Gör ni det ibland genom att skylla på er AS (el andra diagnoser)?

Jag anser absolut att man alltid är ansvarig för det man gör, så länge men är psykisk frisk, men kan ändå känna att vissa situationer är så mycket svårare för mig än för de allra flesta andra, vilket gör att mitt beteende nog kan ses om ganska irrationellt och överagerat ibland.

Främst handlar det väl om situationer inom familjen då jag lätt blir stressad av allt runtomkring, allt som hör familjelivet till när man har barn. Detta resulterar i att jag ofta blir arg eller att jag nästan blir okontaktbar i stunder när det för mig blir för mycket.

Jag har sagt att jag har AS (även om jag bara har "diagnosen" starka drag av AS) för att förklara att jag ofta blir irriterad när det är mycket (när vi ska iväg på en aktivitet, när det är rörigt hemma, osv.). På ett sätt är det ju sant, men å andra sidan är det ju ingen ursäkt för att "bete sig".

Hur resonerar ni kring detta?

Har precis samma dilemma som du beskriver.. vill ju klara av allt och lite till, men det brukar ändå bli så att jag blir irriterad eller "svårnådd" när det är mycket stök och stoj. Jag har börjat förklara hur jag mår, hur t.ex. ljud påverkar mig, att jag inte kan tänka om familjen pratar mer än en samtidigt osv. Min sambo är förstående för det mesta, sonen är dock lite för liten för att förstå. Men det går bättre ju tidigare jag säger till... ibland hinner jag inte märka vartåt det barkar och då blir jag tyst och drar mig undan när jag kan i stället.

Å ena sidan vill jag vara (minst) lika kapabel som en högfungerande NT, å andra sidan få lite andrum och förståelse när det kniper, och å tredje sidan (det kan väl finnas fler än två) vill jag inte någonsin "skylla" på mitt handikapp. Det är en ekvation som är svår att få ihop, letar fortfarande efter balansen... så tyvärr har jag inte några briljanta råd att komma med.

Jag skyller aldrig på diagnos. Samtidigt så är det bara jag (samt läkare och psykolog) som känner till mina AS-problem! Jag har velat hålla dem för mig själv då jag vill försöka klara NT-livet så långt det bara går. Naturligtvis tappar jag ibland masken vid vissa situationer som jag inte riktigt klarar av och folk blir därmed varse om att jag har ett funktionshinder, vare sig jag vill det eller ej.

Samtidigt ser jag inget fel med att du skyller på din diagnos, något jag egentligen tycker att man inte ska behöva göra (som ni säkert håller med om till skillnad från de flesta NT); jag stör mig ju själv minst lika mycket på allmänna NT:s trångsynthet, bristande logik och felaktiga formuleringar, som de stör sig på mitt avskiljande beteende.

Skillnaden är ju att NT inte anser sig behöva skylla på något då deras brister tillhör det allmänna. Till viss del har de ju rätt - samhället ska självfallet vara anpassat efter normen. Med det sagt ska man samtidigt inte degradera divergens (läs: minoriteter) - för avvikande beteende skall ju alltid respekteras i det politiskt korrekta Sverige. Så därmed tycker jag att man aldrig ska behöva skylla på diagnos och jag gör det därför inte, men för all del beklagar jag mitt beteende om det har orsakat misshag.

(Jag är inte speciellt bra på att förklara mitt tänk, så jag ber om ursäkt om det kan verka ologiskt, orimligt eller diffust).

Jag tror aldrig jag direkt ursäktat mitt beteende genom att skylla på min diagnos. Generellt så har jag svårt för att säga "förlåt" eller "ursäkta" muntligt även om jag känner så.

jag tycker det är väldigt riskabelt att börja prata om ursäkter och "skylla på" när det handlar om beteenden man inte kan råda över.

exempel: jag har tourettes. oftast är den ganska hanterbar och håller en såpass okej nivå att jag inte tycker att det begränsar mitt liv eller någon annans. men ibland får jag våldsamma tics under längre stunder som dels är fruktansvärt jobbiga för mig själv (fysiskt ansträngande, känslan av att totalt ha förlorat kontroll över min kropp, ångest osv), dels väldigt störande för andra eftersom det som regel handlar om både yviga rörelser och höga/störande ljud.

jag fattar juh att min sambo tycker det är jobbigt när vi ligger och ska sova och jag gläfser som en ilsken mops och dunkar händerna i madrassen. det händer att jag ber om ursäkt för att jag känner mig så jävla jobbig och störande men han vet juh om att det är så här det ser ut för mig, ibland. det är inget jag kan rå för, och inget jag kan göra något åt.
jag kan lämna rummet om det inte ger med sig och han måste få sova för att orka upp till jobbet, eller någon annan kreativ lösning för att ticsandet ska få så lite negativ inverkan som möjligt på bådas situation. men själva ticsen sitter där de sitter, och att säga att jag har tourettes är ingen ursäkt, det är ett konstaterande. det bara är. jag "beter mig", och det är liksom bara att gilla läget.

förstår ni hur jag menar?
man har en viss svårighet, men att berätta om den och hur den funkar rent praktiskt är inte att ursäkta sitt beteende i mina ögon, utan tvärtom att göra sitt bästa för att få saker att funka trots nämnda svårighet.
mina tics är förstås på sätt och vis mycket mer "konkreta" (utifrån sett) än till exempel problem med att bli sensoriskt överbelastad och/eller inte fungera speciellt bra under stress (vilket jag också upplever). men samtidigt är det egentligen ingen skillnad eftersom ingetdera är viljestyrt, och alla är svårigheter som på riktigt påverkar ens dagliga liv.

det är såklart en annan sak däremot, om jag skulle börja ropa "fläskpattar" efter fylliga damer på stan för mitt eget höga nöjes skull och skylla på att jag har tics, eller om ts satte sig på rumpan och sa att nää, jag kan inte ta hand om barnen och jag tänker inte ens försöka, för jag har as.
först då tycker jag att man egentligen kan börja prata om att skylla på och ursäkta sig, men jag har svårt att tro att det är någon i den här tråden som beter sig så.

Jag har aldrig använt min AS-diagnos som ursäkt. Men jag har faktiskt använt psykos som förklaring när jag haft det. Bisarra grejer man säger och gör under sådan påverkan....

Mestadels brukar jag bara nämna problemet, tex jag saknar lokalsinne, hjälp mig si och så är ni snälla annars får jag panik och kräks och skriker könsord.

Jag är helt inne på LostInAForest linje.
Jag skyller inte på att jag har AS jag konstaterar att det är så.
Alla mina negativa beteenden är ju självklart inte pga AS och då säger jag inte det. Faktum kvarstår dock att jag har mycket problem pga Aspergern och i dessa fall säger jag till för att folk inte skall tro att jag är en idiot för nöjes skull.

Jag har aldrig förklarat mitt beteende med AS för andra (för mig själv däremot).

Jag har bara berättat om min diagnos för mina föräldrar samt mitt ex (vilka säkert fört det vidare till åtminstone några fler), så det känns inte speciellt aktuellt.

Min diagnos pratar jag inte om med någon över huvud taget, förutom det här forumet.

Jag brukar inte ursäkta mitt betéende, däremot så kan jag ibland förklara mitt betéende ofta för andra med hjälp av Asperger. Som tex när jag inte jiddrar tillräckligt om vädret.


Jag: "- Sol!"
Dom: "- Ja det är bla bla bla bla + shit."
Jag: "- Jo men nu säger jag inte mer för jag har Asperger."

Hallå indra 76!

Jag har Aspergers syndrom med inslag av DAMP (diagnosen fick jag i mitten av 1990-talet; därav förkortningen "DAMP") och när jag känner att "hemma-vardagslivet" blir för mycket säger jag till hustrun "nu har jag egentid. Jag säger till när jag är kontaktbar igen". Oftast lägger jag mig att vila, läser något, eller gosar med någon av våra katter. Ännu oftare somnar jag. Men det ser jag som en sorts "skönhetssömn" .

Men be om ursäkt för mitt beteende... nää, det skulle nästan vara som att be om ursäkt för att jag andas.

Tack för alla svar!

Jag håller med om att det kan bli fel att behöva förklara/skylla på/be om ursäkt för den man är, vilket det ju handlar om. Men ibland är det svårt att veta, jag BORDE kanske kunna hantera stressen bättre när barnen ska iväg till ridningen och INTE bli jättearg för minsta lilla när vi ska iväg. Jag kanske kan anstränga mig lite mer?

Såna tankar får jag ofta kring allt som inte kan anses "normalt" (jag kanske kan skärpa mig när jag ska köpa kläder och bara ta och prova ngt istället för att få ångest och bara vilja gå därifrån, jag kanske kan tvinga mig själv att prata mer vid middagen när vi är alla sex runt bordet och det enda jag kan tänka på är att ngn smaskar, etc. etc.). Det leder tyvärr till att jag ifrågasätter mycket i mitt eget beteende och dömer mig själv för stort som smått...

Jag har nog tyvärr väldigt höga krav på mig själv att "funka", att inte se det som en ursäkt för att inte klara av allt som jag borde (enligt ngn oklar norm) bara för att jag är aspig.

Önskar att jag kunde vara lika klok som geocache och be om egentid. Har väl hänt, men då eftersom min make mer eller mindre tvingar iväg för han ser vartåt det barkar.

Känns i alla fall skönt att inte vara själv som har dessa problem...

Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra

Just detta att man borde kunna hantera saker bättre tänker man väl alltid på. Skillnaden just när det gäller att "ursäkta" sitt beteende och konstatera ligger i att man faktiskt försökt och gjort sitt bästa för att inte bli eländig. Tillslut blir det dock för mycket och det är då man konstaterar att det har med AS att göra.
Om man däremot, utan att göra ett försök till att hålla samman, säger att detta har med AS att göra så är det att skylla ifrån sig.

Mitt problem är dock det att jag inte får egentid även fast jag förklarar att jag inte orkar mer och att jag håller på att gå i taket. Istället får jag bara gnäll om att jag inte gör något och den andre gör allt.
Psykopater och Aspergare går tydligen inte så bra ihop.

Arcas skrev: Mitt problem är dock det att jag inte får egentid även fast jag förklarar att jag inte orkar mer och att jag håller på att gå i taket. Istället får jag bara gnäll om att jag inte gör något och den andre gör allt.
Psykopater och Aspergare går tydligen inte så bra ihop.

Det låter verkligen inte som någon bra relation om du inte får någon acceptans för att du har behov av egentid. Det gör ju saker och ting än värre...

Nej det är ganska svårt just nu men det blir bättre och bättre. Förhoppningsvis har han tonat ner sina psykopatiska drag om ett par år och faktiskt ser verkligheten som den är och ger mig lite egentid utan att säga att man är värdelös och lat.

I dag frågade min iranske kollega mig om hur jag klarade mig i tonåren, eftersom jag av och till säger rätt oförskämda saker, i varje sammanhang. Det bubblar liksom över och jag går igång på dumhet. Oberoende av avsändare.

Jag förklarade att jag alierade mig med de starkaste grabbarna, de som ingen vågade ge sig på. Jag visade att jag förstod dem och klappade dem på axeln, så där i största allmänhet. Enligt min erfarenhet har alla individer ett behov av att bli bekräftade (nå, utom jag då). Så klapp på axeln, på ett smart sätt, är alltid lönsamt.

Sen tror jag den grundläggande strategin bör vara följande: se till att du är beroende av mkt få människors uppfattning för din självuppskattning. Anta att de flesta talar i sin värld, det har inget med dig att göra.

Lennart Frimodig

Frimodig skrev:
Sen tror jag den grundläggande strategin bör vara följande: se till att du är beroende av mkt få människors uppfattning för din självuppskattning. Anta att de flesta talar i sin värld, det har inget med dig att göra.

Lennart Frimodig

Så klokt, men ack så svårt!

Jag jämför mig ständigt med andra och känner bara ett värde om jag är bättre än dem. Har liksom ingen egen mall att gå efter för att bedöma mina egna prestationer, utan allt blir utifrån vad andra klarar av och då måste jag vara minst lika bra för att var good-enough. Jag jobbar på det, men det är ett så inrotat tankesätt så det är svårt att bli av med det.

indra76 skrev:

Frimodig skrev:
Sen tror jag den grundläggande strategin bör vara följande: se till att du är beroende av mkt få människors uppfattning för din självuppskattning. Anta att de flesta talar i sin värld, det har inget med dig att göra.

Lennart Frimodig

Så klokt, men ack så svårt!

Jag jämför mig ständigt med andra och känner bara ett värde om jag är bättre än dem. Har liksom ingen egen mall att gå efter för att bedöma mina egna prestationer, utan allt blir utifrån vad andra klarar av och då måste jag vara minst lika bra för att var good-enough. Jag jobbar på det, men det är ett så inrotat tankesätt så det är svårt att bli av med det.

Du behöver skaffa dig en egen mall. Sen faller allt på plats.

Vad andra tycker är väsentligen deras problem.

Lennart Frimodig