Jag såg ut att vara 10 år yngre än jag var från 27 till 57. Det var bara bra tyckte jag. Särskilt när jag var ute som singel och raggade.

Det kunde bli jobbigt om jag träffade på någon som letade efter ett förhållande och antog att vi båda var ca 40 år. Jag ville inte säga hur gammal jag var men till sist så klämde jag ur min verkliga ålder och då blev killen sur och menade att det var fult att ljuga. Jag insisterade på att jag talade sanning. Killen blev förbannad och gick.

Jag blev kallad lögnhals och var nog nära att bli slagen bland ändå tills året 2008 infann sig med två ledoperationer, grova spikar genom tårna, ingen elrullstol, ingen förmåga att ta sig ut, extremt djupa skov, plågsam hudsjukdom, total tortyr ett helt år. DÅ hände det: då kom rynkorna! Ett tunt spindelnät med fina smärt-rynkor på kinderna. Jag hade ju inte slappnat av på ett helt år. Det var kört. Jag var plötsligt gammal Nu tror folk bara att jag är 5 år yngre än jag är. Trist! Jag är så naiv och barnslig att jag passar bäst in i en "forever-young-body".

Katastrofen har hänt: Jag blir utskrattad om jag går upp på ett discogolv - och jag som inte kan leva utan att dansa.

Eftersom vi "ska" ha en emotionell/social utvecklingsstörning så är det mycket passande att se yngre ut än man är!

Ja, nu kom jag o tänka på en händelse som utspelade sig när jag var typ 26-27 år. Eftersom jag har lite alkogener så köper jag ofta folköl i affären jag bor ovanpå, samt cigaretter varje dag där.

Men så en dag, så köpte jag bara ett sexpack 2.25% cider, men då ville de minsann kolla leg! Men jag tror det var för att kassörskan (som jag handlat cigg av varje dag i 6 år ville veta vem jag är!