Inger skrev:Men när jag ringer någon jag inte känner, eller inte känner så väl, så händer det att jag också blir så uppskruvad att jag får svårt att sitta still. Eller så blir jag sån efteråt, även om samtalet var trevligt. Som att glappet mellan oss skapade en nervös energi som måste komma ut igen, genom benen.

Haha, så gör jag också. Springer omkring, går fram och tillbaka och verkar helnervös, om det var ett sådant samtal.

För övrigt så drar jag mig för att ringa och avskyr att svara i telefonsvarare. Det sistnämnda gör jag endast om jag måste för att tid till vården typ, vården gillar ju att tvinga folk att muntligt säga till telefonnummer eller så. *RYYYS*

Ja, fy. Telefonsamtal är inte att leka med *ryser* Vi har ingen nummerpresentatör hemma så jag svarar aldrig i hemtelefonen.

För att min pojkvän ska kunna få tag på mig hemma har vi kommit fram till en "hemlig kod": han ringer en signal - lägger på, ringer igen fast två signaler - lägger på och när han sedan ringer en tredje gång så vet jag att det är han och kan svara

De flesta som verkligen kan behöva få tag på mig vet om detta så de ringer oftast på mobilen - men där gäller det samma, känner jag inte igen numret så svara jag inte x)

Jag gillar bara att prata i telefon med människor jag känner väldigt väl. Ringer inte upp andra, särskilt inte myndigheter, men svarar i telefon om det ringer.

Personligen så tror jag mina telefonsvårigheter har att göra med att jag inte kan avläsa personens kroppsspråk, vilket gör att jag inte direkt vet hur jag ska få reda på i vilken sinnesstämning personen är, och därigenom inte vet hur jag ska tolka det som sägs.

Jag är flitig letare efter kroppsspråkssignaler, ju mer omedvetna desto mer säger de om personen i fråga (känner igen alla mina jobbarkompisar, vänner och familj på ljudet av deras fotsteg tillexempel. sättet en person ställer ner kaffekoppen avslöjar väldigt tydligt hur denne mår, om man vet hur den brukar ställa ner koppen.)

detta och att jag av någon anledning flitigare glömmer bort samtalet och vandrar iväg med tankarna i telefon än i ett vanligt samtal (jag gör det flitigt även i vanliga samtal...) tror jag är de största anledningarna att jag ogillar telefoner

Hatar också telefonsamtal, kommer aldrig på nåt att säga, sitter och lyssnar och försöker med lite mm och aha här och där. Trots att jag försöker hänga med kan jag inte låta bli att bli uttråkad och till sist sitter jag och tänker på helt andra saker, omedvetet. Familjen fattar oftast och hör på mig när jag börjar försvinna och tar det oftast med ro. Andra kan det bli besvärligt med.

Haha, mitt hjärta brukar allt börja slå för fullt~

Jag blir oftast alldeles svettig och nervös och kan inte sitta still när jag pratar i telefon en längre stund. Om det inte är någon jag känner väldigt väl förstås. Annars känner jag mig helt utmattad när jag till sist lagt på.

andypandy skrev:Jag är förfärligt rädd för att svara i telefonen, om det är ett okänt nummer. Jag kan dessutom inte ringa en okänd person. Jag får en fruktansvärd ångest och oro, när jag skall ringa eller blir uppringd.

Är det fler, som har det så?

Hade telefonångest förr. Men det har blivit bättre med åren. Förr kunde jag inte knappt svara alls i telefonen. Ibland återkommer besvären och då känns det nästan lika illa som förr. Oftast svarar jag inte alls då.