SVT skrev:Antalet svenskar med sjuk- och aktivitetsersättning (tidigare kallat förtidspension) minskar - men andelen unga bland dem ökar kraftigt. Det visar siffror från Försäkringskassan som SVT kan presentera i dag.

Totalt har antalet gått ned med 25% på tio år. Men under samma tid har antalet under 30 år ökat med 42% Nästan hela ökningen bland de unga beror på psykiska diagnoser, enligt Försäkringskassan.

Detta kan ju antyda att det finns ett problem för ungdomar att hantera samhället.

Eller problem för samhället att hantera ungdomar.

svt skrev:En hel del unga kommer in i aktivitetsersättningen via så kallad förlängd skolgång, och har ersättningen medan de går i till exempel särskola. Men sedan tenderar de att bli kvar i systemet. Bara några få procent tar sig ur förtidspensioneringen.

Ingvar Nilsson är nationalekonom och har tittat närmare på problemet. Han kallar läget akut:

– För det första tappar vi de här ungdomarnas förmåga att arbeta. För det andra måste vi försörja dem. Och för det tredje ger passiviteten de flesta av dem följdproblem som kostar pengar, missbruk eller psykisk ohälsa. Och för ganska många av dem är det onödigt.

http://www.svt.se/nyheter/sverige/allt- ... idspension

Kan tänka mig att en del med AS-diagnos också går från skola till aktivitetsersättning.

– Inget ADHD-barn skulle behöva växa upp utan att få adekvat stöd, inget dyslexibarn skulle behöva sluta skolan utan att ha fått hjälp. Det finns lösningar, de är billiga och effektiva, men vi använder dem alltför sällan.

Och varför används inte dessa lösningar då, okunskap, slöhet el dålig organisation?

Vi har ju ett skolexempel i Stockholm där man drog in undervisningen för barn med dyslexi.

Som Abidaz säger i en låt "det är stress idiot!".

Alla är olika och skolan/arbetslivet/samhället är anpassat bara för dom som kan hantera det. När jag bara hade AS hade jag jobb (skivaffär, dagispersonal) men sen jag fick schizofreni också så blev man väl "fucked for life" och jag har nu "varaktig sjukersättning" (min psykolog kallar det det, han säger att den kommer alltid finnas där).

Tänk vad underbart om alla kunde bidra med sitt? Finns säkert en massa grejer jag hade kunnat göra där man slipper mycket folk och ljud t ex. Känner massa helt underbara folk i min förort som också har förtidspension, t ex en kille som jobbat som kock i 15+ år. Innan jag lärde känna honom hade jag kanske 3-4 rätter jag kunde laga + beställa pizza men han har lärt mig en jävla massa rätter plus tips och tricks i köket som jag kommer ha nytta av resten av livet. Han hade kunnat bidra till samhället om han fått göra det på ett sätt som är anpassat efter honom.

Tänker ibland på det som Lenin sa "av var och en efter förmåga, till var och en efter behov".

Men jag har lite börjat hitta min roll i samhället även om det inte är ett jobb eller ger mig pengar. Jag nästan letar aktivt efter problem folk har och sen hjälper dom. T ex grannar, killar på gården, kompisar osv. Det kan vara vad som helst. Man behöver känna sig behövd.

Dom som sitter hemma med FK pengar mår oftast inte bra. Man känner sig värdelös och meningslös. Mig skiter FK i fullständigt. Sist fick jag ett brev från min nya handläggare (aldrig träffat henne) där det stod "egentligen ska man skicka in sjukintyg var tredje år från läkare men jag har tittat på dina papper och du behöver inte skicka in nåt alls. Snacka om att vara stämplad.

424stil skrev:av var och en efter förmåga, till var och en efter behov

Kritiserat inget, men intressant notering:

Citatet kommer ifrån en fransk socialistisk politiker under Napoleon III tid;
Louis Jean Joseph Charles Blanc som i sin skrift "Organisation du travail" skrivit denna fras fast på franska.

à chacun selon ses besoins, de chacun selon ses facultés

Alien skrev:Eller problem för samhället att hantera ungdomar.

svt skrev:En hel del unga kommer in i aktivitetsersättningen via så kallad förlängd skolgång, och har ersättningen medan de går i till exempel särskola. Men sedan tenderar de att bli kvar i systemet. Bara några få procent tar sig ur förtidspensioneringen.

Ingvar Nilsson är nationalekonom och har tittat närmare på problemet. Han kallar läget akut:

– För det första tappar vi de här ungdomarnas förmåga att arbeta. För det andra måste vi försörja dem. Och för det tredje ger passiviteten de flesta av dem följdproblem som kostar pengar, missbruk eller psykisk ohälsa. Och för ganska många av dem är det onödigt.

http://www.svt.se/nyheter/sverige/allt- ... idspension

Kan tänka mig att en del med AS-diagnos också går från skola till aktivitetsersättning.

– Inget ADHD-barn skulle behöva växa upp utan att få adekvat stöd, inget dyslexibarn skulle behöva sluta skolan utan att ha fått hjälp. Det finns lösningar, de är billiga och effektiva, men vi använder dem alltför sällan.

Och varför används inte dessa lösningar då, okunskap, slöhet el dålig organisation?

Det beror nog på att skolan sköts utav kommunerna numer och inte via staten. Kommunerna har fått en budget som ska räcka till skolorna. Speciallärare och stödundervisning kostar en massa pengar.