Hej.

Är relativt ny här på forumet och är även ny-hittad aspie - det vill säga fick diagnosen Asperger syndrom för cirka 6 veckor sedan. Så jag är ny och färsk i det här med att vara en aspie. Försöker alltså fortfarande att identifiera mig själv i diagnosen. Jag har tusen frågor känns det som, åtminstone väldigt många frågor!!! Så var är väl bättre än här att ställa alla dessa frågor som poppar upp i huvudet på mig?! Vet nämligen inte rikigt om jag är en "typisk" aspie eller om jag är en ovanlig eller light-version av aspie?! Så här kommer jag nu att ställa många av de frågor jag undrar över - svara gärna om ni kan och vill då det vore skönt för mig att få lite hjälp i form av svar från er som har mer kunskap och erfarenhet av detta än mig.

(om jag skriver ni i texten menar jag alltså Du/Ni som läser)(Och som sagt var, det är ju frågor så jag vet alltså inte så är det så att jag skriver någonting som verkar generaliserande eller på något sätt "drar alla över en kam" så är det inte min mening - jag vet ju helt enkelt inte utan försöker nu ta reda på fakta).

Det blir random frågor om allt och inget och lite till. Japp, då kör vi:

1) Varför får man AS?

2) Är det vanligt med dåligt självförtroende hos en aspie, och har ni dåligt eller gott självförtroende? OM dåligt, hur yttrar det sig hos dig?

3) Är det vanligt att en aspie "pratar för sig själv"?

4) Är det vanligt med att ha det stökigt (ostädat, rörigt) i tillexempelt sitt hem?

5) Sexlust och asperger - hur ser det ut för er? Är det någonting som brukar vara problematiskt för någon med asperger?

6) Att "fästa sig" vid materiella ting, det vill säga att vara väldigt förtjust i eller rädd om eller överbeskyddande med saker, är det vanligt? Varför jag undrar är nämligen för att jag ofta kan tycka om en sak väldigt mycket och då t.ex. bli jätteledsen om den går sönder eller försvinner eller liknande. Ett exempel på en sak som jag är väldigt fäst vid (tycker om mycket) är gosedjur och framför allt nallar. Har dåligt minne men kommer ihåg vissa "saker" alltså prylar från när jag var liten som jag tyckte väldigt mycket om - dessa saker är liksom fastetsade vid minnet.

7) Jag är väldigt utseendefixerad, både fixerad vid mitt eget utseende men även vid andras - är detta vanligt eller har det ingenting med AS att göra?

Som jag förstått det så är det väldigt olika för aspies med om de vill umgås med/ha vänner eller inte (har jag förstått rätt då) - och hur är det för er? Jag vill VÄLDIGT gärna ha vänner och drömmer och fantiserar ofta om vänskap och bästa vänner och att ha människor att umgås med och göra saker med, helt enkelt dela livets goda och mindre goda delar med. Är jag ovanlig då eller är det rätt vanligt att en aspie vill men inte riktigt kan eller vet hur man skaffar/behåller/underhåller vänskap och vänner?? Jag vill verkligen ha vänner men klarar det inte helt enkelt.

9) En annan fundering; har ni haft svårt eller har svårt för att jobba/ha kärleksförhållanden?

10) Förstår ni ironi och/eller sarkasm eller är det svårt?

11) Hur många av er har problem med depressioner, och kanske ångest även?


Aah, har egentligen massa frågor men kommer inte på fler just precis nu! Men om jag kommer på fler så skriver jag dem, I promise för nu är jag nyfiken och vill veta mer/lära mig/förstå.

Tack i förhand för era svar! Tack o hej helt enkelt.

Hej!
Jag har Aspergers Syndrom men jag kan bara svara på dina frågor utifrån min synvinkel och hur jag fungerar, vi är ju olika.


1. Från vad jag har läst så vet man inte varför vissa har AS, det är något man föds med.
Det finns dock starka bevis på att det är ärftligt, att någon i släkten har liknande problem.

2. Jag har dåligt självförtroende på grund av att andra inte förstår mig och jag inte förstår dom, det känns som att jag gör fel hela tiden, även om jag inte har gjort fel.
Jag är fruktansvärt självkritisk.

3. Jag pratar för mig själv hela tiden, då får jag de svar jag vill ha och det blir inga missförstånd. Det är ganska skönt också för då glömmer jag inte vad jag håller på med.

4. Vet inte om det är vanligt, jag har alltid super-städat!
Städning är dock väldigt ångestdämpande för mig så jag tycker det är skönt.

5. Har ingen men jag tror det beror på mina mediciner, hade mer innan.
Tycker inte om när folk tar på mig men har jag lärt känna någon är det mer ok.

6. Jag är likadan. Saker som har/haft stor betydelse för mig glömmer jag aldrig.

7. Vet inte om det har någonting med AS att göra, alla människor bryr sig ju på någon nivå.

8. Jag vill ha vänner men jag klarar inte av det, det blir för många "måsten".

9. Ja jag har svårt att jobba, alla människor, tider och "måsten".
Jag är i mitten av en separation så jag får väl säga ja, min sambo orkade inte med mig längre.

10. Ibland förstår jag det, jag har tränat mycket på det! men ibland hänger jag inte med alls.

11. Jag har depression och ångest.


Jag har säkert missat något, det är ju morgon och jag har inte riktigt vaknat än

Hej och välkommen till forumet Little J! Jag ska försöka svara så gott jag kan på frågorna (tycker att du har fått med mycket som är relevant/typiskt för aspergare)

1) Varför får man AS?Svar: Det verkar som om flera faktorer spelar in. Det finns ett starkt ärftligt inslag.

2) Är det vanligt med dåligt självförtroende hos en aspie, och har ni dåligt eller gott självförtroende? OM dåligt, hur yttrar det sig hos dig?
Det är nog vanligt med dåligt självförtroende. AS innebär ju ofta att man har problem i sociala sammanhang och relationer och det kan skada självförtroendet. Mobbning och andra otrevligheter är vanligt. Många aspergare inser själva att de är annorlunda jämfört med omgivningen och det kan kännas väldigt jobbigt.
Själv har jag oftast ganska gott självförtroende, men när jag inte har det känner jag mig helt värdelös (svartvitt tänkande, inte helt ovanligt vid AS). Då vill jag helst inte existera öht.

3) Är det vanligt att en aspie "pratar för sig själv"?
Tror det är rätt vanligt. (finns nog trådar om det på forumet)

4) Är det vanligt med att ha det stökigt (ostädat, rörigt) i tillexempelt sitt hem?
Ja. Att ha AS innebär ofta problem med att skapa och förstå sammanhang och strukturer. Det är inte alls ovanligt att det blir kaos. Extrem perfektionism förekommer också (när man väl fått ordning på något så blir man gärna pedantisk). Det är också vanligt med kombinationer - perfektionism på vissa områden och kaos på andra.

5) Sexlust och asperger - hur ser det ut för er? Är det någonting som brukar vara problematiskt för någon med asperger?
Det verkar vara vanligare med asexualitet eller liten sexlust hos aspergare tror jag, jämfört med hos andra. Dessutom har ju många aspergare problem med relationer och det är inte heller ovanligt att man har svårt för olika typer av kroppskontakt och det kan förstås påverka även sexualiteten.

6) Att "fästa sig" vid materiella ting, det vill säga att vara väldigt förtjust i eller rädd om eller överbeskyddande med saker, är det vanligt? Varför jag undrar är nämligen för att jag ofta kan tycka om en sak väldigt mycket och då t.ex. bli jätteledsen om den går sönder eller försvinner eller liknande. Ett exempel på en sak som jag är väldigt fäst vid (tycker om mycket) är gosedjur och framför allt nallar. Har dåligt minne men kommer ihåg vissa "saker" alltså prylar från när jag var liten som jag tyckte väldigt mycket om - dessa saker är liksom fastetsade vid minnet.
Jag tror att starka känslor för materiella ting är vanligare vid AS. Dessutom kan förändringar kännas jobbiga och om saker går sönder eller försvinner så är det ju onekligen en förändring.

7) Jag är väldigt utseendefixerad, både fixerad vid mitt eget utseende men även vid andras - är detta vanligt eller har det ingenting med AS att göra?
Det verkar vara mycket vanligt. Det perfektionistiska draget vid AS verkar ofta leda till utseendefixering (särskilt hos kvinnor, men även hos män). (Även ätstörningar med en utseendekomponent, som anorexia, är relativt vanligt hos aspergare, och det verkar inte ovanligt att utseendefixeringen går över i BDD (dysmorfofobi), d.v.s. en överdrivet negativ uppfattning av sitt utseende och en fixering vid detta).

8) Som jag förstått det så är det väldigt olika för aspies med om de vill umgås med/ha vänner eller inte (har jag förstått rätt då) - och hur är det för er? Jag vill VÄLDIGT gärna ha vänner och drömmer och fantiserar ofta om vänskap och bästa vänner och att ha människor att umgås med och göra saker med, helt enkelt dela livets goda och mindre goda delar med. Är jag ovanlig då eller är det rätt vanligt att en aspie vill men inte riktigt kan eller vet hur man skaffar/behåller/underhåller vänskap och vänner?? Jag vill verkligen ha vänner men klarar det inte helt enkelt.
Jag tror att det är så här det är för de flesta aspergare. En del vill inte ha vänner men det verkar mycket ovanligt. Däremot är det vanligt att man har precis de problemen som du beskriver.

9) En annan fundering; har ni haft svårt eller har svårt för att jobba/ha kärleksförhållanden?
Jag har jobbat hela mitt vuxna liv, men svårt har det varit (det är bl.a. pga mina svårigheter i jobbet som jag fick utredning och diagnos). Vad gäller kärleksförhållanden så har jag haft sådana större delen av mitt vuxna liv, och jag tror definitivt att AS har komplicerat dem en del.

10) Förstår ni ironi och/eller sarkasm eller är det svårt?
Jag förstår ironi och sarkasm, åtminstone för det mesta.

11) Hur många av er har problem med depressioner, och kanske ångest även?
Jag har haft problem med djupa depressioner ända sedan jag var i förskoleåldern, och även ångest.

Alixha och Gafsan, kul att ni tog er tid att svara på mina frågor

Alixha, jag känner igen mig i det du skriver om

Jag har dåligt självförtroende på grund av att andra inte förstår mig och jag inte förstår dom, det känns som att jag gör fel hela tiden, även om jag inte har gjort fel.
Jag är fruktansvärt självkritisk.

. Är rätt mycket så för mig med.
Gafsan, ja det är ju synd att det ska vara så att nog är vanligt med dåligt självförtroende hos personer med AS.

Detta tycker jag var klockrent Alixha:

Jag pratar för mig själv hela tiden, då får jag de svar jag vill ha och det blir inga missförstånd.

- så klokt och så brukar jag faktiskt också tänka och känna ibland. Antingen snacka med sig själv (eller som jag brukar tänka: Me, Myself and I) eller med djuren för dem svarar ju aldrig utan sitter där tyst (eller ja inte nödvändigtvis tyst och tyst men) och lyssnar vare sig de vill eller inte

Vad gäller stöligt eller inte stökigt; jag är ju tyvärr den som ofta har det stökigt eller rörigt, ibland rätt extremt men ändå på något sätt "organiserat" kaos för ofta vet jag var jag har mina grejer eller åtminstone var de egentligen ska vara någonstans bara det att jag inte får till undanplockandet eller städandet helt enkelt vilket då skapar oröran. Kanske har jag det du skriver om Gafsan:

Ja. Att ha AS innebär ofta problem med att skapa och förstå sammanhang och strukturer. Det är inte alls ovanligt att det blir kaos. Extrem perfektionism förekommer också (när man väl fått ordning på något så blir man gärna pedantisk). Det är också vanligt med kombinationer - perfektionism på vissa områden och kaos på andra.

. Varför jag är nyfiken på just denna frågan handlar faktiskt mycket om min framlidne far som förmodligen eventuellt hade en neuropsykiatrisk diagnos (kanske AS men vet tyvärr ej) och som ja, hade ett otroligt/extremt kaos runt sig i sin bostad under många års tid.

Vad gäller sexlusten så verkar det ganska varierande och olika när jag nu läst vidare lite mer på andra trådar om just sexualitet. Och känner igen det med medicin och minskad lust då.

Skönt att höra faktiskt att jag inte är ensam då om att fästa mig mycket vid materiella ting. För det har jag faktiskt upplevt som jobbigt många gånger att bli så tokigt besatt eller fäst vid någonting som är en sak (teknisk eller whatever)för det känns ju inte riktigt "klokt" att bry sig så mycket om en sak när det finns människor att bry sig om eller djur eller världshungern eller andra "viktiga saker". Men då kanske det helt enkelt är så att det ligger i min AS att vara så fäst vid saker. Och Gafsan, detta;

Jag tror att starka känslor för materiella ting är vanligare vid AS. Dessutom kan förändringar kännas jobbiga och om saker går sönder eller försvinner så är det ju onekligen en förändring.

; detta är så sant så sant.

Om det du skriver Gafsan om AS och Bdd stämmer vilket jag även nu sett andra skriva om på andra trådar så är ju det lite otäckt nästan tycker jag. För det verkar inte vara en rolig sjukdom (om det nu räknas som sjukdom vilket jag inte vet) att ha. Synd menar jag bara att det kan vara så att den sjukdomen (jag kallar det för det nu men det kanske som sagt var inte är en sjukdom men då får ni ursäkta min okunskap om den rätta benämningen) kanske är vanlig hos personen med AS.

Angående att vilja ha vänner eller inte som en aspie så hade jag nästan fått för mig att det var så att många med AS inte har särskilt stort intresse av att ha vänner eller umgås med andra människor men om jag då tolkar båda era inlägg Gafsan och Alixha samt tänker utifrån mig själv så kan det kanske vara tvärtom då; att vi visst vill men inte kan! Då slipper jag ha "dåligt samvete" då för att jag vill ha vänner, för ska jag vara ärlig har jag nästan känt dåligt samvete eller skämts över att ha fått diagnosen AS och vilja ha vänner. Se vad okunskap kan ställa till det i ens lilla huvudbank (hjärnan) för en. Tur att jag nu skaffar mig lite kunskap helt enkelt om AS.

Ja jag har svårt att jobba, alla människor, tider och "måsten".
Jag är i mitten av en separation så jag får väl säga ja, min sambo orkade inte med mig längre.

- alixha, har du trots att du har svårt att jobba haft något jobb någon gång eller har det inte funkat alls någonsin? Och trist med din separation och att det inte fungerat för dig och din sambo. Själv har jag haft 3 förhållanden men själv avslutat alla tre för att jag inte orkat med av olika anledningar. Mitt senaste och mest seriösa förhållande som faktiskt varade i 3,5 års tid fungerade till slut inte för mig då jag kände mig som en dålig människa mycket pga hur olika jag och min kille tänkte och pga alla missförstånd som ofta blev mellan oss. Summan av kardemumman; det är tråkigt när ett förhållande inte fungerar och det är tråkigt om det är så pga av den ena partnern har AS eller andra diagnoser och kanske som i mitt fall inte vetat om det och då heller inte har kunnat få min partner att bättre förstå hur han kan förstå mig bättre och så vidare.
Gafsan, det du skriver om att du

Jag har jobbat hela mitt vuxna liv, men svårt har det varit (det är bl.a. pga mina svårigheter i jobbet som jag fick utredning och diagnos). Vad gäller kärleksförhållanden så har jag haft sådana större delen av mitt vuxna liv, och jag tror definitivt att AS har komplicerat dem en del.

- vad har du jobbat med då? Har det varit något särskilt yrke som du har jobbat med som inte har fungerat eller är det just de sociala som är jobbigt? Är nyfiken då jag själv just för tillfället har ett yrke som jag känner är helt fel för mig och min AS. Funderar hit och dit på vad jag ska göra istället för jobba vill jag men vill hitta ett jobb som fungerar och som jag klarar av.

Vad gäller sarkasm och ironi så känner jag nog mest igen mig i dig alixha i det att jag faktiskt har tränat upp den förmågan ganska mycket. När jag var yngre hade jag väldigt svårt för att förstå ironi eller sarkasm men har sedan stött på ganska många killar som varit väldigt sarkastiska eller ironiska och har då "fått lov" att lära mig att förstå det för att överhuvudtaget kunna umgås med dem.

Detta gissel med depressioner hit och dit samt ångest. Säger som du Gafsan;

Jag har haft problem med djupa depressioner ända sedan jag var i förskoleåldern, och även ångest.

. Verkar ju då som att det är vanligt med depressioner och ångest samt annat hos personer med AS. Det är ju detta som jag har kämpat otroligt mycket med genom hela mitt liv, att liksom klara sig igenom depressionerna och framförallt ångesten när den har varit som värst. För många och långa perioder av svår ångest har jag haft. Så pass att jag tillslut självdiagnosticerade mig själv med GAD - general anxiety disorder, eller som man säger på svenska Generaliserande ångestsyndrom. Men för tillfället så är väl ångest ganska lugn för mig kan jag tycka, snarare depression nu som spökar och som hållt i sig länge. Men så är väl livet helt enkelt. När jag gick i årskurs 7-9 (högstadiet alltså) så hade jag ganska mycket självmordstankar samt fick en period till med dessa år 2007 då jag var i ett destruktivt förhållande men här sitter jag trots dessa demoniska tankar jag haft i huvudet alldeles livs levande och hel och "relativt" frisk. Så det går alltså att hanka sig fram trots stunder av mörker ibland.

A, anyway det var kul att få lite respons på många frågor, tackar helt enkelt igen alixha och Gafsan. Och andra som läser frågorna får självklart gärna svara på mina frågor. Och jag kan lova att fler frågor kommer att komma, har några nedskrivna på papper som bara ska skrivas in här så

Nu får jag nog lov att säga god natt iaf, tiden springer iväg så..

Ajöken
/Little J

1) Alltså Asperger syndrom är ju någonting man föds med. Dock får många ju inte diagnosen förrän långt senare i livet emedan andra diagnostiseras redan som barn. Varför man dock får den neuropsykiatriska predisposition som utgör Asperger handlar om gener och ärftlighet, i vart fall är det vad man tror. Det finns fog för den teorin. Sannolikt har just de drag som kan inrymas i diagnoskriterierna på ett eller annat vis varit fördelaktiga genom evolutonen och det är därför som de överlevt in till idag.

2) Jag vet inte hur vanligt det är men jag antar att det är lika vanligt som hos övriga människor. Mitt självförtroende är starkt men min självkänsla är väldigt låg.

3) Jag brukar göra det utan att verbalisera det jag tänker i ord. Jag spenderar cirka 5 timmar om dygnet med det. Jag vet inte hur vanligt det är för andra med Asperger men jag har hört att jag inte är ensam om att exempelvis öva inför konversationer med människor ute i verkliga livet.

4) Jag har det vanligen pedantiskt ordnat. Dock händer det ibland att min version utav ordning påverkas utav tillägg så som förpackningar, nya ägodelar osv. Dessa kan hamna i olika högar så att min lägenhet, ifall jag inte städar den på ett år ser mer stökig ut än den framstår för mig. Dock blir röran även lite komplicerande för mig; jag föredrar dock min egen röra framför andras. Då kan jag i vart fall förstå det bakomliggande system som lett fram till bildandet utav det som framstår som ett kaos. Jag vet inte hur andra med Asperger har det på den fronten men jag har läst att många är ganska rutinbundna och torde således även kunna ha mer ordning än andra även på sina tillhörigheter.

5) För mig är det inte problematiskt på grund utav diagnosen utan på grund utav tidigare upplevelser; jag har väl sex när det råkar bli av och det är ingenting som jag kämpar efter att ha. Ibland händer det och jag är ganska likgiltigt inställd till hur ofta det blir av. Enligt svenska wikipedia ska sexualiteten kunna vara en kognitiv svårighet för personer med Asperger men det tror jag är falskt. Jag tror att det är som för andra människor.

6) Det hävdas ju ofta i litteraturen. Jag är också fäst vid vissa föremål så kanske kan det ligga någonting i det. Repetition, förutsägbarhet och trygghet tror jag är ledord. Angående dina barndomsminnen så tror jag att alla minns saker de ägt som barn i hög detalj. Alla fungerar så pragmatiskt när de är unga.

7) Jag är också utseendefixerad när det gäller mitt eget utseende. Jag tror dock inte att det är någonting universellt för människor med Asperger syndrom. Det finns ju vissa mer kända personer med Asperger som har tydliga utseendefixeringar men dessa är nog inte generella exempel.

8 ) Det är enligt min erfarenhet ganska vanligt att personer med Asperger finner det svårt och lite onaturligt att hålla kontakten med sina vänner och vårda relationer. En vän förblir alltid en vän tills man inser att man inte längre vågar kontakta den. Jag har också ganska svårt för att behålla vänner och jag har mest bekanta. Dock har jag inget större behov utav vänner just nu. Jag tror dock inte att vänbeovet är någonting generellt allmängiltigt för personer med Asperger.

9) Inte för att jobba men eventuellt med att ha kärleksförhållanden. Mina partnerskap har i regel varit grundade på rationell funktion. Jag vet inte hur det är med andra med diagnosen.

10) Ibland har jag svårt för att förstå ironi och sarkasm men vanligen när det gäller skämt så förstår jag det.

11) Min största svåriget med att ha Asperger är ångesten. Jag lider även utav en depression som tidigare har varit lite kraftfullare än den är nu. Depressionen beror på ackumulerad ångest och ångesten beror på svårigheter i det sociala samspelet.

Hur asperger är varierar rejält mellan olika personer så det finns ingen specifik mall om hur det skall vara för alla. Det är en uppsättning olika faktorer, man har oftast en del av de.

Är det vanligt med dåligt självförtroende hos en aspie, och har ni dåligt eller gott självförtroende? OM dåligt, hur yttrar det sig hos dig?

Jag tycker att vi överlag verkar väldigt säkra på vad vi tycker, var vi står, osv, men att då vi i regel är tafatta eller liknande i sociala sammanhang får dåligt självförtroende vad gäller den biten. En hel del verkar också ha blivit mobbade när de gick i skolan, vilket sätter sina spår.
Jag själv har social fobi och (vad jag själv tror)BDD, så jag har definitivt dåligt självförtroende.

Är det vanligt med att ha det stökigt (ostädat, rörigt) i tillexempelt sitt hem?

Ehm... jag tycker att människor överlag verkar ha antingen väldigt rent och snyggt eller väldigt stökigt och saker som ligger överallt, men personer med AS specifikt...? Ingen aning.
Många av oss är väl väldigt noggranna med det vi tar oss för, ogillar oreda och är perfektionister, så kan tänka mig att en hel del av oss har det väldigt städat och så. Är väl ganska vanligt att vi har OCD också, vilket ofta resulterar i ett städat hem?

Min närmsta(och enda ) kompis har skitstökigt och jättedammigt i sitt rum, och det förstår jag mig inte alls på och fattar inte hur hon orkar eller vill ha det så.
Min mamma har en förråd fullsmockat med grejer som det inte är någon ordning på. Har stark lust att gå dit och sortera allt Jag tycker faktiskt att det är roligt att sortera och ordna upp saker. Jag hade lätt kunnat ta ett jobb där jag sitter och sorterar skruvar hela dagarna, haha!

Sexlust och asperger - hur ser det ut för er? Är det någonting som brukar vara problematiskt för någon med asperger?

Handlar mer om att få tag på någon som vill, hehe *forever alone*

Att "fästa sig" vid materiella ting, det vill säga att vara väldigt förtjust i eller rädd om eller överbeskyddande med saker, är det vanligt? Varför jag undrar är nämligen för att jag ofta kan tycka om en sak väldigt mycket och då t.ex. bli jätteledsen om den går sönder eller försvinner eller liknande. Ett exempel på en sak som jag är väldigt fäst vid (tycker om mycket) är gosedjur och framför allt nallar. Har dåligt minne men kommer ihåg vissa "saker" alltså prylar från när jag var liten som jag tyckte väldigt mycket om - dessa saker är liksom fastetsade vid minnet.

Hm... nja. För mig tror jag att det handlar mer om att jag tycker att andra är så jävla vårdslösa med saker, och jag blir väldigt irriterad när andra är vårdslösa med någon annans saker!
Jag själv är väldigt rädd om saker som tillhör andra. Till exempel är min storebror skyldig mig pengar och han tjänar jävligt bra på sitt nya jobb. Han har en del ekonomiska problem sen innan han fick jobbet, men han har ändå varit utomlands och festat upp en massa pengar, men jag har ändå inte fått tillbaka dem. Jag tycker att det är pinsamt och oförskämt när folk skiter i andras saker, pengar, tid, osv.

Sen är jag också en 'sån' som märker om någon har flyttat en av mina prylar en centimeter Det har nog dels att göra med att jag själv vill att saker ska ligga där jag stoppat dem för att jag själv ska ha koll på vad saker och ting finns, och dels för att jag antingen har lånat ut eller att familjemedlemmar tagit saker utan att fråga som jag är rädd om(till exempel cd-skivor) och sen lämnat tillbaka dem i dåligt skick eller inte lämnat tillbaka dem alls.

Jag är väldigt utseendefixerad, både fixerad vid mitt eget utseende men även vid andras - är detta vanligt eller har det ingenting med AS att göra?

Ja, det är jag - men inte för att jag vill!
Vad gäller andra handlar det mer om att jag själv skulle vilja vara så obrydd som många andra verkar vara, och även inte bry mig ett skit men se bra ut just därför! typ
Det handlar dock inte om att jag sorterar in folk bland "snygga" och "fula" eller liknande.

Som jag förstått det så är det väldigt olika för aspies med om de vill umgås med/ha vänner eller inte (har jag förstått rätt då) - och hur är det för er?

Ja, några få vänner vill jag ha! Men jag är extremt kräsen och finner det nästintill omöjligt att knyta kontakt för att bilda vänskap... men jag träffar ju liksom aldrig någon att eventuellt bygga upp en vänskap med, så... -.-

En annan fundering; har ni haft svårt eller har svårt för att jobba/ha kärleksförhållanden?

Aldrig haft ett förhållande, och hade antagligen behövt ställa en hel del jobbiga krav för att orka med(till exempel bo särbo och ses ganska eller väldigt sällan).

Svårt och jobbigt att få och behålla ett jobb då jag tycker den social biten är så jobbig och jag hade nog inte haft det som krävs enligt arbetsgivaren på den punkten - plus mina perioder då jag känner mig väldigt nedstämd.

Förstår ni ironi och/eller sarkasm eller är det svårt?

Väldigt lätt att förstå. Däremot är jag urusel på att vara vitsig och komma på roliga och smarta kommentarer "när det väl gäller". Är lite avundsjuk och fascinerade på folk som är bra på sådant.
Jag tror det är en generations-grej också. Ju äldre en person är, desto mindre av dessa saker förstår denne.

Hur många av er har problem med depressioner, och kanske ångest även?

Vet inte riktigt när nedstämdhet övergår i depression, men nedstämd känner jag mig definitivt.
Undviker ju för det mesta sådant som skapar stark ångest, men när jag gick gymnasiet var det som värst, och till slut hoppade jag av.

--
I övrigt gav Gafsan bra svar.

- alixha, har du trots att du har svårt att jobba haft något jobb någon gång eller har det inte funkat alls någonsin?

Jag har mest haft praktik på olika ställen, har haft några få jobb.
Det brukar gå okej i början men efter ett tag så kraschar jag helt, får fruktansvärd ångest och kan inte gå till jobbet. Det är inte så att jag inte vill, det blir bara för mycket så jag verkligen inte KAN gå dit, svårt att förklara helt hur det känns.

Jag tror inte att jag kommer kunna ha ett "normalt" heltidsjobb, det funkar inte för mig. Jag har försökt så många gånger under 13 års tid, har inte velat ha hjälp av någon men jag börjar inse att jag faktiskt behöver lite hjälp med vissa saker.

Ska eventuellt få en LSS-inriktad aktivitet att gå till vid ett senare tillfälle, förhoppningsvis kommer det att fungera bättre!

Vad är det som inte fungerar med jobbet? (eller jobben) bransch?

@Plåtmonster

Lite kortfattat.
Det blir för mycket efter ett tag, för mig har det varit så att desto längre jag jobbar desto mer ansvar får jag, desto mer förväntas jag ta del i det sociala även om jag har sagt till att jag inte vill/kan. Jag kan inte koncentrera mig på jobbet och jag har svårt att göra saker på någon annans sätt, det blir fel och då går jag sönder.
Jag blir fruktansvärt stressad, sover bara när jag är hemma, orkar inte göra någonting utanför jobbet, bara sova.
Efter det kommer den ständigt återkommande ångesten och depressionen.
Det har blivit samma sak när jag har provat att studera/läsa upp mina betyg.

Jag har provat olika saker:
Lager (2 olika praktiker)
Telefoni (1 praktik, 1 jobb)
Transport (1 praktik, 1 jobb)
Lokalvård (1 praktik)
Barn-och fritid (1 praktik, 1 jobb)
Studera (försökt läsa upp mina betyg 2 gånger)


Det längsta jag har jobbat på samma jobb är 6 månader men då har jag varit hemma ganska ofta under dom 6 månaderna för att jag inte kunde gå till jobbet.
Jag har försökt men jag är så dålig på att hitta en lagom nivå, det är allt eller inget, svart eller vitt, rätt eller fel.
Jag tror dock att om jag lär mig att acceptera lite hjälp så fixar det sig