Jag kom att tänka på för någon dag sedan hur irriterad jag blir på alla som kommenterar hur fräsch(!?) jag ser ut att vara idag, hur bra jag ser ut att må, jämfört med ett par år sedan.
Men.

De sa likadant då, och jag mådde riktigt dåligt. Lika nu som då. Den enda anledningen till varför de visste att jag mådde dåligt var för att jag hamnade på sjukhus.
Inte ens när det är som värst kan de se något, men de tycker att de har rätt när de säger att jag mår bra. Och jag kan inte svara på ett påstående. Irriterande.
Det skulle kanske vara bekvämt någon gång att inte behöva förklara, att det märks ändå.

Det här gäller inte bara psykiskt, även fysiskt. Men det är det psykiska jag stör mig på mest, kanske för att det är svårast att förklara.

Syns det speciellt dåligt på oss(autism/asperger) än på andra? Jag vet att vi generellt saknar uttryck mer än NT, jag vet att jag saknar uttryck nästan helt eller ibland helt.

Är det där, att säga att någon ser ut att må bra, menat som en komplimang egentligen? Jag tycker inte det, speciellt om det faktiskt syns att det inte är så.

Hos en del syns det tydligt när de mår dåligt, hos andra inte. En del är bra på att dölja sånt här och se glada ut iaf, därför är detta så individuellt oavsett vem/vad du är.

Det räknas väl som en komplimang att säga att någon ser frisk och pigg ut. Däremot kan det kännas som en förolämpning om någon säger att man ser trött och sjuk ut (beroende på vem som säger det).

Om det inte bara är ytliga bekanta utan folk som känner dig tycker jag gott du kan svara "men jag mår inte bra".

För min del har jag s a s det motsatta problemet, känns som alla kan se rätt igenom mig. Ibland vill jag inte att vem som helst ska "genomskåda" mig.

Jag får höra att jag ser sur ut när jag är avslappnad och det är sällan folk tror på mig när jag berättar hur dåligt jag mår. Jag har svårt att visa känslor och när jag visar de blir de överdrivna (tex hoppa upp och ner och klappa i händerna när jag blir riktigt glad och skära mig när jag blir riktigt ledsen/arg/ångerfull)

Det är ytterst få som kan se att jag mår dåligt. Förut var jag extremt bra på att uttrycka ilska (kastade allt i min närhet), men det gör jag inte längre jag lärde mig kontrolllera den ilskan. Men i min ensamhet kan det bli så ibland att jag vill kasta något som förr. Den enda känsla jag inte kan gömma är när jag blir riktigt ledsen/upprörd då gråter jag floder.

Men ja, jag tror att jag mår psykiskt dåligt och det är ingen som ser det. och jag fixar inte att berätta det, jag vill att de ska upptäcka det. Men jag antar att mitt ansiktsuttryck är alldeles för neutralt.

Jag försöker inte dölja när jag mår dåligt och jag har inget emot att omgivningen vet om det. Går alltså inte runt och ser glad ut. Jag vet inte vad andra ser. Att jag äter hyfsat, duschar varje dag?
Jag tycker bara att det skulle vara bekvämt om alla såg, så att de visste utan att jag ska behöva skrika ut det gång på gång.

När jag blir ledsen brukar jag slå mig själv.

När jag blir glad brukar jag syssla med glädjetjut och ihopsmällning med handlederna.

När jag blir arg blir jag våldsam.

Sheyen skrev:När jag blir ledsen brukar jag slå mig själv.

När jag blir glad brukar jag syssla med glädjetjut och ihopsmällning med handlederna.

När jag blir arg blir jag våldsam.

Jag gör också sådana där saker när det blir extremt, att jag bara är ledsen eller bara arg. Men när jag mår dåligt verkar det inte synas något alls. Jag vet själv att jag har lätt för att bli irriterad eller arg, lite tålamod och har svårt att skämta.

Tror att det syns bäst när jag är arg. Då tar jag närmaste filten och kastar den på närmaste kalendern. Sedan lyfter jag upp filten och kastar den igen, och håller på så länge det behövs. Jag har ingen boxningssäck, så man får ta vad man har.

Hos mig syns det knappt när jag mår dåligt. Kanske inte alls. Jag "biter ihop" alltid och ser ner på mig om jag mår dåligt. Det är patetiskt av mig enligt mig.

Jag brukar tänka på soldaterna i finska armén under andra världskriget ofta och de i den tyska armén. De hade det rejält tufft dom ofta. Inget vatten, ingen mat, ingen värme, ingenting. Förutom granater som exploderade och död runt sig. De bet ihop och kunde dom så kan fan jag också. Min farfar slogs i finska armén 1939-1945 och sårades två gånger. Mitt gnäll är patetiskt. Likaså om jag visar att jag "mår dåligt" i ansiktet.




OBS! Detta är hur jag ser på mig. Andra kan må dåligt och visa det. Då försöker jag trösta.

Det syns jättetydligt när jag har ångest. På alla foton från en av mina värsta ångest/OCD-perioder ser man att min blick är sorgsen och någon annanstans, medan leendet är alldeles ansträngt och påklistrat. Jag såg det inte då, men nu ser jag det så tydligt. Ibland hade jag så mycket ångest att kroppen bara låste sig.
Om ni har sett Så som i himmelen, kommer ni ihåg den där scenen när prästfrun (Ingela Olsson) ligger hopkrupen i sängen och vägrar röra sig eller ens reagera? Så var jag.

Meppe skrev:Tror att det syns bäst när jag är arg. Då tar jag närmaste filten och kastar den på närmaste kalendern. Sedan lyfter jag upp filten och kastar den igen, och håller på så länge det behövs. Jag har ingen boxningssäck, så man får ta vad man har.

Varför just på en kalender? Filt förstår jag, om det är det som är i närheten.

Jag gick till läkaren och ville ha antidepp. Svaret var "asperger kan inte medicineras bort". Dagen efter fixade jag det inte, gråt och sprang in på vårdcentralen och skrek nästan "vill ha vad som helst bara jag får nått NUUU!!!". Läkaren såg paff ut "varför sa du inte det igår?" Jag SA det igår. Men tydligen SÅG jag inte deprimerad ut...

ca skrev:

Meppe skrev:Tror att det syns bäst när jag är arg. Då tar jag närmaste filten och kastar den på närmaste kalendern. Sedan lyfter jag upp filten och kastar den igen, och håller på så länge det behövs. Jag har ingen boxningssäck, så man får ta vad man har.

Varför just på en kalender? Filt förstår jag, om det är det som är i närheten.

Jag skriver in viktiga händelser i kalendern, och väldigt ofta står orsaken till mitt dåliga humör eller något "close enough" där.

MsTibbs skrev:Jag gick till läkaren och ville ha antidepp. Svaret var "asperger kan inte medicineras bort". Dagen efter fixade jag det inte, gråt och sprang in på vårdcentralen och skrek nästan "vill ha vad som helst bara jag får nått NUUU!!!". Läkaren såg paff ut "varför sa du inte det igår?" Jag SA det igår. Men tydligen SÅG jag inte deprimerad ut...

Det påstås att kroppsspråket är omkring 70% av kommunikationen vilket stänger ute oss som inte har något kroppsspråk värt namnet från 70% av all kommunikation.

Ytterligare ett antal procent är tonfall, vilket avstänger en hel del Aspisar från även den delen av kommunikationen, vad återstår? En stor jävla missuppfattning?

Meppe skrev:

ca skrev:

Meppe skrev:Tror att det syns bäst när jag är arg. Då tar jag närmaste filten och kastar den på närmaste kalendern. Sedan lyfter jag upp filten och kastar den igen, och håller på så länge det behövs. Jag har ingen boxningssäck, så man får ta vad man har.

Varför just på en kalender? Filt förstår jag, om det är det som är i närheten.

Jag skriver in viktiga händelser i kalendern, och väldigt ofta står orsaken till mitt dåliga humör eller något "close enough" där.

Aha.. då hänger jag med igen.

Har hänt mig hur många gånger som helst att folk har svårt att tro att jag mått dåligt, bara för att det inte syns. Om det är en person jag tycker är viktigt att den förstår, så säger jag rakt ut att det oftast inte syns på mig hur jag mår, pga bristfälliga spegelneuroner. Vissa känslor syns, andra inte.

Jag får alltid höra att jag ser så himla glad ut, till och med när jag inte är det. Det är nått med mitt ansikte antagligen, rynkor eller nått, som ger mig ett glatt utseende. Försöker jag se arg eller grinig ut ser jag på min höjd allvarlig ut. Det är inte så kul, för man blir inte tagen på allvar.

Försök be någon fara och flyga och få dem att tro att du menar det, samtidigt som du ser glad ut. De går inte, kan jag meddela.

När jag är med familjemedlemmar och mår dåligt, brukar jag inte dölja det. Jag är då ofta vresig och säger att jag vill vara för mig själv. Eller så gnäller jag bara. Det är inte särskilt vuxet beteende men jag kan bara inte förtränga mina känslor då. Det är omöjligt att klistra på mig ett leende och verka stark. Men min familj vet hurdan jag är och alla låter mig vara ensam.

När jag är med obekanta och blir ledsen av någon anledning vill jag genast dra mig undan. Jag kan inte riktigt försvara mig själv om någon sårar mig. Hemma tar jag sedan en tablett lugnande medicin och försöker sova. Jag försöker till varje pris verka normal t.ex. vid universitetet. Vill se neutral ut även när jag får kritik som inte känns befogad. Men rösten börjar lätt spricka och händerna darra. Jag hatar mina paniksymptom. Det är jobbigt med människor. Jag vet att jag aldrig blir "normal" men har inte kunnat acceptera det fullt ut.

Jag får jämt höra att jag ser sur ut.
Det blir ju ett irritationsmoment till sist när en massa frågar om man är sur.

jag tror folk inte riktigt ser på mg, delvis för att jag har svårt att se "svag" ut så jag försöker att tex skämta bort mitt liv, delvis för att tex när jag var liten (åtminstånde) alltid log även om jag berättade om nått hemskt, mamma tyckte viist det var obehagligt.

jag tror att det är för att jag inte visar/inte kan visa hur jag mår som jag i princip inte får hjälp (har fått samma svar som ms tibbs "asperger kan inte botas"

Det syns på mig nog, men inte HUR dåligt jag mår. Jag har hört många gånger att jag ser ledsen och rädd ut, även om jag lägger mycket kraft på att dölja det...

Beträffande mitt fysiska mående var värsta gången den då jag rullades in för ännu en ledoperation. En sköterska böjde sig ned över det gröna skynke som täckte allt utom ansiktet och sa:

Det kan ju INGEN tro att du har reumatism! Du ser så frisk ut!

Jag var bedövad och kunde inte tala fast jag egentligen bara ville så skrika rakt ut i luften: JAG ÄR INTE FRISK JAG ÄR INTE FRISK JAG SER INTE BRA UT JAG VILL INTE SE FRISK UT FÖR HELVETE TYCK SYND OM MIG NÅGON GÅNG!!!!!

Sedan har vi ju AS. Nej, omgivningen läser inte av eller avläser fel.

Bara en mycket synsk människa eller halvgud kan avläsa en autist.

En aspergare kom överraskande nog på visit. Han pratade på mycket mer än han brukar. Jag förstod då att något var fel, men visste inte vad. Ansiktet var som vanligt neutralt. Först när han stod på hallmattan redo att gå sa han: "Min pappa har dött."

Är det verkligen så att det syns bättre på NT-isar?... Har inget färdigt svar, bara en fråga.