Jag har JÄTTEsvårt visa jag har ont.. Alltså jag känner mig "pinsam,ivägen,stör,verkar konstig etc om jag gör illa mig ... ÄVEN om jag verkligen har ONT.. Skulle kunna bryta benet men ändå försöka låssas som ingenting..o de värsta är att det skulle funka!!
Födde barn utan ett endaste piip o barnmorskorna tyckte jag va JÄTTE ovanlig...
Samma sak med barn nr 2......
Ja sa nu kommer bebisen "ja de är så de kan kännas" hmm... bebis ute efter 10 min..... :///


Vet inte vad och hur man lär sig vara normal ...........

Klart jag känner de onda men törs inte visa eller nåt... Tänker inte "ja ska inte visa" men blir så ---

Jag visar ofta inte när jag har ont, så andra antar att jag helt enkelt inte får ont vid de tillfällen de ser att jag skadat mig. Men jag har även svårt att uttrycka när jag "har ont i själen", när jag mår psykiskt dåligt. Vet inte om det har något sammanhang?

Jag har ju även hög smärttröskel, så smärta blir sällan tillräckligt överväldigande för att jag ska säga något om det. Men å andra sidan har jag aldrig skadat mig allvarligt, eller dylikt, så jag har inte känt extrem smärta heller.

Känner igen tanken att andra ska tycka att man är konstig eller till besvär om man säger något, kanske inte just i detta sammanhanget, men i andra.
Vet inte om jag har något bra tips, kanske börja med att formulera problemet för någon (som du just gjort), och förhoppningsvis få svar som "ingen kommer tycka att du är pinsam osv om du visar att du har ont", och att det leder till att du nästa gång du har ont kan säga (kanske bäst att börja med folk du har förtroende för?) att du faktiskt har ont. Du kommer förhoppningsvis få bra reaktioner på det, och kanske bli bättre på att säga till?

Det är iaf det bästa tipset jag kommer på just nu..

ska sova..förhoppningsvis

Jag klämde fingrarna på jobbet såpass att det började blöda, men gjorde inte ett ljud. Chefen såg att jag blödde och blev väldigt förvånad över att jag inte sa något. Bland folk jag inte känner så väl så blir det på sin höjd ett svagt "aj" när jag slår mig, även om det gör asont. Bland mina närmaste är det skillnad dock.

Detta gäller förvisso att visa känslor när man är ledsen, men det finns kanske paralleller.

Jag hatar i alla fall att visa känslor offentligt. Tror att jag grät EN gång under hela min skolgång, typ i ettan, var sååå jobbigt minns jag, ville inte visa att jag var ledsen eller att någon skulle trösta mig.

Det är samma sak nu, om jag är ledsen kan jag inte gå och söka tröst hos min man, GÅR inte rent fysiskt, jag måste vara själv. Om han skulle "komma på mig" med att vara ledsen är det svårt att känna ngn riktig tröst, det bästa för mig är att sova för att må bättre.

När jag var på ungdomspraktik råkade jag skära upp tre fingrar på vassa klamrar då jag skulle öppna en låda. Jobbade på en affär, det var stressigt och jag var distraherad.

När jag gjort illa mig, sade jag inget, bara aj. Sedan letade jag efter plåster. Men min handledare såg mig och frågade hur det var, jag visade då såren och fick hjälp.

Jag brukar säga aj men inte aktivt söka hjälp då jag gör illa mig. Försöker klara av det själv. Här hemma är det annorlunda. Någon som känner igen sig att hemma söker man tröst och hjälp om det behövs? Så är det för mig. På skolan var jag tyst som en mus. Hemma pratade jag mera.

När jag födde barn ville jag inte ha smärtstillande. De fick övertala mig för jag hade jätteont men sa inget, det syntes på mig. När lillen skulle komma ut satt han snett med ena axeln och då kunde jag inte hålla mig längre utan skrek rätt ut! Han togs med sugklocka.

Jag visar ofta inte när jag har ont, så andra antar att jag helt enkelt inte får ont vid de tillfällen de ser att jag skadat mig. Men jag har även svårt att uttrycka när jag "har ont i själen", när jag mår psykiskt dåligt. Vet inte om det har något sammanhang?

Jag har samma problem själv. Inte ens här hemma brukar jag säga till då jag mår dåligt psykiskt.

Jag har hög smärttröskel *vinkar till NoteToSelf* men jag säger ändå om jag har ont någonstans. Men när jag var till tandläkaren för ett tag sedan för att få taget bort en inflammerad visdomstand så känndes det "en del" när hon råkade komma åt den oskyddade tandnerven med den där grejen tandläkare har att "peta" med på tänderna...

Får jag ett sår så sätter jag på ett plåster (om såret är stort, vill säga, annars bara spolar jag kallt vatten på såret en stund till dess det slutar blöda).

Jag är nog mer tvärt om, folk kan tycka att jag är lite gnällig. Men det gör faktiskt ont även om de inte tror det, jag har nämligen rätt låg smärttröskel. Men jag försöker att inte visa mig "svag" för det har jag blivit uppväxt med, att man inte ska försöka gnälla och klaga... men jag tror jag misslyckas rätt bra på den punkten :/