Man måste ge Jossie rätt att det förmodligen är fler aspiga människor som tillhör olika subkulturer och klär sig som den, eller som av andra skäl väljer att synligt sticka ut från mängden.

Men de flesta gör det ju inte ... och de flesta subkultursmänniskor osv. har ju varken ADHD, autism eller annat neuropsykiatriskt.

Bra formulerat, Marjatta.

Att välja att gå sin egen väg är kanske lättare för oss aspergare på det sättet, att vi inte alltid är lika flockorienterade som NT i regel är. Vi kan ha lättare att skita i vad andra tycker, helt enkelt.
Men det finns individualister bland NT också, en del väljer att låta det synas på utsidan, en del inte.
En del är mer estetiskt/visuellt intresserade, än andra.
Det är så mycket mer än bara det neuropsykiatriska som spelar in där.

Och jag undrar var jag skulle placeras då, om man kopplar utseende till NPF.
Jag har sett väldigt olika ut genom åren. Från att verkligen väcka uppmärksamhet, till att helt smälta in i väggarna.
Idag ser jag ut precis som vem som helst. Liksom snabbt och slarvigt räknat runt 93% av de aspergare m.fl. jag träffat IRL.

Lägg till att jag blir tagen för NT, även inom vården; där har flera sagt att de inte skulle trott på att jag har mina diagnoser, om de inte sett det svart på vitt i min journal.

Vad jag vill säga med det är väl bara det som redan sagts innan: det är inte vad man gör, utan hur man gör det.
Ungefär så.

Jag tänker att många subkulturer/sk speciella klädstilar/hobbys är helt enkelt mer välkomnande, att människor i såna sammanhang dömer mindre och accepterar mer "avvikande beteenden". Där det är okej att inte alltid må bra eller att allt ska vara så perfekta som mer ytliga kretsar hetsar till. Vilket passar ofta bra för NPF:s men också för vilsna tonåringar i övrigt.

Man kan skaffa sig hur många normala intressen som man vill. Det vaccinerar inte mot autism.

Det är bara att acceptera.

Tror du folk tänker så om någon som ser normal ut? Jag tror inte folk pallar analysera så mycket utan tänker väl att det är normala trevliga personer. Det är ju så jag tänker om någon som beter sig och ser ut som mainstream folk. Jag ser ju inte på dem om de har diagnoser däremot ser jag mer om man har diagnos om man har typ rosa eller blått hår eller väldigt utstickande kläder. Jag skulle ju inte säga att tex någon kändis hade en diagnos inte som man ser iaf. Däremot kanske personen har add eller adhd men de syns fortfarande inte. Om då de personerna beter sig konstigt ska jag då bara men de har ju en diagnos?

Kan ni sammanfatta vad jag menar? Jag förstår vad ni menar, att diagnosen märks. Men ingen har ju märkt den i mitt fall förutom de som hade diagnoser själva men samtidigt kände de mig inte då de var ju rätt grova anklagelser att säga till någon övh. Det hade ju ingen fakta och de flesta andra brydde ju sig inte utan de va ett fåtal tjejer som typ hördes och syntes mest och de skulle ju bråka om allting. Så de kände väl sig tvungna att prata med någon om att jag kanske hade en diagnos. Hade de tråkigt? Tydligen.

Jag brydde ju mig inte så mycket om dem förutom
Att jag var väldigt osäker och så, men det var inte så att jag bara de har diagnoser ja då måste jag säga det till någon.. vad trodde de att jag skulle tycka? Åh vad snälla ni är som ger mig en diagnos och en utredning, vilka fina vänner jag har. Jag visste ju inte om att jag hade en diagnos och hade ingen tanke på det heller. Folk kan vara elaka så inte trodde jag att de skulle ha en diagnos i tankarna. Enligt dem känns de som att alla skulle ha diskade eftesom om man blev sur över något så var de så de märkte om man hade en diagnos eller inte.

Men om de i vården inte tror på dig så är det väl så att de inte märker eller ser på dig då att du har en diagnos, hur skulle du känna dig om de säger att du har en diagnos när du inte vet om det själv? Är inte det kränkande att bara påstå att en annan har en diagnos? Skillnaden på mig är ju att jag vet om det nu och därför kan jag säga att det kan bero på diagnoser för att jag ser det lättare då jag själv har en diagnos. Det är likaså om man vart utsatt för tex mobbing, då kan båda som vart utsatta relatera till det. Den som inte vart utsatt för det kan inte relatera till det till 100 procent, för den har inte varit med om det.

Jossie94 skrev:Kan ni sammanfatta vad jag menar? Jag förstår vad ni menar, att diagnosen märks. Men ingen har ju märkt den i mitt fall förutom de som hade diagnoser själva men samtidigt kände de mig inte då de var ju rätt grova anklagelser att säga till någon övh. Det hade ju ingen fakta och de flesta andra brydde ju sig inte utan de va ett fåtal tjejer som typ hördes och syntes mest och de skulle ju bråka om allting. Så de kände väl sig tvungna att prata med någon om att jag kanske hade en diagnos. Hade de tråkigt? Tydligen.

Jag brydde ju mig inte så mycket om dem förutom
Att jag var väldigt osäker och så, men det var inte så att jag bara de har diagnoser ja då måste jag säga det till någon.. vad trodde de att jag skulle tycka? Åh vad snälla ni är som ger mig en diagnos och en utredning, vilka fina vänner jag har. Jag visste ju inte om att jag hade en diagnos och hade ingen tanke på det heller. Folk kan vara elaka så inte trodde jag att de skulle ha en diagnos i tankarna. Enligt dem känns de som att alla skulle ha diskade eftesom om man blev sur över något så var de så de märkte om man hade en diagnos eller inte.

1. Du fick ju ingen diagnos pga att några tjejer trodde att du hade det. Du fick en diagnos efter en utredning.

2. Det är inget brott att ha en NPF-diagnos, så varför kallar du misstanken om att någon har NPF för "grova anklagelser"?

3. Du behöver inte vara tacksam för att de anade att du hade NPF, men det känns konstigt att du s a s skyller på tjejerna. Som om de aldrig sagt något så skulle du fortfarande vara utan diagnos och allt skulle varit frid och fröjd? Även om du inte fått någon diagnos, så hade du fortfarande haft ett funktionshinder med allt vad det innebär.

jo, men att de dels tänkte tanken och sedan gick till läraren för att jag eventuellt skulle ha en diagnos enligt dem, det är ju det som är skevt. Jag går ju inte fram till någon och antar att den har en diagnos, och oavsett om den har det eller inte, varför ska jag bry mig om det? Dessa personer brydde sig inte om mig annars, så det är ju konstigt att de plötsligt brydde sig om mig för jag eventuellt skulle ha en diagnos.

Det var till och med en som sa efteråt när jag pratade med personen om det hela, att de i klassen skulle ha behandlat mig annorlunda om de visste om min diagnos. De skulle ha behandlat mig som en vanlig 17-18 åring även fast jag hade en diagnos eller inte, för jag brydde ju mig inte om det förrän de tog upp diagnosen. Jag mådde ju bra innan så fattar inte varför de ens brydde sig om jag hade en diagnos övh.

Ni hör ju, att det var väldigt skevt alltihopa.

Jag skulle inte ha haft en diagnos för jag visste ju inte om det och hade jag velat veta så hade jag ju gjort en utredning för längesen, men nu fick jag ju diagnosen rakt i ansiktet. Det var inte precis den bästa dagen i mitt liv så att säga, det var mer som att få ett väldigt negativt besked. Och utav några elever dessutom. Det är ju det som blir så komiskt och skevt. Vad skulle dem göra åt saken? Okej, nu hade jag ju en diagnos enligt dem då och sen visades det vara sant (för de hade ju själva diagnoser så min teori är ju att de enbart visste de pga det) Men ingen brydde ju sig om att de hade diagnoser så varför skulle folk då bli hysteriska över att jag kanske enligt några skulle ha en diagnos?

Jossie94 skrev:Men om de i vården inte tror på dig så är det väl så att de inte märker eller ser på dig då att du har en diagnos, hur skulle du känna dig om de säger att du har en diagnos när du inte vet om det själv? Är inte det kränkande att bara påstå att en annan har en diagnos? Skillnaden på mig är ju att jag vet om det nu och därför kan jag säga att det kan bero på diagnoser för att jag ser det lättare då jag själv har en diagnos. Det är likaså om man vart utsatt för tex mobbing, då kan båda som vart utsatta relatera till det. Den som inte vart utsatt för det kan inte relatera till det till 100 procent, för den har inte varit med om det.

Det här är ett svar till mig, tror jag?

Det jag försökte få fram var bara att man inte kan gå på utseende, för att veta om nån har NPF eller inte, och tog mig själv som konkret exempel.
Dvs: jag har sett ut på väldigt olika sätt, men hela tiden varit samma person. Jag har haft NPF både när jag sett neutral ut, och när jag stuckit ut.

Precis som jag varit samma person före och efter att jag fick mina diagnoser.

Det de personerna inom vården menat är att jag ytligt sett går fram som NT.
Men när man har mer med mig att göra märks mina NPF-drag, och även problem jag har pga dem.
Det är alltså inte så att de trott att jag ljugit.

Nej, jag ser inget kränkande i diagnoserna. Tvärtom, jag blev lättad när jag fick dem, eftersom jag då fick förklaring på en del saker.

Det var ju inte så att diagnoser på denna tiden, var något nytt. Nytt för mig kanske eftersom jag inte hade någon tanke på det öht, men det är klart man hade hört talats om det och läst lite om det rent allmänt. Men i mitt fall var det som att jag gick från normal till att ha en diagnos på en sekund, pga att några tjejer påpekade det. Så allting började ju egentligen då, sedan kanske vissa saker make sense nu i efterhand osv men man har fortfarande inte rätten att bara anklaga någon för att den eventuellt skulle ha en diagnos. Jag kan ju inte anklaga eller anta att någon har en diagnos utan någon som helst fakta om det, och heller inte om jag inte känner personen. Den kanske inte ens vill ha hjälp eller så. Dessa tjejer gjorde ju inte mig en tjänst, det gjorde ju snarare mitt liv mer komplicerat. Visst att jag ville veta själv, men det var ju inte så att jag mådde dåligt eller något sådant, jag kände bara att jag ville veta eftersom jag inte förstod vad de pratade om.

Och vissa saker har jag ju funderat över, men det var mer att folk var taskiga. Ingen reagerade då på att det skulle ligga en diagnos bakom heller, så något fel blev ju det när några tjejer påstod det var pga en diagnos. Alltså, de är ju inte normalt beteende skulle jag säga att det blev så hysteriskt från deras sida, att jag sa en rolig sak som skulle leda till att de trodde att jag hade en diagnos och sen skulle jag vara tacksam över det och att det ledde till att jag vart utsatt för mobbing. Det är ju bara skumt och dagisfasoner.

Vem fan bryr sig liksom om någon har en diagnos eller inte känner jag? Jag bryr ju mig bara för att det var jag som blev drabbad, men jag bryr mig inte om ni har en diagnos eller inte, det är ju inget jag tycker man är sämre för. Jag tycker ju snarare man är bra oavsett med eller utan diagnos, men jag kan känna att man blir behandlad annorlunda med en diagnos än om man skulle vara NT och så. Och det är väl den biten jag inte fattar eftersom jag aldrig enligt mig själv har haft en diagnos, utan det var ju som sagt andra som påpekadet det. Inte jag. Jag har bara sagt att jag hade det efter utredningen, jag har aldrig sagt det innan.

Men jag tycker inte att min diagnos är märkbar, jag har inte sagt att den inte finns, utan bara att man inte märker den. Därför tycker jag att det är konstigt då att man märker något som inte jag har sett, och jag kan då inte säga till någon annan att den kanske har en diagnos, när den inte ens vet om det själv. Jag kan inte sätta diagnoser på andra och då kan folk inte sätta diagnos på mig pga att de bara antar saker. Som sagt så är det rätt stora anklagelser tycker jag att säga saker om en annan person när man inte vet ett skit.

Jag eller någon annan kan inte uttrycka mig att någon kan vara en psykopat eller något sådant, det är nog rätt kränkande för den personen som får höra sådana saker om den nu inte vet om det själv. Man ska som sagt vara försiktig med vad och hur man säger eller handlingar rent allmänt. Jag blev ju mer sårad än glad att få veta att jag eventuellt skulle ha en diagnos av dessa tjejer. Blev dem glada för att de hade löst gåtan eller vadå? Vad ska de göra att jag har en diagnos?

Moderator: Delade in texten i flera stycken.

Jossie94 skrev:Men ingen brydde ju sig om att de hade diagnoser så varför skulle folk då bli hysteriska över att jag kanske enligt några skulle ha en diagnos?

Ingen brydde sig kanske för att de själva inte gjorde nåt väsen av sina diagnoser?

Blev folk hysteriska när de trodde att du hade NPF?

Det jag menade med det var att de helt plötsligt blev jätte stort at jag skulle ha en diagnos och jag tyckte det var lite konstigt eftersom de som redan hade diagnoser var det ingen big deal, att de hade diagnoser. Men så fort jag hade en diagnos så var det som att jorden skulle gå under kändes det som. Det vände upp och ner på hela klassen och så ledde det till att jag blev mobbad och så fick man höra en massa info några år senare att typ hela skolan visste om massa saker och jag har ingen aning om något för jag vet inte vad som är sant eller inte, för ingen minns något.

Hur ska man kunna få en diagnos om inte någon har en misstanke?

Jag hade antagligen avskytt en jämnårig som pratat med lärare om misstanke i den åldern men det hade hjälpt enormt i längden. Min diagnos fanns där även om jag inte visste om det. Hade hellre kunnat jobba med det som ung och haft mer möjligheter i livet. Om folk här kan snappa upp aspiga tendenser från dig så kan ju personer IRL göra det

Din diagnos uppstod inte från tomma inte. Den är medfödd och hur mycket än du vill passa in i din stela bild av normal (ja, jag tycker den låter tråkig)så har du autism. Jag som är mycket äldre än dig( nej, med väldigt lite snarare men brukar vara viktigt) trodde inte att jag hade en diagnos, varför skulle jag?

Hade du fått diagnos nu så hade du antagligen fått autismspektrumtillstånd nivå 1 vilket majoriteten av forumet har om man översätter aspergers till det systemet.

Varför visste alla om att du hade fått diagnos helt plötsligt?

Jossie94 skrev:jo, men att de dels tänkte tanken och sedan gick till läraren för att jag eventuellt skulle ha en diagnos enligt dem, det är ju det som är skevt. Jag går ju inte fram till någon och antar att den har en diagnos, och oavsett om den har det eller inte, varför ska jag bry mig om det? Dessa personer brydde sig inte om mig annars, så det är ju konstigt att de plötsligt brydde sig om mig för jag eventuellt skulle ha en diagnos.

Det var till och med en som sa efteråt när jag pratade med personen om det hela, att de i klassen skulle ha behandlat mig annorlunda om de visste om min diagnos. De skulle ha behandlat mig som en vanlig 17-18 åring även fast jag hade en diagnos eller inte, för jag brydde ju mig inte om det förrän de tog upp diagnosen. Jag mådde ju bra innan så fattar inte varför de ens brydde sig om jag hade en diagnos övh.

Skevt och skevt, de hade ju rätt. Var det du som själv initierade en utredning då el dina föräldrar?

När de säger att de skulle ha behandlat dig annorlunda så antar jag att de menar att de skulle haft större tålamod med dina egenheter. För då skulle du s a s inte rått för det. Att du mådde bra innan du fick en diagnos betyder inte att du skulle ha fortsatt må bra utan diagnos. De problem du haft när du gjort praktik skulle du haft även utan diagnos.

Återigen, vad är det du vill vi ska svara? Att tjejerna gjorde fel? Att du skulle ha varit lycklig idag om du sluppit få en diagnos?

Jossie94 skrev:Jag skulle inte ha haft en diagnos för jag visste ju inte om det och hade jag velat veta så hade jag ju gjort en utredning för längesen, men nu fick jag ju diagnosen rakt i ansiktet. Det var inte precis den bästa dagen i mitt liv så att säga, det var mer som att få ett väldigt negativt besked. Och utav några elever dessutom. Det är ju det som blir så komiskt och skevt. Vad skulle dem göra åt saken? Okej, nu hade jag ju en diagnos enligt dem då och sen visades det vara sant (för de hade ju själva diagnoser så min teori är ju att de enbart visste de pga det) Men ingen brydde ju sig om att de hade diagnoser så varför skulle folk då bli hysteriska över att jag kanske enligt några skulle ha en diagnos?

Jag förstår att det var en chock för dig. Men nu kan man inte vänta sig finkänslighet av en grupp tonåringar.

Att ingen brydde sig om att de hade diagnos (ADHD) berodde på att det var väl känt och att de var flera. Du var den enda som hade (atypisk) autism, klart det blev en större grej.

Men det har gått flera år sedan dess. Att du fortfarande är så upprörd över detta, det tycker jag visar på att du hakat upp dig.

Men det är ju för att det blev väldigt oklart om vissa saker. Jag har ju fått reda på en massa info nu som ingen verkar ha haft någon aning om och dessutom är det som att det är infekterat fortfarande och jag trodde att folk skulle kunna prata om det eftersom nu har man ju mognat lite och så. Jag har bara försökt få saker lösta men det är svårt när ingen minns något och man själv minns saker jätte tydligt och man har inga bevis från andra som kan bekräfta det. Tänk er att du är utsatt för något och sen är det bara du som kan bevisa det och ingen annan, för det finns inga bevis för ingen minns något. Det är hemskt.

Nej men jag trodde inte att de skulle bry sig övh om folk hade diagnoser eller inte, inte så pass att de var tvungna att prata med läraren om det. Och inte heller trodde jag att man skulle ta på sig mamma rollen för att man sa en rolig sak som folk brukar reagera ”åh vad kul” men istället blev de tvärtom, de var som att jag blev deras lilla barn som inte kunde tänka eller göra saker själv. Det enda var ju att jag va osäker men jag hade inte bett om någonting och hade jag velat ha deras hjälp så hade jag ju sagt det till dem. Nu var de som att jag där och då blev stämplad för livet för ingenting. Typ som att jag hade gjort något jätte fel, jo jag hade sagt en rolig sak och de reagerade negativt på det när man brukar reagera på ett annat sätt på just sådana saker. (Ironisk)

Diagnos ställs fortfarande på om man har autism, inte på om man har rosa hår. Du verkar se autismdiagnosen som bara att man har rosa hår, klär sig annorlunda och inte tycker om att fika och shoppa. Du måste väl fatta att diagnosen inte handlar om det. Det handlar om hur du beter dig socialt, om du är avvikande i det avseendet, och då handlar det inte om hårfärg och om man fikar.

Man måste ha sociala problem för att få diagnosen autism, så du kan skrika dig blå att du inte har det, men om du inte har det skulle du inte få diagnos. Sedan är det väl självklart att ingen borde mobba någon annan, inte för diagnoser eller något annat.

Du verkar tycka att du på något vis är finare än de som har andra intressen än du och som har rosa hår. Du låter ju som en mobbare själv.

Det är inte speciellt trevligt. Och finns de med NPF och knallrosa hår som är omtyckta av sin omgivning, även om du måste hata det. För enligt dig ska man bara bli omtyckt om man ser normal ut.

Jossie, om jag förstått rätt så tar du kontakt med gamla klasskamrater för att reda upp gammal skit som hände för ca 8 år sedan. Och förväntar dig att de ska säga att de gjorde fel.

Inte att de gjorde fel för de hoppas jag att de fattar själva att de gjorde haha. Men jag vill få det bekräftat lite mer seriösare än de ynka svaren jag fått, vilket egentligen inte är någonting eftersom jag har fått det från en osäker källa om man säger så. Hade jag fått infon från en seriösare källa så hade jag aldrig suttit och försökt typ gisss mig fram varför det blev så himla konstigt. Sedan så är det ju faktiskt normalt att folk kan prata om saker när man är äldre och mognat lite, vilket jag trodde då om just detta och därför försökte jag höra med folk men det är ju svårt om folk inte ens minns att de gått i skolan. Bara det känns också konstigt att ingen minns något. Varken elever eller lärare eller någon övh.