Jag har lidit av att gå omkring och bry mig korkat mycket om ifall personer är högpresterande. T.ex så har jag tyckt att inom områden som intresserar mig, så är det överbetonat från min sida, om personen gjort bra ifrån sig.

Inom schackvärlden, så har man också s.k. ratingtal, som sätter ett siffermått på hur spelstark man är. Och jag var fixerad vid detta förr, och numera så har jag nästan vänt detta åt andra hållet. Funderar mer på personligheten.

Men min undring är om detta är ett Aspergerdrag, att man inte intresserar sig för människor? I synnerhet om dom inte är högpresterande?

Och att gå omkring med sådan fixering, visst leder det ju till alienering - man pratar inte med "bättre" för att man vågar inte störa. Och inte med "sämre", för det känns lite som slöseri med tid.

Men jag inser ju att detta är en "sjuk" metod. Människor är ju så mycket mer än presterande inom ett område! Alla är "original". Tror jag numera.

/notwoodstock

Om man är mest sakintresserad så kanske det blir så att man kommunicerar primärt med de som besitter intressant kunskap eller reflektionsförmåga. Personer som då saknar innehåll blir tämligen ointressanta.

Hu inte på mig iallafall, har alltid varit magkänslan inför en person som är viktigast.

Sen har jag väl inte överfört det på mig själv direkt, dömer mig själv nedrigt hårt, tyvärr har det nog lite gjort att jag gått i baklås och inte förmår eller orkar prestera nämnvärt alls.
Drabbar utan tvekan både stavning och förmåga att uttrycka mig också.

Jag har vanan att dela upp "bedömning" av personer enligt icke känd kunskap...

T.ex.

Kunnighet

Moral

Svårutgrundad

(Vinnartyper?)

Vishet