Deadly_Nightshade skrev:Jag är duktig på att vara ytligt social: lätt för prata med folk helt enkelt. Så jag skulle säga att det jag är bäst på att dölja att jag har AS: ingen ser liksom mina sociala problem - ingen ser att jag har oerhört svårt för relationer.

Offtopic: Är det du på bilden?

Jag kan vara något sånär bra på att dölja ointresse. Det har man lärt sig genom att anamma andra människors minspel och kroppsspråk. Det blir dock svårt att hänga med i vad personen säger då, men det är kanske bara bra eftersom man ändå inte är intresserad.

Jag är däremot väldigt dålig på att visa mina intentioner.

När jag skulle ge en vinflaska i present till en kompis för några år sedan hade vi en närmast Tarantino-liknande dialog i 10 minuter där det utreddes huruvida jag skulle ge saken som present eller vad anledning var att jag räckte över den. Vet inte hur jag lyckas, men det framstod tydligen som oklart. Kanske skulle slagit in den i något.

Jag är oerhört bra på att tala mig ur att jag gjort fel på något vis. Får lärare, myndighetspersoner och liknande att tro på allt oavsett hur dumt det än låter. Väldigt praktiskt!

BloodyPirate skrev:Jag är oerhört bra på att tala mig ur att jag gjort fel på något vis. Får lärare, myndighetspersoner och liknande att tro på allt oavsett hur dumt det än låter. Väldigt praktiskt!

Samma här! Jag kan ljuga och manipulera likt en sociopat när det väl gäller. Plantera idéer och felaktiga versioner av verkligheten i andra människors huvud och samtidigt kamouflera mig genom att få dem att tro att det är dem själva eller någon annan som fått idén. Ungefär som i filmen Inception.

Enda gången jag varit nära att bli upptäckt i mina lögner var i gymnasiet då jag ännu inte utvecklat mina manipulativa färdigheter. Det handlade om att jag medvetet inte hade gjort ett viktigt moment i skolan och vid kontroll var i behov att spela rollen som eleven som trodde att han hade gjort momentet - för att på så vis möjligen slippa göra det. Det var en svår pjäs att genomföra eftersom det i praktiken innebar att jag ljög om att jag varit tillsammans med just den läraren jag ljög för, enskilt under ~30 minuter veckan innan.

Han lyssnade på lögnerna och verkade på riktigt tro att jag hade gjort momentet. Men när han just var i färd med att bocka av mig från listan ändrades hans ansiktsuttryck plötsligt till ett upplyst och finurligt flin och han sa: "Men om du hade gjort det hade du kommit ihåg det!"

Då försökte jag ljuga och bortförklara än mer och låtsades vara oförstående. Jag vann ingen Oscar för den rollinsatsen, men min pjäs fungerade i den mån att jag fick en ny tid att slutgöra momentet trots överskriden deadline.

Intressant det ni skriver om lögner... Jag har mycket svårt för det. Det var tom en psykolog som i terapi försökte lära mig att det var ok att använda "vita lögner" för att undvika jobbiga saker men just det att jag då skulle känna att jag ljög och typ "men JAG vet ju att det inte är sant" blev så stort i det hela så psykologen gav upp de försöken, haha.

Men ni har alltså inte problem med att aktivt gå in för att ljuga? Jag mår sjukt dåligt av att ljuga när jag någon gång gör det och när jag var liten sa alla vuxna runt mig att jag inte kunde ljuga.

AlterEgo skrev:Intressant det ni skriver om lögner... Jag har mycket svårt för det. Det var tom en psykolog som i terapi försökte lära mig att det var ok att använda "vita lögner" för att undvika jobbiga saker men just det att jag då skulle känna att jag ljög och typ "men JAG vet ju att det inte är sant" blev så stort i det hela så psykologen gav upp de försöken, haha.

Men ni har alltså inte problem med att aktivt gå in för att ljuga? Jag mår sjukt dåligt av att ljuga när jag någon gång gör det och när jag var liten sa alla vuxna runt mig att jag inte kunde ljuga.

Känner igen mig stort. Har alltid varit en sanningssägare och det har t.o.m. gått för långt ibland då jag inte kan hålla mig för att skvallra vidare om någon berättar att de dragit en vit lögn/lögn för mig i en situation med en annan människa. Mycket annat som har sagts i förtroende har jag också sabbat genom nåt slags påtvingat skvallra-vidare-spöke i mig.

Följden kan bli att man förlorar vänskaper och sin intrigitet i dagens samhälle om man är alltför uppriktig.

adddd skrev: När jag skulle ge en vinflaska i present till en kompis för några år sedan hade vi en närmast Tarantino-liknande dialog i 10 minuter där det utreddes huruvida jag skulle ge saken som present eller vad anledning var att jag räckte över den. Vet inte hur jag lyckas, men det framstod tydligen som oklart. Kanske skulle slagit in den i något.

Jag skrattar fortfarande åt detta. Det är så komiskt. Kanske rätt mkt igenkännande också. Jag brukade göra saker som blev sådär konstiga med. Fattade inte hur jag bar mig åt... någon mystisk talang asså.

Köpte en 2 kilo säck kattmat idag, tjejen i kassan frågade om jag ville ha en liten påse till den?
Jag blev förvirrad, vadå liten? Jag sa nej, jag vill gärna ha en tillräckligt stor så att den får plats!
Hon fnissade bara, antar att hon trodde att jag skämtade med henne, och jag lät henne tro det också genom att le tillbaka.

Nu skrattar jag också. Fan jag minns jag satt och fikade med någon ocjh så sa jag ngt helt alldagligt (tyckte jag) och hon brast ut i skratt och tyckte jag var så himla rolig...

kiddie skrev: Nu skrattar jag också. Fan jag minns jag satt och fikade med någon ocjh så sa jag ngt helt alldagligt (tyckte jag) och hon brast ut i skratt och tyckte jag var så himla rolig...

Mina kollegor frågade mig en gång vad jag tyckte om Margit Björgen, jag sa att hon är duktig och "söt på något Norskt vis" då skrattade dom åt mig, jag menade ju bara att hon alltid är så glad och hurtig. Fattade inte vad det var som var så roligt. Så jag dolde det som att jag menade att vara rolig. Gör så ofta, spelar lite dum/rolig och kan på så vis dölja när jag inte begriper eller tolkar fel, man är så aspie...

Slog mig att det här är en förmåga/försvaråtgärd jag använt ända från barndomen, för de tillfällen när jag är helt lost, att göra en parodi av det hela. Jag kan undra vad jag gjort om jag vetat om mitt NPF, om man valt andra strategier då. Men jag fick min diagnos så sent i livet, att nu ger det mig lite ångest när jag tänker tillbaka på hur dåligt jag mådde ibland, när jag inte förstått vad som fattades mig...

Myrkr skrev:Köpte en 2 kilo säck kattmat idag, tjejen i kassan frågade om jag ville ha en liten påse till den?
Jag blev förvirrad, vadå liten? Jag sa nej, jag vill gärna ha en tillräckligt stor så att den får plats!
Hon fnissade bara, antar att hon trodde att jag skämtade med henne, och jag lät henne tro det också genom att le tillbaka.

Den var riktigt bra! Tror nog hon menade en påse i största allmänhet, men "en liten påse" låter mycket finare. Kul hur ordagrant vi kan tolka saker (och oftast ger svar på tal innan vi hinner tänka). Tur att folk inte fattar när vi är seriösa i fel situationer så ofta!

Jag är ganska bra på att 'fejka' empati. Jag känner ju empati men jag vet inte hur jag ska visa det, på senaste tiden har jag blivit ganska duktig på att framstå som empatisk. Ibland går det verkligen inte men oftast så lyckas det.

@AliceWithIce, Du får gärna utveckla din metod

Jag skulle väl säga att jag är grym på att dölja mitt mående inför folk som inte känner till mina diagnoser. Bara min mamma och min syster ser igenom mitt mående. Kan ju delvis vara en ganska bra egenskap!

TheWonderer92 skrev:

Deadly_Nightshade skrev:Jag är duktig på att vara ytligt social: lätt för prata med folk helt enkelt. Så jag skulle säga att det jag är bäst på att dölja att jag har AS: ingen ser liksom mina sociala problem - ingen ser att jag har oerhört svårt för relationer.

Offtopic: Är det du på bilden?

Jävligt sent svar från mig här så jag ber om ursäkt för det först och främst.
Nej det är Simon Posford - en av mina favoritmusiker.

Bäst på att dölja ... Hm... Mina känslor rent allmänt?

När jag är superglad håller jag tillbaka, rädd för att någon ska "förstöra" ens lyckorus... låter det konstigt?

Jag är en kameljont på allt. Tyvärr. Blir galen på mig själv angående detta. Beror självklart på konflikträdsla.

ninegirl skrev:Bäst på att dölja ... Hm... Mina känslor rent allmänt?

Samma här suger på det. Fast i och för sig är jag hopplös på att veta vilka känslor det är. Eller har problem att identifiera dom.

För övrigt trevligt att se dig igen.