Var idag hos en husläkare, där det konstaterades att jag i dagsläget har måttlig depression och borde börja med ångestdämpande igen. Utöver det är jag hyperstressad av all social aktivitet på förskolejobbet och går runt spänd, särskilt i axlar och nacke.

Jag har levt som en robot en längre tid, stängt av alla känslorna och jobbat järnet 100%, pluggat på körkortsteorin och i övrigt tänkt på alla måsten jag har att ta itu med på fritiden.

Så nu är jag fr o m tisdag halvtidssjukskriven och känner mig mer likt en misslyckad person. Trots att jag inte borde. Så fort jag inte sitter här eller bara försöker ta det lugnt så börjar jag städa eller går och handlar mat eller liknande, allt för att slippa alla hemska onda tankar jag riktar mot mig själv och omgivningen.

Ska få psykologtid och är så arg och besviken på mig själv. Vad göra?!

Jag brinner för ingenting, går bara runt och oroar mig för räkningar mm trots att jag och min sambo har det ovanligt gott ställt. Känner mig verkligen dum i huvudet som slösar energi på såna idiottankar dagarna i ända..........

ninegirl skrev:Ska få psykologtid och är så arg och besviken på mig själv. Vad göra?!

Med psykologkontakt, farmakologisk behandling, sänkt arbetsbörda, förstående närstående personer och hälsosam livsstil så kommer dina depressiva tankar att minska. Då kommer du inte att vara lika arg och besviken på dig själv. Det är ju faktiskt obefogat av dig att känna skuld för att du vårdar din kropp och fattar ett klokt beslut. Du kommer också att tycka att det var ett klokt beslut snart.

Lycka till, du verkar göra helt rätt =)

Gripandekylig skrev:

ninegirl skrev:Ska få psykologtid och är så arg och besviken på mig själv. Vad göra?!

Med psykologkontakt, farmakologisk behandling, sänkt arbetsbörda, förstående närstående personer och hälsosam livsstil så kommer dina depressiva tankar att minska. Då kommer du inte att vara lika arg och besviken på dig själv. Det är ju faktiskt obefogat av dig att känna skuld för att du vårdar din kropp och fattar ett klokt beslut. Du kommer också att tycka att det var ett klokt beslut snart.

Lycka till, du verkar göra helt rätt =)

Tack, vi får se var man hamnar.

Kommer ett par personer i vita rockar och hämtar en så vet vi säkert .. Haha!

Fast varför har du sett dig nödgad att leva som en robot?

ninegirl skrev:Kommer ett par personer i vita rockar och hämtar en så vet vi säkert .. Haha!

De har inte råd att skicka sådana längre kan man misstänka. Iaf sedan psykiatrireformen och 1990-talskrisen..

Inkassera 4000 & Passera Gå.

Dina känslor är fullt normala vid ångest, försök ta det så lugnt du kan och invänta resultaten av medicin och psykologsamtal.

En fundering jag har är om förskollärare verkligen är ett bra yrke för aspergare? Som jag fattat det är det väldigt tungrott med mycket sociala aktiviteter och hastiga förändringar. Hur kommer det sej att du började jobba på förskola? Barn som specialintresse? Om inte kanske omskolning till något mindre socialt krävande är nödvändigt att fundera över på lång sikt.

Jag har jobbat på förskola i två år och blev utbränd. Inget bra jobb för oss med AS även om det var en underbar tid.

Kostymhippie skrev:En fundering jag har är om förskollärare verkligen är ett bra yrke för aspergare?

För min del har det fungerat okej att arbeta som idrottsledare men varit mer betungande att arbeta som lärarvikarie. Inom just skolan är dessvärre många utav eleverna inte lika engagerade som jag själv varit och det skapade många obekväma situationer när man i rollen som lärare skulle nödgas tillrättavisa andra medmänniskor så ofta och för så konstiga anledningar.

424stil skrev:Jag har jobbat på förskola i två år och blev utbränd. Inget bra jobb för oss med AS även om det var en underbar tid.

Som idrottsledare däremot så arbetar man ju inte lika frekvent men även lägerverksamhet då man arbetar dygnet runt i en vecka har fungerat okej för mig. Det har inte blivit lika påfrestande som i skolan eftersom att alla deltagande barn har varit entusiastiska över aktiviteterna och man sällan har behövt styra upp bråk eller trösta andra människor. Dessutom tycker jag att det kan vara kul att arbeta utomhus.

När det gäller ninegirls situation så kanske den dock är alltför påfrestande men det får ninegirl givetvis själv avgöra.

ninegirl skrev:Var idag hos en husläkare, där det konstaterades att jag i dagsläget har måttlig depression och borde börja med ångestdämpande igen. Utöver det är jag hyperstressad av all social aktivitet på förskolejobbet och går runt spänd, särskilt i axlar och nacke.

Jag har levt som en robot en längre tid, stängt av alla känslorna och jobbat järnet 100%, pluggat på körkortsteorin och i övrigt tänkt på alla måsten jag har att ta itu med på fritiden.

Så nu är jag fr o m tisdag halvtidssjukskriven och känner mig mer likt en misslyckad person. Trots att jag inte borde. Så fort jag inte sitter här eller bara försöker ta det lugnt så börjar jag städa eller går och handlar mat eller liknande, allt för att slippa alla hemska onda tankar jag riktar mot mig själv och omgivningen.

Ska få psykologtid och är så arg och besviken på mig själv. Vad göra?!

Jag brinner för ingenting, går bara runt och oroar mig för räkningar mm trots att jag och min sambo har det ovanligt gott ställt. Känner mig verkligen dum i huvudet som slösar energi på såna idiottankar dagarna i ända..........

Känner igen allt utom förskolejobbet... Tror du skulle må bra av att försöka få koll på stressnivån. Har personligen insett, 35 år för sent, att jag hade behövt göra det...
Läs denna korta text om definitionen på stress. När jag gjorde det insåg jag att jag varit tokstressad i hela mitt liv, men eftersom jag inte vetat något annat och alla läkare sagt att allt varit bra har jag inte insett det förrän jag läste definitionen nedan.

http://www.stressforskning.su.se/stress ... /om-stress

För egen del önskar jag att jag insett detta för 35 år sedan så hade jag kunna lagt min energi på att göra något åt det... Du kanske inte alls känner igen det som står, i så fall är det bara att jobba vidare för att hitta det som får dig att må bättre... Om stressen i sig är en stor bov i dramat så lär du känna igen dig i definitionen.

Försök att inte ställa så höga krav på dig själv, vet att det är lättare sagt än gjort.
Jag har tillbringat en halv livstid på att göra mitt bästa för att ta död på mig själv. Ivrigt påhejad av okunniga läkare...
Så jag bara önskar att någon hade sagt det åt mig under de första 48 åren. Sen om det i slut ändan hade inneburit någon skillnad kan jag bara spekulera i. Men det hade i alla fall gett mig en ärlig chans...

Tack. Jag försöker läsa allt här och förstå alla längre texter folk skrivit, men mina koncentrationssvårigheter är värre än vanligt och iom att jag är utbränd så klarar jag inte svara på exakt allt som jag önskat, men får samtidigt försöka ändå att ta ansvar för tråden jag startade här.

Hoppade in på förskola när jag fortfarande förnekade min diagnos, sedan har det bara spårat ur. Trodde mer om mig själv. Övervann nämligen många saker på kort tid som jag tidigare trodde att jag inte skulle fixa.

Tack också för allt stöd. Det betyder extra för mig när det kommer från främlingar. Ett tecken på att jag inte borde ge upp människan som jag gjorde för en tid sedan.

Spelar väl mindre roll om läkare säger att det är bra. Mår man dåligt så fungerar ju ej situationen och man bör göra något åt det. Är omgivningen obegåvad så får det stå för den.

Kanske man t.om skulle kunna definiera handikapp som att om man blir stressad av sådant som de flesta människor inte mår dåigt av?

ninegirl skrev:[...] men får samtidigt försöka ändå att ta ansvar för tråden jag startade här.

Ibland är det inte möjligt eftersom trådar kan dra iväg hur långt som helst, då är det bättre att ge upp den tråden och låta den leva sitt eget liv.