Hej, är en 19-årig kille som känner sig lite deppig.

Jag har sedan 7:an känt mig utsatt och mobbad. Byggde upp en bedrövlig självbild om mig själv och mitt utseende.

Tänkte att nu när jag börjat på ett asperger-inriktat gymnasieprogram så skulle utanförskapet minska. Det har det visserligen gjort men nu efter en konflikt så känner jag att jag är tillbaka i den där utsattheten som jag tidigare erfarit.

Det var så att en kille som jag brukade umgås med på rasterna slängde ut sig en mycket kränkande och otrevligt inlägg på Facebook. Tänker inte gå in på vad som stod där men det var riktigt otrevligt. Inlägget rörde mig och flera andra autism och liknande.

Jag berättade om detta inlägg för min mentor och han förstod att jag tog mycket illa vid mig. Jag var t.o.m. hemma från skolan, delvis av detta, dagen efter.

Jag och min mentor var helt eniga om att detta inlägg var mycket olämpligt och kränkande. Denna kille som skrev detta har varit i blåsvädret tidigare gällande liknande saker.

Tiden läker alla sår, sägs det, och jag började komma över det och kände inget större agg mot personen längre. Men i.o.m. att det tagit tid att få tid till att ta ett möte med killen, så tog det också lång tid efter inlägget innan han fick reda på det och fick då för sig att jag var fruktansvärt långsint och kanske tyckte han att det var jobbigt. Grejen var ju den att jag hade kommit över det så han fick ta del av information som inte riktigt var med tiden.

I.o.m. detta fick han med sig en annan kille i min klass som jag också brukade umgås med.

Jag kände att när jag besökte skolan dagen efter deras möte så var det spänt mellan mig och de två killarna. Det är en sak om den ena av dem är arg på mig och ignorerar mig fullständigt, men även den andra beter sig som snarstucken och ignorerar mig. Alltså grejen är att han har inget med denna konflikt att göra så varför tar han då ställning till honom och beter sig likadant? Han ska ju inte lägga sig i.

Jag visste redan vart jag hade den ena människan, men att den andra som oftast är snäll och trevlig också går emot mig, gör mig väldigt kluven och ledsen.

Jag trodde att han var en av de få och bra människor som fanns på denna jord. Men jag hade uppenbarligen fel. Detta får mig att tappa tron på människan.

Min bild av människan är att den är en relativt empatibefriad varelse.

Varför tycker jag det? Jo, för att det är sällan någon som respekterar att jag är känslig t ex. Men känslig eller inte så skulle de allra flesta ta mycket illa av det jag fått erfara i mitt liv. Ja, i själva verket skulle de flesta tagit livet av sig för länge sedan om de var i min sits. Men jag är stark, så jag går vidare.

Givetvis finns det bra och empatiska människor men de är betydligt mycket ovanligare.

Vart finns dom?

Tycker ni att jag gör fel som reagerar på det här sättet? Var det fel av mig att gå och berätta detta för mentorn?

MvH


Moderator: Rättade småfel i rubriken.

Tycker det inte är fel av dig att berätta för mentorn, men jag undrar mest varför det tog så lång tid att få tid till möte?

Kan ju säga att jag känner igen mig otroligt mycket, förstår mig inte på människor, de allra flesta är så otroligt falska och får mig att må så dåligt. Och min terapeut undrar varför jag inte intresserar mig för andra.. Blir bara sviken, sorgen är alltid större än nöjet av att umgås, och då är det väl inte värt det? Men sen kan jag ju också vara väldigt naiv, som alltid tror att andra är ärliga.

Kan bara önska dig lycka till och hoppas du mår bättre snart. Bara att skicka ett PM om du vill prata.

Varför den andre killen vände sig emot dig är antagligen en grupp- och ranggrej. Dvs han vill stå väl med den förste killen och tar därför hans parti. Inte ens aspergare är okänsliga för sådant. Och har man ett svartvitt tänkande så är det ännu lättare att till 100% ta parti för ena parten.

Det finns ärliga och bra människor också, så ge inte upp. Du har inte gjort något fel, och det finns väl andra att umgås med än de där två killarna?

Du har absolut inte gjort fel! Det var bra att du stod upp för dig själv och sade ifrån. Antagligen finns det många runt omkring dig som tycker att du blir illa behandlad men som inte vågar ingripa. Vilka fegfisar! (Det är inte felstavat).

RandomGuy911 skrev:Jag trodde att han var en av de få och bra människor som fanns på denna jord. Men jag hade uppenbarligen fel. Detta får mig att tappa tron på människan.

Han kanske tillfälligt "tagit parti mot dej lite". I relationer så blir det turbulens ibland. Det kan eventuellt gå över.

RandomGuy911 skrev:Min bild av människan är att den är en relativt empatibefriad varelse.

Många människor har problem med sin empati enligt mig också. Tyvärr. Men det finns ju "bra" människor också (som du säger).

RandomGuy911 skrev:Varför tycker jag det? Jo, för att det är sällan någon som respekterar att jag är känslig t ex. Men känslig eller inte så skulle de allra flesta ta mycket illa av det jag fått erfara i mitt liv. Ja, i själva verket skulle de flesta tagit livet av sig för länge sedan om de var i min sits. Men jag är stark, så jag går vidare.

Med åldern så verkar folk respektera "känsliga personer" mer och mer. Folk blir visare med tiden och vilka personer man gillar ändras för många med tiden.
Tonåringar försöker (som jag upplevt) spela tuffa och starka ofta. Många tonåringar är inte redo att hantera känslor så bra. Men många lär sig med åren.

Ge inte upp hoppet om människan. Det finns mycket bra folk. Själv träffat många.

Jag håller med dig om att man undrar vart alla bra människor är. Jo, det låter riktigt bittert och kanske orättvist, men jag känner att världen är läskig, elak och sjuk. Mycket pga av alla människor i den. Men det finns en del fina människor, som är genuina och snälla och t o m roliga är vissa också Men det känns som man inte träffar på de så ofta. Jag är själv en superkänslig person och har alltid varit. Det kan vara lite svårt!

Hoppas det går bra och att du aldrig får för dig att ta livet av dig, massa skulle säkert sakna dig.

Att du gick till din mentor var det bästa du kunde göra. Du har mentorn för att tala om saker som dessa, saker som får dig att må dåligt, bra osv...

Om du "överreagerar" är totalt omöjligt för mig att säga eftersom vi inte sett inlägget, men enligt mig så kan man inte överreagera. Om det är någon som du kallar/kallade för vän och den skriver något som får dig att må dåligt så är det tillräckligt. Det killen skulle gjort när du sa till om detta var att be om ursäkt och så fort som möjligt radera den kommentar som du uppfattade som kränkande.

Det är bara personen som drabbas som kan säga om man gått för långt, ingen annan. Gällande att man tar illa vid sig finns ingen överreaktion, känslor kan man inte styra över, vilket alla med AS och autism förmodligen har erfarenhet över.

Enda problemet som jag kan se var att du sa till honom för sent om det vilket gjorde att han ansåg du var långsint. Det bästa skulle nog har varit om du samma dag som han la in detta på Facebook hade skickat ett meddelande om att du tog illa vid dig och ville att han skulle radera det.

Men detta är min åsikt nu, när jag läser det på datorn. Jag vet det inte är lätt när något sådant händer. Här sitter en med erfarenhet av att mobbas under flertalet år i grundskolan.

Gällande tappa tron på människan så måste du tänka på att det finns de människor som är godhjärtade, empatiska, överseende och helt enkelt snälla. Var de finns det får du leta upp själv, måste finns någon snäll prick du känner.

Däremot så har jag tappat tron på mänskligheten också, men av helt andra skäl. Krig, död, svält, miljöförstöring osv osv. Människan är en hemsk varelse som inte ens bryr oss om vår egen art, eller den planet vi lever på.

Nu vet jag inte om detta var en del i diskussionen mellan er alls men min första tanke är att det sällan är populärt att hävda sig som känslig (undermening känsligare än mig/honom/henne). Vissa kan tolka det som att man har MER känslor än dem och därför se det som att du ska behandlas med någon slags oförtjänt respekt kring din person så som inför dina tankar och dina åsikter när de vill ha utrymme för sin egna etc. Vet som sagt inte om det var en faktor men det är min första tanke.

marxisten skrev:Däremot så har jag tappat tron på mänskligheten också, men av helt andra skäl. Krig, död, svält, miljöförstöring osv osv. Människan är en hemsk varelse som inte ens bryr oss om vår egen art, eller den planet vi lever på.

Mänskligheten som helhet, om man tittar på den, då blir man chockad. Eller jag blir det.
Hoppas (för alla små barns skull) att mänskligheten ändrar sitt beteende snart.
Annars kan det sluta hur illa som helst.

treeman skrev:

marxisten skrev:Däremot så har jag tappat tron på mänskligheten också, men av helt andra skäl. Krig, död, svält, miljöförstöring osv osv. Människan är en hemsk varelse som inte ens bryr oss om vår egen art, eller den planet vi lever på.

Mänskligheten som helhet, om man tittar på den, då blir man chockad. Eller jag blir det.
Hoppas (för alla små barns skull) att mänskligheten ändrar sitt beteende snart.
Annars kan det sluta hur illa som helst.

Med tanke på att de små barnen växer upp i ett samhälle som ser ut som det gör och lär sig därefter ser det inte speciellt ljust ut.
Samhället och människors inställning till varandra har ändrats radikalt de senaste 20 åren kan jag tycka, med lite facit på hand och livserfarenhet.
det jag saknar mest är respekt och förståelse. I dagens samhälle är det egoism och själviskhet som styr. Tyvärr.

MEN! det finns goda människor kvar. Absolut. Och jag vill gärna tro att jag är en av dem.
Något cynisk och ärrad av tiden, men har fortfarande ett hopp om framtiden och mänskligheten.

ankie skrev:Med tanke på att de små barnen växer upp i ett samhälle som ser ut som det gör och lär sig därefter ser det inte speciellt ljust ut.
Samhället och människors inställning till varandra har ändrats radikalt de senaste 20 åren kan jag tycka, med lite facit på hand och livserfarenhet.
det jag saknar mest är respekt och förståelse. I dagens samhälle är det egoism och själviskhet som styr. Tyvärr.

MEN! det finns goda människor kvar. Absolut. Och jag vill gärna tro att jag är en av dem.
Något cynisk och ärrad av tiden, men har fortfarande ett hopp om framtiden och mänskligheten.

Tack. Precis så tänker jag också.

ankie skrev:Med tanke på att de små barnen växer upp i ett samhälle som ser ut som det gör och lär sig därefter ser det inte speciellt ljust ut.
Samhället och människors inställning till varandra har ändrats radikalt de senaste 20 åren kan jag tycka, med lite facit på hand och livserfarenhet.
det jag saknar mest är respekt och förståelse. I dagens samhälle är det egoism och själviskhet som styr. Tyvärr.

MEN! det finns goda människor kvar. Absolut. Och jag vill gärna tro att jag är en av dem.
Något cynisk och ärrad av tiden, men har fortfarande ett hopp om framtiden och mänskligheten.

Jo håller med där i din analys.

Och jag hoppas verkligen jag är en god människa, åtminstone emellanåt. Även om jag som du blivit "cyniskt ärrad av tiden".

Hopp finns.

Detta samhälle skanar respekt och förmågan att känna empati

Håller med ankie, fast den biten om att samhället blivit sämre de senaste 20 åren vet jag inte för jag visste inte så mkt om samhället på den tiden. Har också fått problem med min syn på människor. Du har inte gjort fel, TS. Bra att du inte tänker ta livet av dig. Det är inte kul när någon man trott gott om, särskilt om man tror det är en av de få som är något att ha, går emot en. Samhället är svårt för mig att förstå många gånger. Det är som att det är som en tävling om vem som hånar mest vinner eller något.

Det beror på vem du är och vad du söker för något? Är du bland Mina syskon/kusiner så är Zhna att rekommendera .