I många avseenden saknar jag det. Jag kan snöa in på världens minsta detalj och då känns den viktigare än allting annat. Konkret exempel: för många år sen var jag sååå nära att flytta från min underbara 50-talslägenhet i fint område 5 minuter från stan, till ett inte alls lika trevligt område betydligt längre från stan. Och varför? Jo, för att den andra lägenheten hade fräschare persienner. Detta är så typiskt mig!

I andra fall verkar jag snarare ha bättre sinne för proportioner än många andra, särskilt när jag tänker globalt (t ex på energifrågan). Då kan jag förvåna mig storligen över att andra inte ser det som för mig är uppenbart utan fokuserar på detaljer som bara är en ankfjärt i det stora hela.

Nån som känner igen sig?

jag......

Jag kan snöa in mig på detaljer. Igår satt jag nog minst en timme och tittade på minne till min dator utan att jag är i direkt behov av det, bara för att jag ville veta vad det bästa priset var på bra minne till min dator. Jag hade annat att göra men snöade in på detta. Jag har inte ens pengar till att köpa något just nu. Allt började med att jag letade upp bästa priset på ett 2 G SD kort till min far. Alltså det bästa med lite kvalitet. Egentligen är min far kapabel att ta reda på sådant själv, men jag kunde inte låta bli.

lindrin skrev:jag......

Och jag.
Inte just nästanflytta för persienner - men fastna i detaljer, ha svårt att se helheter; bli upprörd över småsaker och bara ha apati kvar för det stora och viktiga; underkänna (för min egen del) något bra på grund av småfel eller så att någon oväsentlig detalj, som "andra" inte ens märker, sitter kvar som en törntagg i mig; (förr i tiden) missa bra människor för någon detalj på den sida de råkade möta mig med (och som jag kanske misstolkade också)...

Zombie skrev:

lindrin skrev:jag......

Och jag.
Inte just nästanflytta för persienner - men fastna i detaljer, ha svårt att se helheter, bli upprörd över småsaker och bara ha apati kvar för det stora och viktiga, underkänna (för min egen del) något bra på grund av småfel, (förr i tiden) missa bra människor av bland annat det skälet...

Stark igenkänning. Det har tack o. lov blivit bättre med tiden men tyvärr har det inte helt försvunnit o. dessvärre lär det nog inte göra det heller.

Jag kan inte bo i lägenheter med fula golv. Jag var jätteledsen under min barndom för att det var mörkbruna golv i vårt hus. Jag bönade och bad mina föräldrar att byta till ljusa golv. Detta gjordes sent om sider i mitt rum och föräldrarnas sovrum. Döm om min förskräckelse när morsan en dag hade flyttat mina möbler till rummet på nedervåningen, som hade brunt golv . Jag blev jätteledsen.

känner otroligt mkt igen mig om golven...ha ha Hade typiskt 70 tal mörkgröna golv i mitt rum som liten, och avskydde verkligen detta, kändes som rena drömmen när jag fick ärva min brors rum, med ljust beiga golv och vita tapeter...ahhhhhhhhh

Är fortf fixerad vid att golv måste vara ljusa och fina.

Sugis och Lindrin, jag förstår er verkligen! Mörka golv är sjukt deprimerande. Kräksfula 70-talsgolv mår jag illa bara av att tänka på. Jag är superpetig med just golv, eftersom de tar upp så stor del av ens synfält och påverkar rummets karaktär mer än nästan nånting annat.

Första jag gjorde innan jag flyttade in där jag bor nu var att låta slipa bort den gulnade lacken från vardagsrumsgolvet och lägga in gråbeiga pergo-plattor i arbetsrummet. Det var jättelätt och roligt att pussla ihop dem själv.

Där jag bodde förut hade jag ingen budget för nytt golv, då målade jag helt enkelt den störtfula linoleummattan i sovrummet.

Hej!

Jag kan också snöa in på detaljer sådär, men aldrig att jag skulle flytta bara på grund av persiennerna. Men alla är vi ju olika.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag har dåligt sinne för proportioner även när det gäller siffor och pengar. Jag störde mig mer på att jag råkade lägga i 40:- i en P-automat fast jag inte skulle stanna mer än en stund, än när jag förlorade 40.000:- på min bostadsrätt.

Jag brukar ha svårt att behandla en uppgift som "liten". För mig blir alla uppgifter oftast "stora", med följden att jag har svårt att släppa dem, eller så drar jag mig för att börja eftersom jag får oproportionerligt höga förväntningar.

Mörkbruna golv, skojar du eller? Nej du skojar inte. Ursäkta. Åh, parkettgolv är kärlek. Vi har det i vårat tv-rum, mörkbruna lister och en ljusbrun tapet.

Jo, det känns väl igen. Inte precis sådant som Ingers persiennexempel, men mycket annat. Dels kan jag förstås fastna i något helt annat på vägen, när jag håller på med något. Det klassiska exemplet är förstås att slå upp ett ord i en ordbok, och en timme senare finna att man har läst om alla möjliga intressanta ord man råkade få se, men inte just det man skulle slå upp. För större projekt än att slå upp ett ord så kan man förstås göra motsvarande större exkursioner i intressanta men för sammanhanget irrelevanta områden.

Jag var en gång ansvarig för programkommitén för en konferens, dvs. det var jag som skulle ta emot alla bidrag och administrera att dessa skickades ut på peer-reviwev, och sammanställa resultaten och skicka tillbaka bedömningarna till författarna etc. Vanligen brukade man skicka ut bedömningsformulär på papper tillsamans med de artiklar som skulle bedömas. Men det började vid den här tiden förekomma att att såväl artiklar som formulär skickades i elektronisk form, förutsatt författarna skickade in artiklarna så. Det brukade vara ganska rudimentärt, så elektroniska formulär var väldig enkla och uppbyggda av ren text bara.

Jag fick för mig att försöka göra i alla fall sammanställningen lite snyggare, och utformade då formulären så att de skulle kunna läsas av ett program och skrivas ut på ett snyggare sätt. Det var förstås fullständigt onödigt att göra, men jag tyckte det skulle vara trevligt och så gick det ju att göra, rimligen. Det gjorde det, men ack så många arbetsdagar jag lade ner på detta, i backspegeln sett fullständigt onödiga, projekt. Det gjorde också att jag inte själv hann läsa igenom alla bidrag, vilket jag egentligen borde ha gjort som ansvarig för kommitén.

Men det är ju roligt! Jag tycker det är skitskönt att fastna i någonting och sen "vakna upp". Det är dock sjukt drygt om man är mitt upp i någonting och helt plötsligt tappar lusten för det.

earlydayminer skrev:Men det är ju roligt! Jag tycker det är skitskönt att fastna i någonting och sen "vakna upp". Det är dock sjukt drygt om man är mitt upp i någonting och helt plötsligt tappar lusten för det.

Visst, problemet är att man ibland, eller t.o.m. ofta faktiskt inte har tiden till det. Och även om det ofta är roligt så kanske det hade funnits ännu roligare saker att göra om nu skulle slösa bort den tiden. Å andra sidan kanske det faktiskt var det roligaste man kunde tänka sig just då och där?

Kvasir skrev:

earlydayminer skrev:Men det är ju roligt! Jag tycker det är skitskönt att fastna i någonting och sen "vakna upp". Det är dock sjukt drygt om man är mitt upp i någonting och helt plötsligt tappar lusten för det.

Visst, problemet är att man ibland, eller t.o.m. ofta faktiskt inte har tiden till det. Och även om det ofta är roligt så kanske det hade funnits ännu roligare saker att göra om nu skulle slösa bort den tiden. Å andra sidan kanske det faktiskt var det roligaste man kunde tänka sig just då och där?

Ja, absolut! Det känns som om tiden är lite i vägen för en ibland.
Fast man släpper ju tiden när man fastnar, även om jag är lite besatt av att alltid veta vad tiden är. När jag är hos folk frågar jag alltid vad klockan är.
Ja, jag tror faktiskt att när man väl sitter där helt fast i det man gör så är det nog för stunden det roligaste man kunde tänka sig göra. Å andra sidan kan det kanske bero på omständigheterna.
Jag kan gå på stan i det mest risiga väder man kan tänka sig och må som en kung med rätt musik i öronen, och för stunden kan det vara det bästa jag kan tänka mig.

Rätt musik kan förändra hela mitt liv.

Kvasir skrev:Jo, det känns väl igen. Inte precis sådant som Ingers persiennexempel, men mycket annat. Dels kan jag förstås fastna i något helt annat på vägen, när jag håller på med något. Det klassiska exemplet är förstås att slå upp ett ord i en ordbok, och en timme senare finna att man har läst om alla möjliga intressanta ord man råkade få se, men inte just det man skulle slå upp. För större projekt än att slå upp ett ord så kan man förstås göra motsvarande större exkursioner i intressanta men för sammanhanget irrelevanta områden.

Jag var en gång ansvarig för programkommitén för en konferens, dvs. det var jag som skulle ta emot alla bidrag och administrera att dessa skickades ut på peer-reviwev, och sammanställa resultaten och skicka tillbaka bedömningarna till författarna etc. Vanligen brukade man skicka ut bedömningsformulär på papper tillsamans med de artiklar som skulle bedömas. Men det började vid den här tiden förekomma att att såväl artiklar som formulär skickades i elektronisk form, förutsatt författarna skickade in artiklarna så. Det brukade vara ganska rudimentärt, så elektroniska formulär var väldig enkla och uppbyggda av ren text bara.

Jag fick för mig att försöka göra i alla fall sammanställningen lite snyggare, och utformade då formulären så att de skulle kunna läsas av ett program och skrivas ut på ett snyggare sätt. Det var förstås fullständigt onödigt att göra, men jag tyckte det skulle vara trevligt och så gick det ju att göra, rimligen. Det gjorde det, men ack så många arbetsdagar jag lade ner på detta, i backspegeln sett fullständigt onödiga, projekt. Det gjorde också att jag inte själv hann läsa igenom alla bidrag, vilket jag egentligen borde ha gjort som ansvarig för kommitén.

Det här är inte första gången som jag tänker Vänta, har jag varit medlem här förut och skrivit under annat namn?

alfapetsmamma skrev:

Kvasir skrev:Jo, det känns väl igen. Inte precis sådant som Ingers persiennexempel, men mycket annat. Dels kan jag förstås fastna i något helt annat på vägen, när jag håller på med något. Det klassiska exemplet är förstås att slå upp ett ord i en ordbok, och en timme senare finna att man har läst om alla möjliga intressanta ord man råkade få se, men inte just det man skulle slå upp. För större projekt än att slå upp ett ord så kan man förstås göra motsvarande större exkursioner i intressanta men för sammanhanget irrelevanta områden.

Jag var en gång ansvarig för programkommitén för en konferens, dvs. det var jag som skulle ta emot alla bidrag och administrera att dessa skickades ut på peer-reviwev, och sammanställa resultaten och skicka tillbaka bedömningarna till författarna etc. Vanligen brukade man skicka ut bedömningsformulär på papper tillsamans med de artiklar som skulle bedömas. Men det började vid den här tiden förekomma att att såväl artiklar som formulär skickades i elektronisk form, förutsatt författarna skickade in artiklarna så. Det brukade vara ganska rudimentärt, så elektroniska formulär var väldig enkla och uppbyggda av ren text bara.

Jag fick för mig att försöka göra i alla fall sammanställningen lite snyggare, och utformade då formulären så att de skulle kunna läsas av ett program och skrivas ut på ett snyggare sätt. Det var förstås fullständigt onödigt att göra, men jag tyckte det skulle vara trevligt och så gick det ju att göra, rimligen. Det gjorde det, men ack så många arbetsdagar jag lade ner på detta, i backspegeln sett fullständigt onödiga, projekt. Det gjorde också att jag inte själv hann läsa igenom alla bidrag, vilket jag egentligen borde ha gjort som ansvarig för kommitén.

Det här är inte första gången som jag tänker Vänta, har jag varit medlem här förut och skrivit under annat namn?

Instämmer. Egentligen är jag Kvasir som är Alfapetsmamma som är Nilale som är...
Kände SÅ igen mig i det du skrev, Kvasir

Hade ett projekt på mitt förra jobb där jag skulle samla ihop information som vi hade om ett område och skicka till en hembygdsförening, och min arbetsledare förklarade att det är ju bara att ta allt det vi har och kopiera, men nej, nej... inte jag inte. Jag gjorde om ALLT från början, men extra register och hela köret. Hade jag bara kopierat hade det inte blivit perfekt, och det skulle inte ha blivit sorterat i den ordning som jag ville. Tog lite längre tid än beräknat. Lyckligtvis uppskattade min arbetsledare kvalitet.

Jag känner igen mig i det där, men jag tycker inte att det är kul när jag blir hyperintresserad/entusiastisk av en sak och förlorar omdömet/propotionerna. Under en sådan hype skrev jag till exempel upp mig som volontärarbetare på Sköndal, vilket jag sen tappade lusten för efter någon dag. Jag har också gjort andra saker, som jag tycker var helt idiotiska efteråt... men jag känner ju mig så glad när en sån hype inträffar. Det händer visserligen inte så ofta, men det är som ett endorfinrus släpps lös i kroppen när jag fastnar för något. Jag har lärt mig att inte agera på det, eftersom jag känner mig själv, men efteråt kan jag se tillbaka och tänka "WTF? Hur fick jag den idén? Är jag helt knäpp?".