Jag har eventuellt svaga drag av aspergers* som yttrar sig huvudsakligen i en oförmåga att skaffa vänner eller djupare relationer. Så nästa vecka ska jag, tillsammans med psykologen, ha en träff med habiliteringen i stan.

Psykologen föreslog att jag förbereder lite frågor etc. så tänkte att jag skulle fråga här om lite tips också. Vilken sorts är det man kan brukar kunna få. Kan de lösa problem som är av mildare karaktär? Alltså, när det inte är så illa att man inte kan prata med folk, men ändå så att man inte lyckas bygga kontakt, etc?

Oh, unrelated, men hur är det med träffarna, kan man gå även om man ev är NT? Eller är det strikt för folk med diagnos?

* Jag känner igen mig otroligt mycket i vissa delar av vad folk berättar här, se saker saklligt, självinsikt till förbannelse, svårt för att läsa sociala regler etc. Var nära på att skapa en "har jag AS-tråd" men det ska man ju inte göra, så jag avstod.

Jag har inte heller Asperger och jag har också svårt att bygga kontakt med folk rätt ofta (*censur* ) så välkommen!

Jnx skrev:Jag har eventuellt svaga drag av aspergers* som yttrar sig huvusakligen i en oförmåga att skaffa vänner eller djupare relationer.

spontant låter det där inte ALLS som svaga drag. Låter som KLOCKRENA drag.

Liten Blå Kanin skrev:

Jnx skrev:Jag har eventuellt svaga drag av aspergers* som yttrar sig huvusakligen i en oförmåga att skaffa vänner eller djupare relationer.

spontant låter det där inte ALLS som svaga drag. Låter som KLOCKRENA drag.

Ordet "oförmåga" tolkar jag som "att vilja men inte kunna". För mig är det tvärtom. Jag kan men jag vill inte. Är det aspigt?

Jnx skrev:
Oh, unrelated, men hur är det med träffarna, kan man gå även om man ev är NT? Eller är det strikt för folk med diagnos?

Om du bor i Stockholm med omnejd eller har vägarna förbi så är du välkommen på de träffar som jag anordnar.
Kan iaf vara vart att pröva och se om du känner dig mer "hemma" i vårt sällskap.

Tack fär välkomnandet. (ännu en av de där sakerna man lärt sig )

Sam: Ah, nej tyvärr, Linköping här.

Det finns inget som heter "svaga drag" i utredning och diagnostik av neuropsykiatriska f-hinder.
Antingen har man diagnosen eller inte, antingen har man drag eller inte.
Och det handlar om hur mycket av diagnoskriterierna som stämmer in på hurdan man är.

Att ha "drag av" betyder att man inte uppfyller de kriterier som gäller för diagnosen. Men någon kvantitetsbestämning, om det är svagt eller inte, görs inte. Den som använder med sådana hemmasnickrade uttryck brukar inte ha specialistkompetens.

Drag av något brukar inte berättiga till insatser enl LSS. Dit hör då s k Råd och Stöd, som brukar vara den insats man kan få från Habiliteringen, som ju är landstingets verksamhet. Övr insatser ges av den kommun man bor i.

Ska du säkert kunna få hjälp från Hab så är det diagnosen "atypisk autism", alternativt PDD NOS, som betyder Pervasive Developmental Disorder Not Other Specified. På svenska Genomgripande Störning i Utvecklingen UNS=utan närmare specifikation. Obs det handlar inte om det vi i dagligt tal kallar utvecklingsstörning!

Du borde prata med din psykolog om detta, vilken diagnos du ska ha, be psykologen gå igenom de kriterier som gäller för AS med dig så att ni är överens om hur det verkligen ser ut för just dig.

Svaga drag var väl min parafrasering, för att poängtera att jag är ganska normalt fungerande i vanliga sammnhang. För fullständig diagnos måste jag väl gå igenom en sån där stor undersökning med ett-två års väntetid? Än så länge är vi bara på stadiet att jag kanske inte har något alls.

Psykologen sa dock något om att hon kunde ge någon diagnos som gav rätt till LSS innan utredningen, om det var motiverat och finns behov. Men hon kanske har fel. Vore inte första gången man träffar en psykolog utan full koll på läget

Råd & Stöd, låter inte allt för användbart, är det värt att dra på sig* en diagnos för det?

* Finns ju nackdelar med sådana också, t.ex. att det blir jobbigare att ta körkort etc.

OK, det klargjorde lite det du skrev nu.
En screening kan de väl göra för att se hur pass stora svårigheter du har inom området npf. Är din psykolog på en vanlig psyk mottagning? Du har rätt att fråga vilken kompetens hon har, det ska hon svara på. Då kan du ju få veta om hon gjort sådana här utredningar/bedömningar förut o hur mycket.

Det finns flera metoder och formulär som kan användas i en första bedömning. Dessutom bör man ju intervjua dig ordentligt om hur ditt liv fungerat, skola, familj, kompisar osv, kanske också prata med nån av dina föräldrar. Alltså ta upp en anamnes. Det sak inte vänta till en ev "stor" utredning.

Om du ska ha nån preliminär diagnos för att få stöd som du ev behöver kan ju diskuteras. Då bör du ju ha ett påtagligt behov av någon form av stöd, t ex hjälp med dagliga hemsysslor, räkningar, stöd i studier, att kunna komma ut om du inte klarar det själv - en ledsagare eller kontaktperson t ex.

Från Hab är det Råd o Stöd som gäller. Det kan innefatta t ex att man får nån att prata med om sina problem, vilka de nu kan vara, man kan få hjälp att lägga upp struktur i vardagen, hjälpmedel som tidshjälpmedel, kuratorsstöd osv. Det fungerar lite olika på olika ställen i landet.

Det är svårt att säga så mycket mer än såhär allmänt eftersom du inte berättat så mycket om vad som gör att du ev ska få nån diagnos o att din psykolog vill hjälpa dig med Hab-kontakt.

Jnx skrev:Tack fär välkomnandet. (ännu en av de där sakerna man lärt sig )

Sam: Ah, nej tyvärr, Linköping här.

Det finns träffar även i Linköping, även om inte lika frekvent som i Stockholm.

Se här!

Det finns många fördelar med att ha en diagnos också. Huvudsakligen lär man sig mycket om sig själv i utredningsprocessen och efteråt, om du läser mycket om diagnosen och deltar i umgänget osv. Det är utvecklande på väldigt många sätt. Att veta att man har en diagnos och att misstänka det, är två väldigt olika saker. När du vet mer om hur du fungerar så blir allt i livet lättare att hantera. Du kan ta till dig av råd och tips från andra med diagnos, eller från andra, men det kan vara vanskligt att göra innan man vet med sig att man faktiskt har Aspergers. Att följa råd om hur en person med AS lättast hanterar vissa problem är väldigt fördelaktigt, om man själv har AS, men för en person som inte har det kan det ge motsatta resultat och istället verka handikappande.

Slutligen vill jag säga att du givetvis är välkommen att delta på träffar! Om en träff enbart är till för personer med diagnosticerad AS, så skrivs det ut när träffen utannonseras, men under min tid på forumet har sådana träffar aldrig anordnats. Så kom gärna, alltid kul att träffa nytt folk.

Edit: Stockholm är ju inte så långt från Linköping heller och det brukar vara ganska billigt att ta tåget.

Det är svårt att säga vad habiliteringen kan göra. Jag skulle gissa att det mest är praktiska saker de kan hjälpa till med, såsom att försöka finna hjälpmedel och sätt att agera i vardagen som gör att det fungerar bättre.

Obs, detta är ytterst teoretiskt. Jag har själv varit hos habiliteringen och inte fått någon hjälp över huvud taget, men jag skulle gissa att det finns folk som blir hjälpta. Likadant med diagnos. Vissa blir hjälpta av den och vissa blir det inte. I mitt fall finns inte så mycket konkret att peka på när det gäller diagnosen, men det är möjligt att den stärkt mitt självförtroende en aning. Detta har inte på något vis förbättrat mina värsta problem (alltså, de problem mest typiskt kopplade till Asperger), men det har påverkat en del perifera följdproblem.

Det bör påpekas också att det kan vara svårt att säga vad som utgör "mild" Asperger. Vissa som aldrig skulle kunna få diagnos kan ändå ha enorma problem på grund av att enstaka Aspergerrelaterade problem är så allvarliga att de sätter krokben totalt, medan andra kan vara "typisk Asperger" rakt igenom, men inte behöva diagnos eftersom det fungerar bra för dem i alla fall. Om man går på en av Sams träffar kommer man upptäcka att väldigt många med Asperger framträder som ytterst normala i sociala sammanhang, men kan ändå ha enorma problem i vardagen.

Peter skrev:Det bör påpekas också att det kan vara svårt att säga vad som utgör "mild" Asperger. Vissa som aldrig skulle kunna få diagnos kan ändå ha enorma problem på grund av att enstaka Aspergerrelaterade problem är så allvarliga att de sätter krokben totalt, medan andra kan vara "typisk Asperger" rakt igenom, men inte behöva diagnos eftersom det fungerar bra för dem i alla fall. Om man går på en av Sams träffar kommer man upptäcka att väldigt många med Asperger framträder som ytterst normala i sociala sammanhang, men kan ändå ha enorma problem i vardagen.

Enstaka Aspergerrelaterade problem, menar du t ex tvång, rigiditet, motivations-, uppmärksamhets- och perceptionsstörningar, exekutiv underprestation och koherensproblem? Om de verkligen är enstaka kan de ju lika gärna relateras till mycket annat än AS. Känns som om relaterandet tar avstamp i identifierandet med en personlighetstyp man förknippar med AS.

linek skrev:

Peter skrev:Det bör påpekas också att det kan vara svårt att säga vad som utgör "mild" Asperger. Vissa som aldrig skulle kunna få diagnos kan ändå ha enorma problem på grund av att enstaka Aspergerrelaterade problem är så allvarliga att de sätter krokben totalt, medan andra kan vara "typisk Asperger" rakt igenom, men inte behöva diagnos eftersom det fungerar bra för dem i alla fall. Om man går på en av Sams träffar kommer man upptäcka att väldigt många med Asperger framträder som ytterst normala i sociala sammanhang, men kan ändå ha enorma problem i vardagen.

Enstaka Aspergerrelaterade problem, menar du t ex tvång, rigiditet, motivations-, uppmärksamhets- och perceptionsstörningar, exekutiv underprestation och koherensproblem? Om de verkligen är enstaka kan de ju lika gärna relateras till mycket annat än AS. Känns som om relaterandet tar avstamp i identifierandet med en personlighetstyp man förknippar med AS.

Jag kanske uttrycker mig lite slarvigt. Jag menar ungefär som du säger, med avstamp i en "aspergerpersonlighet". Dock så behöver inte dessa drag, hur tydliga de än är, nödvändigtvis innebära ett stort problem för den som har dem. En med aspergerpersonlighet som andra inte skulle kunna komma på tanken har asperger kan ha enorma problem inom enstaka områden, trots att han/hon "verkar normal", medan andra inte har problem trots att folk bara tittar på dem och tänker "asperger". Alltså, det är inte klart vad som skulle innebära "mild" asperger. Är de de med "rätt personlighetstyp" och minst problem, eller de med "rätt personlighetstyp" vars egenheter är minst uppenbara?

Heh, definitionsfrågor, i mitt fall menar jag väl att det dels inte är AS på alla fronter, t.ex. har jag inte svårare för störande ljud eller blir trött av sociala sammanhang. Det som gör att det blir drag av. Sen är inte problemen inom det sociala så framträdande, folk som träffat mig skulle aldrig tro jag har AS, jag är för utåtriktat, öppen, etc, tycker de. Jämfört med de som har social fobi och inte ens med ansträngning kan förstå många sociala situationer är mao. mina symptom milda/svaga.

Detta sammanställt ger mig oftast ganska låga resultat på tester, speciellt om de fokuserar på hur man upplevs av sin omgivning etc. Så man kan säga att båda de tolkningar som tagits upp är korrekta i mitt fall.

Det som gör mina relativt milda problem i jämförelse till stora problem i mitt privata liv är att jag känner behov av mer mänsklig kontakt än det man får av lösa bekanta. Till den grad att livet självt känns meningslöst som jag lever nu. Detta trots att jag ha jobb och klarar skolan bra utifrån omständigheterna.

Sen jag har börjat läsa här har det visat sig att jag kan identifiera mig med många av de problemställningar individer med AS har. Det är det som mest indikerar att jag ens har någon form av npf. Jag börjar dock förstå att det inte finns mycket man kan göra åt det, även om man lyckas ställa diagnos.

Som det är nu fungerar det ganska bra att fly verkligheten genom att fylla livet med så mycket måsten att det inte finns tid för reflektion det kommer nog hålla ca till nästa påtvingade ledighet/rejäla sjukdom/utbrändhet inträffar.

Fast folk som inte tror man kan ha AS för att man är "social" eller har intresse av att umgås osv, de missar ofta att aspisars sociala liv eller sociala agerande ofta skiljer sig en del ifrån "normalstörda".

Fast jag är för trött för att skriva om viktiga spörsmål nu känner jag, jag får återkomma..

Tack för svaren.

Var på habiliteringen idag för information, och det bekräftade väl mina farhågor. De verkade inte det minsta övertygade om att de skulle kunna hjälpa, svaret var "man kan väl prova" inte särskillt fötroendeingivande. De kan nog mest ge råd och metoder, sånt man lika gärna kan läsa sig till. Jag gissar att deras område snarare är folk med så stora hinder att de inte kan klara av ett arbete.

Jag ser ingen omedelbar koppling mellan att klara av ett jobb och klara av ett liv.. Dvs, man kan klara att jobba men behöva oändligt med hjälp från hab eller andra ändå. Och INTE klara av att jobba av helt andra skäl än sånt som haben kan hjälpa en med.

Men vad synd att du inte tyckte det verkade kunna ge så mycket. Jag har inte tyckt det heller.

Peter skrev:Det är svårt att säga vad habiliteringen kan göra. Jag skulle gissa att det mest är praktiska saker de kan hjälpa till med, såsom att försöka finna hjälpmedel och sätt att agera i vardagen som gör att det fungerar bättre.

Obs, detta är ytterst teoretiskt. Jag har själv varit hos habiliteringen och inte fått någon hjälp över huvud taget, men jag skulle gissa att det finns folk som blir hjälpta. Likadant med diagnos. Vissa blir hjälpta av den och vissa blir det inte. I mitt fall finns inte så mycket konkret att peka på när det gäller diagnosen, men det är möjligt att den stärkt mitt självförtroende en aning. Detta har inte på något vis förbättrat mina värsta problem (alltså, de problem mest typiskt kopplade till Asperger), men det har påverkat en del perifera följdproblem.

Det bör påpekas också att det kan vara svårt att säga vad som utgör "mild" Asperger. Vissa som aldrig skulle kunna få diagnos kan ändå ha enorma problem på grund av att enstaka Aspergerrelaterade problem är så allvarliga att de sätter krokben totalt, medan andra kan vara "typisk Asperger" rakt igenom, men inte behöva diagnos eftersom det fungerar bra för dem i alla fall. Om man går på en av Sams träffar kommer man upptäcka att väldigt många med Asperger framträder som ytterst normala i sociala sammanhang, men kan ändå ha enorma problem i vardagen.

Det har med vilken typ av kontringsmekanism man utvecklade som liten för att försöka få bort omvärldens fokus på en. Vissa sluter sig helt, andra börjar slåss, vissa börjar knarka och vissa uppvisar beteendet du nyss beskrev (använder själv den, kallar det för min cloak of self-esteem+5 ;D) Kort och gott, vissa gräver ner sig, andra reser murar. Jag hade dock en jävla tur, var lönnfet och finnig och allmänt ful under skoltiden men då runt 18 när puberteten gav med sig blev jag dramatiskt mer estetisk till utseendet, vissa skulle rentav säga snygg (men jag skulle aldrig gå så långt).

Summa kardemumma, whatever floats your boat. Det är inte alltid vad du ser hos nån annan, utan vad han inte vill du ska se, samt i förlängningen vilken metod han använt för att dölja det.