Jag skulle nog inte välja att bli sambo med någon som hade hemmavarande barn. Som särbo kan man få en annorlunda relation till barnen än plastmamma.
Jag blir gärna en omtyckt vuxen i barnets omedelbara närhet, men jag vill inte betyda mer än så för barn som inte är mina.
Då blir det inte så svårt för dem om relationen tar slut.

Nix pix, no rugrats.

Been there, done that!

Det kan fungera men det krävs att bonusföräldern inte lägger sig i om inte 'originalföräldern' och barnen går med på det.

Jag vet massor med bonusföräldrar som är suveränt duktiga föräldrar, andra inte och en del ska bara hålla sig undan...

Inte om jag vetat att jag hade AS. Det är svårt nog att leva ihop med en vuxen, ännu svårare med andras barn.

Och jag skulle definitivt inte velat bo ihop med barn som jag inte haft någon rättighet att uppfostra. Om jag varit ensam med dem så skulle de alltså fått göra vad som helst utan att jag skulle fått säga åt dem? Om jag hade vissa regler för mitt eget barns uppfostran, så skulle det inte gällt bonusbarnen?

Nej, i så fall defintivt särbo.

OT: Hur blir man ofrivilligt bonusförälder? Man blir med barn och gifter sig med barnafadern och sedan berättar maken att han redan har barn från ett tidigare förhållande, vilken överraskning!

Jag har tre egna barn som jag inbillar mig att jag är en rätt hyfsad förälder åt. Samtliga är födda innan jag fick diagnos och i efterhand kan jag känna skuld för att jag gett dem ett halvkasst genetiskt arv, men jag har aldrig trott att jag är dålig som förälder. Och jag skulle inte tveka en sekund inför att bli bonusförälder om jag träffade en kille med barn. Jag mår väldigt bra av små barn eftersom de gör tillvaron så begriplig. Hur bra jag funkar med större barn vet jag inte ännu men det lär jag väl märka varteftersom mina egna blir äldre.

Gafsan skrev:Hur bra jag funkar med större barn vet jag inte ännu men det lär jag väl märka varteftersom mina egna blir äldre.

Man växer med uppgiften.

Mina är 13 och 15 och bonusbarnen är 20, 22 och 30!

Större chans att jag blir "bonusförälder" än att jag hinner med att få några själv innan det är för sent.

Skulle definitivt kunna tänka mig bli bonusförälder. Hade en pojkvän med en son på 3 år, barn är fantastiska! Har inga barn än själv men jag skulle vilja få, även om jag har diagnos och barnet har risk att få det så ser jag inte det som hinder. Diagnos behöver inte per automatik betyda ett dåligt liv.

shibedibato skrev:Diagnos behöver inte per automatik betyda ett dåligt liv.

Definitivt inte!

Miche skrev:Been there, done that!

+1

Fungerar förhållandet mellan de vuxna och man kan respektera varandra och barnen som individer så går det att lösa det mesta. Fler vuxna och mer kärlek i barnens närhet kan vara väldigt positivt, allt beror ju på individerna. Mår föräldrarna bra så smittar det ju av sig på barnen. Men helt okomplicerat var det ju inte...

jorand skrev: Fungerar förhållandet mellan de vuxna och man kan respektera varandra och barnen som individer så går det att lösa det mesta. Fler vuxna och mer kärlek i barnens närhet kan vara väldigt positivt, allt beror ju på individerna. Mår föräldrarna bra så smittar det ju av sig på barnen. Men helt okomplicerat var det ju inte...

*gillar*

Jag ÄR bonusförälder och trivs alldeles utmärkt med det. Dock bor vi inte tillsammans. Jag försöker inte på något sätt ersätta barnens biologiska mamma (som de f ö bor hos mest), men jag tänker att jag kan komplettera. I mitt fall är min sambo också aspie. När vi träffas alla fem (med hans barn och mitt) blir vi båda helt slutkörda efteråt, men vi hittar på olika sätt att göra det mer hanterbart. Vi kan t.ex. plocka svamp tillsammans. Det gillar både vi och ungarna. De större barnen har vi paddlat och tältat med. Det var en succé. Vi följer inte någon mall för hur man skall bete sig som familj utan försöker göra sådant som passar just oss och våra barn.