Jag är förfärligt rädd för att svara i telefonen, om det är ett okänt nummer. Jag kan dessutom inte ringa en okänd person. Jag får en fruktansvärd ångest och oro, när jag skall ringa eller blir uppringd.

Är det fler, som har det så?

Jag har vissa svårigheter att ringa , väljer hellre att sms:a eller maila om personen har mobil eller Internet. Det kan dröja veckor eller månader som jag ens ringer mormor, dels för att jag oftast inte tycker jag har nåt att säga sen att jag känner att jag blir missförstådd ( vilket inte andra tycker ).

Känner verkligen likadant!
Hatar verkligen att ringa till andra och kan dra mig flera dagar innan jag gör det, dock är det mycket lättare med folk man känner.
Jag tycker det är förjävligt svårt att hålla ett samtal i telefon flytande och i och med det blir det oftast väldigt korta och torra samtal.

Känner igen det där.

Jag kontaktar sällan folk, utan det är de som kontaktar mig. Det är även oerhört svårt för mig att använda chattprogram och s.k. sociala medier (var finns förresten de asociala medierna, för sådana som jag?). E-post, SMS och forum, som det här, går bättre, eftersom jag kan formulera mig friare.

Känner igen mig! Pratar sällan i telefon, det blir bara korta samtal. Har hört att jag är en god lyssnare, brukar bli uttråkad men det törs jag inte säga, jag lyssnar. Men nu för tiden har jag ingen annan än mina föräldrar att ringa till.

Tjötade ofta i mobil förr men nu så brukar jag stänga av ljudet på den, och sen glömma av det.

Är inte rädd för den och har inte några svårihgeter att ringa upp dem jag missat. Tycker att telefonen är ett onödigt stressmoment. Särskilt mobiltelefoner. Fy fan för att vara kontaktbar hela tiden.
Får du ångest så rekommenderar jag att slänga skiten på närmaste batteriinsamlingsställe.

Lakrits skrev:(var finns förresten de asociala medierna, för sådana som jag?)

Det vore kanske något att satsa på att utveckla. Var är ni alla asociala utvecklare?

Amen till allt ovan.

Jag hade lättare för telefoni, men när Internet och e-post kom till var det som att jag hittade rätt och kunde stänga av. Jag förstår mig inte på dem som är så mycket mer låsta vid telefoni, och här vid datorerna föredrar instant messaging. Som när man får mailsvar med "Ring mig så kan vi prata om det, det är lättare." Ja, för dig, ja. Skriv ner dina tankar i ditt svar i stället, så svarar jag på dem. Det tycker jag är lättare.

Jag har också ofta svårt för att prata i telefonen, även om det oftast inte är så mycket problem med folk jag känner väl. På jobbet brukade jag ofta söka upp de kolleger jag ville prata med istället för att ringa dem internt. Det hade jag inget problem med. Det sägs att vi aspergare är dåliga på att läsa mimik och kroppsspråk, men jag har en känsla av att jag behöver den delen också, och att det kan vara helt eller delvis därför jag ogillar att prata i telefonen.

Välkommen andypandy!

Jag hatar att prata i telefon.. har fobi för att svara.. men håller på att jobba bort det. Jag har oftast telefonen på ljudlöst så att jag slipper signalen..
Men jag känner mig inte stressad av den längre.. om jag inte vill svara så svarar jag inte.
Sen att ringa är jobbigt.. så mycket att förbereda inför. Jag gillar hellre att kunna skriva ner allt. Kolla igenom det och sen skicka. Sen få svar. Fundera och skicka.

Jag kunde inte föreställa mig, att så många var som jag. Jag visste således inte om det här var ett typiskt AS-drag, men nu fick jag det bekräftat.

Jag har oftast inga större besvär med att prata i telefon, oavsett om det är med bekanta eller med vilt främmande människor, så det är kanske inte något typiskt AS-drag...

Kan det inte ha med social fobi att göra?
För mig kan det ibland vara jobbigt att ringa, men inte alltid. Det beror på måendet.

jag tror att social fobi är en troligare koppling, för det är när jag mår psykiskt dåligt som jag har problem (och då ökar samtidigt min sociala fobi).

Om jag bara gått hemma och varit för mig själv länge så har jag svårt att ringa, men om jag haft mycket med folk att göra och varit i något sammanhang, så minskar min fobi och jag känner mig som en i mängden.

Känner så väl igen det. Jag behöver träffa folk och umgås för att må bra, om jag blir sittande hemma blir det bara värre och värre i en ond spiral och det påverkar även kontakterna per telefon...

Ska bli så jävla skönt att få börja jobba igen och komma ut och träffa folk!

Jag kan tycka att det är rätt så jobbigt att svara när det ringer, men att själv ringa någon är okej.

Jag känner starkt obehag när min mobil ringer. Jag vill helst veta innan att "idag ringer Stina",eller ännu bättre "kl 12 ringer Stina". Men så mkt anpassning går ju inte att kräva av andra (eller gör ngn det?), varesig av vänner eller myndighetspersoner.

Det är sjukt energikrävande att spontant lämna det jag är sysselsatt med o koncentrerad på för att svara i mobilen. Jag kan också bara ta in vad som sägs om jag sitter på en stol i min lägehet, inte på en buss, i en affär eller "på språng".

Det är bra m mobilsvar iaf. Då kan man lyssna av vem som sökt en och sen ringa upp när/om man orkar. Fördelen blir då att man har tid att förbereda sig o tänka igenom vad man ska säga.

***

Jag tycker inte om telefonsamtal. Och det beror till största del på att jag inte vet vad jag ska säga.

Om någon ringer TILL mig så är det oftast för att den vill mig något. Och då klarar jag inte av att säga NEJ. Jo, jag försöker, men blir alltid övertalad. Det verkar som de flesta inte nöjer sig med ett enkelt NEJ utan en massa förklaringar.
Det här gäller både privatpersoner och myndigheter mfl.


Om JAG ska ringa någon så har jag sjukt svårt att komma igång. Jag måste mentalt förbereda mig på telefonsamtalet. Jag måste gå igenom vad jag ska säga, hur jag ska lägga upp det, vilka motfrågor jag kan få osv. Jag måste vara väl förberedd eftersom jag har en lång tankebana (måste få tid att reflektera) för att kunna sätta ord på tankarna så det inte bara blir "uhm...aha...mmm..." osv. Och de flesta orkar inte vänta så länge utan vill ha svar direkt. Detta innebär att om jag inte förberedr samtalet så kan jag sitta där och få helt fel information om något jag inte behövde, jag kan gå miste om viktig information som jag skulle behövt, jag kan tacka ja till saker för att jag inte riktigt förstått vad de var ute efter osv. Det kan bli helt galet.


Problemen blir betydligt lättare om jag mår bra och förvärras oerhört vid depressioner, utmattning och ångestperioder.


***

Truly skrev:Om JAG ska ringa någon så har jag sjukt svårt att komma igång. Jag måste mentalt förbereda mig på telefonsamtalet. Jag måste gå igenom vad jag ska säga, hur jag ska lägga upp det, vilka motfrågor jag kan få osv. Jag måste vara väl förberedd eftersom jag har en lång tankebana (måste få tid att reflektera) för att kunna sätta ord på tankarna så det inte bara blir "uhm...aha...mmm..." osv. Och de flesta orkar inte vänta så länge utan vill ha svar direkt. Detta innebär att om jag inte förberedr samtalet så kan jag sitta där och få helt fel information om något jag inte behövde, jag kan gå miste om viktig information som jag skulle behövt, jag kan tacka ja till saker för att jag inte riktigt förstått vad de var ute efter osv. Det kan bli helt galet.

***

Jag har det likadant som du beskriver ovan. Dagens energi kan gå åt till att förbereda sig och sen ringa samtalet. Helt slut kan jag va efterråt.

jag fick förklaring till att det är typiskt för en med social fobi, något jag själv har som diagnos. Jag har svårt att ringa folk och skriver alltid fusklappar med vad jag vill ha sagt i det samtal som skall äga rum, annars glömmer jag bort 50% av allt jag vill ha sagt.

Efter ett telefonsamtal är jag helt färdig och fixar ofta inte att göra något mer under den dagen.All energi läggs på det egentligen rätt ofarliga samtalet..Men känslan säger något helt annat mot för logiken.

Internet är det jag använder oftast i kontakt med andra,efter det sms. Ringer gör jag alltså väldigt sällan.

Ibland fixar jag det inte alls att ringa,särskilt om det är saker som gäller läkare och myndigheter och då brukar sambon ringa åt mig.

samtal kan vara lättare ansikte mot ansikte men först efter jag träffat samma människa flera gånger.

Jag är livrädd för telefonen och mår dåligt även om det är en mycket närstående jag snackar med.

Det kräver mycket koncentration, jag blir helt matt av att försöka förstå och höra vad som sägs. Blir torr i munnen, illamående, skitnödig, får ont i huden vid örat och ont i handen som håller i luren.

Jag har talat mycket i telefon under årens lopp. Men det här går inte att träna bort.

Dock gillar folk min telefonröst, den är hemskt trevlig och sympatisk. Alltså för det mesta. Fast den är ju falsk innerst inne är jag paralyserat rädd. För telefonen. För att den jag talar med inte ska vara verklig. För att telefonsamtalet kanske kommer från en annan dimension.

andypandy skrev:Jag är förfärligt rädd för att svara i telefonen, om det är ett okänt nummer. Jag kan dessutom inte ringa en okänd person. Jag får en fruktansvärd ångest och oro, när jag skall ringa eller blir uppringd.

Är det fler, som har det så?

Absolut! Jag HATAR att prata i telefon och framför allt ringa upp andra. Ringer inte ens till mina syskon om jag kan undvika. De enda jag har lätt för att ringa är mina föräldrar. Allt annat är en stor kamp! Får oftast ladda i flera veckor innan jag ringer viktiga samtal. Kommunicerar hellre med sms och email. Det är så svårt att veta hur man ska lyssna av den andre när det är dags att sluta och eller om han vill fortsätta prata osv. Dock är problemen inte lika stora om folk ringer upp mig. Särskilt inte sedan jag skaffade nummerupplysningen.

Läser man böcker om Asperger syndrom så inser man ganska snabbt att detta är en mkt vanlig rädsla. Alltid ngt att trösta sig med. Har inte detta varit ett ämne en gång tidigare?