Hej! Via min praktikplats ska jag försöka få igång ett projekt. Sen jag fick diagnosen Aspergers har jag inte fått mycket hjälp av samhället. Jag gissar
att det är många som upplever det samma. Vad skulle du (med diagnosen) behöva för hjälp för att få ditt liv att fungera bättre, bearbeta att du fått diagnosen el dyl? Förutom pengar. Är det något du skulle vilja göra? Det ska vara någon typ av verksamhet, inte någon engångsgrej.

Jag vet inte riktigt vad det finns för hjälp att få, men jusst nu är jag messt inriktad på att läsa till sjuksköterska bara för att få en utbildning. Med min diagnos och mina aspiska fördelar skulle jag däremot vilja starta någon typ av verksamhet/karriär som är bestående.

Annars är det bara en massa kurser jag går och det är ju bra i och för sig. Jag lär mig olika saker och hur roligt jag tycker att det är. Men jag känner att det skulle vara ännu mer angeläget att starta något som verkligen funkar på en gång, jag har känt så länge att jag vill bidra med något.

Men jag fattar det som att omvärlden vill att jag ska ha ett ''allmänt'' jobb, leva ett ''vardagligt'' liv och uppträda ''normalt'' jag är inte sådan. Jag har inget starkt specialintresse utan är messt inriktad på något speciellt åt gången, jag har specifika opermanenta intressen.

Det som oroar mig är att jag brukar bli väldigt ivrig den första tiden jag bestämmer mig för att starta något men jag är så lättpåverkad av alla felsteg och alla hinder som jag definitivt kommer att få möta så till slut kanske det rentav leder till att jag ger upp.

Jag oroar mig för att det ska gå fel om jag försöker göra som andra(dem som avsiktligen har som uppgift att hjälpa och understödja mig) uppmanar mig till och då blir det så många missförtånd, även om jag får hjälp av experter. Men jag har fått bra hjälp om man skulle gämföra med andra länder, dock är den antipersonliga pressen (att man ska vara på ett visst sätt) ganska stark i Sverige.

Men offtast går det bäst om jag uppmärksammar min insikt, jag tror ibland att jag kan gilla andra utan att gilla mig själv. För mig funkade det inte utmärkt med försäljning efterssom det var så svårt i förbindelse med kunderna. Ändå tror jag att försäljningen bidrar till att man blir skickligare och mer uthållig i att ta emot kunder.

Numera vet jag inte riktigt vad jag skulle tycka om att göra, jag känner mig för kluven/osäker för att kunna göra något sådant val nu.

Det skulle vara trevligt att läsa vid universitetet under omständigheter som funkar för mig. Så är inte fallet dessvärre.

Jag hade gärna fått lov att arbeta eller studera mer än 25% utan att riskera att bli friskförklarad osv. Som det är nu känner jag mig lite fångad i en 'gyllene bur'. Irriterande att ha potentiellt snabb inlärningatakt men vara 'lättstressad'. Särskilt av ekonomi/trygghetsgrejer eftersom jag lyckats krascha rätt hårt förut.

Sen hade jag behövt föräldrar som kunnat inse sig vara non-NT. Jag skulle även behöva förlåta dem för att de trott barnuppfostran var nåt slags docklek/något optional man gör sålänge det är kul. Vore finfint om (min väldigt emotionellt avlägsne) pappa som är döende kunde lyfta telefonen och ringa mig en gång i sitt liv så jag hajar att han hajar att han har en son.

Sen skulle jag behöva ha lite roligt ett tag, och få vänja mig vid att må bra. Minns inte riktigt när i mitt liv jag kände så sist, utan att fuska iaf. Så jag satsar mer på att finna nån bra tjej, umgås med goda vänner än att tex satsa fullt på att 'bli normal, arbetsam, produktiv' och allt det där. Räcker inte att överleva, man måste få leva lite med. Jag anser mig ha rätt till det iaf.

Skulle mest vilja att alla lämnar mig ifred så jag får leva mitt eget liv. Istället för att bli tvingad av samhället att skaffa mig en utbildning, lägenhet och fast jobb. Jag trivs bra med att bo i min lilla stuga och ta jobb när jag behöver pengar.

Jag hade velat ha möjligheten att plugga vidare, har inget slutbetyg från gymnasiet då jag inte klarade av miljön. Läst lite på distans och har bara 300 poäng kvar att ta, men i staden jag nu bor finns inga distanskurser. Men habiliteringen skulle hjälpa mig att få läsa via grannkommunen och därmed kunna ta delvis studieledigt från jobbet!

sanningen

nya testamente (den andra hälften av bibeln)

johannesevangeliet kapitel 8 verserna 31-32

Hej igen. Oj, det var inga små grejer. Det är inte lätt att ordna. Men jag kan inte låta bli att undra: Krigarsjäl: Vad behöver du för att kunna läsa på universitetet, vad är det som inte funkar?

Jag var inne på något mer basic. När ni fick diagnosen, fick ni hjälp med att förstå vad diagnosen innebär och acceptera den? Vad kan vi göra för att hjälpa dem som får diagnosen framöver? Jag tänker främst på vuxna. Många lämnas helt ensamma när de fått sin diagnos.

Jag får den hjälp jag behöver.

Jag träffar en person på habiliteringen en timme varannan vecka. Hon hjälper mig bland annat med att komma i kontakt med en LSS-handläggare och få boendestöd och kontaktperson. Jag ska även delta i en aspergerinriktad samtalsgrupp på habiliteringen till hösten.

Jag läste på om diagnosen och analyserade den i förhållande till min egen upplevda funktionsnedsättning och mina utmärkande egenskaper innan utredningen började.

Min psykiater och min handläggare på försäkringskassan hälpte mig att få sjukersättning och jag har ingen önskan att delta på arbetsmarknaden.

För övrigt trivs jag bra med mitt eget (och mina mjukisdjurs) sällskap och har inget emot att isolera mig i min bostad. Jag är nöjd så länge inget förändras.

En 831x892 kvadratmeter stor glasinhängnad på månen med jordiskt klimatsystem. Glaset ska vara av speciell typ så det kan motstå meteoriter.

Där inne vill jag bland annat ha en kopia av playboy mansion där jag kan sitta och röka pipa och smygfisa i en skön soffa.



!AWESOME!


Denna e snajs me!

@treeman, Hoppas du gillar "strålande" tider också.. dödshäftigt..

Fast månbas kanske inte är så dumt.. "No NT:s allowed beyond this demarkation"

"Ge mig en bergskedja och en klapp på axeln". - Bruno K Öijer.

Är min fråga så provoserande? Kan jag inte få seriösa svar?

Jag undrar hur så många verkar kunna välja att inte jobba? Är inte försäkringskassan på er då?

Just nu är jag på DV, men det tyckte de inte var bra nog så nu ska jag börja praktisera...

För att besvara VUMAA:
Jag vet inte. Möjligtvis fler Aspergerträffar i norra delarna av Sverige. Det hade hjälpt mig.

Om du nu inte kan skapa ett projekt som hjälper mig att skaffa en lägenhet och anpassad arbetsplats i södra Sverige så att jag kan flytta härifrån. Det vore väl nåt?

Exploitbat skrev:Jag undrar hur så många verkar kunna välja att inte jobba? Är inte försäkringskassan på er då?

Jag tror inte att så många väljer att inte jobba utan snarare att FK ibland förstår problematiken i att fixa arbetslivet med AS. Så är det i mitt fall. Däremot framstår man ju lätt som ytterst kompetent och det kan tyckas vara en gåta för många utomstående varför man inte jobbar. Tänker att det kan fungera lite annorlunda i Norrland den här biten, att kunskaperna där är sämre om AS, något jag själv upplevt eftersom jag är mycket där uppe.