Är du singel? Är det i så fall ”ofrivilligt” då att du snarast vill träffa någon eller trivs du med att vara själv nu?

Och hur påverkar din boendesituation? Jag tänker; om man bor med barn, föräldrar och/eller vänner så bor man inte själv. Bor man själv så trivs man med det eller försöker annars eventuellt hitta någon att bo med, kanske i en relation.

Sedan är det där med jobb/sysselsättning. Har man det eller inte? Och är det något som gör att man träffar folk eller arbetar man oftast själv.

Själv bor jag med rätt stora barn en del av tiden, och just nu är jag nog frivillig singel faktiskt. Och gillar att sysselsätta mig själv oftast.

Jag bor med mitt barn varannan vecka och det fungerar. Att få vara en del i hans liv är fantastiskt även om det vara tufft ibland, men det är hur jag är och reagerar som gör det tufft, han skänker så mycket glädje till mig.

Jag arbetar halva året och under den tiden mår jag generellt bättre och jag träffar dagligen människor, den andra halvan på året kan det gå en vecka utan jag pratar med en annan människa.

Jag har sen sena tonåren till och från levt i relationer oftast samborelationer till för snart 3 år sen. När hon gjorde slut blev jag förkrossad och bestämde jag mig för att ge tid åt att bearbeta det hela och inte bedöva mig med alkohol och hoppa in o en ny relation förens jag kände mig redo. Efter ett tag började jag dejta lite smått men fick aldrig det där pirret i magen och jag tänkte ibland på mitt ex.
Tills för ett tag sen då vi träffades för första gången på 2 år. Hon ville enbart ligga men jag insåg att jag fortfarande är stört förälskad i henne och kommer nog alltid vara det. Så jag är ofrivilligt singel och kommer alltid springa tillbaka till henne så fort hon skulle be om något, bara att inse det, dock är hon inte den typen av människa som skulle utnyttja mig.

Jag tror att en särbo relation hade passat mig bäst då jag inte tror det blir samma press på relatioen när man har sitt egna hem och inte behöver kompromissa lika mycket över det + att man kan dra sig undan om man behöver. Sen finns det klara ekonomiska och logistiska fördelar med en sambo relation.

Förlåt för långt och svammligt inlägg!

Jag bor själv, i den mening att det inte bor en annan människa med mig. Däremot bor jag tillsammans med en hund. Det fungerar väldigt bra. Barn har jag valt bort.
Jag tror att det som fungerar för mig i relation till en annan människa är särbo. Jag har haft några dåliga erfarenheter med försök med sambo.

Jag bor med katter och en kompis som är här mycket. Resten av tiden är jag människofri. Uppskattar både sällskap och att få vara själv. Jag är inte intresserade av relationer eller barn alls.

Skaffa vänner känns inte så fantastiskt svårt heller. Men jag känner att jag har rätt höga krav på vänner att de inte får vara för ytliga och dessutom känns det bättre när jag lärt känna dem mer. Det kan vara lite läskigt att man kan omedvetet stampa på ömma tår först.

Jobbar inte men skulle vilja jobba på ett litet stall där de inte stressar hästar och människor. Minizoo skulle också vara kul Då brukar det vara lagom med folk med. Vissa saker gör man tillsammans och vissa saker ensam. Och man är inte så många att man glömmer bort folk. Min förrförra DV var bra på så vis att folk tyckte om mig. Jag kanske inte tyckte om dem som kompisar rakt av och vissa tyckte jag bättre om, men jag tyckte om alla på något sätt utom chefen.

Jag tror inte jag skulle vilja ha ett jobb med mycket kundkontakt, särskilt inte där man ska vara smakråd och sådant. Usch. Jag kan vara trevlig mot kunder (vi hade dem ibland på DV:n och de verkade tycka jag var en av de trevligare) och det känns ju bra, samtidigt har jag rätt begränsade krafter att träffa folk.

Jag mår inte dåligt av att vara ensam ofta, och det beror på internet, mina katter och att jag har vänner. Ensamkänsla blir nog värre om vetskapen finns att det inte finns någon att vända sig till. Och katter måste jag ha. Jag vill inte gå här som en zombie förrymd från en kyl på bårhuset. Behöver liv omkring mig!

Frivillig singel! Här hemma råder mina vanor och regler, var sak har sin plats och betydelse. Kan ha nära vänner som bor över nån helg, även om det frestar på. Med förhållanden kommer någon annans vanor, vilja, egenheter, åsikter om saker och ting. Personen kan bli arg och det är inte trevligt, visa bitterhet och mindre smickrande sidor som man bortsett från i det inledande skedet. Det är helt enkelt problem att involvera sig med en annan människa på det sättet. Två personer betyder dubbel uppsättning av problem brukar jag tänka. Förälskelsekänslor är för övrigt mer än jag klarar av och världen och den trygghet jag är beroende av hamnar i gungning och riskerar att raseras. Vänskap är vad jag kan sträcka mig till.

Singel.
Levt länge i familj och jag orkar inte.
Antagligen gått under andra omständigheter men inte så.
Jag ska aldrig bo tillsammans med någon annan vuxen igen om jag inte tvingas till det, mina barn är givetvis välkomna.