har jag inget problem med.

Men att bli vän med nya människor tar väldigt lång tid.

Jag har också känt ett visst obehag av att vara bland folk, även om det inte gått så långt att jag tagit en omväg.

Jag har förklarat det för mig själv att jag fick för mycket negativ uppmärksamhet under skoltiden, så därför är jag rädd för att bli "betittad" och kritiserad.

Men kanske det är medfött?

När jag går ute med hunden har jag inte den känslan, utan mer att jag är ett bihang till hunden. Det är iaf så jag ser andra hundägare. Hunden skulle jag kunna beskriva efteråt, men inte matten/hussen.

Jag tycker om att gå bland mycket folk när jag lyssnar på min musik. Då befinner jag mig ändå i min egen värld. Inget stör mig och mina nya hörlurar håller ute mycket ljud. Men visst tar jag omvägar och kan t o m vända mig om. Brukar oftast titta ner i marken, men faktum är jag ser så suddigt nu att jag inte ser ansikten förrän de är ganska nära mig. Vilket faktiskt är oerhört skönt. Men jag brukar också gå ganska högt med huvudet, på så vis kan jag dölja min sårbarhet. Försvinner väldigt ofta in i min drömvärld när jag är ensam på stan, med min vackra musik och min fantasi drömmer jag mig bort långt från marken jag står på. Brukar gå och skåda på konst och inredningsprylar. Synd bara att affärer som Gallerix skyltar med Michael Jackson och "hyper-modern konst".

På promenader brukar jag träffa på en gammal man vid exakt samma ställe. Känner honom sedan länge tillbaka, så vi brukar prata med varandra. Sedan finns det en annan gammal man jag också brukar prata med. Brukar hälsa på alla äldre. Går undan när det är barn och ungdomar i närheten, för de ska alltid säga något fjantigt och ställa onödiga frågor. Och det orkar jag inte med.

Jag brukar gå omkring bland de idealiska villaområdena som finns här omkring. Det tycker jag är skönt att göra, där slipper man mest folk och det är för det mesta vuxna människor som går där. Lugnt och fint område. Mycket skönt. Ibland känns det som att de kollar på mig och ser någon som inkräktar på deras revir, det är det enda jobbiga.

En annan sak som är jobbigt är att de ibland har lösa hundar som kommer springandes mot mig, och jag tycker INTE om okända hundar. Jag blir frusen och stel. Sedan börjar ägarna alltid prata med mig, så jag typ fnissar och svarar som jag vore helt D U M i huvudet. Det är mycket jobbigt.

Jag tycker det är påfrestande, har svårt att slappna av. Känns som att mycket av min energi går åt till att stå ut med att synas, så det blir krångligt att göra saker.

Jag känner igen mig i allt, Hyper. Jag är rädd och får ångest av att möta andra t ex på stan. En del kanske vill småprata och då tvingas man till det. Alltid måste man va förberedd på vad man ska säga o inte säga beroende på vem man springer på. Vissa kan svara undvikande, snabba på stegen, komma på en nödlögn men inget av detta kommer automatiskt eller naturligt för mig. Det blir alltså mer jobbigt än att tvinga sig till en energikrävande konfrontation/konversation. Går ibland små omvägar, men tvingar mig ofta att inte göra det för jag orkar inte med det i längden.

Musik och hörlurar + dålig syn fixar det.

Alien skrev:När jag går ute med hunden har jag inte den känslan, utan mer att jag är ett bihang till hunden. Det är iaf så jag ser andra hundägare. Hunden skulle jag kunna beskriva efteråt, men inte matten/hussen.

Hur hanterar du alla andra hundägare som vill småprata? Eller du kanske inte bor så så att du behöver möta andra ö h t, och då har du inte det problemet.

Jag har inga som helst problem med allmänt folk, bara när jag har anledning till att försöka småprata, typ en sittning eller middag, då kan det bli lite segt när jag inte kommer på något att säga.

Jag vet dock inte om jag har aspergers säkert, diagnosen är bara "misstänkt aspergers". Just att jag inte har problem med folk, eller uppskattar ensamhet verkar vara det som skiljer mig från de flesta med AS.

svarabhaktivokal skrev:Är dessutom väldigt omständig och jobbig om man skall ha med mig ut på restaurang eller café eftersom jag inte vet hur jag skall bete mig och det känns som om folk tittar.

Jo så känner jag mig också, jag är osäker på hur man ska bete sig, och jag ogillar att folk tittar på mig.

earlydayminer skrev:Brukar hälsa på alla äldre. Går undan när det är barn och ungdomar i närheten, för de ska alltid säga något fjantigt och ställa onödiga frågor. Och det orkar jag inte med.

Jag undviker både äldre och barn/ungdomar.

För mig är det alltid en stor planering att ta mig från en plats till en annan ute.

Jag håller alltid utkik vad jag kan tänkas möta för folk, och planerar eventuella omvägar om jag möter någon.

När jag går i områden där jag känner folk, så planerar jag alltid vilka vägar jag bör ta för att slippa hälsa på folk och grannar.

När jag äntligen når mitt mål (hemmet t.ex) utan att möta någon, så är det en lättnad och jag känner liksom: "Hurra, jag klarade mig den här gången!"

Jag har alltid varit så här.. jag fattade inte förut varför, utan trodde bara jag var knäpp.
Fick reda på vad Asperger är för nått för inte så länge sen... och då ljusna allt till........

Har ungefär samma problem som Hyper , men vet inte om jag lider lika mycket av det nu ? Misstänker att personen är yngre än mig , men hade samma problem i skola mm . Numera struntar jag i att utsätta mig för vissa grejer , visst ställer upp inom familjen med att kanske åka ut och äta mm . Men känner mig inte avkopplad , har svårt att hantera det . Känner igen mycket av TS inlägg , ska jag ut och gå , brukar det bli på kvällarna när det är mörkt , men känner mig inte riktigt avkopplad
Kom tre inlägg imellan , tar tid för mig att skriva några rader

Skönt att höra jag inte är helt ensam på denna folk-ångest (även om det verkar som att jag är mest extrem av oss på det).

Jnx skrev:Jag vet dock inte om jag har aspergers säkert, diagnosen är bara "misstänkt aspergers". Just att jag inte har problem med folk, eller uppskattar ensamhet verkar vara det som skiljer mig från de flesta med AS.

Jag är själv osäker på min diagnos. Mina föräldrar t.ex säger att jag "hade slängar av asperger som liten", medan andra släktingar säger: "Du har asperger", rakt av.

Vet inte vad jag ska tro...

earlydayminer skrev:Musik och hörlurar + dålig syn fixar det.

En gång i tiden hade jag problem med att åka buss, jag kunde nämligen inte plinga när jag skulle gå av. Så om ingen annan skulle av där jag skulle fick jag åka vidare tills någon annan skulle gå av och gå tillbaka. Tur att det oftast var tätt mellan hållplatserna där jag skulle av.

Linus_på_linjen skrev:En gång i tiden hade jag problem med att åka buss, jag kunde nämligen inte plinga när jag skulle gå av. Så om ingen annan skulle av där jag skulle fick jag åka vidare tills någon annan skulle gå av och gå tillbaka. Tur att det oftast var tätt mellan hållplatserna där jag skulle av.

Hur kommer det sig att du inte kunde plinga?

Känner igen mig väldigt väl och skulle helst bara gå ut med hundarna nattetid. Jag gillar absolut inte att äta ute eller att äta med okända människor öht. Försöker så långt det är möjligt att undvika andra människor men det är svårt. Är alltid rädd att någon ska få för sig att börja prata men det är ytterst sällan någon gör det. Ändå känner jag alltid en otrolig lättnad om jag har lyckats ta en promenad utan att möta någon.

Samtidigt är det nog bra att jag tvingas möta andra människor emellanåt, annars skulle jag nog inte våga ut alls till slut. Dessutom är det nyttigt för hundarna att möta andra hundar och se andra människor. Men tycker om det gör jag inte...

Flinta skrev:Jag känner igen mig i allt, Hyper. Jag är rädd och får ångest av att möta andra t ex på stan.

Pewe skrev:Har ungefär samma problem som Hyper

annorlunda skrev:Ändå känner jag alltid en otrolig lättnad om jag har lyckats ta en promenad utan att möta någon.

Vi borde starta en klubb som heter: "Läskigt att träffa folk-klubben", klubblokalerna står alltid tomma för inga medlemmar vågar träffar varann

Den var bra
Positivt att det går att skämta om det

Flinta skrev:

Alien skrev:När jag går ute med hunden har jag inte den känslan, utan mer att jag är ett bihang till hunden. Det är iaf så jag ser andra hundägare. Hunden skulle jag kunna beskriva efteråt, men inte matten/hussen.

Hur hanterar du alla andra hundägare som vill småprata? Eller du kanske inte bor så så att du behöver möta andra ö h t, och då har du inte det problemet.

Det gör mig inget att småprata om hundar. Jag kan prata hurlängesomhelst om hundar. Men de andra har oftast inte tid att prata så länge.

Det är värre om man ska prata om sig själv el fråga andra om dem så där lagom intresserat. Sen har jag alltid velat att hunden ska få hälsa på andra hundar. Så hon känner sig säker i området. Fast rädd som hon är vill hon inte hälsa på stora hundar. Barn är ofta intresserade av hunden, och det märker hon och då vill hon hälsa på dem. Men det är inte svårt att prata med barn, de brukar bara fråga om hunden och kanske berätta om sin egen hund.

Hyper skrev:

Linus_på_linjen skrev:En gång i tiden hade jag problem med att åka buss, jag kunde nämligen inte plinga när jag skulle gå av. Så om ingen annan skulle av där jag skulle fick jag åka vidare tills någon annan skulle gå av och gå tillbaka. Tur att det oftast var tätt mellan hållplatserna där jag skulle av.

Hur kommer det sig att du inte kunde plinga?

För att man känner sig uttittad, om du frågar en olycksbroder så länge. Skall jag nu tvinga hela bussen med allt folk att stanna? Skuldkänslan växer fort till himlens höjder när man låter den. Alldeles extra märkligt med tanke på att jag kör regionbuss för mitt levebröd och borde känna hemortsrätt.

Eller att stiga in i ett proppat men tyst väntrum och förklara sitt ärende i kassan. Väggarnas öron slickar förtjust i sig minsta tvekan. Bilda social bubbla med någon fullgott skydd, men i allmänhet är det bara en fråga om huruvida förpliktelsernas angelägenhet överflyglar flyktimpulsen.

Linus_på_linjen skrev:En gång i tiden hade jag problem med att åka buss, jag kunde nämligen inte plinga när jag skulle gå av. Så om ingen annan skulle av där jag skulle fick jag åka vidare tills någon annan skulle gå av och gå tillbaka. Tur att det oftast var tätt mellan hållplatserna där jag skulle av.

Jag har en noja att bussföraren ska glömma att öppna dörren när jag ska gå av, så jag måste skrika "öppna dörren, jag ska av!" Så pinsamt, alla kommer att höra och titta på mig.

Ibland har det liksom inte funkat, fast jag har tryckt på knappen. Då säger föraren att jag måste trycka i tid, men det har jag ju gjort.

Försöker komma ihåg att inte plinga för snabbt, så någon annan plingar först, då kan jag slappna av. Jag är inte ensam ansvarig för att skrika, om föraren glömmer att stanna.

Jag var övertygad om att ingen annan hade sådana nojor.

Jag trycker alltid vid samma objekt. Som t ex vid exakt samma gatulampa.

Hyper skrev:Vi borde starta en klubb som heter: "Läskigt att träffa folk-klubben", klubblokalerna står alltid tomma för inga medlemmar vågar träffar varann

Påminner om ett forum för folk med social fobi där det stod: "inga inlägg senaste veckan".

Och apropå bortgjort plingande berättade en kille för mig att han som yngre ibland roade sig med att plinga när någon framför honom just skulle till att trycka. Han sa att de brukade dra handen genom håret istället.