Hej,

Lite osäker på hur jag ska skriva det här inlägget. Hurssomhelst så har jag just fått en Asperger diagnos utav min Psykolog. Vi har gjort tester bl.a. WAIS och så vi träffats ett antal gånger då jag fick svara på frågor och så vidare. Jag har också under den här tiden träffat henne för att visa egna anteckningar jag skrivit ned som jag trott kan relatera till Asperger.

Imorgon har jag mitt absolut sista möte med min psykolog angående min Asperger diagnos jag fått.

Jag har sagt till psykologen att jag inte alls är övertygad om att jag har Asperger och att jag tycker hennes utlåtande låter väldigt lättviktigt (den understrukna biten ska jag säga till henne imorgon).

T.ex. så har jag inget riktigt "special intresse" som jag går in intensivt i och glömmer bort andra aktiviteter. Visst, jag har ett par intressen som t.ex. Att skriva filmmanus och att fotografera, samt se på film. Men det är inget jag sysslar med intensivt hela tiden. Jag kan skriva intensivt men bara under ett par timmar och detta när jag skriver aktivt, alltså har ett filmmanus projekt igång.

Sådant som jag tror kanske stämmer in på AS är att jag alltid varit för mig själv, haft få vänner, svårt att påbörja och avsluta saker. Får ångest när jag ska iväg till jobb, skola eller andra sociala aktiviteter. Jag har svårt att bibehålla rutiner vid miljö ombyten.

Sedan är jag ofta osäker på hur jag ska bete mig i olika sociala situationer. T.ex. hur jag ska bete mig mot min brors flickvänn. I början drog jag mig undan från min bror och hans flickvänn när dom var hemma. Jag låste in mig på mitt rum, undvek dom och så vidare, vilket gav mycket ångest.

Anledningen till att jag kom till öppenvården var för att Jag har haft återkommande nedstämdhet sedan tonåren. tidigare hade jag även lindrigare tvångstankar om döden när jag var 19 eller 20.

Jag isolerar mig i sociala situationer och mår dåligt av det.

Jag har haft problem med skolkande från skolor sedan jag var ca 13. Jag hoppade av tre gymnasium under tonåren, en folkhögskola vid 17 års ålder och så vidare. Det enda som fungerat var komvux, och bara dom ämnena jag var intresserad av (Svenska och Engelska. Skolkade från Datakunskap och Matte).


Vad ska jag göra? Ska jag bara acceptera Asperger Diagnosen? Jag vill verkligen inte bli fel diagnotiserad. Det känns som att hon sätter diagnosen för att jag ska få stöd och hjälp och inte för att hon tror att jag har Asperger.

Personligen tror jag mer på att jag har dragit på mig en social fobi. Eller så har hon rätt och att jag har en väldigt mild form av Asperger.

Eventuellt skulle jag kunna skriva av Sammanfattningen av hennes utlåtande här? Alltså första sidan av utlåtandet.

EDIT: Jag har förresten även gjort en del Asperger test online och då oftast fått poäng som ligger strax under det som man ska ha för att ha Asperger.

mvh,
Mailliw

jag har inte heller så tydliga specialintressen men jag är säker på att jag har AS.

nu vet jag inte om du är tjej eller kille, men det ska visst vara ovanligt med jättetydligt spec intresse för tjejer (iallafall inte lika vanligt/visar sig på samma sätt som för killar).

kanske hjälper lite iallafall

Hej,

Tack för svar
Jo jag är kille, glömde säga det.

svårt att påbörja och avsluta saker.

Att ha svårt att avsluta saker är typiskt för specialintressen.

Eller så menar du att du har svårt att färdigställa påbörjade "projekt" vilket också är ett AS-drag (tror jag).

Jag har svårt för bägge, men jag njuter ofta av det också

Hej och välkommen!

Som patient har du självklart rätt att bemöta och ifrågasätta henne, och ge din bild. Om hon ändå inte lyssnar på dig gör hon bort sig totalt.

Visst kan man vara betänksam inför diagnosen, antingen för att man vet för lite och inte vet att det man är kan vara aspigt, man tycker det är skämmigt eller av tusen andra skäl. Och visst ska man kunna ifrågasätta den. Och visst finns det felställda diagnoser. Men jag tror att felen går mer åt andra hållet...

Fast man måste inte ha specialintressen på det sätt du tycks tro, för att kvala in för AS. Man måste se på helheten, inte bara bocka av diagnoskriterier.

Duras skrev:

svårt att påbörja och avsluta saker.

Att ha svårt att avsluta saker är typiskt för specialintressen.

Eller så menar du att du har svårt att färdigställa påbörjade "projekt" vilket också är ett AS-drag (tror jag).

Jag har svårt för bägge, men jag njuter ofta av det också

Hej,

Tack för svar, Duras, Barracuber och Alfapetsmamma.

Jag menade svårt att färdigställa påbörjade projekt.
Det är klart att de AS-relaterade anteckningar jag skrev och visade henne var/är fortfarande svåra att sluta skriva.

Ja, jag hoppas på att hon lyssnar på mig ordentligt också. Vill inte se hon (eller skriver man "henne"?) göra bort sig heller.

För övrigt så tycker jag utlåtandet känns väldigt diffust och det hon grundar diagnosen på verkar vara små enskilda exemplen jag gett henne och testerna jag gjort, samt vad mamma och pappa har sagt "social känslighet och ensamhet ".

Nu ska jag iallafall gå och lägga mig.

Välkommen hit!

Specialintressen är inget man måste ha för att kvalificera sig för diagnosen. Inget av de enskilda kriterierna är nödvändigt att uppfylla, bara ett visst antal av dem. Och eftersom verkligheten aldrig egentligen går att fånga i några få grovt tillyxade kriterier, kan nog bilden ofta te sig som en diffus mosaik av småbitar som var för sig kanske lika gärna skulle kunna vara något annat - särskilt innan man har hunnit ge den litet tid att sjunka in.

Med det vill jag inte påstå att du har Asperger. Av din självbeskrivning tycker jag det verkar fullt rimligt, men inte ens en expert skulle kunna säga det säkert över nätet.

alfapetsmamma skrev:Visst kan man vara betänksam inför diagnosen, antingen för att man vet för lite och inte vet att det man är kan vara aspigt, man tycker det är skämmigt eller av tusen andra skäl. Och visst ska man kunna ifrågasätta den. Och visst finns det felställda diagnoser. Men jag tror att felen går mer åt andra hållet...

Fast man måste inte ha specialintressen på det sätt du tycks tro, för att kvala in för AS. Man måste se på helheten, inte bara bocka av diagnoskriterier.

Jag har läst på nu om Asperger och tycker att det som stämmer in mest är den sociala biten: ensamhet, isolerar mig, men jag tycker inte att jag har svårt att tolka andra eller att jag misstolkar saker. Däremot tänker jag ofta "varför tittade hon på mig? Är jag ful? Är det något fel på mig? och så vidare" men det känns mer som paranoia.

Det har också blivit lite fel. Hos henne så blev det en vana att jag undvek ögonkontakt extremt. Normalt brukar jag kunna ha ögonkontakt men den är oftast kortvarig. Och den här ögonkontakt hon bevittnat är någon hon grundar diagnosen på.

Även att jag brukar säga saker till henne som kanske inte alltid varit socialt lämpliga, men de sakerna har jag sagt för att jag trodde att det var "ok" att göra det hos henne.

Om ögonkontakt, se vad jag skrev om att inget enskilt diagnoskriterium måste vara uppfyllt.

Vad hon gjorde för avvägning mellan olika faktorer vet jag ju inte, men just den där labiliteten du beskriver i en social sak som ögonkontakt är i varje fall något jag känner igen.

Det går så många myter om att man med asperger måste ha specialintressen, inte kan ha ögonkontakt, inte kan vilja ha vänner, inte kan vilja ha kroppskontakt, inte kan ha "empati" och gud själv vet inte vad. Allt det är skitsnack. Tro inte på det.

Men kom ihåg att man aldrig kan avgöra sådant här över nätet heller, bara bolla kunskap och idéer. Bedömningen måste man göra själv och irl.

Mailliw87 skrev:Jag har läst på nu om Asperger och tycker att det som stämmer in mest är den sociala biten: ensamhet, isolerar mig, men jag tycker inte att jag har svårt att tolka andra eller att jag misstolkar saker. Däremot tänker jag ofta "varför tittade hon på mig? Är jag ful? Är det något fel på mig? och så vidare" men det känns mer som paranoia.

Låter väldigt social fobi för mig.

Svårt att slutföra saker kan lika gärna vara ADHD eller bara kort om arbetsminne som kan komma av stress, depression, PTSD och säkert massor av andra tillstånd, kanske många fysiska såna också.

Och det du beskriver låter i mångt som social fobi, och det behöver man inte ha AS för, lika lite som aspisar behöver ha såna sociala problem.

Jag ska inte spekulera mer, och särskilt inte idag, men jag önskar dig lycka till! Det är VIKTIGT att det blir rätt (särskilt för oss med AS... )

barracuber skrev:

Mailliw87 skrev:Jag har läst på nu om Asperger och tycker att det som stämmer in mest är den sociala biten: ensamhet, isolerar mig, men jag tycker inte att jag har svårt att tolka andra eller att jag misstolkar saker. Däremot tänker jag ofta "varför tittade hon på mig? Är jag ful? Är det något fel på mig? och så vidare" men det känns mer som paranoia.

Låter väldigt social fobi för mig.

Ja, här tänker jag också mer på social fobi. För övrigt så vet jag personligen inte hur jag ska veta om det är social fobi som det är eller om det är Asperger. Den diagnos jag får är bara asperger och hon nämner ingenting om social fobi i utlåndet, förutom att det var en anledning till varför jag tog kontakt med vården.

Fast med tanke på så många A4'an med anteckningar jag gett henne. Åtminstone 20st. Så har jag ju säkert gett henne annan information som jag inte nämner här just nu.

Hurssomhelst går jag och lägger mig nu. Kommer förmodligen drömma ihop en massa hypoteser m.m. ikväll också

Tacka för hjälpen alla.

Social fobi är nog ganska vanligt som konsekvens av asperger, så social fobi utesluter knappast en AS-diagnos.

Hej igen,

Kom just tillbaka från mitt sista möte med Psykologen. Jag berättade allt som jag tänkt och hon höll fast vid sin Asperger diagnos och förklarade vissa saker och ändrade lite i utlåtandet.

Känns fortfarande konstigt och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till diagnosen. Får väl se vad dom säger på Habiliteringen sen.

Känner också ett typ av vakuum nu efter att den 6 månaders långa utredningen är slut. Jag har inte haft så många vardagssysslor förutom mina besök hos psykologen, så känns lite tomt nu...Samt att psykologen varit den enda utomstående sociala kontakten jag haft under den här tiden.

Tack förresten för välkomnandet

Bad du inte om hennes nummer?

Jag antar att du menar hennes jobb-nummer och inte hemnummer?
Hon ska sluta den här veckan. Förmodligen ska hon börja jobba någon annanstans.

Hemnummer såklart, vad ska du med hennes jobbnummer till.. Psykologer har väl fullt upp.
Du är väl klar med utredningen?

Tanken att fråga om hennes hemnummer slog mig faktiskt aldrig. Men jag skulle tro att psykologer inte får ge ut sina hemnummer till patienter?

Hursomhelst är det försent nu och hon verkade inte intresserad av någon form av kontakt efter utredningen. Även om jag berättat att hon varit min enda utomstående kontakt på länge och så vidare (däremot föreslog inte jag någon typ av kontakt efter utredningen heller. Tänkte att det kanske skulle vara obekvämt för henne eller något).

Ja, jag är klar med utredningen och ska ska nu vända mig till habiliteringen.

Parvlon skrev:Hemnummer såklart, vad ska du med hennes jobbnummer till.. Psykologer har väl fullt upp.
Du är väl klar med utredningen?

Varför skulle psykologen ge ut det, det vore helt oproffsigt. H*n har gjort sitt jobb, tack och hej, in med nästa...

Förstår inte ditt förslag. Att man söker upp en person som jobbat med en för en privat kontakt kan i värsta fall uppfattas som trakasserier.

Jag tror att Parvlon behagar skämta...

Varför skulle psykologen ge ut det, det vore helt oproffsigt. H*n har gjort sitt jobb, tack och hej, in med nästa...

Jo, så tänkte jag också. Hon gjorde sitt jobb, och jag tyckte hon gjorde det bra. Och vi fick ett bra slut på utredningen, där det sista mötet avslutades på ett bra och smidigt sätt.

Såklart skulle jag inte ha något emot om hon någon gång i framtiden ville ha en återträff, Men det är väl ovanligt att sådant händer.

Nu är det bara att försöka gå vidare. Tänkte börja med lite te och kakor

barracuber skrev:Jag tror att Parvlon behagar skämta...

Det kan må så vara

barracuber skrev:Jag tror att Parvlon behagar skämta...

Jo, det tänkte jag också, men det kändes olämpligt i ett sammanhang där nån är känslig efter en stor grej, som diagnosåtergivning, och redan är väldigt ensam. Onödigt att retas om sånt som ändå inte funkar. Så tänker iaf jag.