Hej.

Jag har fått erfara hembesök av det så kallade mobila teamet för när man mår akut psykiskt dåligt och av någon anledning inte befinner sig på en psykakut för egen handkraft.

Min boendestödjare tyckte att läget var allvarligt och kontaktade dom (jag vill inte gå in på exakt när men någon gång under förra veckan), den som svarade som var en del av detta mobila team på två personer var en äldre kvinna med rökig röst som påstod sig ha måmga års erfarenhet och sånt förtroendeingivande skitsnack, den andre fick mitt b.stöd aldrig tala med. Jag betonade vid sidan av det pågående samtalet att dom inte kan vara "några jävla neurotyper" i det kraftiga ångestpåslag jag befann mig i, svaret blev "nä-nä, självklart inte, oroa dig inte!". Hoppingivande, tänkte jag.

Väl här är inte mitt b.stöd inte kvar och nu skulle jag släppa in två vitt skilda människor i min fristad där den som jag inte känner väl eller har godkänt ankomst sedan tidigare på ett vänskapsplan stör min ordning bara genom att befinna sig här. Men jag fick samtalet om att dom var framme...

- Aaaah, det är "vi" nu, kommer du ner? (Med suckande grinig ton.)
- Jag bor på markplan, så jag kommer, men jag kommer inte ner, eller är ni vid källaringången? (Frågar jag svag och trött av psykisk utmattning efter en dag av helvetesångest.)
- Vad håller'u på me'? Kommer'u eller?
- Okej, jag kommer... (Utan att veta vilken ytterport jag ska öppna. Chansade på porten. Vinglade dit. Där står en skrumpen kutryggad dam med en pärm buren mot sin kropp utan att titta åt mitt håll. Jag öppnar och frågar...)
- Hej, är du från något som heter "mobila teamet"?
- Vi har sekretess. Kan inte kommentera din fråga.
- Ja, fast... du begriper väl att om jag ska släppa in dig så är väl det minsta du kan göra att presentera dig? Hur ska du annars komma rätt, hade du tänkt? Ska jag bara veta hur du ser ut genom att bristfälligt ha hört din röst via en halvtrasig telefonlinje? (Ring videosamtal isåfall då jävla subba, tänkte jag skitförbannat, men sa det aldrig.)
(Hon tar bort sitt pärm som var tätt buren mot kroppen, visar mig en bricka i skjortan om att hon är från någonstans med landstingsemblemet på, likaså ser jag nu av en slump pärmens framsida som även det bär emblemet.)
- Härifrån e vi. (Med stöddig röst.)
- Heter du M*gg** eller inte? Du får fan ta och ge dig nu och försöka vara mer tillmötesgående för jag (nu blev jag mer svintrött än vad jag var innan) förstär inte subtila hintar och kroppspråk hursomhelst och allt jag ber om är tydlighet, kan du då vara så snäll och vara tydlig? (Kände mig här svimfärdig av att bara stå upp.)
- Och var är din påstådda kollega T*mm*? Ni skulle ju vara två. Är ni två eller inte? (Så jag vet för egen del hur många främlingar som ska smutsa ner min hemfrid under en okänd mängd tid.)
- Han kommer. Där, ja, nu kommer han. (Jag suckade och tänkte att om det är rätt får dom följa efter mig eller så kan dom dra åt helvete, för jag kände inte mer energi för människor som ska ta signaler för givet där och då, men damen hann fånga porten och följde efter mig, tätt efter kom en herre, fortfarande ingen som presenterat sig.)
- Fan, vad mörkt du har!!! Kan du'ntä tända upp lite?! (Säger damen som jag nu hade vrede nog att örfila.)
- NEJ, DET KAN JAG INTE. HÄR, NÖJ DIG MED DEN HÄR LAMPJÄVELN. SÅ, ÄR DET BRA NU ELLER VILL DU ATT JAG HÄMTAR NER VY CANIS MAJORIS OCH STÄLLER PÅ SÄNGBORDET? HJÄLPER DET?! OCH KAN NI PRESENTERA ER?! JAG BÖRJAR BLI JÄVLIGT IRRITERAD PÅ ER NU, FÖR JAG VAR SCHYST NOG ATT MANUSHÄLSA PÅ ER I TELEFON MED NAMN OCH NU NÄR ÄR NI HOS MIG, ÄR DET DÅ SÅ MYCKET BEGÄRT?
- Lugna ner dig lite. Känner du att vi behandlat dig fel?
- Snälla, vad tror du själv? Mitt b.stöd har förklarat allt och ni kommer hit och fullkomligt nonchalerar den infon.
- Men vad är ditt problem?
- Till att börja med: sluta sök min jävla ögonkontakt, för det andra: ta av er skorna, för det tredje: stå inte framför mig, sätt er ner, för det fjärde: ställ inga sociala krav på mig för jag är energilös av all panikångest idag och orkar inte tramsa med manus, för det femte: presentera er genast. (Dom struntar i allt men presenterar sig suckande och besvärande. Till slut. Och förvånande nog sätter sig ner också.)
- Jag förstår direkt att ni inte har någon vidare mentalskötarutbildning, är det en korrekt uppfattning?
- Ja, vi har många år inom vården, säger damen med rökt whiskeyröst. (Herren nickar ja i takt till hennes påstående.)
- Så många år men absolut ingen kunskap inom till exempel högfungerande autism, alltså? Ursäkta mina frågor om er kompetens men ni går jävlarimig på nerverna av redan många anledningar.
- Nä, så insatta är vi inte inom det riktigt.
- Jag förstog det, för alla gånger ni hunnit dumförklara mig nu på så kort tid för att ni verkar tro att jag är dum i huvudet och uppkäftig så beror det på att jag på fullaste jävla allvar inte kan tolka signaler hursomhelst, och när ni undrat varför jag inte fattat era subtila hintar så är det för att jag inte kan tyda det som aldrig yttrats. Så, nu blev ni något inskolade.
- Tack så mycket. Vi beklagar.
- Du gör det kanske, men DU då? (Pekar på herren som suttit tyst.)
- Jåg åkso. (Jaha, du kan inte svenska, tänkte jag, som började fundera om han mest följde med som tolk och därmed slutade förvänta mig något liksom att jag aldrig fått något verbalt utbyte innan.)
- Men du får tända upp.
- Nej. Lägg av. Det är såhär jag lever. Fritt från ljus. Det är mitt hem du befinner dig i nu och du håller ingen pemna så inte är du i behov av att se vad du skriver, inte heller behöver du röra på dig för du sitter i soffan lugnt och stilla med sänglampan tänd intill. Så pä frågan om jag kan tända så jo, visst kan jag det, men varför? För att du ska se det du redan ser ännu bättre utan förståelse för att jag kräver det motsatta för fortsatt kommunikation trots att jag förklarat varför? Är det inte dags att jag istället får yttra mig för varför ni påkallades än att ni kräver massor av mig bara som tröttar ut mig ännu mer? Ni har redan gjort mig jävligt utmattad och det var längesedan jag blev såhär trött på kravfyllda neurotyper. Ni vet ju varför ni kommer och ändå uppför ni er som två idioter mot mig.
- "Neurotyper?" (Upprepar hon frågvist utan att jag förstår varför hon frågar/ifrågasätter. Varpå jag fick lust att skrika av ilska, men...)

Sedan förklarade jag mina ångestbesvär helt utan att dom bett om det, vilket dom/hon lyssnade på. Eftersom dom var grundade i min Asperger så svarade dom att dom inte kan hjälpa mig. Herren var redan här beredd att resa sig och gå, varpå även hon ställer sig upp, håller fram sin hand framför mig utan att jag vet vad hon greppar efter.

- Tycker du att jag gör något fel igen?
- Det beror på vad din hand ska symbolisera gestikulärt.
- Jag vill skaka hand. (Aldrig i livet, tänkte jag.)
- En annan gång, kanske. (Jag var jävligt trött på både dom och mig själv just där och då, och att förklara gester gör inte att jag vill gå med på att skaka hand. Snarare tvärtom då jag känner mig så korkad i att inte ha förstått att det var det hon ville.)
- Du är ingen trevlig person.
- Du är inte rätt person för ditt jobb. Kan ni gå nu?

Sen gick dom. Fick sedan ett recept utskrivet på något som sedan länge inte hjälper. Visserligen är det en läkarbedömning och inget dessa två hobbyvårdare kunnat påverka, men jag hoppades ändå på att få någon bättre respons med receptutskrivning, men nä, desss två lade väl in ett dåligt ord varpå något styrkelöst skrevs ut då det troligtvis påverkade medicinbedömningen till min nackdel ändå. I all välmening var jag gång på gång villig att vara trevlig men hur lätt är det i en sån här situation? Och hur oproffsigt var det av dom att vara så dumförklarande hela tiden? Hur hade ens en neurotyp kunnat tycka att det var ett behövligt bemötande med tanke på det ohälsosamma psykiska tillståndet jag där och då befann mig i? Jag förklarade hursomhelst merparten av hur allt detta hände för öppenvården, och jag fick medhåll om att dom inte verkar lämpliga, och då undanhöll jag inte en enda svordom av dom jag själv fick ur mig, tvärtom fick jag förståelse för frustrationen. Tack och lov.

Men du som Aspergare bör fundera om detta "mobila team" är något av värde i en krissituation. Tilläggas bör göra är att jag på plats inte fick någon som helst verbal hjälp, även om jag inte förväntade mig något mer år 2015 i all resursbrist än just ett samtal som kunde få mig rationell och komma ur det kraftiga ångestpåslaget (som när det händer gör mig våldsamt självdestruktiv). Mig veterligen är denna instans på prov efter info i efterhand, och för egen del kan dom lägga ner sina runtåkande stöddiga bemötanden av aspisar i dåligt skick så man istället kan få utrymme för några fler vårdplatser, för som jag ser det är detta slöseri på skattemedel. Och nej, jag fick inte mer förtroende för vården, och då är jag trots min ålder mångårigt tungt erfaren inom psykvården inom Stockholms län, där denna erfarenhet är bland det mest pinsamma hittills. Kände mig totalt förnedrad, men för det ska inte dom förnedras; dom är okunniga och har inget i sina jobb att göra som så många andra, detta skriver jag i all välmening för er att undvika.

Jag är i övrigt inte intresserad av eventuella frågeställningar/ifrågasättanden mer än att jag kan förtydliga något om jag missat något, men jag bör ha fått ner allt.

Tack för mig.

Skittrist. Det som är synd är att de inte kommer fatta att de gjorde fel. De kommer bara tycka att du spelade autistisk men egentligen var elak. Man måste vara trevlig och sorgsen samtidigt. Då kanske man får "hjälp". Eller inte. Deras attityd verkade ju vara på dagisnivå. Inte som att de tog jobbet på allvar. Jag blir störtförbannad på folk som såsar på jobbet och tycker det är OK. Är som en kirurg skulle skära lite hursomhelst för det spelar väl ingen roll, eller?

Ibland kan det vara bättre att försöka klara sig själv om man kan. Kanske ringa en jourhavande någonting för då kan man slänga på luren om de suger.

Det är för jävligt att man själv måste spela NT för att få hjälp. Är man riktigt nere orkar man inte ens försöka. Jag betvivlar att autister får alls lika bra vård i psykiatrin som den somatiska vården om man jämför med normalisar.

Man ska inte behöva vara treeevlig när man är sjuk. Helt bisarrt.

kiddie skrev:Skittrist. Det som är synd är att de inte kommer fatta att de gjorde fel. De kommer bara tycka att du spelade autistisk men egentligen var elak. Man måste vara trevlig och sorgsen samtidigt. Då kanske man får "hjälp". Eller inte. Deras attityd verkade ju vara på dagisnivå. Inte som att de tog jobbet på allvar. Jag blir störtförbannad på folk som såsar på jobbet och tycker det är OK. Är som en kirurg skulle skära lite hursomhelst för det spelar väl ingen roll, eller?

Ibland kan det vara bättre att försöka klara sig själv om man kan. Kanske ringa en jourhavande någonting för då kan man slänga på luren om de suger.

Det är för jävligt att man själv måste spela NT för att få hjälp. Är man riktigt nere orkar man inte ens försöka. Jag betvivlar att autister får alls lika bra vård i psykiatrin som den somatiska vården om man jämför med normalisar.

Man ska inte behöva vara treeevlig när man är sjuk. Helt bisarrt.

Jag tvekar inte en sekund på att dom säkert tyckte att jag var ett otrevligt elakt jävla svin innerst inne, just därför klämmer jag in typiska Asperger-drag tidigt för att jag förhoppningsvis ska bli förstådd än att jag blir avvisad (som barn förstod jag aldrig varför folk tyckte jag var elak och svinig men nu i vuxen ålder och diagnostiserad med AS förs vid 25 års ålder vill jag vid verbalt gissel numera alltid jävligt fort förklara och försvara mig för att försöka verka snäll/trevlig på det sätt "dom" definierar dom egenskaperna). Jag var ju redan vid vetskapen om att dom var på väg rädd för att dom skulle vända i dörren på grund av min personlighet, en personlighet jag inte kan rå för och måste stå och ursäkta mig för varvat med tankar om hur skönt det vore att skära upp sig på valfri kroppsdel för att få något annat att tänka på.

Det äf definitivt ett alternativ jag överväger mera efter detta i egenskap av att vara berikad med Aspergers syndrom. Neurotyper kanske klarar det där bättre med att låtsas vara trevlig för att få hjälp/"hjälp" så dom stör det kanske inte lika kraftigt som för till exempel mig. Men just det att kunna klara sig själv är inget jag klarar av. Vården har sagt i över tio år att det bevisligen inte är lämpligt att bo med människor (jag delar starka genetiska band med), jag bor visserligen ensam nu, men får ingen plats på serviceboende trots att vård och kommun trycker på. Så, on-topic är att jag dessutom har telefonskräck men skulle det hypotetiskt finnas en garanti för utbildad personal i andra änden av telefonuppkopplingen så skulle jag kanske våga prova att ringa en jourhavande.

Den somatiska vården ska vi inte ens gå in i detalj på i mitt/mina fall. Senaste gången höll något på att gå riktigt illa för att det var långt gånget och att jag ville undvika NT-personal. Jag har fan ingen ork att ens spela neurotypisk längre ens på eget kommando, och definitivt inte inom vården och inför tvugna operationer, men som sagt; jag utelämnar det bland annat somatiska detaljerna.

En annan konsekvens är ju även den att jag känner mig ännu mindre tillitsfylld till vården. Får jag en stroke och märker av det då jag kan varningssymtomen så vettefan om jag skulle ringa 112, och då på grund av att jag helt enkelt inte grejar NT-idioterna inom vården som som oftast är förjävla elaka.

Nu blev det ett svar här av mig ändå men tyckte det var viktigt att tillägga det jag lade till. Jag niger även ödmjukt åt sympatin från dig. Tack, tack.

Nähäpp, jag fick tydligen inte lägga till några korrigeringar av mitt svar, trots att jag tryckte på Ändra-knappen. "Det tog för lång tid", tydligen. Fuck this shit. Är så less nu så det är skitsamma. Men vem fan bryr sig ändå, egentligen?

Läste hela tråden och det där mobila teamet verkar lite som helan och halvan. Som skapar ungefär lika mycket ordning omkring sig. Det är nog landstingets löne- och arbetsvillkor samt att de som anställer inte har vett att sätta några kompetenskrav som gör att det blir på detta sätt. Teamet är kanske också van vid att hitta folk i värre situationer t.ex liggande på golvet, varvid de är rätt likgiltiga i andra fall?

Med tanke på vad andra skrivit i andra trådar så kanske en präst är värd att prova? verkar inte som det har sämre odds iaf.
Vad skulle ett team gjort för att lösa det problemet du hade? bortsett från de rena dumhetern att de inte förstod ett smack av asperger.

Är jag den enda som inte riktigt ser att de gjorde en massa fel?

plåtmonster skrev:Läste hela tråden och det där mobila teamet verkar lite som helan och halvan. Som skapar ungefär lika mycket ordning omkring sig. Det är nog landstingets löne- och arbetsvillkor samt att de som anställer inte har vett att sätta några kompetenskrav som gör att det blir på detta sätt. Teamet är kanske också van vid att hitta folk i värre situationer t.ex liggande på golvet, varvid de är rätt likgiltiga i andra fall?

Med tanke på vad andra skrivit i andra trådar så kanske en präst är värd att prova? verkar inte som det har sämre odds iaf.
Vad skulle ett team gjort för att lösa det problemet du hade? bortsett från de rena dumhetern att de inte förstod ett smack av asperger.

Helan och Halvan, bra liknelse. Kompetenskrav lär vara obefintliga, ja. Jag kan dessutom garantera dig att hade jag inte öppnat hade dom åkt hur illa det än varit, allt hänger på att man helt plötsligt ska orka vara trevlig och fejka det, mitt i kaoset, och orka bemöta dom som om det vore någon man tyckte om. Psykvården har sedan 2010 avreglerats kraftigt där mottot sedan dess är att intala patienter i att orka göra saker man inte orkar. "Det är du som ska komma till oss, inte tvärtom." Förr om åren när jag var inlagd och begick su-försök var det en jävla koll på mig, när det avskaffades helt blev det värre och jag vara nära döden flera gånger och ännu närmre än innan, eftersom dom naiva ledarna tror att man skämtar om sin ohälsa och tror att man blir frisk för att dom anser att man blir just frisk av att man får dessa orimliga krav. Nog om det. Dom hade definitivt åkt. Dom ringde även en gång innan och gnällde om att det inte fanns parkeringsplatser. Varför ens kalla sig ett akut mobilt vårdteam om man inte akut får ställa sig där det behövs efter 17-tiden? Jävla trams.

Jag är stark ateist. Att ta in en präst i min bostad är som att ta in en imam. Big fucking no-no. Hokus pokus, påfund, häxkonster och trams i egenskap av att kalla sig medicinman kan man syssla med på fritiden, inte vid akuta vårdärenden. Utbildat folk eller inget alls, inga sociala experiment.

Teamet hade kunnat göra som innan man avreglerade psykvården; verbalt örfila mig tillbaka till sans och vett och för stunden få dumma jävla mig att inse att det är jävligt idiotiskt att vara självdestruktiv där och då. Nu blev det inte så, och jag skadade mig själv ändå när "Helan och Halvan" väl åkte iallafall, något jag inte ville göra och var en av huvudanledningarna till att dom påkallades. Självklart tar jag inte för givet att vården ska hjälpa mig, mycket hänger ju på mig också, men i den situationen av kaos var det bara slöseri på tid att hålla på med dom två, vilket bara gjorde mig ännu argare och mer självdestruktiv när dom väl åkte. I stunden är jag på överdos av ångestdämpare jag fått på annat håll, som gör mig för sömnig, liggandes och för orörlig för att ens orka plåga mig, och just nu vet jag inte om det varken är bra eller dåligt, mer än att ett läkemedelsföretag fått några fler av mina få kronor jag har att leva på, så dom är väl glada åtminstone.

tahlia skrev:Är jag den enda som inte riktigt ser att de gjorde en massa fel?

Du är åtminstone den som hittills uttrycker det öppet, men det räcker för mig som bekräftelse att min kontaktperson och läkare på öppenvården sedan tio år tillbaka helt är på min sida, likaså en person som hört av sig nu i PM som också haft en sanslös erfarenhet. Öppenvården föreslog även en anmälan till Patientnämnden men det orkar jag inte då jag redan har så pass lite energi till allt annat som måste tas om hand. Artigt men bestämt nu (som jag skrev i huvudinlägget): jag är inte intresserad av ifrågasättanden, om jag nu tolkat dig korrekt. Tack.

Det var snarare så att jag tror att jag behöver lite hjälp med att få felen utpekade så jag förstår dem. Vi är ju alla olika och jag vet inte tillräckligt om dig för att veta vilka bitar som blir svåra/fel för dig. Går jag efter mig själv hittar jag inte felen men det var ju inte mig de skulle bemöta, det var dig. Hänger du med?

När jag läser startinläggen så utan att göra det för långdraget:

De verkar helt inkompetenta för arbetsuppgiften de ska utföra.

Det som känns lite obehagligt för mig är att jag är aspie själv och bor med flera andra aspergare plus är uppvuxen med 2 till aspergare och inser att jag likt förbannat inte skulle veta hur jag skulle bemöta dig.
Det som gör den insikten obehaglig är att det blir väldigt tydligt att det antagligen är helt hopplöst även för en utbildad person att göra rätt hela tiden, eller ens större delen av tiden. Nu hade de här personerna ingen erfarenhet vilket lär göra det helt omöjligt.
Tanken blir ändå... hur lär man sig hur _alla_ vill bli bemötta? Det kan ju inte vara möjligt ens. :/

tahlia skrev:Det som känns lite obehagligt för mig är att jag är aspie själv och bor med flera andra aspergare plus är uppvuxen med 2 till aspergare och inser att jag likt förbannat inte skulle veta hur jag skulle bemöta dig.
Det som gör den insikten obehaglig är att det blir väldigt tydligt att det antagligen är helt hopplöst även för en utbildad person att göra rätt hela tiden, eller ens större delen av tiden. Nu hade de här personerna ingen erfarenhet vilket lär göra det helt omöjligt.
Tanken blir ändå... hur lär man sig hur _alla_ vill bli bemötta? Det kan ju inte vara möjligt ens. :/

Håller med, men ett stort misstag de gjorde var att vara aningen otrevliga. Usch för att träffa såna, aldrig sett dem förut så kommer de och är otrevliga. Resten borde man ha lite överseende med, kan inte förvänta sig att alla vårdare ska lära sig behoven av varje individ de träffar, innan de träffat dem.

tahlia skrev:Det som känns lite obehagligt för mig är att jag är aspie själv och bor med flera andra aspergare plus är uppvuxen med 2 till aspergare och inser att jag likt förbannat inte skulle veta hur jag skulle bemöta dig.

Skillnaden är väl att du säger det medan deras attityd är von Oben att vi är utbildade, vi kan det här.

Sedan så kan jag inte heller se jättemycket enskilda detaljer de gjorde fel, men hela beskrivningen gjorde att jag (iallafall tror att jag) förstår vad det är för slags folk.

Det är väl inte särskilt professionellt av dem att säga rent ut till en person som mår psykiskt dåligt att den är otrevlig. Förväntar de sig att sådana personer ska vara trevliga, som i vilken social situation som helst?

- Du är ingen trevlig person.
- Du är inte rätt person för ditt jobb. Kan ni gå nu?

Några exempel på fel som iaf jag uppfattar:

Neurofunk skrev:- Aaaah, det är "vi" nu, kommer du ner? (Med suckande grinig ton.)

Personer som mår dåligt skall inte behöva komma ner och man använder inte ett nedsättande tonfall mot den som är sjuk.

Neurofunk skrev:- Jag bor på markplan, så jag kommer, men jag kommer inte ner, eller är ni vid källaringången? (Frågar jag svag och trött av psykisk utmattning efter en dag av helvetesångest.)
- Vad håller'u på me'? Kommer'u eller?

Om de hade använt insidan hade de insett att markplan innebär att man redan är nere och sedan åter detta påträngande tonfall.

Neurofunk skrev:- Ja, fast... du begriper väl att om jag ska släppa in dig så är väl det minsta du kan göra att presentera dig? Hur ska du annars komma rätt, hade du tänkt?

Tänker inte igenom självklarheter.

Neurofunk skrev:- Härifrån e vi. (Med stöddig röst.)

Vid en hjälpsituation kan man fråga hur det är och vad man kan göra för personen.

Neurofunk skrev:- Fan, vad mörkt du har!!! Kan du'ntä tända upp lite?! (Säger damen som jag nu hade vrede nog att örfila.)

Direkta klagomål som dessutom rör omständigheter det finns en anledning till. Om inte kan man iaf fråga sig för.

Neurofunk skrev:- Lugna ner dig lite. Känner du att vi behandlat dig fel?

Begriper inte att denne gjort fel utan ifrågasätter den som de är ute för att hjälpa, iaf officiellt.

Neurofunk skrev:- Snälla, vad tror du själv? Mitt b.stöd har förklarat allt och ni kommer hit och fullkomligt nonchalerar den infon.

Tar inte till sig nödvändlig information för att göra ett bra jobb.

Neurofunk skrev:- Ja, vi har många år inom vården, säger damen med rökt whiskeyröst. (Herren nickar ja i takt till hennes påstående.)

Inser inte sin egen okunskap.

Neurofunk skrev:- Du är ingen trevlig person.

Om man inte kan kommunicera på ett rationellt sätt, ignorerar instruktioner och är nedlåtande till en person i behov av hjälp så kan man nog räkna med "inte trevlig" och avsett är det en högst plump kommentar givet sammanhanget.

Neurofunk skrev:Fick sedan ett recept utskrivet på något som sedan länge inte hjälper.

Som man inte demonstrerat sin inkompetens redan.

Nä. Kanske ett jobb jag skulle klara. Jag brukade modda på en större deppchatt och när folk bröt samman kunde de bli verbalt aggressiva. Andra mods grejade det inte, de ville kicka dem. Jag brukade ta dem åt sidan privat och de fick säga vad de ville till mig. Jag fattade de mådde skit. Jag tog det för vad det var.

Sen att jag inte är en varm och gosig personlighet är en annan femma.

Menade det som svar till Alien. Ifall ngn undrade.

Tack till samtliga som pekade ut problemen åt mig, nu blev det lite tydligare.
Att komma med rena otrevlighetet är ju ett mastodontfel oavsett vilka människor man ska bemöta, helt klart. Att en person som mår dåligt av olika skäl kan bli vresig, slutkörd, trött eller aggressiv borde ju vara något man rent grundläggande lär sig när man ska arbeta var som helst inom psykiatrin. Människor har kanske svår att inte ta åt sig.

Är det ngn här på forumet eller finns det ngn inom OA (Organiserade Aspergare) som kan anmäla det här besöket till ansvariga? Inte för att straffa personalen utan för att anmäla brister i bemötandet och oskickligheten i att möta en person i kris, så att de kan bli bättre.

När man möter hjälppersonal som dränerar istället för hjälper/stöder så kan man i efterhand konstatera att man borde ha tackat för sig redan när det började urarta, helt enkelt för sin egen skull. Men klara av att vara stark när man är som svagast...

mondo beyondo skrev:Är det ngn här på forumet eller finns det ngn inom OA (Organiserade Aspergare) som kan anmäla det här besöket till ansvariga? Inte för att straffa personalen utan för att anmäla brister i bemötandet och oskickligheten i att möta en person i kris, så att de kan bli bättre.

När man möter hjälppersonal som dränerar istället för hjälper/stöder så kan man i efterhand konstatera att man borde ha tackat för sig redan när det började urarta, helt enkelt för sin egen skull. Men klara av att vara stark när man är som svagast...

Någon får gärna göra det men inte detta besök, med risk för repressalier emot mig i form av att jag blir indragen motvilligt i något jag ville informera om här än för att dra det vidare till den nivån du vill, även om det är behövligt, mdn låt bli i detta fall. För min skull. Jag orkar inte...

Sjuckert skrev:...

Hej Sjuckert. Vill du göra mig tjänsten att låsa tråden? Den är ganska urspårad redan, där syftet redan trätts över från att vara ett informerande till en frågelåda och nu med risk för rättshaveri på min bekostnad. Jag skulle vara hemskt tacksam. Tack på förhand!

Moderator Puzzle: Tråden låses på trådstartarens begäran.