Vad gör ni när ni känner att ni inte passar in i en socialgrupp på jobbet? Hur känner ni när ni verkligen försöker bli en del av gänget? Och hur känner ni när känner att andra bara vänder er ryggen i en grupp som ni vill passa in i? Vad gör ni åt det?

Vadå vänder en ryggen? Det är väl bara att ryta till? Nej, men jag brukar undvika dem som undviker mig, när jag väl kommit på det vill säga..

Hittar grupper utanför jobbet som är värda att umgås med. Tack vare 3G och internet så kan man ju upprätthålla kommunikation med chatt, forum, video osv oberoende av plats och tid. Ofta är de på jobbet inte intressanta att interagera med utanför jobbet, Såvida man inte jobbar på CERN, forskningsinstitut osv.

Låtsas passa in?

Nej men vad jag än gör så nämner jag inte mitt Aspergers Syndrom... Inte till vemsomhelst vilket fall. Utan till folk som jag tror kan förstå det till viss del eller vilket fall inte döma en med meningar som "men då har ju alla Aspergers!" efter man förklarat en del... Vad fan, diagnosen är ju liksom en hel vetenskap och långt ifrån alla är beredda att läsa om det....

Som sagt, låter dem hellre bara tycka att jag är udda. Hittills har det varit ganska poänglöst att förklara diagnosen till okunniga.

Är det nära vänner är det en annan sak. De flesta tar en då för den man är. En bra förutsättning är att dem själva har problem med att passa in...då är det själv "lättare" att passa in... När ingen agerar socialt "korrekt".....

ninegirl skrev:Låtsas passa in?

Nej men vad jag än gör så nämner jag inte mitt Aspergers Syndrom... Inte till vemsomhelst vilket fall. Utan till folk som jag tror kan förstå det till viss del eller vilket fall inte döma en med meningar som "men då har ju alla Aspergers!" efter man förklarat en del... Vad fan, diagnosen är ju liksom en hel vetenskap och långt ifrån alla är beredda att läsa om det....

Som sagt, låter dem hellre bara tycka att jag är udda. Hittills har det varit ganska poänglöst att förklara diagnosen till okunniga.

Jag håller med att berätta för vem som tar bara kraft och man blir ju ledsen och frustrerad över just dessa svar att vem som kan ha as/ adhd.
Svårt att veta hur du ska göra för att komma in i gemenskapen.
Vissa grupper på jobb verkar vara helt kört att ens försöka.
Är det en inskränkt grupp som jobbat ihop länge och känt varandra sen dagis då är det fan helt kört.
Samtidigt så kan det fungera att sätta ner foten när de ignorerar dig.
Vissa människor blir elakare ju snällare man är och försöker vara tillmötesgående.
Om du har orken så säg ifrån att deras beteende inte är ok.
Men det gäller att du har någon att ty dig till om det blir värre.
Jag har vart med om båda scenarion .
Berätta hur de beter sig så får vi slå våra kloka huvuden ihop.
Men jag förstår precis hur du har det.
Jag har blivit mobbad och utfryst och behövt byta jobb så det är absolut inte lätt.var rädd om dig

Kattmamma skrev:

ninegirl skrev:Låtsas passa in?

Nej men vad jag än gör så nämner jag inte mitt Aspergers Syndrom... Inte till vemsomhelst vilket fall. Utan till folk som jag tror kan förstå det till viss del eller vilket fall inte döma en med meningar som "men då har ju alla Aspergers!" efter man förklarat en del... Vad fan, diagnosen är ju liksom en hel vetenskap och långt ifrån alla är beredda att läsa om det....

Som sagt, låter dem hellre bara tycka att jag är udda. Hittills har det varit ganska poänglöst att förklara diagnosen till okunniga.

Jag håller med att berätta för vem som tar bara kraft och man blir ju ledsen och frustrerad över just dessa svar att vem som kan ha as/ adhd.
Svårt att veta hur du ska göra för att komma in i gemenskapen.
Vissa grupper på jobb verkar vara helt kört att ens försöka.
Är det en inskränkt grupp som jobbat ihop länge och känt varandra sen dagis då är det fan helt kört.
Samtidigt så kan det fungera att sätta ner foten när de ignorerar dig.
Vissa människor blir elakare ju snällare man är och försöker vara tillmötesgående.
Om du har orken så säg ifrån att deras beteende inte är ok.
Men det gäller att du har någon att ty dig till om det blir värre.
Jag har vart med om båda scenarion .
Berätta hur de beter sig så får vi slå våra kloka huvuden ihop.
Men jag förstår precis hur du har det.
Jag har blivit mobbad och utfryst och behövt byta jobb så det är absolut inte lätt.var rädd om dig

Dem orden värmde mycket. Tack detsamma

Jo men jobbet funkade ju bra i början, som alltid, sen så går det mest neråt nu. Blir osäker på mitt sätt, hur jag ska bete mig. Alla som alltid talar hur man ska vara och säga förvirrar mig oftast mer än det hjälper. Dessutom stressar det mig, vilket, precis som alltid, leder till mitt udda/tillbakadragna jag. Får bara mer och mer upp ögonen för att jag inte ska arbeta där jag är nu... För det går inte. Jag ses säkert som korkad och lat, fast hela mitt inre liv är som en vulkan, redo att få utbrott närsomhelst... Eller i värsta fall bryta ihop. Jag gör allt för att duga däromkring.

Idag var det inte långt ifrån att jag bröt ihop offentligt på gården. Att vara "blind" på det här sättet är verkligen inget jag önskar någon annan. Att inte se vad barnen behöver alltid, att inte alltid kunna tala för mig, försvara mig, göra mig förstådd etc. En evig strid är det bara. Mer än ett leverne kan jag känna. Nej jag ska vidare. Det är bara en tidsfråga.

jag blir tyst och håller mig för mig själv.
bryr mig inte om anat folk. skit i andra.

Jag tar kommandot.

Jag berättar ungefär hur det är. Vad andra tycker är deras problem.

Det går mkt bra att testa mig.

Lennart Frimodig

Jag var ju "gammal" när jag fick min diagnos (45) så jag har liksom hunnit jobba 20 år o studera i 10 år och alltid kämpat med utanförskap utan att riktigt veta varför. Nu beror det ju förstås inte bara på att jag har AS utan det är flera faktorer...

Men hur hanterade jag det? Tja, på olika sätt. När jag var ung så höll jag mig mest för mig själv o liksom accepterade, och var lite stolt över att vara udda. Jag brydde mig inte så mkt om jag inte kom in i grupper i arbetsliv o studier. Men med åren försökte jag mer anpassa mig och kämpa osv, vilket lätt blev lite fel.

Om dina arbetskamrater vänder dig ryggen så tycker jag verkligen att dom beter sig illa...
Du duger bra som du är, det är ok att vara udda glöm inte det. Det är jättejobbigt om man inte trivs på sitt jobb, det påverkar ju hela ens situation, jag hoppas det löser sig för dig.

Nixer skrev:Vad gör ni när ni känner att ni inte passar in i en socialgrupp på jobbet? Hur känner ni när ni verkligen försöker bli en del av gänget? Och hur känner ni när känner att andra bara vänder er ryggen i en grupp som ni vill passa in i? Vad gör ni åt det?

Det är jättesvårt och det blir ju inte lättare med tiden trots att det händer titt som tätt att man inte passar in. För min del är skillnaden att jag på senare år blivit mycket bättre på att härma andras beteende. Fast det tär ju ofattbart mycket på en att hålla på med det hela tiden, varje dag.

När jag verkligen försöker bli en del av gänget brukar jag ibland bli lite för entusiastisk, vilket resulterar i en hel del skämt som gänget ibland inte fattar alls. Jag brukar bli för ivrig och avbryta folk och gissa vad de ska säga. Ofta känner jag efteråt att jag varit alltför "på" och så mår jag även dåligt över att jag spelar en roll istället för att vara mig själv. Då vill jag ofta göra en helomvändning istället: dra mig tillbaka och strunta i gänget.

Det händer ofta att folk vänder mig ryggen, särskilt på mitt fd jobb. Där fanns det en mindre grupp som konsekvent låtsades att de inte hörde när jag tilltalade dem och de tittade även rakt igenom mig som att jag inte existerade. Alla andra runtomkring mig pratade de och skrattade med. Mig veterligen hade jag inte gjort något för att orsaka en sådan konsekvens.

Vad gjorde jag åt det då? Jo, först ansträngde jag mig å det grövsta att vara trevlig och social. Tyvärr var den ansträngningen helt fruktlös, så när jag började känna mig som ett vrak och inte längre stod ut tog jag under en avstämning upp problemet med min närmsta chef. Det resulterade i att jag fick sitta på ett annat ställe i lokalen, en bra bit ifrån, så att jag inte skulle behöva stöta på dessa personer hela tiden. Ingen riktig lösning alltså. Bara en nödlösning.

Trots det är jag ändå glad att jag tog tag i saken. Jag borde kanske själv ha konfronterat personerna i fråga direkt, men i detta fall var det högst troligt att det bara skulle ha förvärrat situationen. Det här handlade om personer som absolut inte skulle ha någon förståelse.

I andra fall har jag konfronterat folk, med varierande resultat - men i vissa fall med positiv utgång. En del människor vill ju faktiskt bli ens vän - även om båda parter ibland har svårt att förstå den andra.

Oj, det här inlägget blev långt. Kanske orkar ingen läsa detta.

Nixer skrev:Vad gör ni när ni känner att ni inte passar in i en socialgrupp på jobbet?

tar en kopp te.

Nixer skrev:Hur känner ni när ni verkligen försöker bli en del av gänget?

aldrig upplevt. har aldrig verkligen försökt. antingen vill de vara en del av min grupp eller så vill de inte det. Det är inte jag som ska passa i deras grupp, de ska passa i min.

Odlar en viss arrogans kanske...visar mitt oberoende av intriger & dösnack.

Går min väg.

Jag blir lite ledsen, för det känns ju som att man är misslyckad och blir underkänd som person, men jag försöker att intala mig själv att jag faktiskt gör så gott jag kan och mer kan ingen begära.

Det finns ju knappast några människor som funkar bra i alla sociala sammanhang (jo, visst finns de, men det verkar inte så vanligt) och när man är aspergare så jobbar man ju verkligen i uppförsbacke när det gäller sociala sammanhang och relationer eftersom funktionshindret gör sånt så mycket svårare.

Jag har inte varit med om några jättetydliga sådana händelser som vuxen (men under uppväxten) och jag kan inte säga att någon har varit dum eller otrevlig utan det handlar mera om att man liksom inte kan komma på något att prata om helt enkelt. Särskilt i grupper av lågutbildade kvinnor kan jag känna mig som ett totalt ufo. Jag kan få känslan av att jag gör dem illa till mods. Det kan ha att göra med att jag uttrycker mig lite för formellt ibland, jag vet inte om de uppfattar mig som tillgjord och högtravande eller om de själva känner sig underlägsna. Gissningsvis är det lite av båda.

geocache skrev:Går min väg.

Det är en mycket praktisk lösning, tyvärr funkar det inte alltid.

Gafsan skrev:Jag blir lite ledsen, för det känns ju som att man är misslyckad och blir underkänd som person, men jag försöker att intala mig själv att jag faktiskt gör så gott jag kan och mer kan ingen begära.

I det läget funkar jag tvärtom. Jag tänker att de är dumma i huvet, skvallekärringar, analfabeter och schimpans-sociala nollor.

Det är ett mer konstruktivt tänk om vi ska snacka mentalt mående. Det är i alla fall min uppfattning och jag tål att höra andras åsikter därvidlag men kan i vart fall konstatera att det har funkat för undertecknad och en erfarenhet jag gjort är att man inte kan räkna med gruppens stöd i alla lägen.
Iband står man helt själv även om man är omgiven av människor och vad som gäller då är att vara karl för sin hatt.

KrigarSjäl skrev:

Gafsan skrev:Jag blir lite ledsen, för det känns ju som att man är misslyckad och blir underkänd som person, men jag försöker att intala mig själv att jag faktiskt gör så gott jag kan och mer kan ingen begära.

I det läget funkar jag tvärtom. Jag tänker att de är dumma i huvet, skvallekärringar, analfabeter och schimpans-sociala nollor.

Det är ett mer konstruktivt tänk om vi ska snacka mentalt mående. Det är i alla fall min uppfattning och jag tål att höra andras åsikter därvidlag men kan i vart fall konstatera att det har funkat för undertecknad och en erfarenhet jag gjort är att man inte kan räkna med gruppens stöd i alla lägen.
Iband står man helt själv även om man är omgiven av människor och vad som gäller då är att vara karl för sin hatt.

Jo, den reaktionen har ju sina fördelar naturligtvis. Man slipper känna sig misslyckad och värdelös.

Men för mig fungerar det inte riktigt så. Jag är så otroligt nyfiken på andra människor att jag verkligen VILL kunna kommunicera med dem. Om de är obegåvade, obildade eller osympatiska spelar liksom ingen roll - min nyfikenhet är lika stor ändå. För mig är det ett mysterium hur man kan vilja bete sig irrationellt och otrevligt när man nu har möjlighet att välja (vilket man oftast har), så jag tycker att det är mycket spännande att umgås med människor som ofta väljer att bete sig på ett sätt som går stick i stäv med vad som verkar rimligt.

Andra människor är helt enkelt mitt specialintresse, och även om det har vissa fördelar (som att jag faktiskt lärt mig mycket när det gäller kommunikation och relationer så att jag fungerar bättre än vad jag annars skulle ha gjort), så har det också den nackdelen att jag inte kan låta bli att se det som negativt när någon inte verkar vilja umgås....

Jag tycker mer att intressanta människor är intressanta...de som inte är intressanta intresserar inte.

Gafsan jag är övertygad att du gör allt du kan!
Men vissa människor går inte att göra tillags .
Ju snällare man är ju mer trampar de på en.
Jag vet av egen erfarenhet!
Var rädd om dig
Kram kattmamma!

Jag märker oftast inte att jag inte passar in förrän det är för sent och jag redan gjort bort mig.

Såg ett program om amerikanska fängelser där en intern sa att om man låter en person slippa undan repressalier för att inte visa respekt så får man sedan hela gruppen efter sig. Antagligen för att de tycker att det är fritt fram då.

Så antagligen bör man fräsa ifrån direkt då man vet att det är befogat och någon begår övertramp. Speciellt i miljöer med mindre schyssta personer.

Hur det kommer sig att ofta lågutbildade ägnar sig i högre grad åt skitsnack, droger mm. Är något jag funderat på. För det finns inget riktigt fysiskt hinder mot att göra annorlunda.

plåtmonster skrev:Såg ett program om amerikanska fängelser där en intern sa att om man låter en person slippa undan repressalier för att inte visa respekt så får man sedan hela gruppen efter sig. Antagligen för att de tycker att det är fritt fram då.

Så antagligen bör man fräsa ifrån direkt då man vet att det är befogat och någon begår övertramp. Speciellt i miljöer med mindre schyssta personer.

Hur det kommer sig att ofta lågutbildade ägnar sig i högre grad åt skitsnack, droger mm. Är något jag funderat på. För det finns inget riktigt fysiskt hinder mot att göra annorlunda.

Jag tror att det kan bero på att lågutbildade, blir kvar i sin egen umgänges krets och lätt blir inskränkt.
Att lågutbildade har svårt att vara ute i världen och resa, är man ute i världen får man vidgade vyer och får mer förståelse för att vi alla är olika.
När man utbildar sig så flyttar man oftast till någon större stad med studenter och där får man lära känna nya människor, och är man öppen och utåtriktad så lär man sig massor och förhoppningsvis blir förstående mot människors olikheter .

Jag gör nog dumt mot mig själv och anpassar ihjäl mig i hopp om att "få vara med och leka".
Extremt sällan har jag satt ner foten och rutit men det har bara fungerat någon gång.
Annars gå rjag och blir ledsen på mänslighetens kyla och nedlåtande besserwisser attityd.

Jag är oftast en rätt mild och inte så värst så att jag ramhäver det jag ändå kan vilket helt klart verkar få folk att trampa på en än mer.
Asch svamligt som vanligt.

Korta svaret; jag blir ledsen hatar mig själv än mer och drar mig undan.