Tänkte höra om detta är något ni varit med om. Utpetad från jobb och andra situationer, och sen får man höra att det var ens eget fel, för man gick ju därifrån / slutade / hoppade av.
Alltså att mobbare har rätt att frysa ut en, samtidigt som de tycker sig ha rätt att bestämma vad som är sant om det som hänt.

Har erfarenhet av mobbing, men inte av att vända andra kinden till, men skulle tro att psykologin är samma som med riktiga krig. Där segrarna oavsett hur blåsta de må vara, skriver historian om hur mycket det var förlorarnas fel.

Beter sig vänner så här också? Att man ska tycka det är kul eller intressant med "krig". Jag antar att jag misslyckas med att vara vän, så folk börjar kriga med mig. För att prata om vad som verkligen pågår gör man ju inte.

Jag känner igen det. Kanske är det så att många av oss inte tycker om att behöva hävda sig hela tiden. Men då förlorar man status (om man inte gör det). Det är som att säga: jag är svag och ger upp. Jag har jättesvårt med såna beteenden och kan oftast inte förmå mig att försvara mig. Jag vill ha vänner och partner som inte gör så. Någonstans är det tyvärr mänskligt. Jag kan i princip lita på min partner där. Men så där pyttelite grann kan det förekomma. Man retas eller något sånt?

Man ska inte diskutera med kollektivskallar och idioter.

Naturligtvis har mobbare mobbarmoral, dvs samma typ av skalle som vanliga hyenor.

Mobbare tycker väl alltid att det är mobboffrets fel, det är vad det hela går ut på, i stort sett.
Till exempel, "Du som är punkare kan ju inte ha änglahår (därför kan jag mobba dig för du ser ut på fel sätt)".

Diskutera är ju en sak, men att samarbeta då? Jag har många gånger fått höra att jag är "känslig", att jag tar åt mig, att jag är "snarstucken". Alltså att det är mig det är fel på, inte andras sätt gentemot mig. Det är ju lite samma beteende där, att jag ska acceptera en annan persons åsikt om mig, som att det vore min livsuppgift att ändra på mig. Börjar bli jävligt less på det för övrigt, att ändra mig alltså.