Idag är första dagen tillbaka på universitetet efter en ordentligt turbulent sommar. Och som vanligt märker jag egentligen inte hur udda jag är förrän jag befinner mig i stora folkmassor. Det är fruktansvärda mängder studenter i rörelse här nu under lunchen och jag ser hur de formar sig i grupper som de glider ut och in ur, umgås, knyter kontakter, värmer varandra med ord och gester. Själv glider jag som ett skepp mellan vågorna utan att vare sig vilja eller kunna ta kontakt. Eller jag kan väl, men det är liksom inte värt den energi det suger ur mig att 1) försöka göra ett semi-normalt intryck, 2) komma ihåg gränserna för normal konversation 3) välja rätt personer att prata med 4) veta när det är dags att sluta.

Så jag går omkring som ett ufo, som vanligt. Jag ser udda ut, jag är udda och jag vet att jag sticker ut, även när jag inte vill. Så vad gör man? I mitt fall; fokuserar hårt på lärare och undervisning, undviker kontakt och ögonkontakt med andra studenter och har konstant musik i öronen för att inte få ett stressanfall.

Inget nytt med andra ord, och knappast ovanligt för en aspie. Men likväl känns det som det blir tydligare och tydligare för varje år som går. När jag var runt 20 var jag som bäst, då hade jag energi och motivation att jobba på det sociala. Men nu är jag snart tillbaka på de mediokra nivåer jag hade som 15-åring.

Och mina tics är mycket värre idag, det måste vara stressen. Med lite tur har jag vant mig igen om ett par veckor och kan klara av mina studier. Men jag kan inte låta bli att oroa mig för framtiden. Vissa symptom tycks bli värre för mig. Hur ska jag kunna klara en arbetsplats när jag väl måste?

Finns det inga andra "likasinnade" dvs lika udda eller nästan lika udda som du? Ser du inga som ser lika övergivna ut som du själv? Du kunde ty dig till dem menar jag. Det är en vanlig överlevnadsstrategi. Visst, man känner sig som paria, losers, outsiders, i know the feeling, men det är ändå sanningen - lika bra att face fact eller? Jag känner väldigt väl igen mig i din situation, tro mig.

I teorin skulle jag nog kunna göra det, men jag har inte tillräcklig motivation. Det är väl lite det som skiljer mig från de andra också, min sociala drift är rätt låg i såna här sammanhang. Jag har svårt att kombinera mig själv som student med mig själv som social. Eller så är jag kanske bara resignerad, vem vet? Har man misslyckats så ofta kanske man till slut inte har lust på grund av det. Jag vill ju inte vara isolerad, men samtidigt upplever jag mest att alla omkring mig är störande.

Det är nog mest att jag är i obalans. Såna här övergångar brukar göra mig lite förvirrad ett tag, jag förlorar överblicken väldigt lätt. Livet känns som en myriad av små händelser, uppgifter, tankar och känslor som bara irrar runt varandra som myror i en myrstack, men utan organisationsförmågan. Läskigt att vara kontrollfreak och sakna förmåga att överblicka och sätta saker i perspektiv...

Man är där för sin egen skull, inte för andras, för att skaffa sig en utbildning, inte för att gnugga sig mot alla andra. Finns det ingen möjlighet att läsa på distans så du slipper allt detta sociala flams? Det tar väl en hel del energi från dig att känna dig som ett ufo bland alla ubersociala typer. Kommer det att bli mycket grupparbeten, redovisningar och sånt?

Grupparbeten går att organisera så att de till största delen innehåller eget arbete, och där man träffas för att jämka ihop bitarna och för att lägga upp redovisningen. Om man är som jag och Änglalik fruktkaka, så får man också se till att tidsplanerna hålls för att få tid med att ordna med redovisningen.

De muntliga redovisningarna är tyvärr viktiga, dels för att studenterna skall få träna på att använda vokabulär och kunskaper både muntligt och skriftligt, dels för att den egentliga meningen med högre studier är att man i arbetslivet skall kunna föra sina kunskaper vidare, uppåt, nedåt och åt sidan i en organisation.

Jag betraktade alla redovisningar som ett övningstillfälle. Det tog bort lite av nervositeten, eftersom jag var öppen för de eventuella lärdomar jag kunde dra.

Total igenkänning.
Jag laddar med havregrynsgröt för att få tillräckligt med energi för att orka med studerandet.
Sen har jag egna strategier för att kunna vara social och orka med folkmassor varje dag.

Det blir lyckligtvis inte särskilt mycket grupparbeten i år. Det brukar vara lite plågsamt, men förra terminen lyckades jag ha en ganska bra upplevelse av alltihop för omväxlings skull. Jag hade tur med mina gruppmedlemmar.

Jag vänjer mig snart. Men jag har i stort sett enbart umgåtts med familjen i sommar (med ett par undantag) och har inte varit ute bland "vanligt folk" så mycket. Det är bara lustigt att det känns som jag går tillbaka lite i utvecklingen för varje år som går. Jag är ju van vid att vara lite udda, men jag är inte riktigt van vid att känna mig så ointresserad och distanserad.

Hur länge skall du läsa? Och vad?

Det här är min sista termin (åtminstone enligt CSN) och jag ska läsa fonetik för att kunna söka forskarutbildningen. Sen är det ut i den kalla oförlåtande verkligheten med mig såvida jag inte blir anställd som doktorand.

Jag har misstänkt att mitt liv skulle gå åt hel vete sen jag var 12, men än lever jag. Visst har jag bromsats och allt har inte varit lätt. Jag skulle kommit längre än jag är idag men jag har faktiskt kommit framåt. Man ska nog inte oroa sig för mycket trots allt.

It is a mistake to try to look too far ahead. The chain of destiny can only be grasped one link at a time.

- Winston Churchill

Angelic, jag tycker du är på ytan mycket välfungerande och någon jag förväntar mig hitta på de mest sociala tillfälllen, typ dansgolvet.
Fast dansgolvet för mig är ett mysterium tror jag.
Åtminståne vet jag att jag inte klarar dansgolven idag, fast det stör mig inte så fasligt mycket egentligen.

Krake: jag gillar ditt citat. Men min hjärna agerar som om den tror att den kan förutsäga framtiden genom att detaljplanera.


nano:

jag är väldigt kluven till hur jag vill framstå. eftersom jag inte ÄR normal känns det ärligt att framstå som konstig. å andra sidan är det ju inte särskilt produktivt i de flesta sociala situationer. jag brukade tro att jag framstod som normal så länge jag ansträngde mig, men nu har jag fått veta att jag rätt ofta ser rätt udda ut. och det är onekligen det intryck jag får själv när jag råkar gå förbi en spegel eller ser mig själv i en övervakningskamera. men jag gillar dansgolv, sålänge musiken är rätt och jag slipper bli raggad på

När jag var yngre (som i barn) ville min mamma alltid att jag skulle ta kontakt med andra även om jag själv inte hade någon jättelust. Eftersom jag aldrig riktigt begripit hur det går till fick jag en mängd råd om hur jag skulle bete mig. Det var föga effektivt och innebar bara att min utsida inte speglade min insida. Jag har insett att det, för mig, är dumt och helt onödigt att förställa mig och försöka framstå som någonting jag inte är. Om du kan fungera i sociala situationer kanske det inte har så mycket att göra med hur du försöker vara utan faktiskt med vem du egentligen är. Om andra ser dig som udda eller inte har ingen betydelse bara du blir sedd för den du är. Jag kan inte tänka mig att ha vänner som jag inte är "jag" med. Men jag kanske har misstolkat helt vad du menar med att välja hur man framstår?

Krake:

Inför de få människor jag vill ha nära mig är jag mig själv. Det är mer i dessa oklara situationer där man lär känna folk som man sen ska ha ytliga relationer till som jag blir nojjig. Som när man ska småprata med kursare på rasten, eller svara på nån underlig kommentar från tjejen som jobbar på Pressbyrån, eller bara vara lite lagom trevlig med grannar etc.

Överlag är jag pessimistisk när det gäller att bli sedd som jag är. I allmänhet känner jag att folk försöker passa in mig i någon kategori de tycker känns bekväm, precis som de gör med alla andra. Folk är helt enkelt inte så intresserade. Kanske är de egentligen inte så intresserade av varandra heller.

Kanske inte aktuellt, men länkar ändå till denna sida. Det ska ju finnas möjlighet att anpassa utbildningen till viss del efter behov.

http://www.studeramedfunktionshinder.nu/studentinfo.htm

Vid universiteten och högskolorna finns kontaktpersoner/samordnare som erbjuder studenter med funktionshinder individuella samtal för att diskutera både utbildningsval och eventuella behov av pedagogiskt stöd. På sidan samordnare (se länk) finns alla samordnares namn, telefon och e-postadresser samt länkar till alla universitet och högskolor.

... och vad är "kompenserande pedagogiskt stöd"?
Det innebär olika former av insatser och åtgärder för att kompensera svårigheter som kan uppkomma i studiesituationen på grund av funktionshinder. Det kan givetvis också vara åtgärder för att kompensera bristande tillgänglighet i studiemiljön på ett universitet eller en högskola. Förutsättningarna ser förstås olika ut beroende på enskilda studenter, studieval, ämnen och inriktningar. Den enklaste vägen att förklara vad som kan menas med kompenserande pedagogiskt stöd är genom exempel:

- anpassad examination: alternativ examinationsform såsom enskild tentamen vid dator, muntlig i stället för skriftlig tentamen och vice versa, förlängd tentamenstid
- anpassad tidsplan, såsom deltidsstudier istället för helfart
- litteratur på anpassat medium genom Talboks- och punktskriftsbiblioteket, TPB
- anteckningsstöd
- visst datorstöd
- mentor
- extra handledning
- språkstöd: rådgivning kring skrivande genom hjälp till självhjälp
- teckenspråkstolkning

Jag tyckte att det var superjobbigt att plugga på universitet pga att det kändes som att det var så myket som krävde en social samverkan, och det pallade inte jag med. I och för sig flyttade jag 79 mil hemifrån och bosatte mig i en studentkorridor i vad som kändes som världens största studentgetto i Linköping. Jag gick ut stenhårt och pressade mig själv att delta i en två veckors nollningsperiod fram till att studierna började. Tänkte att det kanske skulle få mig att känna mig mindre "Ufo" om jag kom in i gemenskapen från början. Detta var för 10 år sedan. Alltså 9 år innan jag fick min AS diagnos, och då jag hade påverkats av omgivningen att tro att allt handlade om att jag bara var tvungen att bita ihop (ännu hårdare) och skärpa till mig (ännu mer). Så resultatet av mitt försök att bli gymnasielärare blev NADA!

När jag sedan återhämtat mig såpass att jag kunde "skärpa till" mig igen så flyttade jag upp till Östersund och påbörjade Ekoingenjörsutbildningen, där utbildningen inleddes med en veckas exkursion i Jämtlandsfjällen och man var tvungen att packa ihop sig med sina blivande studiekamrater i små fjällstugor med en massa våningssängar . Egentligen tyckte jag ju att ämnet var oerhört intressant och naturen helt fantastisk, men hela situationen blev en vånda. Av denna utbildning kunde jag åtminstonde plocka med mig 10 p innan jag "vek ner mig", som det lät från omgivningen innan jag hamnade på akuten för magpumpning pga överdos, och med inläggning på psyk och några ECT-behandlingar som följd.

Sedan har jag inte gjort några fler försök... Varken med piller eller att studera.

Jag tycker att ni gör det fantastiskt bra som pluggar på universitet och högskola och klarar av klimatet och studiemiljön där. En stor eloge till er!

Man kan plugga på egen hand också, utan vare sig universitet eller högskolor fast man får inga betyg då.
Kanske är lättast när det gäller teknik då.

Här är ytterligare ett universitetsufo. Tredje försöket nu och jag hoppas det kommer gå bättre än tidigare. Jag umgås inte med mina kurskamrater utan fokuserar på föreläsningarna istället. Har ingen energi att socialisera just nu, då kommer det gå ut över studierna. De tycker säkert jag är konstig men det bryr jag mig inte om, jag är inte där för deras skull. Jobbar tillsammans med dem när jag måste.

Hoppas du blir anställd som doktorand.

Owl skrev:I och för sig flyttade jag 79 mil hemifrån och bosatte mig i en studentkorridor i vad som kändes som världens största studentgetto i Linköping.

Ah... Ryd! *humdididum* Oadio Oyyyd *humdididum*

Eeew, fonetik var mitt värsta ämne på hela lingvistiken, så jag tycker synd om dig för den skull (förutom det andra). Transkribera och skriva med IPA-alfabet är roligt, men alla uträkningar, all matte, allt som gjorde att det kändes som jag hade gått till fel sal och kommit till en fysik-sal, fy...

Lite matematik lär det nog bli, men än så länge läser jag Talets produktion och perception så det är en del fysik och mycket anatomi

Jag skrev båda mina uppsatser i fonetik/fonologi när jag var på engelska institutionen och gillar ämnet rätt mycket, men det är psykolingvistik jag vill in i egentligen.

För att uppdatera TS så kändes det lättare idag. En tjej i min klass visade sig dessutom ha lite kul humor. Hon berättade att hon ska gifta sig tionde oktober eftersom 101010 är 42, vilket ju är...... Hursomhelst var hon helt entusiastisk över universitetet och det faktum att folk ens fattade vad hon refererade till. Sen började hon fråga killarna längst bak om de var datanördar, för hon ville veta var man kunde få tag på Dr Pepper light Det hela utmynnade i en allmän läskdiskussion. Den typen av social samvaro funkar helbra för mig, så nu är jag lite mer förtjust i min klass i alla fall.

Lakrits skrev:

Owl skrev:I och för sig flyttade jag 79 mil hemifrån och bosatte mig i en studentkorridor i vad som kändes som världens största studentgetto i Linköping.

Ah... Ryd! *humdididum* Oadio Oyyyd *humdididum*

Yaaah: Gantz richtich! Nicht so gut. I wonder where meine braincells wööre, when I decided to do that? 'Allo 'Allo!?

Lakrits skrev:Ah... Ryd! *humdididum* Oadio Oyyyd *humdididum*

Tihi, i det gyttret har jag också bott!

Angelic Fruitcake skrev:Jag skrev båda mina uppsatser i fonetik/fonologi när jag var på engelska institutionen och gillar ämnet rätt mycket, men det är psykolingvistik jag vill in i egentligen.

Ja men då så, vad bra. Då vet du ju vad det handlar om menar jag. Min magister i fonetik var f.d ingenjör. Det märktes kan jag säga. :/ Fast IPA var kul som sagt.

Själv tyckte jag också psykolingvistik var det roligaste, förutom sociolingvistik. Iofs gillade jag allt möjligt, även morfologi, syntax och annat som andra somnade över. (Jag är lite pervo, läste grammatikor som andra läser tantsnusk ungefär. Men här inne är det nog ingen som hoppar till över det antar jag.)

Grattis till att det känns bättre.