Ja, vad gör man? Om man anses för komplex för att vara på vårdcentralen och haft kontakt med öppenpsyk i många år men de inte längre kan erbjuda patientsäker vård? När de lovar kontakt men aldrig hör av sig, när de strular till varenda kontakt man har med dem (de skriver fel, skriver inget, snurrar till det vareviga gång flera gånger per samma kontakt!). När de blir omöjliga att nå. När de helt enkelt drar ner gardinen och försöker få en att försvinna.

Min mottagning är AVSKYVÄRD. De gör alltid fel. De är livsfarliga och beter sig som barnungar och de kan inte sitt jobb. Det har totalt gått överstyr. Jag har testat att försöka reparera deras misstag vilket har lett till ännu värre grejer från deras sida.

Iom att jag står under medicinsk behandling kan jag inte bara be dem dra åt helvete. Men vad ska jag göra?????

Det är det enda stället, finns kanske en privat psykiater i stan som inte har tid förstås. Vad finns för alternativ? Jag kan inte leva så här!!!

Du har ingen möjlighet att byta öppenpsykiatrisk mottagning? Jag känner till åtminstone i min hemkommun att man kan ansöka om att få bli överflyttad till grannkommunens mottagning som lyder under samma lokala sjukhus som "min" mottagning gör.

Annars vet jag ingen direkt lösning, om det inte går att anmäla dom uppåt.

Flyta till annat län.

Prata med chefen på psykmott och/eller vårdcentralen och be om ett möte. Berätta vad du inte fått och vad du vill ha. Ta med dig minst en person som understryker och bekräftar det du säger. Men bara om du orkar ge dem fler chanser.

Känner du att du behöver någon kontakt?
Annars kan du ju bara hämta ut din medicin och och inget mer.

Har pratat med ett ombud för chefen. Det ledde till att de inte skrev upp något utan bara låtsades och sket i allt fel de gjort innan. Finns inte ens en dokumentation av vad som skulle komma ur mötet. Chefen själv får jag inte tala med. Gå högre, vad skulle det vara?

Jag kan naturligtvis inte flytta. Kanske kan jag söka i en annan kommun, antar att jag kan göra det själv på ngt vis.

Jag har accepterat att bli struntad i i flera år och bara få medicin men det går inte mer iom att de nya som skriver ut vägrar skriva åt mig, de hade någon klant som inte ens var läkare att ringa och tala om för mig (fel dag fel nummer osv....) att jag skulle ta ngt helt annat än mina mediciner jag varit stabil på, byta till sådana jag haft innan och inte tål. Dessa skulle jag ta utan läkarkontakt, nedtrappning, återkoppling osv. De blev väldigt hotfulla och sa att tar jag dem inte så får jag ingen medicin alls. Vilket ledde till totalkrasch och besök på akuten där de gav mig lite meds och tvingade mottagningen att kontakta mig, vilket de struntade i, de förnyade dock ett av mina recept jag skulle ha men inte det andra. Så de sket mer eller mindre i psykakutens order oxo. De kan inte samarbeta med ngn annan mottagning, de bara strular och skiter i dem oxo så det är inte bara mig de skiter i. När de skulle ringa till mig akut samma dag fick jag senare veta att de planerat in att ringa mig åtta dagar senare.

Om jag får medicin när dessa är slut har jag ingen aning om. Jag antar att svaret är nej. Jag har haft samma meds i många, många år. Som sagt får jag inte tala med ngn eller veta anledningen till något, inte ens namnet på läkaren för det var "hemligt".

Det fungerar ungefär på motsvarande vis i min "vård". När man är deprimerad är det väldigt svårt att företräda sina egna intressen. Jag läser att du har testat att försöka att reparera deras misstag; jag har också, genom att förmedla konstruktiv kritik till vårdgivare, enhetschefer och IVO, testat att förbättra vården men med motsvarande resultat. Dessvärre förmedlas och förvaltas de ekonomiska medel landstinget förvaltar inte alltid på ett optimalt sätt.

Ett par rimliga förändringar:
- Skötares och sjuksköterskors löner bör höjas för att göra dessa yrken mer eftertraktade att utbilda sig och vara verksam inom - istället för som idag att investera miljarderna i dyra materiella investeringar.

- Fler läkare bör anställas vid respektive vårdmottagning för att bättre klara av trycket med att läsa in sig i patientjournaler, fortbilda sig inom farmakologiska och medicintekniska framsteg och för att generellt kunna erbjuda patienterna läkarbesök oftare än på sin höjd var tredje månad.

- Samma metoder kan användas för att locka fler psykologer till mottagningarna för att investera i så tidigt insatt psykoterapi som möjligt.

- Genom motsvarande omfördelningar av ekonomiska medel - såväl inom landsting som kommun - bör även nyligen insjuknade patienter i högre grad kunna erbjudas psykosociala åtgärder inkluderandes exempelvis dietist-, sjukgymnast-, massörs-, habiliterings-, kontaktpersons- och boendestödjarinsatser redan från första besöket.

Som det är idag hinner vi ruineras av år av sjuk vård och brytas ned, tröska igenom verkningslösa behandlingsmetoder och degenereras neurologiskt så till den grad att vi hamnar i den sits du och jag befinner oss i idag: vi orkar inte längre stå upp för våra egna intressen och försöka att få samhället som helhet och våra vårdgivare i synnerhet att ge oss effektiv behandling. Detta drabbar oss med psykisk ohälsa i oacceptabelt hög grad jämfört med patienter med andra besvär.

kiddie skrev:Det är det enda stället, finns kanske en privat psykiater i stan som inte har tid förstås. Vad finns för alternativ? Jag kan inte leva så här!!!

Om du orkar, så kontakta kommunen för att be om ett personligt ombud, din psykiatriska öppenvårdsmottagning för att be om hjälp av en kurator eller kanske någon annan icke-professionell medmänniska som kan hjälpa till att fungera som din representant för att försöka att påskynda ditt tillfrisknande. Kanske kan någon här på forumet hjälpa.

De flesta landsting brukar, såvitt jag vet, vara skyldiga att erbjuda sina patienter 10 vårdbesök inom privat vård i händelse av att den landstingsanslutna varit inadekvat. Det finns vidare flera såväl psykiatriska som psykologmottagningar som är privata men ändå är landstingsanslutna. Dessutom brukar ens försäkringsbolag kunna täcka upp för vissa kostnader förenade med privat sjukvård. Det krävs dock att man står ut och orkar.

Orkar man inte lösa detta kan man tvingas att vända sig till akutpsykiatrin, försöka att skrivas in och erhålla liknande hjälp att få sina intressen tillvaratagna av personal där. Som vi båda vet är det dock långt ifrån givet att man tas in och ges den vård man är i behov av när man, i synnerhet som kanske lite emotionellt sluten aspergare, söker sig till akutpsykiatrin - och även heldygnsavdelningar är svårt drabbade av sjuk vård.

När man känner på det här viset beror det på att hopplöshetskomponenten, en av depressionsfaktorerna, vuxit sig så stor att det förenade lidandet som till sin helhet utgör depressionen närmar sig desperata nivåer, och eftersom lidandet står i direkt proportion till suicidrisken bör en akutpsykiatrisk vårdbehovsbedömning resultera i inläggning när man mår så här.

Det bedrövliga är att denna hopplöshet egentligen inte är en oundviklig följd av någon sjukdomsprogression - utan att den beror på att sjukvården i sig inducerat en fullt rationell hopplöshet hos patienten: man har successivt förlorat hoppet, tilliten och anförtroendet till vården och därigenom till att någonsin kunna tillfriskna. Därigenom vore inte en sådan desperat handling som självmord en irrationell och sjuk följd av depressionen - utan i det här fallet en fullt förståelig konsekvens av att förlora hopp om bättring.

Så ska det inte vara.

Som sagt: ifall du känner att hoppet om att tillfriskna av den vård du erbjuds av din nuvarande vårdgivare sjunker till en nivå där lidandet som helhet riskerar att föranleda en så desperat handling som suicid så sök dig till akutpsykiatrin, berätta om detta - och försök att stå ut med deras ändlösa utfrågningar och differentialdiagnostiseringar (eftersom de inte hunnit läsa in sig på din journal) - så kan du förhoppningsvis lyckas möta någon som kan hjälpa dig att finna en handlingskraftigare vårdgivare.

Lycka till.

Tack. Jag har redan ett ombud i en sköterska som är knuten till autismvård men hon kommer ingenvart med mottagningen heller. Men utan henne hade jag inte orkat alls. Undrar hur många som dör av detta.

Akutpsyk var skitbra, han hetsläste min journal och fattade precis allt om mig och även var det gått fel!

Men på mottagningen kan de inte ens kolla vilka meds jag har haft redan... men en kille hinner fatta det på 10 minuters läsning, men så verkade han ovanligt begåvad med.

Jag tror att egna vårdvalet på ngt vis måste gå genom den mottagning man varit på. Jag försökte nyttja det för somatisk vård iom att min specialist inte ville ha mig där (för frisk) och vårdcentralen vägrar (jag är för sjuk). Tyvärr blev det inget av det men vårdcentralen sa att de inte befattar sig med det utan specialisten som nekat mig måste hjälpa mig. Orkade inte ta tag i det så vet inte om det stämmer.

Men gör det det måste jag återigen kontakta jävla öppenpsyk. Kanske sköterskan kan göra det, tycker synd om henne.

Ja det är svårt när man hamnar i kläm mellan olika instanser, som du med psyk och vårdcentral.
För frisk för det men för sjuk för det, gah!

Själv hamnat mellan Psyk och Hab ett antal gånger, Psyk tycker att jag ska ha samtalskontakt på Hab på grund av min AS medan Hab tycker att jag ska ha samtalskontakt på Psyk på grund av min depression och ångest. Båda instanserna tycker att det är negativt om jag har samtalskontakt på båda ställena.
Samarbete mellan olika vårdinstanser verkar tämligen absolut omöjlig, vet inte om man ska skratta eller gråta.

Jag hoppas att det löser sig för dig och att sköterskan kan hjälpa dig ett tag till för så som du beskriver ovan kan du ju inte ha det! Tyck inte synd om sköterskan, hon vill säkert hjälpa dig!

Mest i den somatiska vården jag fastnat mellan VC och specialist. Aldrig vart ngt snack om att jag skulle vara på VC för psyksaker förutom att jag nämnt det en gång för ganska länge sen för en läkare där då jag tyckte de likagärna kunde skriva ut, dock tyckte inte läkaren att det var en bra idé alls. Sen när jag sedan fick ritalin var den än mindre snack iom att VC inte får skriva den. Men har ju inte ritalin, den har de ju strulat bort för evigheter sen...

Jag hoppas bara de inte ser en som en bråkstake om man lyckas byta, på det nya stället. Det låter ju rätt dumt att de skulle strulat till den grad som faktiskt är sant medan jag försökt med alla medel att göra rätt. De kommer kanske tro att allt är mitt fel. Mina erfarenheter av vården är att alla misstag är mina vare sig de är mina eller deras.

Självklart skulle jag inte berätta om allt psyk här har gjort, men jag är rädd att de ska tro saker iallafall.

kiddie skrev:Jag har testat att försöka reparera deras misstag vilket har lett till ännu värre grejer från deras sida.

Vad var händelseförloppet där?

kiddie skrev:Gå högre, vad skulle det vara?

Landstingets kontor.

Andra alternativ:
* Köp tid hos privatpraktiserande. Att få recept borde vara överkomligt.
* Flyg till något annat land som inte har receptkrav eller slappa läkare. Se upp med tullbestämelser.
* Få psykakuten att skriva ut medicinen.
* Leta rätt på en av dessa överförskrivare och få dig ett recept.

Gripandekylig skrev:- Samma metoder kan användas för att locka fler psykologer till mottagningarna för att investera i så tidigt insatt psykoterapi som möjligt.

Den yrkeskategorin behöver ägna sig betydligt mer åt metodutveckling.

Gripandekylig skrev:De flesta landsting brukar, såvitt jag vet, vara skyldiga att erbjuda sina patienter 10 vårdbesök inom privat vård i händelse av att den landstingsanslutna varit inadekvat.

Hur får man till att landstingsvården ses som inadekvat?

Är du på Privata avdelningen finns det en del där från vad som hänt innan. Det handlar allramest om urdålig organisation, dåliga rutiner, avsaknad av journaler och andra anteckningar, oförmåga att ta till sig info från mina vårdkontakter mm. Plus även att jag råkade ut för en väldigt konstig, självsvåldig och grym läkare som uppförde sig som en galning (på riktigt, jag blev rädd). Jag har försökt få info till dem, försökt få ihop motsägande info från dem, försökt kontakta dem för att få ett sammanhang osv, samt skrivit till deras chef.

Akuten skriver inte recept, de får inte. Jag vet inte var jag skulle hitta en privat läkare. Alla inom vettig resväg har redan fullt med egna patienter. Jag vågar inte alls smuggla mediciner, vill inte hamna i finkan oxo!

Men ngt utöver det vanliga måste ske. Alla vill bara att jag ska gå till samma psyk igen och att "det kan inte vara så farligt". Men det blir ju bara värre och värre. Det har varit riktigt dåligt där i 15 års tid men just de senaste åren katastrof. Hade jag ork skulle jag försöka hitta fler av deras offer. Är övertygad om att jag inte kan vara ensam.

plåtmonster skrev:

Gripandekylig skrev:- Samma metoder kan användas för att locka fler psykologer till mottagningarna för att investera i så tidigt insatt psykoterapi som möjligt.

Den yrkeskategorin behöver ägna sig betydligt mer åt metodutveckling.

Ja, jag talade mycket med psykologstudenter under min tid inne på heldygnsvården under de senaste veckorna. Flera av de som extraarbetade där som skötare var egentligen psykologstudenter och jag har även under samtal med en trainee som brukar sitta med under mina reguljära psykologsamtal kommit att få en god bild av vilka förändringsprocesser som är på gång inom psykologutbildningen för närvarande.

Äntligen tycks man ha insett hur de mätmetoder som påvisat evidensen av KBT brister i mätningar av tillfrisknande över tid och hur äldre mer traumabearbetande metoder bör effektivitetsmätas enligt helt andra statistiska undersökningsmetoder än de som under 90- och 00-talen förledde hela kåren att tro att KBT var den enda sanna vägen.

Idag är tydligen psykodynamisk terapi på väg tillbaka så det finns hopp.

plåtmonster skrev:

Gripandekylig skrev:De flesta landsting brukar, såvitt jag vet, vara skyldiga att erbjuda sina patienter 10 vårdbesök inom privat vård i händelse av att den landstingsanslutna varit inadekvat.

Hur får man till att landstingsvården ses som inadekvat?

Jag berättade för min reguljära psykolog inom öppenpsykiatrin, hon utredde kompetensen bland hennes medarbetare vid mottagningen och jag fick även diskutera saken med en av hennes kollegor. Därefter erbjöds jag att förbereda ett förslag på en alternativ vårdgivare för dem att remittera mig vidare till - så jag antar att bedömningen av landstingsvårdens adekvans görs skönsmässigt av patienten själv i samråd med öppenvårdgivaren, men sannolikt har jag bara haft tur och inte mött någon nitisk byråkrat som vet hur en dylik bedömning egentligen ska genomföras.

Som juriststudent har jag väl visserligen tillgång till de databaser med lättillgängligt sökbara förarbeten som ligger bakom dessa regler men i just det här fallet vinner ju jag på att vårdgivarna agerar enligt vad som är rätt och rimligt snarare än efter vad de enligt regleringen absolut tvingas att göra. Jag misstänker att mitt sätt att tala, och det faktum att alla mina vårdkontakter vet att jag vet hur juridiken är utformad, gör att de ibland utgår ifrån att jag har rejält på fötterna när jag ställer krav.

Även det är ju faktiskt en rent bedrövlig sanning: att man erbjuds olika vård beroende på vilken dialekt man har och från vilken socioekonomisk bakgrund man råkar framstå att komma ifrån. Exempelvis bad jag en skötare på "psyket" att få ett samtal inbokat med avdelningschefen varpå hon först efter att ha "kollat upp saken" svarade mig att patienter inte fick prata med de administrativa cheferna.

Efter att jag råkade nämna att jag just suttit i samtal med "kommunens utvecklingshandledare vid avdelningen för socialpsykiatri" (min boendestödjare) samt med min "ärendehandläggare vid IVO" (min farbrors fru) så hade vips de tidigare så stränga reglerna om att patienter inte fick möta avdelningschefen helt glömts bort och ett extremt seriöst möte anordnades inom en kvart.

Att man ska behöva anpassa sitt språk och hänvisa till individers titlar för att, visserligen utan att ljuga, men ändock förleda personalen för att kunna föra helt vanliga vettiga konstruktiva samtal med de som ansvarar för ens vård är tragiskt. Ingen annan patient på den avdelningen hade en chans att göra sin röst hörd, men bara för att jag råkar ha läst några tusen sidor lättantändligt torr juridisk doktrin för mycket hamnar jag i gräddfilen.

Detsamma gäller de sanslösa krav som idag ställs på hur vi som patienter tvingas lära oss själva till att begripa neurologi, farmakologi och psykiatri på professorsnivå inom våra respektive, visserligen väldigt avgränsade och smala, medicinska områden.

På den avdelning jag spenderade de senaste veckorna gavs en kvinna den cancermedicin som ätit för fem år sedan under tiden hon fått strålbehandling bara därför att de ansvariga läkarna vid avdelningen inte haft tid att notera datumet för den läkemedelsordinationen när de tvingades slarva ihop en läkemedelslista att lämna över till vårdpersonalen som bara är farmakologiskt outbildade skötare att be stackars oinsatta sjuksköterskor att hälla upp i plastkoppar som patienterna nära nog tvingas i.

Jag talade även med en sjuksköterska, som försökt att stå upp för min vårdkvalitet och stått upp emot den underutbildade läkarstudent som förvägrat mig den antidepressiva medicin vars licensgodkännande och leverans jag väntat på i två veckor, och han berättade för mig hur han hade klivit på sitt arbetspass kl. 08:00 och då var klockan 22:30 - d.v.s. han hade vid det laget arbetat ett 14,5-timmarspass helt utan längre raster vilket enligt LAS (som jag visserligen normalt vis inte är någon större beundrare av) är direkt olagligt.

Bara jag hade möjlighet att ta upp detta med enhetschefen - och bara för att min pappa hade råkat nämna för min kusin att jag låg på sjukhus varefter jag informerat henne om läget och råkat nämna missförhållandena varefter hon vidarebefordrat informationen till hennes mamma, min farbrors fru, som arbetar på IVO. Bara på grund av den synnerligen ovanliga kausalitetskedjan, samt det faktum att jag talar stockholmska och kan uttrycka mig på juridiska, gjorde att jag kunde erbjuda vårdgivaren konstruktiv kritik. Ingen annan patient gavs den möjligheten.

De andra patienterna fick finna sig totalt i sjukvårdens sjuk vård och acceptera och tolerera både felaktig medicinering och idiotiska beslut om insättning av elektrokonvulsiv behandling trots att inte de farmakologiska alternativen varit ens i närheten av uttömda. Mina medpatienter glömde bort att de redan påbörjat sina ECT-serier och efter varje session berättade de storögt om hur de upplevt vad de trodde var deras första behandlingstillfälle.

Ursäkta, nu har jag nära nog gått lite off-topic här när jag bara skulle ge en kommentar på din fråga om hur man går tillväga för att erhålla sina 10 sessioner av landstingsbekostad privatvård. Det är dock väldigt svårt att hålla inne med kritiken och att besinna sig när man finner sig i den här desperata situationen som jag verkligen kan sympatisera med kiddie om att vi bägge två, och sannolikt många fler härinne, gör. Vi överlämnar hoppet om våra tillfrisknanden i inkompetenta händer.

Man känner sig maktlös. Även jag gör det. Även min psykolog gör det. Även mentalskötarna vid slutenvårdsavdelningen gör det. Även sjuksköterskorna vid samma avdelning gör det. Även Uppsala kommuns utvecklingshandledare inom avdelningen för socialpsykiatri gör det. Även alla mina läkare och deras överläkare gör det.

Även min farbrors fru vid IVO gör det. Även avdelningschefen vid heldygnsvårdsavdelningen gör det. Vi sitter i samma båt, även om graden av ansvar för grundstötningen kan skilja sig något mellan olika individer inom vården. I grunden delar vi dock på ansvaret som medborgare, dessvärre även vi mer eller mindre självdestruktivt försvarslösa deprimerade patienter.

Ja... jag tror att du och jag, plåtmonster, har ungefär samma uppfattning om den här problematiken. Det är som nämnt sammanfattningsvis rent ut sagt bedrövligt.

Frustration och off-topic ör OK, det är rörigt för många i vården och det måste få skrivas om. Ta det bara lite lugnt med att tala om psykodynamisk terapi i denna tråden iom att det är väldigt triggande för mig pga tidigare "terapi".

Problematiken ingår i en helhet där offentliga organisationer underbemannas systematiskt och genom knepiga regler får personalflykt. De som är mest kompetenta lär ju välja den arbetsplats där de trivs bäst så detta förfarande dränerar ju organisationen på just det.

Varför budgeten är för liten beror ju faktiskt till stor del på de politiska ledarna agerar inkompetent. Tar man en kik på deras utbildningsnivå, ämneskunskap och arbetserfarenhet så tar det sig ganska logiskt. Således kommer dessa problem att upphöra först när politikerna väljs på merit och börjar agera rationellt.

Bra personal flyr från flera typer av avdelningar och mottagningar här. På vissa är de bra, på vissa jättedåliga. Jag har haft bra läkare och sköterskor förr som inte stått ut på mitt psyk pga otrevligt arbetsklimat. Då blir de värsta kvar. Inte ens de som inte är fast anställda kan de göra sig av med även om det skulle finnas stora klagomål för det vill inte komma ngn och jobba på ett sådant ställe.

Skulle du kunna kolla var de tagit vägen? Om du vet deras namn kan man ju se var de bor och dra slutsatser om man kollar några slumpvis. Eller om du törs fråga någon.

Ja, jag vet vart flera tagit vägen. Men de jobbar inte inom något som angår mig nu.

Tänkte om de försvunnit till ett annat landsting, annat land eller till annat yrke?

De jobbar fortfarande i vården men inte i samma typ av vård, en tror jag flyttade till en större stad.

kiddie skrev:Frustration och off-topic ör OK, det är rörigt för många i vården och det måste få skrivas om. Ta det bara lite lugnt med att tala om psykodynamisk terapi i denna tråden iom att det är väldigt triggande för mig pga tidigare "terapi".

Tack, okej ja nej jag ber om ursäkt för det; jag minns nu delar av de beskrivningar av den "terapi" du genomgått från andra trådar här i forumet. Jag hoppas att det inte framstod som alltför okänsligt; jag tänkte mig inte för. Angående det så håller jag f.ö. med dig i din bedömning av värdet av den psykoterapi du erbjudits. Och ja, det är verkligen frustrerande att finna sig i den här depressionsvidmakthållande destruktiva vårdsitsen. Under de senaste veckorna har jag, liksom du, verkligen upplevt hoppet beskäras bit för bit vid varje läkarsamtal.

Inne på den psykiatriska akutvårdsavdelningen, dit jag förlades för att observeras för att underlätta akutpsykiatrikernas medicinska bedömning, mötte jag ett riktigt stolpskott till läkare. Jag visste det inte då men i efterhand, sedan jag gått igenom loggfilen tillhörig min journal, uppdagades det att den läkare som efter att jag spenderat ett dygn i "häktet" på PAVA, inte hade loggat in på och läst ett ord ur min journal inför vårt möte.

Jag befann mig vid akutpsykiatrin på grund av att jag noterat att likgiltighets- och hopplöshetsfaktorerna av det lidande min depression orsakar mig var riskabelt nära att förmå mig att avsluta mitt liv. Som ni här på forumet vet, och som mina vanliga vårdgivare vet, är jag påläst inom de medicinska, farmakologiska och neurologiska områden som berör min symptomatologi och behandlingen av denna. Eftersom bedömningsläkaren dock inte hade hunnit ta sig ens en snabb titt i min journal uppstod dock onödiga missförstånd från start.

Till en början, efter att jag nämnt att jag var villig att behandlas med antidepressiv ketamininfusion i subanestetisk dos om 1,5 mg/kg kroppsvikt administrerat över en 40-minutersperiod, hade läkaren bara uppfattat att han framför sig hade en spinkig gosse som nämnt det narkotikaklassade preparatet ketamin. Därför slösades nära nog en halvtimme på diagnostiskt vilsna frågor i diverse blindgångar. Bl.a. kände han sig nödgad att fråga mig rakt ut ifall jag tidigare hade beställt ketamin över Internet och testat att injecera det själv hemma.

Efter att jag slagits av läkarens uppenbara inkompetens då han inte begripit att den föreslagna behandlingens dos, beredningsform, administrationssätt och behandlingstid i sig utesluter missbruksbehäftade upplevelser av behandlingen eroderade därmed ytterligare en bit av mitt lilla kvarvarande hopp bort. Efter den sömnlösa natten på PAVA hade jag dessvärre inte orken att upprätthålla ett artigt bemötande gentemot läkaren i samband med den insikten.

För att påskynda bedömningsprocessen resonerade jag då att det kunde vara effektivt att upplysa läkaren i fråga om diskrepansen mellan hans kunskap om min symptomatologi och dess behandlingar och min egna kunskap därom. Ett läge uppstod under samtalet där det, under rimligare omständigheter, hade passat att säga något i stil med: "Jag kan erbjuda information om mig som patient och du kan erbjuda information om det medicinska så ska vi se till att mötas halvvägs.".

Jag råkade dock, tillsynes ganska arrogant, haspla ur mig sanningen genom att säga: "Du kan ju medicin... sämre än mig." och jag hann inte komma till bisatsen, vari jag skulle specificera att jag endast avsett att belysa hans uppenbara kunskapsbrister inom det extremt smala medicinska område som gäller mig som patient, förrän han lättkränkt svarade: "Nehe.": som ett litet barn. Han tålde inte att få sin yrkesstolthet utmanad av en uttröttad uppenbarligen deprimerad patient.

Detta föranledde först och främst att han valde att avlägga dryga tio minuter av vår begränsade samtalstid åt att förklara för mig hur jag i framtiden som advokat enligt hans mening inte borde tillåta mina klienter att avgöra juridisk argumentationsstrategi, oaktat deras kunskapsnivå. Den analogin brast på så många plan att jag insåg att det skulle bli helt fruktlöst att fortsätta läkarsamtalet. Efter att han spenderat ytterligare några minuter med att ifrågasätta min självbild och försöka utröna graden av eventuell megalomani tog tillslut samtalstiden slut.

Min psykolog från öppenvården tvingades åka in till akutpsykiatrin för att dels ge mig ett delvis hoppingivande samtal och dels för att försäkra akutläkarna om att jag var fullt tillräknelig, hade koll på det medicinska, hade asperger, inte hade avsett att såra den lättkränkte läkarens ömtåliga, enkom på sin läkartitel grundade, självkänsla samt att jag agerade enligt ett sedan länge upprättat protokoll att vidta vid dylika situationer av försvårat eller bara för långvarigt lidande och därtill följande bedömt förhöjd suicidrisk.

De missförstånd som behandlades under det bedömningssamtal läkaren höll med mig hade helt kunnat ha undvikits om läkaren bara hade haft tid att läsa på i min journal, haft tid att hålla sig uppdaterad på moderna behandlingsformer och inte skolats till att utforma en så sårbar auktoritetsgrundad självkänsla.

kiddie skrev:Bra personal flyr från flera typer av avdelningar och mottagningar här. På vissa är de bra, på vissa jättedåliga. Jag har haft bra läkare och sköterskor förr som inte stått ut på mitt psyk pga otrevligt arbetsklimat. Då blir de värsta kvar. Inte ens de som inte är fast anställda kan de göra sig av med även om det skulle finnas stora klagomål för det vill inte komma ngn och jobba på ett sådant ställe.

Har du fastnat vid den kliniken eller har du möjlighet att, likt de kompetenta anställda, söka dig någon annanstans?

Det är rätt kul att läsa om att du sätter läkaren på på plats trots att du i den aktuella situationen är i underläge.

Sjukvården har man ingen nytta av om man har psykiska problem. Det enda de har att erbjuda är meningslös samtalsterapi och verkningslösa piller. Och för att man ens ska få det måste man antingen ha hallucinationer eller hota med att begå självmord.

Jag tycker att jag har klara psykiska problem, men sjukvården verkar tycka att jag är frisk. Jag kanske inte ser nog ledsen ut?