Märker mer och mer ju äldre jag blir att jag inte upplever vissa känslor som de flesta gör, speciellt när det gäller samspelet mellan olika individer. Förälskelsen gör ondare, släpper inte taget om kränkande kommentarer osv... Upplever ni samma sak? Vilka känslor upplever ni som annorlunda i så fall?

Oerhört svårt att beskriva, men jag tror våra fundamentala känslor oftast håller sig på samma nivå. Men det är väl hur vi bemöter dessa känslor som skiljer oss åt.

I övrigt är det omöjligt att veta hur andra känner om inte andra berättar det.

Känslor är ganska svåra att beskriva. Jag brukar använda ett bildligt språk som t ex metaforer och beskrivningar av olika naturliga ting.

Autismsmurfen skrev:Märker mer och mer ju äldre jag blir att jag inte upplever vissa känslor som de flesta gör, speciellt när det gäller samspelet mellan olika individer. Förälskelsen gör ondare, släpper inte taget om kränkande kommentarer osv... Upplever ni samma sak? Vilka känslor upplever ni som annorlunda i så fall?

Hur ska jag kunna veta det?
Jag vet ju bara vad jag känner.

Men jag har faktiskt blivit mindre känslig för kränkande kommentarer än jag var i ungdomen. Samtidigt har jag också blivit hårdare så att jag inte accepterar vad som helst utan att för den skull bråka utan bara nonchalerar personer som inte är värda annat och behandlar den som det damm den är... Har märkt att det gör personen ifråga nervös och förvirrad och det är rätt åt hen eftersom hen behandlade mig orättvist och illa.

Svårt att svara på när jag inte vet hur det känns att vara NT. Jag trodde jag var var NT i många år dock...

Jag tror de grundläggande känslorna inte skiljer sig åt hos människosläktet. Den väsentliga skillnaden är intensitet och hur övergående känslorna är. Hur känsligt och lättriggat nervsystem man har spelar in. Hur man tolkar sina egna signaler och sensationer från kropp/ känslor. Hur snabbt man släpper det.

Känslighet med en tendens att fastna och grubbla är besvärlig. Jag tror att autismen spelar in i tendensen att fastna. Den autistiska tendensen att haka upp sig som en skiva. Jag har fått rådet att fokusera om mina tankar genom självmassage, andas och koncentrera mig på andningen utan att styra den, eller sätta mig med en aktivitet som kräver koncentration.(av psykolog på Hab) De här sakerna brukar hjälpa om man håller ut en stund. Tillåta det kännas för jävligt en stund och att det faktiskt går över.

earlydayminer skrev:I övrigt är det omöjligt att veta hur andra känner om inte andra berättar det.

Det är en befriande insikt som kan hjälpa en från just tankefällan att läsa in/ tro sig veta vad personen tycker och tänker om mig om den inte berättar det. Jag vet ju faktiskt inget om inte personen säger det. Det är användbart verktyg från kognitiv terapi som hjälpt mig att lägga mindre energi på att övertolka människor.
Med åldern bryr jag mig mindre om vad människor tycker och övertolkar mindre.

Tror inte alla upplever känslor på samma sätt eller lika starkt (i sig självt eller i relation till andra saker, vad som nu kan vara vad) och törs påstå att jag vet (så nära man nu kan) att det inte behöver vara svagare eller ofullständigare i registret hos aspergare, trots schablonen om oss.

Det kan vara både svagare och starkare, men mer av ett gemensamt drag för oss är väl att det kan vara tjall på balansen i våra egna förnimmelser, i sig själva eller i relation till annat och andra, svårt att härleda dem, svårt att bedöma sig själv i relation till andra och sådant. (Är det katastrof nu eller bara en liten vardagsgrej? ångest eller hunger? den andras känsla eller min egen?; aha, gör min kropp såhär, jaså är det det jag känner? (och då kan det komma desto starkare, eller också inte); vissa går omkring som bedövade, andra är lekbollar för starka känslor hela tiden, andra igen kan faktiskt vara båda delarna; och så vidare... )

Vilket inte heller behöver vara konstigt med tanke på hur vi kan ha det i andra avseenden.

Håller också med kattkvinna.

Autismsmurfen skrev:Märker mer och mer ju äldre jag blir att jag inte upplever vissa känslor som de flesta gör, speciellt när det gäller samspelet mellan olika individer. Förälskelsen gör ondare, släpper inte taget om kränkande kommentarer osv... Upplever ni samma sak? Vilka känslor upplever ni som annorlunda i så fall?

Jag märker också mer och mer att jag också fungerar som andra människor. Det trodde jag inte när jag var yngre. Jag har känslor och behov som är lika "löjliga" och "svaga" som andra människors.

Det jag har börjat förstå som jag inte gjorde tidigare:

* Att känslor lagras och kommer ikapp en.
* Vara beredd att ta till våld för att försvara någon. (Har dock aldrig gjort det, men få känslan av adrenalin och bli modig och oövervinnig)

Det jag fortfarande inte kan förstå:

* Hämdbegär (Att vilja skada någon pga vad den gjort)
* Missunsamhet (Om jag inte fick det där.. så ska minnsan ingen annan heller få det.)
* Hat (Att vilja att någon ska dö eller skadas, tex en elak våldtäcksman)

Zombie skrev:Det kan vara både svagare och starkare, men mer av ett gemensamt drag för oss är väl att det kan vara tjall på balansen i våra egna förnimmelser, i sig själva eller i relation till annat och andra, svårt att härleda dem, svårt att bedöma sig själv i relation till andra och sådant. (Är det katastrof nu eller bara en liten vardagsgrej? ångest eller hunger? den andras känsla eller min egen?; aha, gör min kropp såhär, jaså är det det jag känner?

Bra beskrivet

En sak som jag har märkt hos mig själv men som ingen annan (NT) verkar känna igen är att jag helt tappar förmågan att känna mina egna känslor när jag blir överbelastad. Plötsligt är jag superkvinnan, jag orkar hur mycket som helst! Sen däckar jag. Så brukar det ofta bli t.ex. när jag håller på att bli sjuk, det första symptomet är ofta att jag är helt outtröttligt energisk. Så jag har lärt mig att bli mycket, mycket misstänksam när jag inte känner mig så trött som jag borde... det brukar sluta illa.

EDIT: Människor säger ofta att de uppfattar ofta mig som väldigt positiv, och det är jag nog också. Nu vet jag ju inte om det har något med AS att göra men jag misstänker det. Jag tror att aspergare ofta är lite mera onyanserade i sitt känsloliv, och det kan förmodligen slå åt båda hållen. Jag tycker att jag har en himla tur, för det hade förmodligen varit mycket tråkigare att vara en negativ person.

Jag har aldrig varit NT så jag kan inte jämföra.

Jag känner mig bedövad, neutral liksom.
Senast jag grät var på våren 2011 då en chattkompis (som jag aldrig träffat) dog. För några månader sen dog en kusin men jag kände typ...inget.
Kanske jag förnekar mina känslor som nåt slags försvar, vet inte.

Vet inte hur NTs känslor fungerar.