Angelic Fruitcake skrev:

Masselito skrev: Hela mitt liv innan jag fick min diagnos, så har jag känt mig utanför. Jag har aldrig passat in någonstans. Och jag har hela tiden försökt vara som alla andra runtomkring mig, men aldrig lyckats, och jag trodde, ända tills utredningen var gjord, att jag var en dålig människa som måste bättra mig.

Jag trodde detsamma fram till min diagnos. Det var en sån fruktansvärd lättnad och bekräftelse att få veta att det beror på att jag är autistisk.

Ja det var en jättestor lättnad för mig med. Första tiden efter diagnosen var jag väldigt delad, dels var jag lättad över att det inte är fel på mig utan att jag bara fungerar annorlunda än nt-människor och dels var jag ledsen för att jag kände att vissa saker i livet skulle jag alltid ha problem med för att de inte skulle gå att göra något åt.

Men idag är jag mest lättad.

Tack Fruktkakan, då har jag äntligen fått ett exempel som jag inte kommer glömma, på hur det kan sägas vara sunt att bli lättad av att någon lärd människa talar om för en hur man är skapt!

Fast det sunda bygger ju här på det osunda i att gå omkring och vända alla misslyckanden inåt - typiskt vad flickor uppfostras till att göra! Mycket riktigt gick jag under alla år som pojke (och några år till) omkring och var rasande (vilket det var en utmaning att kombinera med så självkritiskt tänkande som jag råkar måsta hålla mig med för att vara stolt över mig själv).

Det är den ilskan, ska jag väl förklara, som gör mig så upprörd över att många här blir glada av att av läkare få stämpeln "AS, ungefär lika med mer eller mindre defekt" i pannan. Jag ser alltså där läkarna som representanter för alla de övriga människor som hellre ser sig själva som normala och några få som defekta, än att se alla som normala och kämpa med att anpassa sig själva till alla.

/ J

jonsch skrev:Det är den ilskan, ska jag väl förklara, som gör mig så upprörd över att många här blir glada av att av läkare få stämpeln "AS, ungefär lika med mer eller mindre defekt" i pannan. Jag ser alltså där läkarna som representanter för alla de övriga människor som hellre ser sig själva som normala och några få som defekta, än att se alla som normala och kämpa med att anpassa sig själva till alla.

/ J

Jag tycker inte att jag fått den stämpeln av någon läkare. Jag upplever att de på neuropsykiatriska och vuxenhabiliteringen där jag bor ser mig som människa precis som alla andra människor. Sen att jag behöver hjälp med vissa saker har ju inte med människosynen att göra tycker jag. Det är ju bara skillnad i hur vi fungerar liksom. Om folk vill se det som att vi skulle vara sämre på något sätt så är det deras problem anser jag.

För mig är det en lättnad att ha fått diagnosen, för då förstår jag mig själv bättre. Att människor ute i samhället kanske tyckt att jag är konstig, det är deras problem, inte mitt. Jag tar dem som de är, och vill inte de ta mig som jag är, så kan de skylla sig själva.

Även om de AS-utredande läkarna behandlar varje undersökt person som t.o.m. en statusmässig, social och yrkesmässig jämlike så har de de facto till uppdrag att undersöka om man har "funktionsnedsättning", "störning" eller vilket annat ord man än väljer. Man kommer ju inte ens in på utredning om man inte från början anses fungera sämre än medelsvensson.

Själv vet man förhoppningsvis vem man är och hur bra man fungerar - även om Fruktkakan ju berättade att hon förfärligt nog inte gjorde det, inte hennes fel, jävla skitsamhälle säger jag. Men vet man själv vem man är och hur väl man fungerar så innebär det ju att man ändrar sig och erkänner att alla har rätt som säger att man fungerar sämre, när man accepterar och tycker sig lära sig något nytt av en AS-diagnos.

Diagnosen innebär även något inför framtiden. Nu vet jag att jag måste hålla koll på varningsflaggorna och inte bara köra rakt på tills jag stupar, bara för att jag "borde" klara av det. Mina värsta problem är egentligen ångest och känslomässiga problem, men jag kan sällan koppla det med någon större träffsäkerhet till specifika företeelser. Nu vet jag att det har att göra med att själva livsstilen skadar mig. Så jag måste planera framtiden utifrån att jag inte klarar lika mycket som andra i vissa avseenden. Jag klarar inte av lika mycket socialt spel; jag orkar inte sköta ett jobb och ta hand om barnen om jag måste skratta åt rätt skämt, tvinga mig själv till "artig" ögonkontakt eller att snacka skit vid kaffeautomaten. Då slutar det där jag är just nu, efter en lång termin med mycket extra besvär, med daglig ångest och opåkallade gråtattacker inför barnen. Men det är en bitter kunskap att sitta på. Jag försöker påminna mig om det jag gör bättre än andra människor, men det ena står i vägen för det andra.

Och så ska man inte glömma LSS. Jag får ju aldrig tummen ur så till sist ringde min pojkvän istället och bokade in mig på tisdag och tänker valla mig dit. Det är bra, jag orkar inte göra det som är bäst för mig ibland.

jonsch skrev:Även om de AS-utredande läkarna behandlar varje undersökt person som t.o.m. en statusmässig, social och yrkesmässig jämlike så har de de facto till uppdrag att undersöka om man har "funktionsnedsättning", "störning" eller vilket annat ord man än väljer. Man kommer ju inte ens in på utredning om man inte från början anses fungera sämre än medelsvensson.

Själv vet man förhoppningsvis vem man är och hur bra man fungerar - även om Fruktkakan ju berättade att hon förfärligt nog inte gjorde det, inte hennes fel, jävla skitsamhälle säger jag. Men vet man själv vem man är och hur väl man fungerar så innebär det ju att man ändrar sig och erkänner att alla har rätt som säger att man fungerar sämre, när man accepterar och tycker sig lära sig något nytt av en AS-diagnos.

"Funktionsnedsättning" är bara en term för att beskriva skillnader från "normalfallet". Begreppet "normal" säger ingenting om hur saker egentligen borde vara. Det är ju bara en hög med uttryck som någon eller några satt upp. Det nt-människor jämför med är vad som är normalt gångbart i samhället, som ju mest verkar bestå av nt-människor, och då styrs ju också förväntningar i samhället på den enskilde individen utifrån nt-människans perspektiv. Men det betyder inte att det perspektivet är "rätt". Dessutom är ju vi aspies ofta bättre på andra saker, dvs har en bättre funktion. Så det handlar bara om avvikelser utifrån nt-samhällets definitioner på funktioner, inte om huruvida vi är bättre eller sämre. Så ser jag det iaf. Men jag tror jag förstår hur du tänker. Det är inte trevligt alls att känna att man förväntas se sig själv som "sämre". Men det är vi inte heller, vi är inte ett dugg sämre, vi fungerar bara annorlunda jämfört med nt-människor.

Angelic Fruitcake skrev:Diagnosen innebär även något inför framtiden.

Så jag måste planera framtiden utifrån att jag inte klarar lika mycket som andra i vissa avseenden. Jag klarar inte av lika mycket socialt spel; jag orkar inte sköta ett jobb och ta hand om barnen om jag måste skratta åt rätt skämt, tvinga mig själv till "artig" ögonkontakt eller att snacka skit vid kaffeautomaten.

Men sånt behöver man i.o.f.s. ingen diagnos för att få kläm på. Erfarenhet har lärt mig att jag inte klarar 150 kg i bänkpress eller att spela 16 takter Chopin rätt på gehör efter första genomlyssningen. Ingen klarar allt, få är egentligen särskilt bra på särskilt mycket om man jämför med de riktiga talangerna.

Som du skriver kan man känna att

Angelic Fruitcake skrev:det är en bitter kunskap att sitta på. Jag försöker påminna mig om det jag gör bättre än andra människor, men det ena står i vägen för det andra.

Självklart kan vetskapen om allt man är kass på stå ivägen för vetskapen om vad är bra på - om man aldrig fått möjlighet att visa särskilt mycket av sina talanger, om några rentav har förtvinat och särsklit om livet har skadat en på andra sätt. Men en diagnos ger inte mer information för det.

Masselito, vi verkar vara helt överens egentligen. Och det får jag inte ihop med att du tycker dig ha lärt dig något om dig själv av diagnosen. Vill du berätta vad det är du tycker dig ha lärt dig?

Ja det är ju något jag känner igen. Men jag har löst det genom att planera när och hur jag träffar mina vänner. Om jag tex har medverkat på en spelning så vet jag med mig att dagen efter måste vara tom så jag kan återhämta mig.

Att komma ut med sin asperger kan vara känsligt men önskar att jag vetat det innan för mina vänner missuppfattade mig mkt när jag var yngre. Jag framstod som lite opålitlig om jag först sa ja till något efter övertalning. När luren lagts på undrade jag förstås för mig själv vad jag höll på med och ringde upp och bokade av igen.

Fick en gliring om detta i ett bröllopstal i sommras, det gjorde ont och jag ville bara ställa mig upp o säga: Om ni hade respekterat mitt första nej utan en massa övertalan hade det inte blivit så.

Sätt dina egna gränser, du är bra precis som du är!!

mvh, Kattpappa

Fruktkakan, se det som att du har fått en ny karta att orientera dig efter, så försöker jag se det. Nu har jag mer information som gör att jag i framtiden kan göra val som är bättre för mig själv.

Ta hand om dig, mvh, Kattpappa

Angelic Fruitcake skrev:Diagnosen innebär även något inför framtiden. Nu vet jag att jag måste hålla koll på varningsflaggorna och inte bara köra rakt på tills jag stupar, bara för att jag "borde" klara av det. Mina värsta problem är egentligen ångest och känslomässiga problem, men jag kan sällan koppla det med någon större träffsäkerhet till specifika företeelser. Nu vet jag att det har att göra med att själva livsstilen skadar mig. Så jag måste planera framtiden utifrån att jag inte klarar lika mycket som andra i vissa avseenden. Jag klarar inte av lika mycket socialt spel; jag orkar inte sköta ett jobb och ta hand om barnen om jag måste skratta åt rätt skämt, tvinga mig själv till "artig" ögonkontakt eller att snacka skit vid kaffeautomaten. Då slutar det där jag är just nu, efter en lång termin med mycket extra besvär, med daglig ångest och opåkallade gråtattacker inför barnen. Men det är en bitter kunskap att sitta på. Jag försöker påminna mig om det jag gör bättre än andra människor, men det ena står i vägen för det andra.

Och så ska man inte glömma LSS. Jag får ju aldrig tummen ur så till sist ringde min pojkvän istället och bokade in mig på tisdag och tänker valla mig dit. Det är bra, jag orkar inte göra det som är bäst för mig ibland.

Jag håller med dig, jag känner likadant när det gäller diagnosen. Jag måste också hålla koll på varningsflaggorna. Ge inte upp, du är värd lika mycket som alla andra, precis som den du är.

Kattpappa skrev:Fruktkakan, se det som att du har fått en ny karta att orientera dig efter, så försöker jag se det. Nu har jag mer information som gör att jag i framtiden kan göra val som är bättre för mig själv.

Ta hand om dig, mvh, Kattpappa

Ja precis! Det här blev jag glad av att läsa Kattpappa. Jag vill också se det precis så. Tack.

jonsch skrev:Masselito, vi verkar vara helt överens egentligen. Och det får jag inte ihop med att du tycker dig ha lärt dig något om dig själv av diagnosen. Vill du berätta vad det är du tycker dig ha lärt dig?

Både ja och nej tycker jag. Vi tycker likadant kanske, jag vet inte, och har i så fall olika sätt att uttrycka det på.

Det jag lärt mig hittills av diagnosen är att jag

1) Inte är en dålig människa
2) Inte är psykiskt sjuk
3) Är värd lika mycket som alla andra precis som jag är
4) Fungerar annorlunda än nt-människor och behöver fokusera på mina styrkor istället för mina svagheter.
5) bättre kan välja vägar och saker i livet som fungerar för mig genom förståelsen av hur jag fungerar

Det är precis som Kattpappa skriver tycker jag, att man kan se det som en karta att orientera sig efter i livet.

Jag förstår fortfarande inte, Masselito. Vad är det i den listan som du fått reda på genom diagnosen?

Kanske antyder du i punkterna 4) och 5) att du läst saker om aspergare som du nu tycker stämmer in på just dig och som du inte känt dig lika säker på eller tänkt på förut. Och då var det egentligen dem jag frågade efter - jag är konkret av mig, hos mig en effekt av aspighet.

Men punkterna 1) och 3) hade du redan klara för dig, som jag förstod det. Och deras budskap ingår heller inte i diagnosens, vad jag förstår. Punkt 2) däremot har du fortfarande inte klarhet i - det är det väldigt få av oss som har.

Och dessutom reagerar samhälle och enskilda praktiskt taget likadant på mildare psykisk sjukdom som vad de gör på medeltydlig aspighet.

Fruktkakans lättnad förstår jag som sagt men din och många liknande är mig fortfarande en gåta.

jonsch skrev:Jag förstår fortfarande inte, Masselito. Vad är det i den listan som du fått reda på genom diagnosen?

Kanske antyder du i punkterna 4) och 5) att du läst saker om aspergare som du nu tycker stämmer in på just dig och som du inte känt dig lika säker på eller tänkt på förut. Och då var det egentligen dem jag frågade efter - jag är konkret av mig, hos mig en effekt av aspighet.

Men punkterna 1) och 3) hade du redan klara för dig, som jag förstod det. Och deras budskap ingår heller inte i diagnosens, vad jag förstår. Punkt 2) däremot har du fortfarande inte klarhet i - det är det väldigt få av oss som har.

Nej, ingen av punkterna, utom första delen av punkt 4 när jag tänker efter (att jag fungerar annorlunda än andra människor), hade jag på det klara för mig INNAN jag fick diagnosen. Jag blev först på det klara med dessa EFTER diagnosen Jag har alltid trott att jag varit en kass människa, mindre värd än alla andra och förmodligen psykiskt sjuk dessutom. Det trodde jag ända tills jag fick diagnosen, för då började jag förstå att så inte var fallet. Jag har alltså lärt mig dessa saker sedan jag blev medveten om att jag har Aspergers syndrom. Det är det jag menar med att jag lärt mig något av diagnosen

Hm, jag är idag helt på det klara med att jag inte är psykiskt sjuk. Hur menar du med att jag inte är på det klara med det?

Hej Masselito och varmt välkommen till forumet!

Jag hittade på ett sätt att inte bli uttröttad av social interaktion med människor; att bara ha konversation med två eller tre personer "i taget".

Jag läste inte inläggen före det av Fruktkakan som jag svarade först på!

Nu när jag gjort det så hittar jag ju punkt 1) och 3) där!

För mig är det visserligen fortfarande en gåta - diagnosen säger ju att "du är en person som klarar dig sämre själv än vad en genomsnittlig person gör". Det innebär ju visserligen att det inte är ens ansträngningar det är fel på när folk blir sura för att man misslyckas att göra saker så bra eller på det sätt som de tycker att alla borde klara. Men det är ju bara en lättnad ifall man håller med om vad diagnosen säger. Och det är bara då som den ger någon information.

Ifall man känner sig övertygad om att diagnosen är missvisande, så förklarar den ingenting. Ifall man känner sig övertygad om att man skulle vara lika samhällsnyttig som vem som helst i det bästa av samhällen, så ger inte diagnosen någon information alls.

Så antingen har jag förstått att ni som känner som du, Masselito, erkänner er handikappade (och somliga här gör det, det vet jag) i egenskap av aspergare, eller så har jag inte förstått alls.

/ J


PS
Vad gäller psykisk sjukdom så kan man logiskt sett inte veta om man har någon sådan eller ej innan man har genomgått undersökningar om alla psykiska sjukdomar som är definierade! Det är bara en logisk lustighet som jag inte kunde låta bli!

geocache skrev:Hej Masselito och varmt välkommen till forumet!

Jag hittade på ett sätt att inte bli uttröttad av social interaktion med människor; att bara ha konversation med två eller tre personer "i taget".

Tack geocache! Jag har missat de sista två inläggen i den här tråden, såg dem inte förrän nu, typ 7-8 månader senare

Det är ett bra tips du ger. Jag klarar mig hyfsat bra om jag håller mig till 1 eller 2 personer i taget. Är det människor jag känner väl, så klarar jag att konversera med några samtidigt.

jonsch, jag tror inte vi ser det här på samma sätt du och jag.

Har inte läst helt noggrant och borde kanske inte svara.

Men jag är jätte kluven, visst kanske det är bra att få en förklaring till varför jag kommer fel och kör slut på mig själv och nu til slut inte tar mig upp alls.

Men jag känner nog, tror jag, lite det som jonsh beskriver. En "fel" stämpel, det får mig på något vis än mer ledsen, jag ÄR fel, det är mig det är fel på. Är något fel måste jag rätta till...
Inte så värst bra tänkt av mig själv i detta läge tyvärr, för det gör ju bara tillvaron värre.

Men kanske är det sådant som blir bättre om man på något vänsters vis hittar sig själv och någon gång i livet hittar något man är trygg med och känner att man duger med.

Jag mår bäst när jag är med aspergare, autism. Då blir jag inte lika trött

Umgås med två av mina syskon och deras fru/man och deras 3 barn. Jag blir lite trött och seg och SKÄMS som fan över det... försöker låtsas jag är PIGG.

Ensam autist suger!
:O

Ja att va social tar på krafterna. Jag blir mest rastlös om jag sitter still på en stol som vid ett fikarep. benen börjar skaka på en. Fan vad man känner dum.

Masselito skrev:

netsrac skrev:Människor interagerar ju socialt på andra sätt än dig och mig. Det gör att vi måste tyda vad de menar. Klart man blir trött.

Det har jag inte tänkt på. Jag trodde det var jag som var begränsad i förmågan att förstå det "alla andra" förstår intuitivt. Jag har aldrig tänkt på att vi har våra egna sätt att interagera socialt. Något för mig att fundera på.

Det är mycket lättare att umgås i stora grupper med personer med AS än med dito grupper vanligt folk.