Din Aspie poäng : 142 av 200 Din neurotypiska (icke-autistiska) poäng: 64 av 200

Fråga, med dom siffrorna ska man söka vidare för att verkligen få svar eller ska man bara stunta i det... ?

Jag har lagom ont i magen över dessa siffror då två av mina 6 barn har autism... kanske är det i mitt släktled allt finns liksom...

Trivdes du innan? Oroa dig inte isf. Du är fortfarande precis samma människa som innan.
Annars kanske det kan bli inledningen till en (möjligen lång och delvis svår) resa som ger dig möjligheten att förstå dig själv bättre.
I vilket fall som helst är det ingen brådska, du har ju ett liv redan.

Vad är du orolig över som du inte var innan du tog testet, jag menar du ska ju inte låta det där testet avgöra, utan det handlar ju om dig och ditt liv osv. Jag menar det händer ju knappast nått farligt ifall du inte blir utredd, det är lixom inte riktigt som cancer.

Inte otänkbart, du får börja släktforska!

Ska jag vara riktigt ärlig? Det var nog lite "trevligare" innan då jag hade någon form av hybris... Jag är ok men andra är det inte och det är därför jag inte alltid funkar. Jag är fokuserad, organiserad, hålle mej till reglerna och är inte oberäknelig. "Andra" är ofukuserade, oberäkneliga och jäkligt arbetsamt att vara bland... Skallen är så full av saker man måste tänka på och komma ihåg för att orka med alla andra, slappna av och jag blir ett rent ufo Ärligt... ett tag var jag nästan övertygad om att jag nog var en alien som enbart var här i rent studiesyfte, delta inte, bara titta, begrunda

Ta reda på fakta, kanske man kan slappna av lite? Omvänt, jag måste omvärdera en hel del av min hybris gentemot andra människor... lite mer "fel" på mej än dom (hur fanken det nu överhuvudtaget är möjligt! )Orka med alla skuldkänslor att mina två barn fått det jobbigare för något jag kanske fört med in i generna...

När jag ser på mina barn så har jag så himla svårt att se att de ska vara de som inte ligger inom ramarna... Problem får de ju pga. andra liksom... ähh jag kan inte förklara det där...

Emma skrev:Ärligt... ett tag var jag nästan övertygad om att jag nog var en alien som enbart var här i rent studiesyfte, delta inte, bara titta, begrunda

Det där känns bekant.

Emma skrev:Orka med alla skuldkänslor att mina två barn fått det jobbigare för något jag kanske fört med in i generna...

Sådär finns det inga skäl till att tänka, alternativet hade ju varit att de inte hade existerat överhuvudtaget, vad är då värst??
Om du har AS har ju du också "ärvt" det, skulle du då beskylla dina föräldrar för det??

Hmmm... jag är förmodligen fel människa att fundera över det där med skuldkänslor för att man fört sina gener vidare. Men, jag förstår det inte! Du visste inte, alltså hade du inget val och även om du vetat, hade du verkligen gjort annorlunda? Önskar du verkligen att du gjort annorlunda?

Tahila, var är du när du behövs?

storskojaren, min mamma... självklart skulle jag inte det, beskylla henne och jag vet att man inte ska tänka som jag gör gentemot mina barn men det är lite svårt att låta bli...
Alienteorin, jag har inte släppt den helt och har grunnat på den i många år och någon gång i framtiden kanske man kan publicera en fullständig teori.

nallen, Jag vet att man inte kan rå för vad man ev. för vidare och de två skulle jag aldrig vilja vara utan! Jag vill nog inte ens ha dom på något annorlunda sätt, jag älskar dom precis som dom är men bär sorg för att dom har och får de jobbigare just pga. dom dom är eller för hur andra är mot dom.

Emma skrev:Din Aspie poäng : 142 av 200 Din neurotypiska (icke-autistiska) poäng: 64 av 200

Fråga, med dom siffrorna ska man söka vidare för att verkligen få svar eller ska man bara stunta i det... ?

Jag har lagom ont i magen över dessa siffror då två av mina 6 barn har autism... kanske är det i mitt släktled allt finns liksom...

Ett test är ingen diagnos. Du kan ju begära en utredning men bara om du tror att du får ut något positivt av det (typ LSS-bistånd). Men det kan vara till nackdel också, på Förärldraforum har föräldrar skrivit som blivit ifrågasatta som föräldrar just för att de har AS. Men även om du inte begär nån utredning el "kommer ut" som aspergare tycker jag inte du ska strunta i det utan lära dig mer om AS. Här på aspergerforum t ex.

Eftersom du inte visste om det, så har du ingen skuld. Dessutom, hur vet du att det inte finns i pappans gener också? Ingen av oss vet vad som finns i våra gener. Inte vill du väl vara utan alla dina 6 barn?

Försök och se det positivt i stället. Om du har AS, så förstår du dina autistiska barn bättre och kan hjälpa dem bättre.

Men måste man ha AS eller ens autistiska drag för att man scorar högt på det? Finns det öht nån statistik på att såna som får hög poäng även har haft eller fått diagnos sen undrar jag. Alltså, kan man ta det för mer än nåt lite roligt som kanske kan ge nån slags hint (som man antagligen redan hade kläm på?)

Och jag menar INTE att vara tyken eller ifrågasätta för ifrågasättandets skull, jag är uppriktigt undrande. Fick nämligen typ lika höga poäng...

Alien, det där om att bli ifrågasatt som förälder hade jag inte ens tänkt på, fy tusan... men jag hade nog tänkt, om jag skulle gå vidare, att göra det lite i smyg, kanske privat på nåt vis om det går...

Att läsa här vad ni och andra skrivit var ögonöppnande på många sätt! Tex. fick jag kanske lite svar på varför jag överhuvudtaget inte kan köra bil, jag klarar bara inte av all röran och allt som händer och man ska ha koll på, det blir tilt i skallen..., är en ren trafikfara på Vespa/moped... Får enbart cyklar på cykelbanor och håller mej till säkra övergångställen för att inte hamna i "konstiga" situationer är det enda raka eller gå men det tar sån tid om det är lite långt... och är ingen garanti för att jag inte på min väg skapar trafikstockningar i alla fall

Gör jag samma test så säger den att jag är neurotypisk, ska jag ignorera min diagnos och mina problem för det?

alfapetsmamma, jag vet inte, jag vet heller inte hur poängen är Aspi bredvid hur det ser ut med poängen på icke-autistiska sidan som man också får se.

För min del har aldrig misstanke funnits mer än nu här den senaste tiden då jag mer och mer insett att det jag ansett vara "helt i sin ordning" vad det gäller mej själv inte alltid är vad som anses "helt i sin ordning" av andra... När jag sen itne riktigt vet hur man ska tolka en sån där test så la jag in frågan här...

Jag har liksom alltid tyckt (och hmm tycker) att det är mer fel på "alla" andra... och det är rusktigt arbetssamt att tänka omvänt...

Emma skrev:alfapetsmamma, jag vet inte, jag vet heller inte hur poängen är Aspi bredvid hur det ser ut med poängen på icke-autistiska sidan som man också får se.

För min del har aldrig misstanke funnits mer än nu här den senaste tiden då jag mer och mer insett att det jag ansett vara "helt i sin ordning" vad det gäller mej själv inte alltid är vad som anses "helt i sin ordning" av andra... När jag sen itne riktigt vet hur man ska tolka en sån där test så la jag in frågan här...

Jag har liksom alltid tyckt (och hmm tycker) att det är mer fel på "alla" andra... och det är rusktigt arbetssamt att tänka omvänt...

Jojo, jag förstod din frågeställning, jag tänkte mer att nån som varit här länge och vet hur tillförlitligt aspie-quizet anses vara kunde svara. Det är ju nån här som gjort det..

Har du småaspisar som fått dig att fundera, eller har du kommit på det här själv? Inga ovanliga funderingar annars, att man tänkt JAG är helt normal, men folk är tamefan inte kloka!

Nu såg jag att du redan sagt nåt om småaspisar.. sorry att jag läste slarvigt.

Småaspisar? Mmm... speciellt den yngsta som är en spegelbild av mej själv som liten fick mej att börja fundera. Jag är dessutom den enda som kan komunicera ordentligt med henne och liksom förstå henne även om hon inte komunicerar så man föstå vad hon säger, jag behöver liksom bara gå till mej själv för att veta vad som stört henner eller varför hon regaerar eller gör på ett visst sätt (alltså tänka på mej själv i samma ålder och ja... jag minns allt sen jag var 3 år... skallen blir väl överfull när jag är 50 )

Emma skrev:För min del har aldrig misstanke funnits mer än nu här den senaste tiden då jag mer och mer insett att det jag ansett vara "helt i sin ordning" vad det gäller mej själv inte alltid är vad som anses "helt i sin ordning" av andra... När jag sen itne riktigt vet hur man ska tolka en sån där test så la jag in frågan här...

Jag har liksom alltid tyckt (och hmm tycker) att det är mer fel på "alla" andra... och det är rusktigt arbetssamt att tänka omvänt...

Jag känner igen det tänkandet. Om jag var mobbad, så var det ju fel på mina mobbare och inte på mig. Råkade jag i konflikt på jobbet så var det för att jag sa sanningen och de andra var falska och ljög.

När jag fick diagnosen kändes det som mina mobbare fick rätt. Det var mig det var fel på, det var jag som var avvikande.

Nu försöker jag se det som att det inte är fel på mig men inte på andra heller. Jag är bara sämre på vissa saker (men bra på annat). Men eftersom jag tillhör en minoritet, så är det jag som har funktionshinder. Majoriteter brukar inte anpassa sig efter minoriteter ...

Emma skrev:Jag har liksom alltid tyckt (och hmm tycker) att det är mer fel på "alla" andra... och det är rusktigt arbetssamt att tänka omvänt...

VARFÖR skulle du tänka omvänt?

Bara för att majoriteten är kvittrande fåntrattar som älskar att tjattra i grupp behöver det ju inte vara rätt för DEJ, eller hur?

Alien skrev:

Emma skrev:För min del har aldrig misstanke funnits mer än nu här den senaste tiden då jag mer och mer insett att det jag ansett vara "helt i sin ordning" vad det gäller mej själv inte alltid är vad som anses "helt i sin ordning" av andra... När jag sen itne riktigt vet hur man ska tolka en sån där test så la jag in frågan här...

Jag har liksom alltid tyckt (och hmm tycker) att det är mer fel på "alla" andra... och det är rusktigt arbetssamt att tänka omvänt...

Jag känner igen det tänkandet. Om jag var mobbad, så var det ju fel på mina mobbare och inte på mig. Råkade jag i konflikt på jobbet så var det för att jag sa sanningen och de andra var falska och ljög.

När jag fick diagnosen kändes det som mina mobbare fick rätt. Det var mig det var fel på, det var jag som var avvikande.

Nu försöker jag se det som att det inte är fel på mig men inte på andra heller. Jag är bara sämre på vissa saker (men bra på annat). Men eftersom jag tillhör en minoritet, så är det jag som har funktionshinder. Majoriteter brukar inte anpassa sig efter minoriteter ...

Oj, är du egentligen jag, eller jag du?? Vilken igenkänning!

Eller ínte rätt av förresten, jag har nog pendlat mellan att tänka att Allt måste vara mitt fel och så styvnackat hävda att det är andra det är fel på. Rejält onyanserat alltså. Med tiden och mycket mycket jobbande (bl.a FEM år i psykofreakingterapi) med mig själv har jag kommit till tanken att Å ena sidan, å andra sidan, Smaken är som röven klöven, Ingen har fel, vi är bara olika osv.

Ibland känns det som ett fint mognande som jag kan vara stolt över, ibland känns som ett beige, ljumt och sossesvennigt sätt (inte mitt uttryck, det är min ännu aspigare kompis som säger så) att schackra och jamsa.

Först vill jag tacka för alla som svarat här!

Jag behöver inte fundera mer utan får i stället börja söka fakta. Jag fick tag i en av mina äldsta levande släktingar för att prata lite om hur jag var som barn och jag fick då veta att jag redan som femåring klassats av sjukvården som autistisk. Tacka f-a för att hela min skolgång blev en enda stort kaos från första dan... Nåväl, mina föräldrar gick tidigt bort och kanske är det skälet till att det aldrig kommit upp under min uppväxt eller senare. Det i kombination av att det kanske var skämmigt att prata om...

Det går just nu lite runt i skallen men jag antar att jag ska försöka börja med att leta reda på mina egna journaler från det att jag var liten om nu sådant finns kvar men det måste det väl göra?

Så har jag gjort, pratat med mormor och moster, eller rättare sagt, låtit dom prata om det dom orkar med. Inte berättat om diagnoser utan helt låtit dom beskriva "tiden" utifrån sitt perspektiv och på så sätt kunnat se hur det funnits avvikelser och problem i helheten.

Något som inte varit avgörande men en bekräftelse på mina tidiga minnen.

Emma:
Å... jag förstår att det är mycket att tänka på nu.
Lycka till med ditt sökande på fakta!

Dina journaler måste finnas kvar. Vad jag vet så sparas/arkiveras en patientjournal minst under ens liv, och jag tror även flera år därefter.

Brillmongot skrev:Gör jag samma test så säger den att jag är neurotypisk, ska jag ignorera min diagnos och mina problem för det?

Ett nätquiz är bara ett nätquiz. Självklart ska du inte lita mer på det än på utredande läkare.

Den som gjorde testen får inte svara på frågor kring det

Men jag tror vederbörande (alltså jag) kan svara de som vill veta mer via PM