Språktråden om kul grammatik och språklära -- konjunktioner

Här diskuterar vi språkfrågor på ett brett plan.

 Moderatorer: atoms, Alien, marxisten

Språktråden om kul grammatik och språklära -- konjunktioner

Inläggav Sisyfos » 2018-04-20 21:33:40

Då har det äntligen blivit dags för ytterligare en till språktråd. Temat kommer handla om konjunktioner, så låt oss i förnöjsamhet förkovra oss om detta.

Konjunktion
handling(en) att förena l. förbinda ngt med ngt annat l. förhållandet att förena sig l. träda i förbindelse med en annan l. andra; konkretare: förening (se d. o. 5, 7), förbindelse
Källa: SAOB

Konjunktioner förbinder således satser och ställer dessa i relation till varandra, beroende på hur dessa sammanfogas förändras informationens betydelse.

Två huvudkategorier av konjunktioner
konjunktion (latin coniuʹnctio ’förening’, ’förbindelse’, ’bindeord’, av coniuʹngo ’förena’, ’sammanfoga’), en klass av formord som relaterar satser eller satsled till varandra. Konjunktionerna indelas i samordnande och underordnande.

Samordnande konjunktioner förbinder satser och satsdelar som står på samma syntaktiska nivå i förhållande till den omgivande texten. De kan alla samordna huvudsatser: Anna kommer inte och/men/ty/så Bo har kvällspasset. Vissa samordnande konjunktioner kan också samordna led i en sats: Anna och min bror, sjöng eller spelade, i går men inte i förrgår. Samordnande konjunktioner vidareindelas efter betydelse i kopulativa eller additativa (t.ex. och), disjunktiva (t.ex. eller), adversativa (t.ex. men), explanativa (t.ex. ty), konklusiva (t.ex. så). Jämför samordning.

Underordnande konjunktioner (också: subjunktioner) inleder underordnade satser (bisatser): Det är bra att/om du kan komma. Sten gav sig av innan/fastän/eftersom Stina ringde. Underordnande konjunktioner vidareindelas efter betydelse i allmänt underordnande (att), interrogativa (t.ex. om), temporala (t.ex. innan), kausala (t.ex. eftersom), koncessiva (t.ex. fastän), konsekutiva (t.ex. så att), finala (t.ex. för att), konditionala (t.ex. om), komparativa (t.ex. än) m.fl. Vissa underordnande konjunktioner, t.ex. de komparativa, kan inleda också andra led än satser: fortare än Per, likadan som Anna.
Källa: NE

Det är av största vikt att hålla isär samordnande och underordnande konjunktion eftersom de har olika funktion, risken för sammanblandning är påfallande markant vid bl.a. , för men missförståndet kan undvikas genom närmare blick mot ett efterföljande att; om inget att följer eller för är det en samordnande konjunktion, vilket innebär att leden har lika giltighet till kontexten eller ett av flera alternativ har giltighet eller motsättning mellan det första och andra ledet eller förklarande -- medan närvaron av att signalerar att efterföljande sats är underordnad, vilket har avgörande betydelse vid konstruktioner utav komplexa värderande satser.

Samordnande konjunktioner
Dessa kan delas in i fem grupper, s.k. subkategorier, allt efter sin betydelse: sammanbindande, särskiljande, motsättande, förklarande och konklusiva.

samordning, koordination , bildande av en större syntaktisk helhet genom att två eller flera led med samma syntaktiska funktionsmöjlighet via en konjunktion hopfogas till ett led med samma syntaktiska funktion som vart och ett av de ingående leden.
Källa: NE

Sammanbindande
Typiska konstruktioner är genom och, samt, respektive. Notera att och kan ha flera olika funktioner medan samt, respektive är helt klart additiva som binder samman leden.

Och -- samordnande konjunktion
A. förbindande sidoordnade led.
1) vanlig kopulativ konj. Härunder bl. a. ss. konj. förbindande satser (a), kvantitets- o. talbetecknande ord (e), leden i vissa distributiva uttr. (f), synonyma ord (g), likalydande ord (h), ord betecknande olikartade (motsatta) begrepp som bilda ett uttr. (i), inkongruenta led (l).
2) med (nära) disjunktiv bet.: eller.
3) med (nära) adversativ bet. a) men. b) utan.
B. förbindande led som ur logisk synpunkt icke äro sidoordnade.
4) motsv. en prep. a) i förhållande till. b) jämte, med.
5) förbindande två verb, i uttr. av typen sitta och läsa (a), han talade och sade, hälsa och fråga (b), kom och titta (c), han höll på och läste (d), han hade godheten och skickade mig boken (e), var snäll och kom ett slag (f).
6) förbindande två satser med samma relation som mellan en huvudsats o. en temporal (a) resp. kausal l. konsekutiv (b), koncessiv (c) l. konditional (d) bisats.
7) inledande ett inskott, parentetiskt tillägg o. d.
C. 8) inledande en ny mening.
D. 9) inledande en relativsats med utsatt relativ partikel (och som o. d.).
Källa: SAOB

En utgångspunkt är att leden äga samma giltighet. Därför ska det klargöras undantagsfall:

i) Falsk samordning, vid förhållandet mellan särskilda substantivistisk ord, t.ex. rum och kök, ärter och fläsk, fläsk och bruna bönor, plättar och sylt; där är det uppenbart att sammanordning förutsätter betydelsen av orden som en helhet.
ii) Falsk samordning, vid förhållandet mellan subjekt och objekt, där predikatet aktionen sammanbinds med hjälpverb, t.ex. vid gick och gifte sig, gick och blev sjuk, Kom hit och titta! Kom och hjälp mig med att flytta bordet! Spring ner och köp en tidning; där är det uppenbart att sammanordningen förrutsätter betydelsen av orden som en helhet
iii) Falsk samordning, vid satsens logiska samordning; dessa är typiskt sett svårare att upptäcka och beror utav sammanhanget.

Särskiljande
disjunktiv konjunktion [diʹs- eller-ti:ʹv] (latin disiunctiʹvus, av disiuʹngo ’skilja åt’ samt konjunktion), oböjligt ord som förbinder två sidoordnade alternativ. Svenskans disjunktiva konjunktion är eller, t.ex. hund eller katt; ung eller gammal; spela ett instrument eller ägna sig åt idrott; Ska hon resa eller har hon ångrat sig? Det första av de disjunktivt sidoordnade leden kan innehålla ett adverb som samspelar med konjunktionen, i svenskan antingen, varken (negerande), vare sig (i negerad sats).
Källa: NE

Dessa är i regel okomplicerade. Emellertid kan antingen vålla problem då det kan vara en indirekt fråga och därmed röra sig om en underordnad konjunktion men framgår av sammanhanget. T.ex. Jag förstår mig inte på, antingen han vill eller inte.

Motsättande
Vanligt förekommande är men, fast, utan vilka signalerar en motsättning första och andra ledet emellan vad som uttrycks däri. Utan är nekande och de bägge leden utesluter varandra.

Men
vilket dock motsägs eller inskränks av (att) allmänt invändande, inskränkande o.d.: fattig ~ hederlig; han gjorde ett ärligt försök ~ misslyckades; människan spår ~ Gud rår
BET.NYANSER: a) med försvagad motsättning: han tjänar bra ~ så arbetar han också hårt b) i substantivisk anv. invändning, svårighet: inga ~ nu -- du skall gå och lägga dig!
IDIOM: efter många om och ~ efter mycket krångel
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. män; av lågty. men, man 'men; endast'
Källa: NE

Fast
fast konj.
• trots att {SYN. fastän}: hovmästaren sade att det var upptaget, ~ stolarna var tomma
BET.NYANS: samordnande men ⟨ngt vard.⟩: där är nog fint, ~ jag skulle inte vilja bo där; hon är vacker ~ fåfäng
HIST.: sedan 1560; se fastän

konj.
ORDLED: fast--än
i motsats till vad som kunde förväntas av att det förhåller sig på det angivna sättet {SYN. 3fast}: han blev professor ~ han inte hade disputerat
BET.NYANS: i satsförkortningar ehuru: ~ man, var han en sann kvinnosakskämpe
HIST.: sedan 1648; till 2fast; urspr. med förstärkande bet. 'hur mycket än'
Källa: NE

Dock har ordet varit motsättande sedan tidigare i form av fastän; dessutom haft en särskiljande (disjunktiv funktion).

Förklarande
För och ty förklarar/förtydligar innehållet i första ledet. Förrän har tidigare innehaft begreppsinnehållet som för förvärvat i nutida ordbruk.

För
Vanligast är för användning som avsiktskonj.: på det att, i syfte att. Emellertid förekommer även orsakskonj samt temporal konj; alltså för används för tydliggör syfte, orsak eller tidssamband.

Konklusivt så
koʹnklusiv konjunktion (senlat. con­clusiʹvus, av concluʹdo ’dra en slutsats’, ’sluta’, ’bevisa’), samordnande konjunktion som anger att det som sägs i den följande satsen är en följd av det som sägs i den föregående satsen eller en slutsats som kan dras därav. Svenskans konklusiva konjunktion är så: Han hade tappat nyckeln, så han kom inte in. Det lyser i fönstret, så hon är nog hemma.
Källa: NE

Underordnade konjunktioner
Även kallat subjunktion. Funktionen som fylls är att närmare utmarkera betydelse av första ledet. Typiska ord är: att, om, som, än. Detta kan även ske enligt följande former nedan.

Frågande
Huruvida, ifall, om.
Jämförande
Liksom, såsom.
Orsaksangivande
Därför, eftersom, emedan, enär, för att, genom att. etc.
Medgivande
Fast, oaktat, änskönt, medan
Följdangivande
så att, sådan att
Avsiktsangivande
För att, så att
Villkorsangivande
Bara, ifall, ifall, om, såvida
Tidsangivande
Allteftersom, alltsedan, innan, medan etc.
Sisyfos
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 749
Anslöt: 2017-06-04
Ort: Uppsala

Språktråden om kul grammatik och språklära -- konjunktioner

Inläggav Vildsvin » 2018-04-21 11:42:24

Sisyfos skrev:Då har det äntligen blivit dags för ytterligare en till språktråd. Temat kommer handla om konjunktioner, så låt oss i förnöjsamhet förkovra oss om detta.

Konjunktion
handling(en) att förena l. förbinda ngt med ngt annat l. förhållandet att förena sig l. träda i förbindelse med en annan l. andra; konkretare: förening (se d. o. 5, 7), förbindelse
Källa: SAOB

Konjunktioner förbinder således satser och ställer dessa i relation till varandra, beroende på hur dessa sammanfogas förändras informationens betydelse.


Inte bara satser, utan de kopplar även samman frågande fraser med svarande fraser:

"Men" + påstående + "?"
påstående + "eller?"

Ordet "eller" betyder egentligen "och lik". "E" i "eller" är i sig en konjunktion och lever kvar i de romanska och slaviska språken med den ursprungliga betydelsen "och" (latin: "et", tjeckiska, polska och kroatiska: "i"). På svenska har betydelsen förändrats och blivit ordet "än".

På kroatiska och ryska är det fortfarande tydligt att "eller" är ett sammansatt ord, "i" + "li" = "ili" används i påståenden, medan "li" i frågor och hypotetiska resonemang.
Vildsvin
 
Inlägg: 1244
Anslöt: 2011-01-03

Språktråden om kul grammatik och språklära -- konjunktioner

Inläggav Sisyfos » 2018-04-21 16:20:24

Vildsvin skrev:
Sisyfos skrev:Då har det äntligen blivit dags för ytterligare en till språktråd. Temat kommer handla om konjunktioner, så låt oss i förnöjsamhet förkovra oss om detta.

Konjunktion
handling(en) att förena l. förbinda ngt med ngt annat l. förhållandet att förena sig l. träda i förbindelse med en annan l. andra; konkretare: förening (se d. o. 5, 7), förbindelse
Källa: SAOB

Konjunktioner förbinder således satser och ställer dessa i relation till varandra, beroende på hur dessa sammanfogas förändras informationens betydelse.


Inte bara satser, utan de kopplar även samman frågande fraser med svarande fraser:

"Men" + påstående + "?"
påstående + "eller?"

Ordet "eller" betyder egentligen "och lik". "E" i "eller" är i sig en konjunktion och lever kvar i de romanska och slaviska språken med den ursprungliga betydelsen "och" (latin: "et", tjeckiska, polska och kroatiska: "i"). På svenska har betydelsen förändrats och blivit ordet "än".

På kroatiska och ryska är det fortfarande tydligt att "eller" är ett sammansatt ord, "i" + "li" = "ili" används i påståenden, medan "li" i frågor och hypotetiska resonemang.


Det är riktigt att konjunktioner även sammankopplar fraser. Tack för klargörandet.

Vad tror du att de semantiska variationerna beror på i fråga om ordet 'eller'? Om du har mer information om ämnet hade det varit välkommet, för de små byggstenarna är ytterst viktiga, genom bättre förståelse till partiklarna blir helheten klarare.
Sisyfos
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 749
Anslöt: 2017-06-04
Ort: Uppsala

Språktråden om kul grammatik och språklära -- konjunktioner

Inläggav Vildsvin » 2018-04-21 20:05:18

Sisyfos skrev:Vad tror du att de semantiska variationerna beror på i fråga om ordet 'eller'? Om du har mer information om ämnet hade det varit välkommet, för de små byggstenarna är ytterst viktiga, genom bättre förståelse till partiklarna blir helheten klarare.


Menar du det jag skrev om kroatiska och ryska? Anledningen till att det finns två ord blir tydligare om man särskriver det svenska "eller" till "och även lik":

"Bilen var grön och även lik röd"

Men i en fråga eller ett hypotetiskt resonemang är "och även" onödigt:

"Var bilen lik grön?"

Därför använder språken "ili" i påståenden och "li" i frågor och hypotetiska resonemang.


Även i latinet hittar man två ord för "eller". "Aut" är besläktat med svenska "antingen", medan "vel" egentligen betyder "vill du". "Aut" används när bara ett alternativ är möjligt, och "vel" när flera alternativ är möjliga.

***

Det som slår mig är att många konjunktioner är nybildningar. Såpass grundläggande ord borde gå i arv oförändrade genom årtusendena som tex pronomen gör. Kanske handlar det om att behovet av ordklassen uppstått först i samband med skriften. När det bara fanns talspråk kunde man ju markera avgränsningen mellan satser genom pauser och betoning och var inte lika bunden till att använda vissa ord för att göra det.

De flesta ord i den här listan över svenska konjunktioner verkar härstamma från prepositioner, några från pronomen: https://sv.wiktionary.org/wiki/Kategori ... junktioner
Vildsvin
 
Inlägg: 1244
Anslöt: 2011-01-03

Återgå till Språket



Logga in