Och det känns för jävligt. Om man inte ens kan vara ärlig med sina närmaste ...? Om jag säger att jag inte kan bli berörd eller sörja för en person jag aldrig träffat eller ens hört talas om innan den tragiska saken hände - är jag känslokall för det? Jag säger ju inte "du är dum i huvudet som blir berörd".

Känner verkligen NTs alltid de känslor de påstår att de har, eller låtsas de för att vinna några slags "bry sig"-poäng?

Jag blir så ledsen av att kallas känslokall. Jag skulle aldrig såra någon medvetet, jag skulle aldrig slå eller skada någon, jag skulle aldrig sprida rykten eller vara elak.

Och ändå är jag känslokall?

Lavender_Blue skrev:Känner verkligen NTs alltid de känslor de påstår att de har, eller låtsas de för att vinna några slags "bry sig"-poäng?

Jag blir så ledsen av att kallas känslokall. Jag skulle aldrig såra någon medvetet, jag skulle aldrig slå eller skada någon, jag skulle aldrig sprida rykten eller vara elak.

Och ändå är jag känslokall?

Det där har jag undrat över en del också. Jag vet faktiskt inte hur det fungerar. Det är verkligen totalt främmande för mig. Jag tycker att det är trist när folk råkar illa ut eller dör och så, men alla känslor som en del NT:s uppvisar förstår jag verkligen inte. Ibland ska man bli ledsen och helt förstörd, gråta, bli berörd på olika sätt.

Man ska villkorslöst tycka synd om folk som gråter oavsett om dom gråter för att det verkligen är synd om dom eller om det handlar om manipulativt offer-gråtande. Man ska tycka att det är hemskt att någon naturkatastrof gör att människor blir hemlösa men man kan bortse från pågående krig i någon annan världsdel eller helt fruktansvärda sociala orättvisor ytterligare någon annanstans, eller kanske rentav på samma ställe. Ena veckan kanske man ska bojkotta varor ifrån en militärdiktatur, barnarbetes fabriker, länder där man stenar kvinnor och sen när det blir någon jordbävning och en gråtande kvinna visar upp ett gråtande barn med skrubbsår på benet och ett raserat hus så ska man helt plötsligt skänka pengar till någon slumpmässig svensk organisation som utger sig för att hjälpa människorna som har fått det svårt. Och det enda jag tänker är att jag hoppas att barnen kanske får lite antibiotika, en bra ny benprotes som inte är gjord av trä och kanske en ekonomisk ersättning som täcker inkomstbortfallet för barnet som under tiden det ligger på sjukhus inte kan prostituera sig eller jobba 100-timmars veckor för att få ihop pengar till mat.

Nej, jag förstår inte. Jag har förstått så mycket att det rör sig om att andra människor har sociala funktioner jag totalt saknar. Men jag har inte fattar varför. Jag tror att det är olika för olika människor. Alltså att det jag upplever som väldigt liknande funktioner som jag tycker jag saknar egentligen är olika även för olika NT:s. Jag tror att en del NT:s verkligen känner känslorna, andra har någon slags automatisk socialiseringsfunktion som kickar igång och att andra bara låtsas antingen för att man ska eller i vissa fall för att faktiskt dra nytta av det på olika sätt.

folk ville att jag skulle sörja Astrid Lindgren och Anna Lindh...

varför? visst Astrid skrev några bra storys men jag träffade aldrig henne och kände henne inte. Anna Lindh hade jag aldrig hört talas om.

såvida man inte har haft en känslomässig relation med personen är det bara att ta del av en masshysteri genom att sörja personen. Princess Diana comes to mind...

Det är inte som om världen kommer gå under för att dessa människor dött. Världen kommer gå under för att vi är helt clueless om klimat...

Du är normal, sörj bara dem som tårarna kommer naturligt inför. Inga andra.

Antikropp, håller helt med. Jag fattar faktiskt inte vad det är vi saknar... Eller ens om vi saknar något annat än manipulativ förmåga och inställsamhet. Kanske är vi bara ärliga med vad vi känner?

hehe så kul att höra nån berätta sånt som gjämt händer, haha
i think we are awesome

Tror att det kan finnas ett media och associationsgrej kring anna lind. Så fort folk får reda på att man har diagnos så inbillar vissa sig att man ska gå ut på stan med kniv och knivdöda någon politiker på NK.

Jag håller med.

Att (högljutt) tycka synd om vad som är populärt för stunden är en del av det sociala spelet, sen om det verkligen speglar människor äkta känslor är en helt annan sak.

Och som svar på frågan:

Nej, jag tycker inte att du är känslokall.

Hur man behandlar andra människor borde vara det som räknas, inte att (låtsas)sörga över främlingar

Jag kan beskriva ytterligare en variant då. Jag är en känslosam jäkel, och har lätt att röras till tårar av både sorgliga och lyckliga händelser. Däremot har jag full förståelse för att alla inte är likadana, och lägger således inga värderingar i att höra er andra beskriva hur ni har det med känslorna. Till stor del kan jag ju faktiskt avundas er, det skulle vara mycket lättare att inte vara fullt lika känslosam som jag är.

Jag tycker det är riktigt synd att Anna Lindh blev mördad, hon var en blivande statsminister och hade blivit kanonbra i den rollen.

Men inte gråter jag över henne.
Men jag sörjer med gråt när personer jag tycker om dör heller. Visst sörjer jag, men inte utåt.

Människor som försöker tala om för andra hur de skall vara är osäkra och jobbiga människor, oavsett vem de försöker uppfostra. Dessutom försöker de med andra NT's också, så du behöver inte känna dig utpekad.

Har också undrat ganska mycket över det här. Jag fungerar som så att jag inte kan bli det minsta känslomässigt berörd av sådant som händer människor som inte står mig extremt nära, så att det även direkt påverkar mig.

Man kan ju kalla det känslokall om man vill... jag tycker nog ändå att det ger en orättvis bedömning. Jag kan tycka att någonting är hemskt, men om det inte direkt påverkar mitt liv så kan jag bara inte känna mig berörd. Oftast så är det ju inget problem, men lite jobbigt kan det vara i situationer där det är uppenbart att man "borde" reagera känslomässigt, t.ex om en anhörig, som jag inte haft en väldigt nära personlig relation till, dör och alla omkring en sörjer. I sådana fall försöker jag spela med, men känner väl mest obehag över att alla beter sig annorlunda och vill bara att allt återgår till det normala...

Går NT-människor runt och känner saker för människor som de inte inte har en nära relation till, hela tiden? Det kanske är fel av mig, men jag upplever oftast dessa människor som uppmärksamhetssökande hycklare - t.ex något som irriterar mig vansinnigt mycket är, om någon dör, så ska helt plötsligt människor som aldrig pratat om personen tidigare gå runt och vara jätteledsna och upprörda. För mig känns det bara falskt, om man inte brydde sig så värst mycket när personen levde, varför bry sig när den är död?

Countess skrev:Går NT-människor runt och känner saker för människor som de inte inte har en nära relation till, hela tiden? Det kanske är fel av mig, men jag upplever oftast dessa människor som uppmärksamhetssökande hycklare - t.ex något som irriterar mig vansinnigt mycket är, om någon dör, så ska helt plötsligt människor som aldrig pratat om personen tidigare gå runt och vara jätteledsna och upprörda. För mig känns det bara falskt, om man inte brydde sig så värst mycket när personen levde, varför bry sig när den är död?

det finns sociala regler som säger att folk SKA vara ledsna när någon dött. det gör att folk blir ledsna. det betyder inte att de vet om att det är pga att de anser att de ska vara ledsna som de är det.

jag skulle nog säga att det är en av de största skillnaderna mellan NT och, om inte er andra så åtminstone mig; de följer regler de inte vet finns och jag vet om reglerna men följer dem inte slaviskt...

det som kan göra mig ledsen om någon jag knappt känner dör är om någon nära blir mycket ledsen. men då är det ju för att den är ledsen och har inte överhuvudtaget med den avlidne att göra.

Lite som Fenren säger.

Jag tror att samvetet är ett människans påfund.
Visst kan man få dåligt samvete om man skulle sno en kexchoklad på ICA men är det verkligen för att man instinktivt känner det?
Eller är det för för att någon sagt till en att det är fel?

En parallell går att dra till sådant här.
Jag har gång på gång blivit kallad känslokall och samvetslös för att jag inte hållt mig till samhällets riktlinjer för moral och samvete utan "tyvärr" enbart agerat på logik.
Notera att jag är känslosam och inte alls på sättet som folk tror jag är och blir som TS sårad om någon påstår det.

EDIT: Såg att parallellen kanske inte var alltför självklar.
Anledningen till att jag anser dessa sociala komponenter ha med varandra att göra är att bägge två ("känslolöshet", samvete) är vad allmänheten anser vara lämpliga sätt att vara på.