ninegirl skrev:Dock så är det enormt tröttande att arbeta under stress och är det samma för honom - som i mitt fall - att hjärnan stänger av efter att ha varit på högvarv en tid, då vill man inget hellre än att dra sig undan och vara ifred. Bara ägna sig åt det man tycker om att göra (med eller utan andra människor). Det får en att varva ner och smälta dagens händelser. Hur skönt som helst!

Tack ninegirl. Det låter väldigt likt honom.

Pink78 skrev:Ibland klarar jag inte av kroppskontakt sådana gånger eftersom jag känner mej "fullproppad" med intryck eller hur jag ska förklara. Det finns som inte plats för mer just då.

Tack oxå du Pink78. Det här är sånt man inte kan förstå av sig självt när man inte har de problemen, men ni har gjort det mycket tydligare för mig.

Jag kanske återkommer hit till er även om mitt förhållande inte kommer hålla. Känner att jag fått större förståelse för er problematik och kan jag vara till hjälp med något skulle jag vara glad. Om inte annat kan man ju bidra till en bättre förståelse om någon med AS finns/kommer att finnas i ens närhet, på jobbet eller dylikt.

En följdfråga ang. följderna av att "överprestera". Känner någon igen sig i behovet att dra sig undan några veckor från umgänge och t.o.m samtal med sin partner? (minimal kontakt via sms och bara initierat av NT partnern).

Det är väl detta som är det allra svåraste för mig i vårt förhållande.

Efter vad jag har lärt mig här så kan jag nog förstå orsaken till behovet (hans höga prestationer i arbetet PLUS ev.för honom påfrestande händelser utöver det, som t.e.x. mindre konflikter orsakade av kommunikativa missuppfattningar). Men vet inte hur jag ska handskas med detta på bästa sätt.

För det mesta är det inte orsakat av problem mellan oss och då är det lättare, men när en sådan period initierats av "kommunikationsfail" mellan oss är det mkt svårt.

NormalToka skrev:En följdfråga ang. följderna av att "överprestera". Känner någon igen sig i behovet att dra sig undan några veckor från umgänge och t.o.m samtal med sin partner? (minimal kontakt via sms och bara initierat av NT partnern).

Relationen till "överprestation" kan jag inte riktigt se.
Angående "kommunikationskollaps" kan jag säga att jag känner igen mig. Om det blir helt fel kan jag känna sådan ångest att jag vill krypa ur skinnet. Det kan bli oerhört plågsamt att ens försöka närma mig scenariot i tanken, än mindre samtala om det. Det enda som hjälper är att låta det hela "vila" under tid och när det inte längre ligger "nära" kan jag betrakta det mer intellektuell och analytiskt. Detta blir ett skydd som dämpar det emotionella. (Över huvudaget är mitt intellekt och analysen mitt enda fungerande verktyg för att hantera psykosociala dilemman..)

Kan också säga att detta har varit ohanterligt när jag var yngre men jag har blivit bättre på det med åren. Ingen tröst för dig i denna stund kanske, det har tagit tiotals år för mig att lära mig.
Dock, när jag kommer till det mentala tillståndet att jag *kan* samtala om incidenten så är jag förmögen till total öppenhet och även självkritik samt empati.
Detta skrivet inser jag att det faktiskt existerar en koppling till prestation. Efter en ansträngande arbetsinsats i ett socialt sammanhang (dvs arbetsplatsen) är jag mentalt oerhört trött vilket leder till kraftigt ökad risk för just kommunikationskollaps, speciellt med (om jag har) en partner. Detta kanske beror på att en partner är en trygghetspunkt inför vilken jag sänker garden.

NormalToka skrev:En följdfråga ang. följderna av att "överprestera". Känner någon igen sig i behovet att dra sig undan några veckor från umgänge och t.o.m samtal med sin partner? (minimal kontakt via sms och bara initierat av NT partnern).

Oh ja. Det kan handla dels om överprestation och dels om bristande förmåga. Min kapacitet för socialt beteende är begränsad och ibland känner jag helt enkelt att inkorgen är överfull, för att prata i mailtermer. Jag behöver dra mig tillbaka och hinna få en överblick.

Om jag mår bra så kan det gå ganska snabbt, mår jag dåligt så brukar det leda till allmän handlingsförlamning, även på detta området.

Tack snälla ni! Om ni visste hur mycket det hjälper. Det som ni så frikostigt delar med er ger mig en helt annan förståelse för detta och hjälper mig att inte "tolka" in sånt som inte finns dvs tro att jag gjort nåt fel, att han är arg eller kanske vill göra slut. Alltså som det skulle betyda om jag drog mig undan på samma sätt. Det gör ju att jag kan låta honom få sin tid utan att oroa mig. Jag är inte någon "klängig" person normalt heller men detta kan hjälpa mig att må bättre själv medan jag väntar. Å fasen va fin han är när han kommer tillbaka!!

Tänker i alla fall inte ge upp i första taget. Men här snackar vi tydligen inte om "män från Mars och kvinnor från Venus", snarare från två olika solsystem!
Hoppas det är ok med cyberkramar!

Jag jobbar heltid och har inga problem med vardagliga sociala situationer (interaktioner på jobbet, med familj, på fester, osv); mitt problem är att jag är totalt oförmögen att skapa djupare relationer med andra. Så visst, jag "fungerar" på ytan iaf och det är inte många som inser att jag faktiskt inte har en enda vän att umgås med. Min autism i ett nötskal.

Då är det subkliniskt.

matterik skrev:Då är det subkliniskt.

Det behöver det ju iofs inte vara. Enligt DSM IV krävs att

Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.

Så egentligen krävs det bara att du har en kliniskt signifikant störning på något område, socialt eller annat, som går att hänföra till diagnoskriterierna (som du i övrigt naturligtvis måste uppfylla) för att du ska få diagnosen.

Jag registrerade mig när jag läst alla inlägg här, jag är inte diagnotiserad på något område, men jag börjar misstänka mer och mer att man har AS, fast det har kommit i skymundan då jag inte känner igen de mest signifikativa "sakerna" som jag läst att personer med AS har. Men efter att ha läst om din kille som troligtvis är som jag, fast med skillnaden att han har jobb och jag studerar mitt första år på högskolan (21 år gammal) så kändes det som en sorts befrielse att kunna berätta min historia (som sagt, jag är inte diagnotiserad). Varnar för wall of text.

Saker som jag inte tyckte var konstigt då jag bodde hemma, men som jag nu inser inte följer det "normala":

När man började komma upp i 13-14-årsåldern och att man då inte gillar att fira sin födelsedag för att man skulle bjuda hem människor. Idag vill jag inte heller fira min födelsedag, men då ville jag inte heller att mamma ens skulle bjuda över grannen.

När man har gått i skolan på vardagarna och tänkt sig en lugn och mentalt avslappnad helg så kommer mor och säger att jag ska hjälpa till att plocka in ved på lördagsmorgonen. Jag tycker inte detta är jobbigt fysiskt eller så, men just det här att de kommer fem minuter innan och vill att man ska göra saker. När de säger till några dagar innan så hinner jag "planera" detta, även om jag inte har någonting annat för mig. Vill veta saker innan.

När grannen kommer och lämnar tidningen och jag är ensam hemma. Då kommer det där vardagssnacket som jag bara tycker är jobbigt, men jag är trevlig och uppfattades som det utav dem. Men efteråt, eller på kvällen vill jag bara ha "lugnt".

Inte varit full eller ens besökt krogen. När jag fyllde 18 undrade min mor om jag inte skulle ta mig ett glas whiskey eller om jag skulle ut. Eftersom jag inte tycker om smaken av alkohol så nej tack. Och eftersom jag tycker det verkar som en jobbig miljö på en krog där man bara ska visa världen att man är som alla andra, får mig att må illa.

När man sitter och äter mat, och får frågan är maten god? Jag tänker varje gång: "jag äter maten, ja den är god!". Den frågan blir av en provocerande art och det blir helt plötsligt jobbigt att vara trevligt, trots att man inte vill något illa.

Saker som gäller nu:

När jag åker hem under julledigheten klipper min far mig, det gjorde han även innan jag åkte. Jag går alltså inte hos frisören. Nu när jag skriver detta borde det snart vara dags, men det är mentalt jobbigt att förebereda en visit hos frisören för få håret klippt. Det känns som man betalar frisören för att vara trevlig.

Pratar bra med alla vid universitetet, i klassen. Men tycker vissa spelar ett falskt spel, och jag trivs allra bäst med tre andra som anses lite annorlunda. När jag kommer hem behöver jag bara lugn och ro, jag gör ingenting speciellt, men lugn och ro vill jag ha.

Jag tycker det är jobbigt med att söka sommarjobb, att tvingas prestera. Just nu glad att jag har fyra ytterligare år i skolan.

Ensam, har ingen att prata med direkt såhär. Har ingen på samma våglängd, som är intresserad av samma saker. Pratar endast med de tre jag nämnde tidigare i skolan, och sen säger vi hejdå. Helt enkelt ingen som fungerar som jag, som kan, vill och har glädje utav att knäcka ett matematiktal en fredagskväll. Sitter och räknar i detta nu...

När jag är hemma i studenthemmet och bara vilar i mental bemärkelse så gillar jag verkligen inte SMS eller samtal från mor eller far. Blir bara jobbigt. På detta sätt var det bättre hemma eftersom man slapp dessa samtal.

Fick ett SMS alldeles nyligen där min mor önskade glad påsk. Jag svarade inte för att det inte ställdes någon fråga. Hon ringde upp dagen efter och undrade om allt var okej, eftersom att jag inte hade svarat tillbaka.

Även om jag tycker att vissa saker är jobbiga, så får jag alltid höra efteråt från far eller mor att de hör från andra att de tycker att jag är trevlig och jättesnäll.

Summering: det krävs energi även för det där lilla, som man sedan bara vill vila upp sig ifrån. Finns säkert mer som jag inte ens kommer ihåg. Fungerar ändå bra i det sociala, men vissa signaler når inte alltid fram, men det är inte så farligt. Det är mest "energin" som är jobbig...

Fast i slutändan känns allt som hittepå... Jag sitter ändå här och ska inte klaga. Det sociala är väl det enda som inte fungerar, studierna går utmärkt om jag bara får mitt utrymme. Men just den här sociala pressen om att man ska göra allt och lite därtill som student får en att känna sig ensam. Man vill ju bara ha det lugnt och att alla ska vara glada.

Kanske du eller din kille känner igen dig i något av det jag skrev? (Förlåt om jag förstörde din tråd, men kändes lämpligt eftersom när man läser om det du skrev som träffade det i huvudsak bra)