Jag funderade lite hastigt igår över det här med Theory of Mind och kommunikationsproblem i samband med det. ToM används ibland som ett brett begrepp för ett antal olika saker, men ofta syftar vi på det som brukar sägas vara ett typsikt aspergerproblem, att man inte inser eller tänker på att andra inte vet vad man själv vet. Det är ett problem som alla barn har. De kan inte förstå att andra människor inte självklart vet precis samma saker som de själva.

Om ett barn t.ex. lägger in en docka i ett skåp så tror det att alla andra vet om att dockan är där, eftersom barnet självt vet det. Så småningom börjar barnet lära sig vad andra kan veta och inte. Aspergerbarn har ofta svårare att lära sig detta och det verkar, eller sägs i alla fall, att även många vuxna aspergare har svårt att förstå att andra inte kan veta allt som de själva vet.

Genom att reflektera lite över en händelse igår slog det mig att det kan finnas andra snarlika problem också, framförallt hos vuxna. Samma typ av kommunikationsproblem kan uppstå av andra, snarlika orsaker. Problemet är då inte att man förutsätter en kunskap som den andra inte kan ha, utan t.ex. att man förutsätter att den andra är tillräckligt snabbtänkt och associativ för att förstå utifrån situationen vad man menar, fast man kanske har utelämnat detaljer.

Som exempel stod jag igår i kassan i mataffären. Det kostade 106 Kr så jag försökte hitta sex kronor i mynt, men hittade i hastigheten ingen femkrona, utan tog en tjuga istället. Sedan frågar kassörskan om jag har en enkrona, och när jag ska ta upp det ser jag plötsligt en femkrona. Jag säger då bara som kommentar något i stil med: "Typiskt, nu hittade jag den femkrona jag trodde jag hade förut.". Kassörskan såg helt oförstående ut. Hon kunde naturligtvis inte säkert veta att jag hade letat efter en femkrona. Men jag hade letat bland mina mynt först och sagt något om att det fick bli en tjuga istället. Hon hade alltså tillräcklig information för att förstå vad jag sannolikt menade med min kommentar, men verkade inte dra rätt slutsats (eller någon alls, för den delen).

Jag vet inte om denna typ av problem också ska betraktas som ett ToM-problem, eller om det snarare är ett mera allmängiltigt problem mellan människor där det skiljer mycket i tankeförmåga eller sätt att tänka? Jag har t.ex. märkt att min mycket goda associationsförmåga ofta gör det svårt för andra att hänga med i mina tankar. De förstår inte kopplingarna och hoppen jag gör.

Kanske finns det flera liknande varianter på problemet?

Språkavdelningen informerar:

TM = TradeMark eller Transcendental Meditation.

Theory of Mind förkortas ToM.

Ja, jag har också funderat över det där Kvasir. Återkommer med exempel och lite andra närliggande saker senare ikväll (inatt?) men nu måste jag iväg.

Jag håller med dig, Kvasir, om att ToM-förståelsen förändras över tiden, men att det hos sådana som vi kanske dröjer kvar vissa problem. Ett exempel är att jag påtagligt ofta kan byta ämne under ett samtal, utan att informera de andra om det. Det händer utan att jag tänker på det, men upptäcks så snart någon upptäcker att jag svarar på fel sätt och ställer underliga frågor. Någonstans långt därinne antar jag nog att de andra intuitivt skall veta vad min stackars hjärna sysslar med.

Inger skrev:Språkavdelningen informerar:

TM = TradeMark eller Transcendental Meditation.

Theory of Mind förkortas ToM.

OK, det verkar rimligt, och så brukar det nog stå ja.

För mig betyder annars TM Turingmaskin i första hand.


Edit: Bad om ändring av trådrubriken.

Lakrits skrev:Jag håller med dig, Kvasir, om att ToM-förståelsen förändras över tiden, men att det hos sådana som vi kanske dröjer kvar vissa problem. Ett exempel är att jag påtagligt ofta kan byta ämne under ett samtal, utan att informera de andra om det. Det händer utan att jag tänker på det, men upptäcks så snart någon upptäcker att jag svarar på fel sätt och ställer underliga frågor. Någonstans långt därinne antar jag nog att de andra intuitivt skall veta vad min stackars hjärna sysslar med.

Att byta ämne plötsligt kan bero på att man hittar någon intressant association man följa upp och förutsätter att andra följer med. Men det kan också vara mera spontana hopp mellan ämnen utan nämnvärd koppling, och det är nog snarade något ADHD-igt, tror jag. Fast NT är rätt bra på det också i allmänhet. Min mor är mästare på att hoppa plötsligt mellan helt orelaterade ämnen så min stackars hjärna blir alldeles trött.

Hej Kvasir! Intressant frågeställning. För en utomstående så låter det spontant mer som ett exempel på den variation i tankemönster som finns oss människor emellan. Jag är ganska övertygad om att en liknande konversation med en annan kassörska skulle ha utfallit annorlunda. På intet sätt tycker jag att din kommentar om femkronan innehåller några tankemässiga kvatumsprång som förutsätter att motparten skulle behöva få ta del av någon outtalad information från din sida för att begripa vad du menade. Kommentarer om växel torde snarare tillhöra en kassörskas vardag.

Ja, jag slopade det planerade. Orkade inte dra mig härifrån. Var "tvungen" att skriva ned mina tankar driekt innan jag glömt bort dem.


Jag gör ungefär liknande som du Kvasir. Jag tänker saker inom mig som ingen såklart hör. Sen fortsätter jag att tänka högt och säga något eller fråga om något. Och folk förstår inte vad jag menar för jag har inte gett dem början av min tankekedja. Det blir ungefär:
”och så får jag det, men vad behöver jag då?” - alltså en helt orimlig mening att kunna tolka. Många gåner gör jag så när jag skriver också, i varje fall förr. Men jag fick så mycket problem i diskussioner att jag istället började ändra mitt skrivande. Jag tecknade ner alla detaljer från start till slut för att ingen skulle kunna missuppfatta. Problemet blev att texterna var på flera sidor och blev omständiga i sitt upplägg. Ingen orkade läsa dem och istället missuppfattade folk mig pga. detta faktum.


En annan sak som är snarare omvänt problem av liknande sort är att jag har jättesvårt med ”allmän information”.
Om fröken skriver ett veckobrev till hela klassen så står det ofta kommentarer som:

”Glöm nu inte ordentligt varma kläder eftersom det är vinter”
”Packa nu ned ordentligt med mellanmål så barnen blir mätta” osv.

Det återkommer med jämna intervaller och jag frågar mig alltid:
- Gäller det där mig?
- Har jag plockat fram ordentligt varma kläder åt mina barn, eller behöver de mer kläder?
- Vad betyder egentligen ”ordentligt varma”?
- Får mina barn ordentligt med mellanmål eller packar jag ned för lite?
- Ska jag skicka med mer kläder och/eller mer mat?


Ett annat exempel är hos läkaren eller i media, eller både och, information som är riktad till allmänheten t.ex. levnadsråd och dylika ting.
Sist när jag var till läkaren för mina magproblem (innan jag fick korrekt diagnos) så sa läkaren att mina magproblem var vanliga. Han rekommenderade mig att äta mer fibrer.
Jag gjorde som han sa, jag åt MER fibrer och fick ÄN mer ont i magen (+ lite andra symtom).
Nu i efterhand funderade jag på vad han egentligen menade med att ”äta mer fibrer”. Jag har alltid ätit mycket fibrer, så när jag började äta ”mer fibrer” som han rekommenderade så fick jag ju jättestora problem. Saken var ju den att jag sa ju aldrig till honom att jag redan åt mycket fibrer eftersom jag inte visste att han behövde veta det. Och han tog (nog?) för givet att jag inte åt särskilt mycket fibrer. Nu i efterhand, efter flera mage-tarmundersökningar, visade det sig att fibrer är för mig totalt förbjudet om det inte är helt och hållet pulveriserat (krossat).

Mitt problem verkar alltså vara att kunna tolka och förstå den typen av information som ska spridas till stora grupper och läsas av många. Om någon säger något så tolkar jag det som om den personen har tillräcklig info om mig eftersom den kan råda mig utan att ställa frågor.

Är det här ett ToM-problem eller är det lite av både språkligt/kommunikativt och ToM-problem?

Truly skrev:Ett annat exempel är hos läkaren eller i media, eller både och, information som är riktad till allmänheten t.ex. levnadsråd och dylika ting.
Sist när jag var till läkaren för mina magproblem (innan jag fick korrekt diagnos) så sa läkaren att mina magproblem var vanliga. Han rekommenderade mig att äta mer fibrer.
Jag gjorde som han sa, jag åt MER fibrer och fick ÄN mer ont i magen (+ lite andra symtom).
Nu i efterhand funderade jag på vad han egentligen menade med att ”äta mer fibrer”. Jag har alltid ätit mycket fibrer, så när jag började äta ”mer fibrer” som han rekommenderade så fick jag ju jättestora problem. Saken var ju den att jag sa ju aldrig till honom att jag redan åt mycket fibrer eftersom jag inte visste att han behövde veta det. Och han tog (nog?) för givet att jag inte åt särskilt mycket fibrer. Nu i efterhand, efter flera mage-tarmundersökningar, visade det sig att fibrer är för mig totalt förbjudet om det inte är helt och hållet pulveriserat (krossat).

Det där är ett exempel på hur kassa läkare och sådana som ger råd ofta är.

"Ät så lite fett som möjligt - alla kan dra ned" är ett vanligt råd.

Även det med fibrer.

Men är man LÄKARE, alltså LÄKARE, så måste man för tusan fråga patienten först innan man slänger ur sig råd. Jag tror inte att du och jag är ensamma om detta problem med att följa ett sådant råd. Säkert blir det mer problem för aspergare, men hela befolkningen går ju annars runt och tror att de ska minska på fettet, eller inser inte att man behöver en viss andel mättat fett och att råd som säger att man ska äta så lite som möjligt inte borde riktas till alla.

Jag har dragit ned på fett till den grad att jag fick brist på fettlösliga vitaminer. Det var inget svårt.

När jag läste det du skrev om din läkare där, så känner jag vreden inom mig. Jag har nu för tiden agg mot läkare och vården.

Han skulle ha frågat dig om du åt tillräckligt med fibrer.

Truly skrev:Mitt problem verkar alltså vara att kunna tolka och förstå den typen av information som ska spridas till stora grupper och läsas av många. Om någon säger något så tolkar jag det som om den personen har tillräcklig info om mig eftersom den kan råda mig utan att ställa frågor.

Är det här ett ToM-problem eller är det lite av både språkligt/kommunikativt och ToM-problem?

Jag kan ha det som du beskriver ovan, men också rätt ofta att jag undrar "vafan, tror du/ni inte att jag klarar att förstå att man ska ha jacka".

T.ex. om någon säger "ta nu på dig varmt" så känner jag så (och kan säga det). Men tydligen ska det betyda omtanke.

Det med uppmaningarna från skolan skulle jag nog också fundera lite över om läraren tyckte att barnen hade för lite på sig, om jag tillhörde dem som inte klädde tillräckligt o.s.v. Jag skulle inte veta om jag tillhörde dem som behövde en uppmaning eller ej.

@Kvasir: Nej, ADHD har jag då rakt inte (jag är inte mycket för australiska hårdrockband), och i mitt fall beror ämnesbyte på att jag utan att märka det själv far in på ett sidospår. Väldigt AS om jag får tro litteratur och utredare, och det får jag ju. Sedan skall det tilläggas att jag ofta talar med mig själv, vilket kan misstas för konversationsinitiativ av den som står närmast el. i talriktningen.

Kvasir skrev:

Lakrits skrev:Jag håller med dig, Kvasir, om att ToM-förståelsen förändras över tiden, men att det hos sådana som vi kanske dröjer kvar vissa problem. Ett exempel är att jag påtagligt ofta kan byta ämne under ett samtal, utan att informera de andra om det. Det händer utan att jag tänker på det, men upptäcks så snart någon upptäcker att jag svarar på fel sätt och ställer underliga frågor. Någonstans långt därinne antar jag nog att de andra intuitivt skall veta vad min stackars hjärna sysslar med.

Att byta ämne plötsligt kan bero på att man hittar någon intressant association man följa upp och förutsätter att andra följer med. Men det kan också vara mera spontana hopp mellan ämnen utan nämnvärd koppling, och det är nog snarade något ADHD-igt, tror jag.

Jag håller med Lakrits, det behöver inte vara ADHD-igt utan funkar finfint som AS-markör. Du, Lakrits, jag och andra är bara aspiga på olika sätt...

Och detta baseras inte bara på min erfarenhet av vad aspighet innebär för mig och mina närmaste utan naturligtvis mest på vad jag läst i ämnet.

På tal om ToM så gjorde jag tydligen en liten social fadäs idag och jag begriper inte vad som var fel, men orkar inte riktigt bry mig heller. Delar den här för att du tog upp ToM.

Jag var på AF på s.k arbetslivsintroduktion och när vi skulle sluta sas det nåt om förra gången jag varit där. Jag sa att handläggaren hade varit så söt. Söt?! sa arbetsförmedlaren och arbetsterapeuten samtidigt, och fnissade lite förläget (lät det som). Ja sa jag, hon var jätterar. Jaha, säger du det (eller nåt ditåt) sa de och så var det över.

Jag vet inte om de trodde jag menat att hon var söt att se på, och inte söt i sättet, och det var olämpligt då damen i fråga var sjuttio och man inte ska säga så om arbetsförmedlare, eller om man inte ens förväntas kunna säga att de är söta i sättet, eller om det var nåt annat, som att jag råkade gilla en som alla avskyr.

Never mind. Sånt händer ganska ofta. Jag har ett dysfunktionellt filter mellan hjärna och mun. Ibland verkar folk tro att jag gör det med flit för att vara rolig, och många gånger tycker de jag är rolig. Ibland tycks de förvirrade eller irriterade. Och jag bryr mig mindre och mindre ju äldre jag blir.

Jag hinner bara en kort kommentar just nu, men jag tror några har missförstått mig en aning.

Asterix (hej förresten, länge sedan):
Jag menade inte att det skulle krävas några konstiga tankehopp, utan just att det handlar om saker som går att härleda från den aktuella situationen, men många gör inte, eller lyckas inte göra, det, och förstår därför inte. Nu ska man inte hänga upp sig på detta enskilda konkreta exempel heller, utan det var bara just den händelse som fick mig att glida in på de här tankebanorna, och abstrahera från exemplet.

Anledningarna kan väl vara flera. Ibland spelar det in att vara van vid vissa typer av situationer eller ämnen och ibland kanske det handlar mera om snabbtänkthet och logik etc.

Lakrits och andra:
Jag menar alltså inte att tankehopp och ämnesbyten måste vara ADHD. Tvärtom menade jag att de nog yttrar sig lite olika beroende på om det är pga. AS eller ADHD.

Vid ADHD tror jag det ofta tenderar att handla om plötsliga och icke medvetna ämnesbyten där det gamla ämnet ofta snabbt glöms bort.

Vid AS är det mera medvetna ämnesbyten och det gamla ämnet glöms inte bort. Det är en fantastisk upplevelse att sitta och prata med en annan aspergare och så kommer någon på en association som leder in samtalet på ett nytt ämne. Efter en stund associerar någon över till ett tredje ämne, och så småningom ett fjärde. När man så tycker det fjärde ämnet börjar bli ganska uttömt går man tillbaka till precis den punkt där man lämnade det tredje ämnet, och fortsätter därifrån som om ingenting hade hänt, och så vidare, och tre fyra timmar efter att man bröt diskussionen om det första ämnet så kommer man tillbaka dit, till precis samma punkt och fortsätter som om ingenting hade hänt emellan, och båda vet precis var man var i samtalet. (Så fungerar det väl inte mellan alla aspergare, men det händer att det gör det, och det är så fantastiskt.)

För att omformulera detta i datortermer. ADHD-programmet har en slumpgenerator som vid godtyckliga tidpunkter raderar minnet och börjar jobba på något nytt problem. AS-programmet hittar intressanta mönster i minnet som får det att anropa sig självt rekursivt med det funna mönstret, och så smånigom kommer tillbaka från det rekursiva anropet och fortsätter. (Nåja, ta det inte för seriöst, men någon poäng tror jag det ligger i det).

alfapetsmamma skrev:På tal om ToM så gjorde jag tydligen en liten social fadäs idag och jag begriper inte vad som var fel, men orkar inte riktigt bry mig heller. Delar den här för att du tog upp ToM.

Jag var på AF på s.k arbetslivsintroduktion och när vi skulle sluta sas det nåt om förra gången jag varit där. Jag sa att handläggaren hade varit så söt. Söt?! sa arbetsförmedlaren och arbetsterapeuten samtidigt, och fnissade lite förläget (lät det som). Ja sa jag, hon var jätterar. Jaha, säger du det (eller nåt ditåt) sa de och så var det över.

Jag vet inte om de trodde jag menat att hon var söt att se på, och inte söt i sättet, och det var olämpligt då damen i fråga var sjuttio och man inte ska säga så om arbetsförmedlare, eller om man inte ens förväntas kunna säga att de är söta i sättet, eller om det var nåt annat, som att jag råkade gilla en som alla avskyr.

Never mind. Sånt händer ganska ofta. Jag har ett dysfunktionellt filter mellan hjärna och mun. Ibland verkar folk tro att jag gör det med flit för att vara rolig, och många gånger tycker de jag är rolig. Ibland tycks de förvirrade eller irriterade. Och jag bryr mig mindre och mindre ju äldre jag blir.

Just ditt exempel säger kanske också något om tillståndet i världen och inte bara om oss. Det är i alla fall en tanke jag får när jag läser din berättelse. Det kan vara att språk och synsätt har förändrats till förmån för ytligare betraktelser, dvs utseende.

Sedan kan det vara att språk alltid varit starkt situationsbetingat. Att en sjuttioåring är söt till sättet går lättare att säga i vissa sammanhang men kommer lite överraskande på ett möte på arbetsförmedlingen, i synnerhet sagt om en arbetsförmedlare.

Måhända är somliga av oss sämre på att bedöma när det är lämpligt att säga vad vi tycker, eftersom vi bryr oss mindre om dylik konvenans. Och det dessutom allt mindre ju äldre vi blir. Det går möjligen inte ens upp för oss att det är något att tänka över.

Kvasir skrev:För att omformulera detta i datortermer. ADHD-programmet har en slumpgenerator som vid godtyckliga tidpunkter raderar minnet och börjar jobba på något nytt problem. AS-programmet hittar intressanta mönster i minnet som får det att anropa sig självt rekursivt med det funna mönstret, och så smånigom kommer tillbaka från det rekursiva anropet och fortsätter. (Nåja, ta det inte för seriöst, men någon poäng tror jag det ligger i det).

Och NT-programmet (om vi nu lite slarvigt generaliserar) skulle då ligga närmare ADHD-programmet, som jag fattat det. Det brukar inte vara så populärt att i samtal med folk i gemen göra tillbakaknytningar till något som man redan "avverkat".

TK skrev:Att en sjuttioåring är söt till sättet går lättare att säga i vissa sammanhang men kommer lite överraskande på ett möte på arbetsförmedlingen, i synnerhet sagt om en arbetsförmedlare.

Måhända är somliga av oss sämre på att bedöma när det är lämpligt att säga vad vi tycker, eftersom vi bryr oss mindre om dylik konvenans. Och det dessutom allt mindre ju äldre vi blir. Det går möjligen inte ens upp för oss att det är något att tänka över.

Ärligt talat så tycker jag det står 1-0 till AS vs NT, i det här fallet. Jag sa det till damen själv när jag såg henne sist (inte att hon var just söt utan att jag uppskattade hennes förhållningssätt och attityd).

Det kan aldrig skada att visa sin uppskattning, så länge det inte handlar om att stöta eller tafsa på folk eller bete sig riktigt olämpligt. Kan man inte peppa en AF-tant utan att vara eljest så skiter jag kungligt i konvenansen och om det återfaller negativt på mig, då bejakar jag min uddahet.

alfapetsmamma Fullt riktigt! Det är genom överraskande infall och anfall som vi ska vinna matchen.

TK skrev:

Kvasir skrev:För att omformulera detta i datortermer. ADHD-programmet har en slumpgenerator som vid godtyckliga tidpunkter raderar minnet och börjar jobba på något nytt problem. AS-programmet hittar intressanta mönster i minnet som får det att anropa sig självt rekursivt med det funna mönstret, och så smånigom kommer tillbaka från det rekursiva anropet och fortsätter. (Nåja, ta det inte för seriöst, men någon poäng tror jag det ligger i det).

Och NT-programmet (om vi nu lite slarvigt generaliserar) skulle då ligga närmare ADHD-programmet, som jag fattat det. Det brukar inte vara så populärt att i samtal med folk i gemen göra tillbakaknytningar till något som man redan "avverkat".

Precis. Skillnaden är nog att NT-programmet byter ämne efter "lagom tid", oavsett i vilken grad ämnet har avhandlats färdigt, och det sker inte slumpmässigt utan enligt någon uppsättning sociala regler. Varje ämne har en viss tid till förfogande, eller något sådant.

Kvasir skrev:Vid AS är det mera medvetna ämnesbyten och det gamla ämnet glöms inte bort. Det är en fantastisk upplevelse att sitta och prata med en annan aspergare och så kommer någon på en association som leder in samtalet på ett nytt ämne. Efter en stund associerar någon över till ett tredje ämne, och så småningom ett fjärde. När man så tycker det fjärde ämnet börjar bli ganska uttömt går man tillbaka till precis den punkt där man lämnade det tredje ämnet, och fortsätter därifrån som om ingenting hade hänt, och så vidare, och tre fyra timmar efter att man bröt diskussionen om det första ämnet så kommer man tillbaka dit, till precis samma punkt och fortsätter som om ingenting hade hänt emellan, och båda vet precis var man var i samtalet. (Så fungerar det väl inte mellan alla aspergare, men det händer att det gör det, och det är så fantastiskt.)

Just detta har jag upplevt en enda gång så starkt som du beskriver det och det är just - fantastiskt. Det gav ett minne för livet och var upprinnelsen till en stark vänskap, till stor del just tack vare den där lättheten i associationer och växlingar fram och tillbaka mellan ämnen, huvudspår och sidospår om vartannat.

Tack för att du påminde mig!

Kvasir skrev:
För att omformulera detta i datortermer. ADHD-programmet har en slumpgenerator som vid godtyckliga tidpunkter raderar minnet och börjar jobba på något nytt problem. AS-programmet hittar intressanta mönster i minnet som får det att anropa sig självt rekursivt med det funna mönstret, och så smånigom kommer tillbaka från det rekursiva anropet och fortsätter.

Ah, då är jag med och tror du har rätt. Jag min stackare hoppar mellan båda sätten att göra "fel" enligt det gängse, vilket - som jag ofta sagt och säger- gör mig än mer obegriplig.

Om jag åtminstone BARA vara en adhd-hoppjerka eller en mönsterfinnare och utanför lådan-tänkare, men jag är ju båda. Och ser helt vanlig ut.

Är man dessutom lite smartare än folk allmänt (om än totalt rudis vad det gäller att förstå era nördskämt) men inte kan göra bruk av det i så måtta att ovanstående bromsas så blir det klurigt...

alfapetsmamma skrev:Ah, då är jag med och tror du har rätt. Jag min stackare hoppar mellan båda sätten att göra "fel" enligt det gängse, vilket - som jag ofta sagt och säger- gör mig än mer obegriplig.

Om jag åtminstone BARA vara en adhd-hoppjerka eller en mönsterfinnare och utanför lådan-tänkare, men jag är ju båda. Och ser helt vanlig ut.

Är man dessutom lite smartare än folk allmänt (om än totalt rudis vad det gäller att förstå era nördskämt) men inte kan göra bruk av det i så måtta att ovanstående bromsas så blir det klurigt...

Jo, det är intressant när man har både AS och ADHD, som numera även jag verkar ha. Då växlar man nog som sagt lite emellan de där beteendena beroende på hur trött hjärnan är. Och även när hjärnan är utvilad och mera aspig tror jag ADHDigheten bidrar till att hitta fler associationer och sidospår, kanske. Till skillnad från ren ADHD så tror jag att den med även AS oftare kommer ihåg de övergivna ämnena även när ämnesbytet sker spontant, om än inte lika tydligt som när det är mera medvetna ämnesbytenm

Fast jag måste säga att även jag lät gnällig när jag sa Jag min stackare osv, så trivs jag med att vara så här. Jag har bara lite svårt att leva med att det är så många som inte fixar det.

Som tur är det så finns det dock ganska många som inte bara fixar hur jag är utan tycks bli upplivade/glada osv av det. Ett bekymmer därvidlag är att det inte alltid är folk som JAG får ut så mycket av...

Bäst trivs jag nog med nån som är ungefär lika alternativkablad som jag, eller åtminstone har rörligt intellekt, är nyfiken, hyfsat smart och inte alltför obildad samt gärna går från högt till lågt och tillbaks, dvs inte bara skojar bort allt, är "ytlig" eller "djup".

Jag kan t ex ha mer givande samtal med mina ungar än med många vuxna s.k normalisar.

Lustigt! Man utgår väl från att läraren skriver samma brev till alla föräldrarna och att läkaren ger samma råd till alla patienter utifrån en generaliserad mall om vad folk brukar ha problem med?

Men när det gäller läkare och etc så kan jag också bli lite förnärmad.

Hade en tandläkare som i flera år brukade tjata om att jag inte skulle dricka så mycket läsk tills hon slutligen fick klart för mig att jag dricker max två läsk i månaden. Då blev det genast en rekommendation att vända mig till vårdcentralen i stället.

Jag jobbar med maskinkonstruktion, där ingår även att lösa kvallitetsproblem på marknaden.

Ibland när jag skall förklara min syn på hur ett problem uppför sig kommer jag mitt i förklaringen, på en lösning, och fortsätter att utveckla lösningen, istället för att förklara vidare. Det kan nog bli ganska rörigt för den som inte har hört hela problemställningen.

Händer även att jag avbryter en förklaring för att jag blir motsagd, då slutar jag oftast även om jag inser att det ligger något i det jag säger.

Angående ADHD – AS verkar det vara ganska vanligt med båda. Tror själv jag har båda. Borde nog ingå i samma diagnos men som undergrupper.