Knäpp rubrik och antaglige finns det redan en tråd jag borde skrivit och säkert stavara jag massor fel och och och (ja jag har lite fobi för att skriva på det här forumet )

Jag har förut försökt att som alla säger att man ska göra, utsätta mig för det jag tyckler är jobbigt och på så vi då enligt folk minska obehaget.
Men det funkar inte, jag kan tvinga mig till saker, det kan jag.
Jag stänger av och det blir inte minsta mindre jobbigt, däremot blir jag mer trött och sliten och förtvivlad.

Varför är jag så fel och varför tror dom int på mig att jag inte funkar så?

Alla är ju olika men det där har funkat för mig i alla fall.

Jag hade en haschpsykos som varade ganska länge och efter det hade jag alkoholproblem en längre tid. Bodde 1,5 år på behandlingshem och där utredde dom mig och kom fram till att jag har AS. Jag kom hem april 2009 och fick boendestöd. Jag hade svår ångest för att åka kollektivt och fick ha med mig min boendestödjare på spårvagnen till stan för jag vågade inte åka själv. Efter ett år ungefär började jag tycka att det var lugnt att åka och kort därpå började jag ta vagnen själv. Idag njuter jag av att åka kollektivt och det är en härlig känsla. Ibland tar jag vagnen till stan om jag inte har något att göra och åker på olika bussar och ser delar av stan som jag inte är så bekant med.

I mitt fall var det nödvändigt att tvinga mig till att åka kollektivt för hur skulle jag annars klarat mig i vardagen? Jag har inget körkort och ingen bil. Men det framgår inte i din text vad som du tycker är jobbigt, det kanske är någon grej som inte är så allvarlig och som inte hindrar dig i din vardag? Om det är något stort som är ett problem så kanske du måste lära dig med små steg att vänja dig vid det. Som sagt, för mig tog det ett år att kunna åka kollektivt själv. Det tar tid tyvärr.

Du har råkat ut för en neuro/funktions bigott.

Det är väl de som har förutfattad mening att du fungerar på ett specifikt sätt som är felprogrammerade och saknar oftast förmåga att inse att deras uppfattning faktiskt kan vara fel.

Tack för svar.

Jo tyvärr hindrar det mest mig nu, jag är piss värdelös.
Handla mat funkar inte min hjärna stänger av helt.
Jag kan om jag verkligen tvingar mig gå in och köpa en liter mjölk ungefär och med lite tur så blir jag inte så blockad att jag inte hittar till kassan.
Kläder kan man ju köpa via internet


Kollektivtrafik mja jag har bil men har fått åka taxi (sjukresa) till psykologen för jag inte pallat med buss och köra själv var inte läge tidigare. Deras åsikt var att min ångest över att åka taxi och vara ivägen skulle minska med tiden, inte försvinna men minska. Men det har det itne gjort inte för fem öre. Visserligen har det bara gått ett halvår drygt men det är nästan mer ångest nu.

En anna grej, få hem folk det är jobbigt även med "vänner" nu kom det på tal om boendestöd. Men jag klarar det itne, jag gör det bara inte då flyr jag. Jo men strukturera upp vardagen är bra.
Jamen vaf-n ja sköter ju vardagen, kliver upp i tid, lagar mat tvättar städar mm
Bara det att nu när jag är tok ner sliten hamnar jag i lägen när jag inte kan bita ihop utan rasar ihop i en gråtande skrallrande hög och kippar efter andan och sen somnar jag. Om det så råkar vara utomhus, ute i skogen (bor i buschen).

Förlåt nu blev det långt och svamligt.
Håller på att sprängas snart

plåtmonster skrev:Du har råkat ut för en neuro/funktions bigott.

Det är väl de som har förutfattad mening att du fungerar på ett specifikt sätt som är felprogrammerade och saknar oftast förmåga att inse att deras uppfattning faktiskt kan vara fel.

Hur menar du med neuro/funktions bigott?
Ber om ursäkt att jag är så trög

En öppning kan vara att tänka igenom själv vad det är som är så jobbigt med en specifik situation. Om jag gör X så känner jag Y, finns det något rationellt skäl eller är det något minne som spökar osv. Den kan ju också vara synapsi kopplat till obehag istället för t.ex visuella intryck. Det är trots allt bara nervkopplingar.
Man kan också fundera på vad som är jobbigt i själva känslan, att bli ett med den kan hjälpa likaså att tänka att om jag står ut med detta så kan jag uppnå annat som uppväger det jobbiga.

blyger skrev:Hur menar du med neuro/funktions bigott?

Kommer från bigot på engelska. Så i detta sammanhang är det någon som har låg tolerans och öppenhet för att andra människor har annat funktionssätt än de själva.

Tack för tankar och svar, jag tror att det som är jobbigast med att utsätta sig för det som är jobbigt, är att jag blir än mer trött och jag har inte marginaler för det nu.
Två små barn, sambo några djur och en övertrött sliten blyger deprimerad blyger.
Det finns liksom inte utrymme att bitas sig ihop genom det jonnigare för att ta sig ut på andra sidan ännu tröttare.


Vet att det är svamligt och otydligt, men skallen är dimmig och ont i huvudet och vill bara bort helst. Samtidigt som jag antar att det behöver ut.

Jag kände mig ungefär som du gör, innan jag fick min AS diagnos. Under utredningen och efteråt lärde jag mig massor om mig själv, fick massor av råd, stöd, strategier etc. av psykolog, annhöriga, skolan bl.a och framförallt min arbetsterapeut. Om du inte har kontakt med en arbetsterapeut så rekomenderar jag det supermycket! En sån kan ju tyvärr inte ändra på alla okunniga människors kommentarer men du kan få massor med konkreta förslag på hur du kan hantera alternativt undvika jobbiga situationer.
Jag har fått rådet att försöka undvika/minimera jobbiga situationer.
Bra medicin mot ångest och depression rekomenderas också om du inte har det.

Lycka till, det kan verkligen bli bättre!

Jag blir bara traumatiserad av jobbiga grejer.
Hiss"fobi"träningen för ett tiotal år sedan tex. Jag drömde mardrömmar om hissar och främst pater noster. Det slutade drömmas om hissar när jag fick ECT typ 8 år senare.

Jag tog bara upp det som en jobbig grej, hissåkning. Vips ville sjukvården träna bort min rädsla. Och skapade mer rädsla.

Jag kan åka hiss och gör det ibland. Så har det alltit varit, jag är rädd men gör det ändå. Men som en gång rätt nyligen, då gick jag nog in i fel hiss för den hamnade vid en samlingsplats för likbårar. Fatta skräcken, onkologen = döden ligger i den byggnaden. Jag kunde känna lukten av död. Blir inte bättre av att min mamma ligger inlagd på onkologen ibland, svårt cancersjuk...

sugrövmanövern skrev:Jag kan åka hiss och gör det ibland. Så har det alltit varit, jag är rädd men gör det ändå. Men som en gång rätt nyligen, då gick jag nog in i fel hiss för den hamnade vid en samlingsplats för likbårar. Fatta skräcken, onkologen = döden ligger i den byggnaden. Jag kunde känna lukten av död. Blir inte bättre av att min mamma ligger inlagd på onkologen ibland, svårt cancersjuk...

Så hysteriskt, fruktansvärt, hemskt alltihop. Jag ryser enda in i märgen och känner med dig.

Dalalvan skrev:

sugrövmanövern skrev:Jag kan åka hiss och gör det ibland. Så har det alltit varit, jag är rädd men gör det ändå. Men som en gång rätt nyligen, då gick jag nog in i fel hiss för den hamnade vid en samlingsplats för likbårar. Fatta skräcken, onkologen = döden ligger i den byggnaden. Jag kunde känna lukten av död. Blir inte bättre av att min mamma ligger inlagd på onkologen ibland, svårt cancersjuk...

Så hysteriskt, fruktansvärt, hemskt alltihop. Jag ryser enda in i märgen och känner med dig.

Uffa ja det lät verkligen rejält jobbigt.

Tack hörni, ja jag ska försöka ta tag i det där med arbetsterapeut igen, var på gång med en bra som jag kände mig trygg med men det föll ut i sanden. Sen har hon varit bort a ett tag nu också tror jag.

Men boendestödjare kommer inte över tröskeln i nuläget, så är det bara, jag har bitit ihop nog på slutet och gått emot mig själv över bristningsgränsen. Har inte råd med mer nu.

Självklart kan alla lära sig saker. Lika självklart fungerar psykologiska teorier också på aspergare. Vi kan förändras som alla andra. Men för mig handlar det om ordet "jobbigt". Om det är för jobbigt att utsätta sig för saker så blir inget bättre. Jag har visserligen botat en onödig skräck för ormar och för höjder på egen hand, men ingen ska komma och säga åt mig att det skulle fungera på mina mest aspiga problem. Där handlar det om helt andra saker, saker som den moderna KBT-psykologin inte förstår sig på. Förståelse. Trygghet. Tolkning. Vägra inte förändring, men ta dig rätten att bestämma vad som är för jobbigt.

Och du är inte det minsta fel.

Är det inte meningen att boendestödet ska hjälpa dig med nånting? Nånting som kanske inte blir gjort i nuläget.

Ja några saker som jag blivit skrämd för har jag faktistk jobbat bort,
men det är på något vis annorlunda.
Men jag kan inte sätta fingret på hur.

Parvlon jaha och vad skulle dom göra då? tvätt städ matlagning och räkningar och sånt blir ju gjort. Visst huset skulle behöva en hel del men nä vissa bitar vill jag göra gemensamt med min sambo (hans hus också) och det räcker med att jag sköter allt markarbete hemma själv.
Annars blir det bara ännu mer att jag ska vrida mig sönder och samma för att passa upp på övriga familjen.

Min situation är omvänd. Jag kan inte sluta utsätta mig för jobbiga saker.

Ibland blir det för mycket och för ofta.
Det sker liksom automatiskt, som jag inte styrde mig själv. Märker för sent att nu har jag gjort det igen!

Visst har jag lärt mycket på det viset och få saker slår den känslan när jag tar döden på mina rädslor, en efter den andra.
Men visst, det ta ju skit mycket energi och jag skulle uppskatta om jag fick vila emellan, men jag får inte alltid som jag önskar.

Ändå att det är jobbigt sätt att leva så vill jag ändå uppmuntra dig att våga ta steget utanför ditt trygghetsområdet.

Fan att man får lida för det, men när du lyckas med det du utmanar dig själv så är du en storvinnare

Våga leva !

Lite blåmärken och skavsår dödar inte

blyger skrev:Parvlon jaha och vad skulle dom göra då? tvätt städ matlagning och räkningar och sånt blir ju gjort. Visst huset skulle behöva en hel del men nä vissa bitar vill jag göra gemensamt med min sambo (hans hus också) och det räcker med att jag sköter allt markarbete hemma själv.Annars blir det bara ännu mer att jag ska vrida mig sönder och samma för att passa upp på övriga familjen.

Du vet bäst. Jag tror att du skulle kunna hitta på en massor de kan hjälpa dig med eftersom du verkar ha så stora problem med att vara utanför huset så måste det finnas en del probme inne huset med. Kanske har jag fel men jag räknar så som jag själv ser det. Nuförtiden har jag inga större problem med att gå och handla men det har varit värre. Det har varit det sociala som är det centrala faktiskt. Boendestöd/nya människor är en bra övning. Bra övningar ska inte vara det enklaste möjliga.

Mjo men min lite väl impulsiva sida utsätter mig stup i ett för jobbiga saker, men lättare blir det aldrig liksom. Tyvärr.

Jo visst jag behöver väl handla också och sen borde jag tatsera klart hallen och sätta up vindskivorna klart. Allt för att sambon ska kunna få sitta och skita ifred med en öl på toaletten.
Givetvis är det väl så det bör vara, den ena gör allt hemma och den andra stökar ner. Jepp.

Jag har kanske inte så svårt att göra saker, men jag hatar mig själv nått otroligt. Därav svårt att vara utanför hemmet, betyder väl inte att hemmet falerar för den skull....

Har jag sagt att livet ska vara enkelt? men man kanske behöver kunna hålla ihop sig? jag vill inte bli så trött så jag till slult ligger i sängen och inte pallar att svara på tilltal, knappt vet vad jag heter.
Japp det har hänt när jag bitit ihop och kört över alla mina gränser får att jag gjorde som alla sa att jag skulle.

Jag har haft perioder då jag varit hemskt styrd av rädsla, t ex att åka kollektivt, att klara av att ta mig till skola/jobb mm. Jag försökte träna bort det, men det hjälpte inte. Det spelade ingen roll hur många gånger jag än gjort samma sak, ångesten minskade inte det allra minsta. Till sist började jag förstå att rädslan egentligen inte handlade om det jag trodde jag var rädd för, utan nåt helt annat, som jag inte visste vad det var. När jag sen blev fri från ångest så försvann alla rädslor av sig själva. Så om rädslan för att göra vissa saker inte är primär, så går den inte heller att träna bort, men den försvinner av sig själv när grundorsaken är borta.

Varför ska du tvinga dig att ha boendestöd om du inte behöver det? Det låter mer som att du ska tillåta dig själv att vila och ta det lugnt, och inte överanstränga dig med sånt som tar alltför mycket krafter. Om du kommer ur depressionen kommer nog många problem att försvinna av sig själva, och det blir lättare att hantera dem som är kvar.

"Allt som inte dödar härdar" heter det ju, men det stämmer bara till en viss gräns. Utsätts man för större påfrestningar än man klarar av kan man tvärtom knäckas av dem, och sen blir man skörare för varje gång. Man bryts ner mer och mer istället för att härdas.

Var rädd om dig, och var snäll mot dig.

Jag har alltid utmanat mina rädslor, på alla möjliga vis, men att stå i centrum och undervisa är min värsta fobi. Det slår bungee-jump. Och jag har ändå hoppat fallskärm, kört cross och dykt med hajar!

Kimmelie skrev:Jag har haft perioder då jag varit hemskt styrd av rädsla, t ex att åka kollektivt, att klara av att ta mig till skola/jobb mm. Jag försökte träna bort det, men det hjälpte inte. Det spelade ingen roll hur många gånger jag än gjort samma sak, ångesten minskade inte det allra minsta. Till sist började jag förstå att rädslan egentligen inte handlade om det jag trodde jag var rädd för, utan nåt helt annat, som jag inte visste vad det var. När jag sen blev fri från ångest så försvann alla rädslor av sig själva. Så om rädslan för att göra vissa saker inte är primär, så går den inte heller att träna bort, men den försvinner av sig själv när grundorsaken är borta.

Varför ska du tvinga dig att ha boendestöd om du inte behöver det? Det låter mer som att du ska tillåta dig själv att vila och ta det lugnt, och inte överanstränga dig med sånt som tar alltför mycket krafter. Om du kommer ur depressionen kommer nog många problem att försvinna av sig själva, och det blir lättare att hantera dem som är kvar.

"Allt som inte dödar härdar" heter det ju, men det stämmer bara till en viss gräns. Utsätts man för större påfrestningar än man klarar av kan man tvärtom knäckas av dem, och sen blir man skörare för varje gång. Man bryts ner mer och mer istället för att härdas.

Var rädd om dig, och var snäll mot dig.

Tack, tack för att du förstår
Det värmde och lättade något otroligt.

Blev väldigt nyfiken på ditt första stycke, låter så logiskt men samtidigt är min hjärna seg som sirap på att koppla just nu.

blyger skrev:Blev väldigt nyfiken på ditt första stycke, låter så logiskt men samtidigt är min hjärna seg som sirap på att koppla just nu.

kimmelie skrev:Jag har haft perioder då jag varit hemskt styrd av rädsla, t ex att åka kollektivt, att klara av att ta mig till skola/jobb mm. Jag försökte träna bort det, men det hjälpte inte. Det spelade ingen roll hur många gånger jag än gjort samma sak, ångesten minskade inte det allra minsta. Till sist började jag förstå att rädslan egentligen inte handlade om det jag trodde jag var rädd för, utan nåt helt annat, som jag inte visste vad det var. När jag sen blev fri från ångest så försvann alla rädslor av sig själva. Så om rädslan för att göra vissa saker inte är primär, så går den inte heller att träna bort, men den försvinner av sig själv när grundorsaken är borta.

Exempel:
Jag hade en period svårt att klara av att gå till skolan. (Pluggade på komvux.) Jag hade ångest på T-banan, kunde ibland känna mig illamående och diverse andra fysiska symptom. Var ofta rädd för att gå in i klassrummet. Tänk om... Och så en lång lista på saker jag oroade mig för. Särskilt som jag inte skulle våga gå ut mitt i lektionen, om jag av nån anledning behövde. Och alla gånger jag hoppat av från pendeltåget för att jag känt mig illamående, och trott att jag skulle spy och därför inte vågade sitta kvar. Blev ju rädd att åka iväg nånstans, när jag inte kunde veta i förväg hur jag skulle må. Rädd för att plötsligt drabbas av magsjuka när jag är långt hemifrån... (Snacka om en nojja som kan förstöra ens liv...)

Det har gått upp och ner i olika perioder av mitt liv. När jag mådde som sämst klarade jag knappt av att åka hemifrån alls. Men när jag rent allmänt mådde bättre har ångesten minskat, och jag har klarat av att åka iväg utan att tänka på allt som kan hända och hitta på reservplaner för hur jag ska göra om det ena eller andra händer...

Jag är inte helt klar över det här själv, men på nåt sätt tror jag allt hänger ihop med min ADHD. När jag fick medicin som fungerar så försvann även min kroniska depression. Jag hade även extremt starka känslor, som gjorde att jag inte kunde tänka klart, typ som nåt slags "omvänd psykos" eller vad det nu var. Amfetaminet hjälper (konstigt nog?) mot det också, så jag landar på en mer lagom nivå känslomässigt, och kan låta tankarna styra istället för känslorna...

Innan jag fick ordning på allt det här känslomässiga kaoset spelade det ingen roll hur mycket jag övade på att åka T-bana eller gå i skolan, för det var inte de sakerna jag var rädd för, utan det var bara en massa känslor som levde rövare inom mig, och jag själv som tolkade känslorna som att jag var rädd för olika saker som inte egentligen hade nånting med känslorna att göra.

Vet inte om det blev mer begripligt nu, eller om jag lyckades röra till det ännu värre... Jag menar inte att det behöver handla om ADHD för dig, eller att samma medicin som hjälpt mig skulle funka på dig. Det kan vara nåt helt annat det handlar om i ditt fall.

Kimmelie tack! jo det blev mer begripligt, du gav lite exempel så min puckohjärna kunde arbeta vidare lite.

Jag har adhd diagnos också, kom innan as diagnosen men det har varit lite stökigt med medicin, dels olika läkare med olika åsikter och jag som klantat till det med lite svält i perioder och då har dom ryckt medicinen så vi har aldrig kommit upp i vettig dos. Hade varit intressant att se vad det hade kunnat ge faktiskt.