Jag kom just att tänka på anpassning efter andra männsikors vilja. Det är nämligen något jag har väldigt svårt för, vilket gör att andra kan bli en aning irriterade på mig ibland.

T.ex om ni är fyra personer som ska titta på TV. Alla övriga tre vill titta på program A, men du vill titta på progam B. De övriga tre säger åt dig att anpassa dig eftersom de är tre mot en, men du har så otroligt svårt att acceptera detta trots att majoriteten har sagt sitt.

Någon som känner igen sig?

Jag gör det! Blir bara irriterad om jag måste anpassa mig, har svårt att acceptera förändringar, svårt att följa instruktioner, så får se hur funktionsutredningen kommer att gå..........

Jag har fastnat i trotsåldern. Alla måste göra som jag vill annars sätter jag mig på tvären och tjurar :p

Jag kan bli riktigt irriterad i sådana situationer, jag vill se mitt program punkt slut! Sen blir det kanske inte alltid som jag vill men tjurig det blir jag.

Jag ger oftast med mig men jag är långsint och blir tjurig.

Jag tycker inte om demokrati framför tv:n, då det ALLTID blir de tre mot mig, så jag aldrig får min vilja fram!

Jag har rätt lätt för det där. Jag är väldigt noga med att människor måste ha ett visst mått av ödmjukhet för att det ska fungera. Visst kan jag bli grinig om jag inte får som jag vill ibland, men det går ofta snabbt över.

Det beror nog mycket på vad det handlar om. Visst har man ju oftast en förmåga att anpassa sig. Om det sedan sker med eller mot sin egen vilja är en annan sak. För min del blir det oftast mot min vilja, då jag ändå i överlag föredrar att göra de flesta saker ensam.

Så jag antar att man kan säga att jag inte har något större problem att anpassa mig, så länge det inte handlar om någon längre tidsperiod. Om jag däremot vardagligen skulle behöva anpassa mig till sådana saker som vilket tv-program som ska tittas på, skulle det nog definitivt inte fungera.

Jag har inga problem att anpassa mig (och med problem menar jag att jag blir inte grinig på andra, jag surar inte, jag gråter inte, jag får inga irriterade utbrott osv.).

Jag anpassar mig för att det är lättast så (orkar inte slösa energi på att tjafsa om småsaker). Men gäller det någonting som jag brinner för, så kan jag säga emot och det rejält. Men då måste det handla om saker som verkligen går mig emot.

Vilket TV-program som vi ska se på har jag inga större problem med. Det får de andra bestämma över. De flesta av de program jag vill se kan jag ändå se i efterhand, för de hittar man ju någon annanstans och kan se när man själv vill.

Oskar skrev:Jag kom just att tänka på anpassning efter andra männsikors vilja. Det är nämligen något jag har väldigt svårt för, vilket gör att andra kan bli en aning irriterade på mig ibland.

T.ex om ni är fyra personer som ska titta på TV. Alla övriga tre vill titta på program A, men du vill titta på progam B. De övriga tre säger åt dig att anpassa dig eftersom de är tre mot en, men du har så otroligt svårt att acceptera detta trots att majoriteten har sagt sitt.

Någon som känner igen sig?

JA!

Jag vill gärna anpassa mig för jag är nog rätt origid till min natur och ogillar att vara till besvär, men min kropp och min själ kan bara inte. Jag tror det har mer med känslighet än med trots att göra för jag går nästan i bitar om jag tvingas äta, se eller lyssna på något som inte stämmer med mitt humör just då.

Har anpassat mig alldeles för mycket i mitt liv och lidit så in i h-e av det. Nu har jag lärt mig att jag måste vara extremt rädd om mig för att inte fara illa, och sätta gränser för vad jag kan gå med på att utsätta mig för.

**********

Iris Johansson lade för en tid sen fram tesen att personer på autismspektrum generellt är mindre anpassningsbara än gemene man. Men att det lustigt nog ändå är de anpassningsbara som kräver att VI ska anpassa oss till dom...

Anpassning är överskattat. Alla stora personligheter har en egen vilja.

KrigarSjäl skrev:Anpassning är överskattat. Alla stora personligheter har en egen vilja.

Alla stora personligheter har också kunskap i "pick your fights".

tahlia skrev:Alla stora personligheter har också kunskap i "pick your fights".

Speciellt viktigt tror jag det är just för oss aspergare att lära oss den saken. Det skulle minska risken för utbrändhet och andra problem. Jag har blivit mycket bättre på det själv, men jag började tyvärr inte lära mig det förrän det var delvis försent, efter att utbrändheten hade slagit till.

Själv har jag inga problem med det där. Min energi är begränsad och räcker inte till för att reta upp mig på saker som egentligen inte spelar någon roll.

Att de inte spelar någon roll är dock något jag lärt mig sedan jag blev sjuk. Innan dess var jag väldigt petig med att få saker som jag ville för att minimera stressen av att irritera mig på när det INTE var som jag ville. När stress slutligen blev mitt fall, lärde jag mig i princip per automatik att släppa sådant - helt enkelt för att det plötsligt tedde sig som väldigt triviala saker.

Nu rekommenderar jag dock inte utbrändhet och flera års djup depression som något botemedel för det här problemet. Det finns garanterat mindre livshotande sätt att lära sig hantera det hela på.

Kvasir
You and me both.

Jag har inga problem att anpassa mig direkt, men räkna inte med att jag ska finna något nöjje i det. Är det däremot sådant som att tx.e gå i butiker så tkr jag bara nog jag får gilla läget o titta i butiker jag kanske tkr mindre om ifall jag även går i butiker jag tkr om och personen jag är med kanske finner mindre intressanta.

Jag har svårt att komma i tid. Speciellt på mornarna.. Det har retat gallfeber på precis alla arbetsgivare jag haft men jag har inte lyckats göra någonting åt det. Trots att jag egentligen vill.

Kanske är jag dubbelmoralisk nu men...

Det låter mest bara barnsligt att inte kunna böja sig om vad man ska titta på på tv. Är det tre mot en och man är ett "gäng" får man väl stå ut med det och inte börja gnälla. Mer som ett symptom på en barnuppfostran där man fått mamman att ge en allt man pekat på i affären genom att skrika och stampa med fötterna.

Kan vara tvärtom också. Att man alltid varit så timid att man aldrig fått bestämma nåt, och till slut inte vare sig vill eller orkar kompromissa längre.

F ö umgås jag inte längre med folk som prompt måste bestämma allt. Vanligtvis försöker man hitta en kompromiss som funkar för båda. Jag har inget nöje av att tvinga någon se nåt de inte vill. Här gör vi så att vi tittar ihop på det vi vill se tillsammans och var för sig det som bara den ena är intresserad av. Funkar utmärkt.

Jag har inte stark vilja vad gäller petitesser. Jag kan tomsitta om de vill se American Pie liksom, skitsamma. Men då ska det fanimig finnas chips.

Ibland har det funnits ljuspunkter i mitt liv. Det har varit fester, resor och krogbesök, men jag har märkt att när myndigheters agerande tar bort möjligheterna för mig till det, undrar jag hur jag ska kunna anpassa mig till det. Jo, det ger mig en viss frihet, som att kunna höra vilken musik när jag vill eller se vilka filmer jag vill i DVD-spelaren i min dator, men att inte komma åt ställena där jag hittar mina favoritmotiv att fotografera gör att tröskeln för min frustration är ytterst låg. Vad är det för mening med att ha regler i ett samhälle som gör det svårt att umgås med varandra? Hur anpassar man sig till det utan att flippa ut? Jag vill gärna umgås med människor, men det gäller ju att de sänder ut goda vibbar.

Aspergare måste inse att de inte alltid kan få sin vilja fram, de är väl inge barn eller. Det finns andra människor och hänsyn måste visas!!

Varför det?
Jag har rätt att välja bort sammanhang där kraven på anpassning är för höga. Jag lever mitt liv efter eget gottfinnande och vägrar rätta mig efter översociala irrationella kackelhöns.
Bl. a undviker jag allt vad barnfamiljer, gruppaktiviteter & kallprat heter och det fungerar alldeles utmärkt.

Jag har sen tidig ålder tvingats in i sammanhang där jag inte passar in (och upplevt konsekvenserna därav) och nu som vuxen tar jag mig rätten att vägra anpassning. Det tycker jag att jag har rätt till.

Era sociala normer & ceremonier kan ni behålla för er själva.
Jag skapar mina egna.

Konfirmation, lumpen, midsommarfirande, teambuilding, klassresor, grupparbete - who needs that shit anyway?

sugrövmanövern skrev:Jag har inte stark vilja vad gäller petitesser. Jag kan tomsitta om de vill se American Pie liksom, skitsamma. Men då ska det fanimig finnas chips.

KrigarSjäl skrev:Varför det?
Jag har rätt att välja bort sammanhang där kraven på anpassning är för höga. Jag lever mitt liv efter eget gottfinnande och vägrar rätta mig efter översociala irrationella kackelhöns.
Bl. a undviker jag allt vad barnfamiljer, gruppaktiviteter & kallprat heter och det fungerar alldeles utmärkt.

Jag har sen tidig ålder tvingats in i sammanhang där jag inte passar in (och upplevt konsekvenserna därav) och nu som vuxen tar jag mig rätten att vägra anpassning. Det tycker jag att jag har rätt till.

Era sociala normer & ceremonier kan ni behålla för er själva.
Jag skapar mina egna.

Konfirmation, lumpen, midsommarfirande, teambuilding, klassresor, grupparbete - who needs that shit anyway?

+1

Har anpassat mig så det räcker och blir över. Till slut får man nog.