MolkomAnnor skrev:Ungefär som att fylla i tystnaden, så att den inte blir obekväm?

Norrlänningar har ofta en skön inställning till tystnad, har man inget att säga håller man käft och bara umgås.

Betyder det att norrlänningar är aspisar eller är det kulturellt betingat? Jag tror på det sistnämnda.

Varför är tystnad obekväm för så många? Varför måste man då istället prata om något som ingen egentligen inte vill prata om???

MolkomAnnor skrev:

Laika skrev:Prat för pratandets skull. Det vill säga, inte prat som syftar till ett intressant utbyte av information utan prat som syftar till att visa att man är vänligt sinnad.

Ungefär som att fylla i tystnaden, så att den inte blir obekväm?

Inte bara för att tystnaden är obekväm utan också för att visa att man är trevlig och vill personen man pratar med väl. I djurvärlden finns massor av olika kroppsspråk för att visa att man är vänligt sinnad och inte fientlig. Människor har bland annat kallprat för att visa det.

Kallprat för mig är prat som inte leder till något alls och där parterna oftast inte är intresserade av svaren eller bryr sig om frågorna.

Småprat är lite ytligt prat, men där man är intresserade av ämnet och svarar med mer tanke bakom. Att det är småprat är för att man inte går in riktigt på djupet och kanske inte pratar jättelänge om ämnet. Förekommer även på de flesta AS-träffar jag har varit på.

För mig kan t.ex. vanligt väderprat vara antingen eller. Om man börjar svara på väderkommentarer med vad man kan göra i det fina vädret, eller något meteorologiskt prat, eller kanske hur skönt det är att slippa torka lerig hund (och lite om hur det går till), så märker man om personen ville kallprata, för om den vill det, kommer den att värja sig mot allt med minsta substans i, även om det som ovan faktiskt är ganska nära gränsen för kallprat. Ja, såklart måste man ha hittat strategi eller ha förmåga att märka när folk inte gillar situationen.

Jag har en granne som är typisk kallpratare, och som har en mamma som är typisk småpratare. Den förra är svinjobbig att prata med, medan mamman är ganska småtrevlig och beter sig vänligt och intresserat av mina vardagliga saker. De bor alltså ihop på en gård där de har tre boningshus.

Den som kallpratar vill inte ens ha svar på "hur är det med hunden nu när den andra dog?" Svarar man på det så ser hon ut som hon ska skruva sig till hon går av, och gör vad hon kan för att ta sig ur situationen. Man skulle bara säga "tack bra" eller nå't. Medan hennes mamma lyssnar på svaret på frågor som hon har ställt, samt svarar upp med relevanta svar själv, men inte går in på riktigt djupa och långa diskussioner.

Bror Duktig skrev:Den som kallpratar vill inte ens ha svar på "hur är det med hunden nu när den andra dog?" Svarar man på det så ser hon ut som hon ska skruva sig till hon går av, och gör vad hon kan för att ta sig ur situationen. Man skulle bara säga "tack bra" eller nå't. Medan hennes mamma lyssnar på svaret på frågor som hon har ställt, samt svarar upp med relevanta svar själv, men inte går in på riktigt djupa och långa diskussioner.

Jag har aldrig förstått varför folk ställer sådana frågor om de inte är intresserad av svaret .

Solitaria skrev:

Bror Duktig skrev:Den som kallpratar vill inte ens ha svar på "hur är det med hunden nu när den andra dog?" Svarar man på det så ser hon ut som hon ska skruva sig till hon går av, och gör vad hon kan för att ta sig ur situationen. Man skulle bara säga "tack bra" eller nå't. Medan hennes mamma lyssnar på svaret på frågor som hon har ställt, samt svarar upp med relevanta svar själv, men inte går in på riktigt djupa och långa diskussioner.

Jag har aldrig förstått varför folk ställer sådana frågor om de inte är intresserad av svaret .

Nä, det är verkligen höjden av kallprat. Jag står inte ut med sådant. Om man vill kallprata så till den milda grad, så borde man faktiskt komma på något bättre att fråga än: "hur är det med din andra hund nu när den första dog" eller "hur mår du nu när hunden inte finns mer". Liksom självklart att det är dåligt om man gillar kallprat? Min mamma är bättre på att kallprata, och hade nog i så fall sagt "hörde om din hund, vad tråkigt" för då öppnar man inte för småprat eller allvar på samma sätt, och det passar ju bättre om man bara vill kallprata och samtidigt slänga ur sig någon artighet. (Eller om man som jag vet att man bör säga något, men inte kan hantera situationen, så jag kan följa det där som mamma gör ibland för att inte bara stå och inte säga något när jag fattar att nu måste man faktiskt säga något om man inte ska bli sedd som en komplett idiot.)

Vissa som man pratar med, förstår jag i efterhand att de egentligen kallpratade, men de svarar liksom som om de lyssnade på mig. Jag har svårt att läsa av allt när jag själv interagerar, men gillar att analysera och kolla av hur andra gör med varandra, det lär man sig mest på. Och då brukar jag upptäcka hur ytligt kallpratsaktigt vissa egentligen beter sig.

Har hört ett samtal där det mest var ett utbyte av "underbart!" "ja - underbart" "ja-aa". Och så sade de något nytt om segelbåt, sommar och havet, och då började de om igen med sitt "underbart". Jag hade svårt att hålla mig för skratt.

Åh! Kallprat tröttar ut mig så.

Kaffe ... barnbarn ... pelargoner ... jaaa ... ha ha ha!

Kan jag inte byta ämne till något intressant väljer jag hellre att bryta och gå min väg. Inte särskilt populärt. Men vad gör man?

Bror Duktig skrev:Har hört ett samtal där det mest var ett utbyte av "underbart!" "ja - underbart" "ja-aa". Och så sade de något nytt om segelbåt, sommar och havet, och då började de om igen med sitt "underbart". Jag hade svårt att hålla mig för skratt.

Vid sådana tillfällen måste jag alltid hålla tillbaka antingen ett rejält gapskratt eller en redig kräkningsimpuls... Hör sådan skit alldeles för ofta och fattar inte att folk inte märker hur de håller på!

Sådant är höjden av det som kallas kallprat. Man ska bara hålla med och där kan man inte vika en millimeter, för då riskerar ju samtalet att urarta i något så hemskt(!) som oenighet. Det spelar tydligen ingen roll om man egentligen inte tycker att det är "underbart"!

Bigge skrev:Åh! Kallprat tröttar ut mig så.

Kaffe ... barnbarn ... pelargoner ... jaaa ... ha ha ha!

Kan jag inte byta ämne till något intressant väljer jag hellre att bryta och gå min väg. Inte särskilt populärt. Men vad gör man?

Fast man kan ju ha kaffe som specialintresse Eller pelargoner

Har träffat sådana aspergare, och då blir det en helt annan, och rätt intressant nivå, på pratandet.

Barnbarn vet jag inte. Om de gillar sina barnbarn och vill berätta om dem, är det verkligen tvättäkta kallprat då? Är det inte bara - ointressant? Ungefär samma som de här personerna känner om en aspergare berättar om sin insektssamling?

Såklart kan man säkert berätta helt intetsägande saker om barnbarn, som kallprat. Typ "ja, kul med sommarlov, har ju barnbarnen nu ja, jaa-aaa-dåå".

Bror Duktig skrev:Har hört ett samtal där det mest var ett utbyte av "underbart!" "ja - underbart" "ja-aa". Och så sade de något nytt om segelbåt, sommar och havet, och då började de om igen med sitt "underbart". Jag hade svårt att hålla mig för skratt.

Ibland kan man höra samtal där den ena berättar något intressant medan den andre lyckas förvandla sin del av samtalet till kallprat genom att ge sådana "kallsvar". Tråkigt för den som berättar när den andra bara kallyssnar.

Bigge skrev:Åh! Kallprat tröttar ut mig så.

Kaffe ... barnbarn ... pelargoner ... jaaa ... ha ha ha!

Kan jag inte byta ämne till något intressant väljer jag hellre att bryta och gå min väg. Inte särskilt populärt. Men vad gör man?

Fast för några år sedan hade jag kunnat diskutera väldigt ingående om just pelargoner . Jag hade många sorter i fönstren då.

Miche skrev:Norrlänningar har ofta en skön inställning till tystnad, har man inget att säga håller man käft och bara umgås.

Åh, Norrland.

Solitaria skrev:

Bror Duktig skrev:Har hört ett samtal där det mest var ett utbyte av "underbart!" "ja - underbart" "ja-aa". Och så sade de något nytt om segelbåt, sommar och havet, och då började de om igen med sitt "underbart". Jag hade svårt att hålla mig för skratt.

Ibland kan man höra samtal där den ena berättar något intressant medan den andre lyckas förvandla sin del av samtalet till kallprat genom att ge sådana "kallsvar". Tråkigt för den som berättar när den andra bara kallyssnar.

Det där samtalet var mellan två sådana personer (som extremkallpratar), så blev riktigt komiskt

Kan det inte vara så att även NT ogillar kallprat, kanske känner dom sig tvungna, är måhända inövat även hos dom?
Det är ju så enfaldigt! Bättre då att plocka loppor på varandra

Jag försöker undvika kallprat, jag tror att det också kalla mingla är värdelös på det, det mäste vara substans det man pratar om

fritor skrev:Jag försöker undvika kallprat, jag tror att det också kalla mingla är värdelös på det, det mäste vara substans det man pratar om

Usch, mingla...! Då är det väl också meningen att man ska cirkulera. Massa människor man oftast inte känner så väl, samlade på ett ställe - och man förväntas gå fram till dem på måfå och inleda en konversation helt automatiskt! Och när man väl kommit igång och börjat prata på allvar så är det dags att avbryta!