(Med tanke på att det egentligen redan finns en tråd om ''Har jag asperger?'', så är jag en aning osäker på om jag verkligen ska posta det här, men jag gör det i alla fall.)
Det kanske blir en hel del text, men jag vill gärna få fram allt jag vill säga.

Jag har alltid känt mig annorlunda, det är omöjligt att förneka. Jag kan inte säga en specifik ålder när det hela startade, eftersom att jag har en tendens att lägga det förflutna åt sidan. (Sådant som är jobbigt, och som jag inte har mått bra av.) Jag är oftast tystlåten av mig, helst bland mycket folk. Jag undviker helst att umgås med människor helt och hållet. Fast det är klart, jag umgås ändå med vänner/familjen när jag känner för det. Men i slutändan så känner jag alltid ett ensamhets begär, eller hur man nu ska säga. Jag blir en aning frånvarande under vissa tillfällen, just för att jag inte vill ha närhet. Jag vill bara bort, ifrån allt.

Vid de tillfällen när jag känner så, går jag alltid in till mitt rum och låser in mig själv.
Jag låtsas att jag är i en helt annan värld, och inbillar mig att jag är på ett helt annat ställe. När jag väl är social, kan jag prata i oändligheter, om allt och ingenting. Jag skämtar oftast, även fast jag inte alls tycker att det är underhållande. Men när jag gör det, så känner jag alltid en obehaglig känsla, som gör att jag känner mig tvungen till att tala eftersom att jag vill undvika att det känns pinsamt. (Det är något som jag har ett stort problem med)

Jag kan prata väldigt fort, utan att göra pauser. Jag får helt enkelt panik, och pratar trots att jag inte vill det.


- Om någon höjer rösten/skäller på mig, så känner jag direkt obehag och kan enkelt gråta, eftersom att det är jobbigt. Det har varit så i stort sett hela mitt liv.

- Innan jag går nedför trappen (jag sover uppe) så försäkrar jag mig alltid först att jag ingen är vaken. Om någon är det, så brukar jag inte gå ned förrän h*n har gått.
Vilket är oerhört jobbigt, eftersom att jag kan vänta i timmar, innan det blir tyst. Jag brukar aldrig vilja vara nära människor just då, vilket orsakar med problem om någon skulle få för sig att sova över. Jag brukar då oftast stanna i sängen tills h*n har gått iväg.

- Jag ogillar höga ljud. Dock lyssnar jag ibland på musik och har hög volym på. Även det känns väldigt obehagligt, men jag lyssnar ändå. Dock är det kanske inget ovanligt
i och för sig. Det är oftast när jag hör plötsliga höga ljud som jag bara vill försvinna. Det är brutalt. Till exempel om en hund skäller, så är det jobbigt.
På grund av det så hade jag väldigt svårt i skolan, eftersom att det var alltför hög ljudnivå.

- Antingen så har jag högt självförtroende, eller så har jag ett väldigt lågt självförtroende. (Det kan bara komma plötsligt, utan anledning)

- När jag är nervös/frustrerad så brukar jag utan att egentligen tänka på det, bita i läpparna, kinderna, göra ansiktsuttryck som inte anses som ''vanliga'', rycka på näsan och ögonbrynen, jag rör alltså i princip hela ansiktet. Jag brukar också riva bort flisor ifrån läpparna.

- Jag är stresskänslig.

- Jag kan inte titta människor i ögonen, om jag inte nu känner dom väl, förstås.



- När jag tycker att någonting blir jobbigt, så stänger jag in mig i mitt rum, lyssnar på musik och blundar. Jag brukar även göra rörelser med huvudet, vilket jag har gjort enda sedan jag var liten. Jag vet inte egentligen varför, men det lugnar alltid ned mig.

- När jag är överväldigad blir jag överdrivet entusiastisk och även då gör jag udda ansiktsuttryck, och spänner mig.

- Om jag har en åsikt, och om någon annan inte delar samma åsikt, och påstår någonting annat så blir jag väldigt irriterad. Jag ger mig inte förrän dom inser att jag har rätt. Jag måste alltid ha rätt, och jag tål inte heller människor som säger ''Nej så är det inte. Det tycker inte jag.'' Eftersom att jag redan är väl medveten om att det är rätt, trots att det kanske egentligen inte är korrekt vid alla tillfällen.

- Det är viktigt för mig att saker är på rätt ställe, ''rätta ställen'' är där jag anser att saker ska vara. Om någon nu flyttar på den saken som jag ställt där, flyttar jag genast tillbaka den och blir väldigt irriterad. Dock kan jag ha svårt att hålla rum städade, eftersom att jag blir väldigt enkelt frustrerad om det är saker på golvet, att jag bara gräver ner mig och går till ett annat rum, eftersom att jag inte vill se det. Eller så blundar jag bara.

- Jag hatar verkligen förändringar. Till exempel om jag har ett ''planerat schema'' för dagen, och om det helt plötsligt förändras, blir helt plötsligt hela min dag förstörd, eftersom att jag hade planerat in just det.

- Oplanerade saker/överraskningar hatar jag verkligen, till exempel drastiska beslut. Och om någon hälsar på utan någon vidare förvarning, så låser jag helst inne mig själv i mitt rum, och blir förvirrad. Det brukar vara väldigt jobbigt för mig.

- Jag brukar tala med mig själv väldigt mycket, inte att jag har en konversation med mig och en påhittad person, utan till exempel om scheman. Även fast jag redan är medveten om allting som jag ska göra resterande av veckan, så pratar jag alltid om det, bara för att vara försäkrad om att det är planerat. Jag brukar även dra upp mina åsikter och prata om dem. Jag gör det här eftersom att jag gillar att prata med mig själv då jag redan vet svaren, och då kan ingen komma med oväntade svar.

- Jag vet dock inte vad det här är, men jag antar att det har med tvång att göra. Om jag petar på någonting, så måste jag göra det ett x antal gånger.
Om jag inte gör det, så blir jag frustrerad. Jag måste även röra det rätt, och inte fel. Fel är om jag bara snuddar med fingret, eller liknande.

- Jag hatar när människor rör vid mig. Helst främmande människor.

- Det är jobbigt med störande ljud i bakgrunden. Om jag koncentrerar mig på någonting, och om jag sedan hör ett lågt eller högt ljud i bakgrunden, så är det obehagligt. Jag brukar stänga av alla apparater som framför ljud, eller om det är ljud utanför så brukar jag gå till ett annat rum.

- När jag ibland talar kan jag utan anledning bli tyst ett tag, och sedan fortsätta prata.

- Jag har alltid känt mig ''tvåkönad'', jag har aldrig riktigt känt att jag passar in bland tjejer.

- Jag förstår inte ansiktsuttryck, en del människor har jag lärt mig utantill, men det är ändå nästan omöjligt för mig att förstå. Ibland vet jag inte om någon är ledsen, arg, förvirrad, glad eller liknande. Jag förstår inte heller händelser som människor går igenom, som jag inte kan relatera till. Vid dessa tillfällen får jag väldigt svårt för att bry mig. Det är klart att jag vill bry mig, men det går bara inte.

- Jag har svårt för att bli nöjd, det känns oftast som om att jag misslyckas, och jag kan göra om saker om och om igen, tills det blir perfekt.

- Jag har en vana av att sortera väldigt mycket.

- Jag har svårt att förstå andra människors sarkasm.

- Mitt specialintresse är dator, och jag har svårt för att slita mig därifrån, jag brukar vara på datorn oavbrutet i princip nästintill hela dagarna.

- Jag kan ha flera intressen, men jag håller mig alltid enbart till ett. Jag spelar oftast spel, men byter dessutom väldigt ofta, då jag tröttnar enkelt.

- Jag stör mig enkelt på flera ord, som till exempel ''mej, dej'', och det känns en aning jobbigt när jag ser just dom orden.

- Jag har alltid blivit kallad för trög eftersom att jag oftast inte förstår saker som jag är fullkomligt ointresserad av.

- Jag förstår inte heller muntliga instruktioner eller oskrivna regler.

- Jag har alltid haft en udda kroppshållning.

- Det är ofta som jag gör till rösten och är barnslig.

- Jag tar i princip nästan all bokstavligt.

- Sedan jag var lien har jag alltid gillat att bygga saker. (ex. Lego)

Det här har följt med mig sedan jag var liten.

Enda sedan lågstadiet och högstadiet så har jag varit mobbad. Mest för att jag var annorlunda och inte passade in, men även utséendemässigt. Jag gick alltid i kläder som jag tyckte var bekväma. (Jag är fortfarande sådan idag) Jag höll mig alltid för mig själv egentligen, fast jag var nära folk ändå, just för att ingen lärare skulle gå fram till mig och fråga varför jag var ensam. Det är bland det värsta jag vet. Under grundskolan så stannade jag väldigt mycket hemma, och det var inte på grund av att jag blev illa behandlad, eftersom att det inte påverkade mig särskilt mycket. Det gör jag fortfarande. Jag stannade hemma eftersom att jag alltid tyckte att det var brutalt jobbigt att vara nära människor, men det berättade jag varken för mina föräldrar eller för lärarna. Jag tänkte alltid: ''Vad är det för fel på mig?'' Jag hittade ofta på ursäkter, som att jag var sjuk eller liknande för att slippa skolan. Att praktisera gick absolut inte, så även där låtsades jag att vara sjuk.

Jag fick trots detta ändå hyfsat bra betyg, de ämnen som jag lyckades bäst i var svenska och engelska. Matematik, fysik och geografi hade jag otroligt svårt för och jag var helt ointresserad av det. Idrott hade jag psykiska problem med, det innebar att man var tvungen att vara väldigt nära människor och få människors blickar på sig, och det avskyr jag.

Jag har nu hoppat av gymnasiet på grund av alla komplikationer. Jag gick där i ungefär två månader, men det kom till en punkt då jag inte klarade av mer. Det var en oerhört stor förändring för mig att byta skola att jag alltid fick panikattacker natten innan skoldagen.


Jag går för tillfället en utredning på BUP, men jag skulle gärna vilja veta, av era erfarenheter om jag möjligtvis kan ha Asperger. Om någonting är oklart eller liknande, tveka inte att säga till.

Bara av din långa beskrivning, finns det väl avsevärt mycket som kan peka på det, men jag är ingen specialist. Är själv lite borderline också, och i det du skriver finns det väl sådana delar med.

Ja du. Det kanske du har. Nu kan jag inte diagnostisera, men det låter ju som någon form av autismspektrumstörning iallafall.

Okej ja utifrån det du har beskrivit så har du ju tagit upp ett antal drag som är vanligt förekommande hos människor med diagnosen Asperger. Vissa utav dessa drag förekommer givetvis även hos personer med andra diagnoser och hos personer helt utan diagnoser. Autistiska drag är ju vanliga.

Du beskriver att du ibland flyr närheten och intrycken i din vardag genom att stänga in dig på ditt rum. Det är vanligt att man får flyktimpulser av att bli överstimulerad. Det brukar märkas i förhöjda ångestnivåer strax innan man känner för att fly. Genom att försöka komma ihåg vad det är som får dig att vilja vara själv på ditt rum kan du förstå de bakomliggande mekanismerna. Du beskriver att detta förekommer vid oljud och vid för mycket eller för närgången social kontakt. Dessa anledningar är vanliga vis Asperger. Att uppfatta bakgrundsljud som störande vilka andra personer anser är irrelevanta och därigenom sållar bort i sin informationsinhämtning är vanligt för personer med Asperger.

Vidare beskriver du hur du reagerar på nervositet genom att göra konstiga miner. Att reagera på nervositet genom en sådan överslagshandling eller tics är ganska vanligt. Det behöver inte ha med AS att göra. Det man främst syftar på med att personer med Asperger kan ha konstiga ansiktsuttryck är hur de ser konstlade ut i sociala situationer. Uttrycken blir mer en produkt av ens ackumulerade erfarenheter av vad man har observerat hos sina medmänniskor, och det blir ju inte alltid som försöken till att härma är helt perfekta.

Du skriver även att du är stresskänslig och det kan man ju vara även fast man inte har en neuropsykiatrisk predisposition inom det autistiska spektrumet. Det kan ändå bli så att man som autist blir lite stresskänsligare än andra. Dels kan det ha att göra med att man stressas utav fler orsaker än andra människor: så som av sensorisk överstimulans eller av att hela tiden behöva tänka på att verka vara normal. Att lida mycket av stress är dock aldrig bra och någonting man bör försöka att motverka oavsett orsak.

De rörelser med huvudet som du beskriver kan, beroende på hur de se ut, dels vara ett utlopp för ångest och en tvångshandling som därför kan verka lugnande, eller lugna genom att vara någonting man känner igen: något repetitivt. Sådana stereotypa (likartade) rörelser kan ha att göra med diagnoser inom det autistiska spektrumet. De förekommer både bland högfungerande och lågfungerande autister.

Det sätt som du beskriver dig vilja ha alla dina tillhörigheter på rätt ställe på ett pedantiskt sätt kan känneteckna både diagnoser inom autismspektrumet eller tvångssyndrom m.m. Jag är likadan.

Du beskriver även hur du avskyr förändringar. Det är ganska vanligt hos de flesta människor men är särskilt vanligt bland autister. Tryggheten i förutsägbarheten att veta att allting kommer att ske som det alltid har gjort lugnar, och kan dämpa den extra ångestbörda människor med diagnoser inom det autistiska spektrumet kan lida av. Överaskningarna som du också beskriver dig ogilla faller under samma förklaring. Det hela handlar om att man föredrar likformighet därför att det lugnar. Till slut det du skriver om att det inte gick bra för dig att byta skola till gymnasiet: att du drabbades av ångestattacker är ännu ett tecken på att du ogillar oförutsägbarhet och förändringar. Det är ju viktigt att gå gymnasiet så jag hoppas att du lyckas hitta någon bra lösning på det.

Att tala med sig själv är nog vanligt bland de flesta människorna. Du förklarar även att du i dina monologer brukar planera väldigt mycket. Planering mår ju alla bra av men särskilt personer med autismspektrumdiagnoser kan behöva planera sin vardag extra noggrant. Det beror återigen på samma orsak som i tidigare fall: att det är lugnande när livet är förutsägbart.

Det tvång du upplever att behöva upprepa handlingar: som att peta på saker ett visst antal gånger, är karaktäristiska tvångshandlingar. De kan bero på flera olika saker. Att göra på rätt sätt istället för att riskera olycka eller vad nu för dåligt som kan ske ifall man gör fel är ju lugnande, eller snarare är det uppjagande att göra fel. Det kan bero på OCD eller vara ett sådant vanligt tvång som många människor har odiagnostiserat. Huruvida du behöver stävja tvånget eller ej beror ju på hur skadligt och betungande det är för dig.

Att ogilla kroppslig beröring är vanligt bland autister. Den kroppsliga sfären kan bli extra viktig för att ständigt ha full kontroll över vad som händer med en själv. Det kan även bero på att man ogillar lätt beröring av sensoriska orsaker. Vanligast är nog dock att man gärna vill kunna veta vad som sker med sin kropp, och eftersom andra människor kan te sig enigmatiska för personer med autism, blir den variabeln alltför oberäknerlig och ångestgenererande att behöva ta hänsyn till.

Du skriver att du har svårt för att förstå ansiktsuttryck. Kroppsspråket är ju till stor del intuitivt för de flesta människor och man lär sig inte det språket på samma sätt som man lär sig talat språk. Om man då har svårt för att uppfatta den intuitionen och att koppla medmänniskors ansiktsuttryck till deras upplevda känslor kan det bli svårt att lära sig ansiktsuttrycken. Bland personer med diagnoser inom autismspektrumet kan det till stor del bero på svårigheter att begripa sig på sina egna känslor vilket kan göra att man inte får alls särskilt goda chanser att begripa sig på andra människors känslor.

Att ha en förkärlek för att systematisera, katalogisera och sortera kan vara tecken på autism. Det hela kan bero på att man i sin vardag blir så van vid att konstant behöva sortera empirisk information i de intryck man får från sina medmänniskor att man blir extra duktig på att göra det. Där andra människor mer förlitar sig till intuition tenderar personer med exempelvis Asperger att vända sig till livslångt konstruerade databaser av information att bläddra igenom för att finna vad som passar.

Att ha svårt för att förstå sig på sarkasm kan ha att göra med att man även har svårt att automatiskt tolka alla de outtalade vinkar som en person som använder sig utav sarkasm samtidigt signalerar. Det är vanligt vid autismspektrumdiagnoser. Jag läser även att du kan ha svårt för oskrivna regler och det är ju typiskt vid olika former av autism. Att ta saker bokstavligt faller under samma kategori.

Du skriver även hur du har flera specialintressen men enbart fokuserar på ett i taget. Senare skriver du att ditt specialintresse är dator. Att ha ett ibland snävt ämnesområde som man är extra duktig inom kan vara en extra indikation på att man kan ha Asperger.

Att ha lite extra svårt för att uppfatta muntliga instruktioner kan bero på att det samtidigt sänds så mycket extra information att man får svårt att fokusera på just det muntliga. Det är dock vanligt bland människor som inte har AS så det är inget direkt tecken på diagnoser som autism.

En förkärlek för att konstruera saker är egentligen ingen direkt indikation på AS men många personer inom autismspektrumet kan ha lättare för att se sådana mekaniska mekanismer än t.ex. dolda psykologiska mekanismer.

Så allt som allt talar en hel del saker för att du skulle kunna ha en neuropsykiatrisk predisposition inom det autistiska spektrumet. Det får dock din utredning på BUP/utredningsenheten/vuxenpsykiatrin utvisa.

En lösning ifall du ogillar att gå i gymnasiet men trivs med att lära dig i ensamhet är att läsa in kurserna själv på distans. Då kan du slippa det mesta grupparbetet förutom eventuellt laborationer. Det finns många duktiga läxhjälpar som du kan hyra in då du behöver lite vägledning i litteraturen. Annars kanske det även finns gymnasier som är lite mer individualistiskt utformade och med en generellt lägre ljudnivå. Jag hoppas att det ordnar sig bra för dig.

Jag känner igen mig själv i allt du skriver här. Du är verkligen bra på att beskriva och komma ihåg alla detaljer och egenheter. Jag får sällan ur mig såna här saker.

När jag bodde hos min pappa brukade jag alltid vänta tills han gått till jobbet innan jag vågade mig ut i resten av lägenheten.

Höga ljudnivåer och skällande hundar kan va jobbigt ibland, jag har nog vant mig över åren. Men när jag gick i skolan så var det verkligen svårt att koncentrera sig när det var mycket oväsen.

Det här med att röra ansiktet, gör du det när du är rastlös också? Att riva bort flisor från läppen är något jag också gör.

Stress är helt klart ett problem och ögonkontakt klarar jag inte heller.

Saker måste vara på rätt ställe och jag vet exakt hur det är när nån flyttar på nåt eller inte lägger det som det ska vara.

Kan du ibland prata med dig själv fast det är som att det är en person du känner?

Jag känner också att jag inte passar in i nån "könsroll". Kan man inte bara få va neutral liksom?

Bekväma kläder, finns det nåt bättre?

Jag vet inte vad jag ska skriva mer men jag tror nog du har Aspergers eftersom allt stämmer in så bra på mig själv och jag fått den diagnosen, sen vet man ju inte hur pålitliga doktorer och såna som ställer diagnoser är. Så vad du än har så är du inte ensam iaf.

Ingen här kan säga om du har eller inte har aspergers det kan bara en utredning tala om.

Hej! Ledsen om jag inte har svarat på väldigt länge! Jag tackar för era svar. Jag kan säga att jag har gjort alla mina besök hos BUP, och allting ska sammanfattas, min psykolog påstår att det ''lutar mot Asperger''! Jag kommer att bli överväldigad om så är fallet, eftersom att jag slutligen kommer att få svar på varför jag är och har varit som jag har varit.

Som sagt, tack återigen för era svar, det har hjälpt mig att förstå bättre. Jag ska faktiskt börja i skolan återigen, och det är i en aspergerklass. Det krävs ingen diagnos för att börja, så det känns bra. Jag får börja när jag helst vill, senast nästa år i Augusti. Och nu så känns det som om att livet äntligen börjar ge någon mening.

RainBowChild skrev:Det här med att röra ansiktet, gör du det när du är rastlös också? Att riva bort flisor från läppen är något jag också gör.

Ja, absolut. Jag gör det mest när jag är rastlös, i skolan så blev det dock alltfler gånger som jag gjorde det, det var väldigt ofta som jag blödde om läppen utan att jag egentligen tänkte på det, förrän någon sade det till mig. ''Men herregud du blöder ju!!'' En sådan stor sak är det väl ändå inte.

RainBowChild skrev:Kan du ibland prata med dig själv fast det är som att det är en person du känner?

Jag är lite osäker på vad du menar, du skrev tydligt men jag är en aning trög! Så jag svarar såsom jag tror att du menar. Ja, det kan jag. Ibland, vet inte om jag skrev det men så kan jag faktiskt föra konversationer med mig själv, och nästan glömma att det är mig själv som jag pratar med, och inte med någon annan.

RainBowChild skrev:Jag känner också att jag inte passar in i nån "könsroll". Kan man inte bara få va neutral liksom?

Ja, jag håller helt och hållet med! Jag förstår inte när det till exempel är att en del färger är ''kill-färger'' och en del är ''tjej-färger''. Typ, rosa: tjejer. Blå: killar. Det är så himla konstigt! Har aldrig förstått det där.

RainBowChild skrev:Bekväma kläder, finns det nåt bättre?

Jag har upptäckt att människor tittar väldigt konstigt på mig om jag har en tjocktröja på mig när det är sommar. Varför inte? Jag tycker att det är bekvämt ju! Haha jag tror faktiskt inte det!

antonius skrev:Bara av din långa beskrivning, finns det väl avsevärt mycket som kan peka på det, men jag är ingen specialist. Är själv lite borderline också, och i det du skriver finns det väl sådana delar med.

Ja, jag har märkt att jag har flera drag i Borderline! Vilket gör det hela ännu mer spännande. Jag längtar verkligen efter att få veta om jag har en diagnos, eller inte.