har alltid gillar sjuk humor som många av mina vänner med AS.

När de tex kollar fredag den 13 och hallowen filmerna så garvar de alltid när någon tjej dör eller blir avrättad på det mest bisarra sätt.

så är det typiskt asp att garva åt avrättnings scener i skräckfilmer filmer då.?

eller är det meningen att man ska skratta åt brutala mord i sådan filmer.?

Tex som terror på elm street mm.??

http://www.postimage.org/image.php?v=aVSVF10

kan tillägga av min polare så är jag den som garvar minst av dem alla

Min vän tycker att sånt kan vara roligt. Ofta skrattar han åt när folk ramlar och slår sig.

Jag ser dock inte alls det roliga i det. Visserligen inte det "tråkiga" i det heller...

Liljencroowna skrev:Min vän tycker att sånt kan vara roligt. Ofta skrattar han åt när folk ramlar och slår sig.

Jag ser dock inte alls det roliga i det. Visserligen inte det "tråkiga" i det heller...

kan ju vara lyckopiller som gör folk sådan också maybe.?

manne skrev:

Liljencroowna skrev:Min vän tycker att sånt kan vara roligt. Ofta skrattar han åt när folk ramlar och slår sig.

Jag ser dock inte alls det roliga i det. Visserligen inte det "tråkiga" i det heller...

kan ju vara lyckopiller som gör folk sådan också maybe.?

Jag äter Zoloft... han äter ingenting alls. Så, tvärtom kanske? Man är så glad redan...

Skrattar man åt avrättningar och dylikt på film så är det nog ett tecken på att man distanserar sig från filmen pga att det är löjligt, eller för att man kanske nån gång blivit skrämd?

Om man däremot systematiskt känner glädje över andra människors olycka så har man nog större problem.

carl skrev:Skrattar man åt avrättningar och dyliskt på film så är det nog ett tecken på att man distanserar sig från filmen pga att det är löjligt, eller för att man kanske nån gång blivit skrämd?

Om man däremot systematiskt känner glädje över andra människors olycka så har man nog större problem.

Word.

Jag kommer att tänka på amerikanska, och någon gång från nån annanstans, hemvideoprogram där det visas folk inklusive barn, som råkar ut för olyckor och riskerar slå sig fördärvade på diverse livsfarliga sätt. Jag har aldrig förstått vad det är att skratta åt men programmen är menade som roliga humorprogram och en publik skrattar i tid och otid hejdlöst åt det hela.

Tvivlar på att programmen är avsedda specifikt för aspies. Det är nog vanligt att alla möjliga människor tycker sånt är kul, och då är steget inte så otroligt långt till avhuggna huvuden. Kanske är det "normal" humor?

Möjligen kan jag tänka mig jag skulle tycka det vore komiskt om det vore väldigt löjligt gjort, men inte för de avhuggna huvudena eller uppsprättade kropparna i sig.

Men jag har en egenartad humor som nog de flesta bara tycker är fånig. Så jag kan inte bedöma vad som är roligt och inte annat än för mig själv.

Definiera "sjuk humor".
Jag tycker att i stort sett alla säger sig ha "sjuk humor", men det kan betyda vad som helst från fall till fall.

Min egen humor är ganska begränsad, mer elitistisk än sjuk. Väl utförda imitationer är kul. Amerikanska inskickade amatörfilmer där hundar jagar bollar och bebisar drattar på ändan är inte det minsta lustigt.
Komikern/skådisen Steve Martin är rena sömnpillret.

Att sitta med ett gäng polare och se på gamla skräckfilmer ironiskt tilltalar mig inte. Varför ska man se på filmer ironiskt?

KS har rätt. Alla säger sig ha "sjuk humor". Min sjuka humor är inte lik andras sjuka humor.

Fast jag kanske har lite mer sjuk humor än andra... Fast å andra sidan ratar jag en hel del humor som är sjuk "på riktigt" LOL

Jag gillar förresten ofta rätt provocerande saker. Det stör mig oerhört att dra ett skämt och folk reagerar "men usch, just sååå kan man ju inte skämta, det var ju könsorgan inblandade utan att det var subtilt berättat och utan torftig poäng". Det behöver förstås inte handla om könsorgan, det kan vara annat som man inte får skämta om (om man inte lindar in det och ger det en poänglös poäng).

Jag gillar inte riktigt heller det som KS beskriver att han inte gillar. Undantaget att jag kan gilla söta hundar som jagar bollar, men är det inte mer "gulligt" än "roligt"?

Den gamla hemvideon där en tant filmar och ropar "Kaj, du simmar ur bild" och inte fattar att hon ska vrida kameran, var dock kul. (Jag är väl så ond att jag skrattar åt andras dumhet.)

Jag tycker dte är kul att prata om att dra ut hjärnan ur näsan på folk med en gång pinne med krok. Folk sa till mig att "nu har vi gått för långt". Det första jag tänker på är från tv-dokumentären om bipolära på psyket om duschslang:

- Jaha, här kommer du med snaran! Lycka till!

Min humor är inte sjuk möjligen morbid, bisarr ibland.. den kan även vara riktigt skittråkig i stil med.. att fastna i en korkad trädassociationsgrej

Ser inte en kotte..
nej nu barkar diskussionen åt skogen
Nu är du bara spånig...

en annan typ av humor jag uppskattar är...sådanna här komentarer

"ja men det positiva med att vara pyroman är att man brinner för sitt intresse.. "

Eller "En pedofil är bansligt förtjust i..."

eller "De som sysslar med tidelag har kontakt med sina djuriska lustar"


När jag och min vän kollade på Lejonkungen på bio skrattade jag vid andra tillfällen än övriga publiken.. de skrattade när apan slog simba i skallen... jag skrattade åt den senare kommentaren "det var någon som bankade vett i skallen på mig" eller något liknande.. den kommentaren brukar användas som ett talesätt och jag tyckte väl det var kul som fan att det användse i bokstavlig mening samtidigt.. (vilket ingen annan tycktes snappa upp)

Jag tror aspies har större förmåga till morbid/störd humor. Många av oss har ju ett komiskt förhållningssätt till endel "halvtragiska" drag vi själva har.. vi har kanske enklare att tackla bedrövliga saker genom att hitta komiska inslag än att bara konstatera "fy va hemskt" och sedan lämna det därhän?

Någon som sett Solsidan? Gick på fredagar för ett tag sen. Helt fantastiskt rolig.
Krigarsjäls kommentar om dopkaffebaluns osv fick mig att att skratta högt.

Major X skrev:Jag kommer att tänka på amerikanska, och någon gång från nån annanstans, hemvideoprogram där det visas folk inklusive barn, som råkar ut för olyckor och riskerar slå sig fördärvade på diverse livsfarliga sätt. Jag har aldrig förstått vad det är att skratta åt men programmen är menade som roliga humorprogram och en publik skrattar i tid och otid hejdlöst åt det hela.

Jag tror att folk är så inne i gruppkänslan "nu ser vi på något roligt" så att de helt glömmer bort att det som visas kan vara farligt för de inblandade.

Den här filmen är ju en klassiker: