Jag lever i ett nytt förhållande med en 6 år yngre kille. Har tre barn sedan tidigare förhållanden. Har Adhd och Asberger och har ätit Concerta i ett år och mått suveränt på den.

Jag längtar efter ett barn med min nya kille... Känner mej tveksam av flera olika anledningar. Största problemet är hur jag kommer må utan medicin i nio månader? Någon som provat sluta med medicin av olika anledningar? Hur gick det i så fall?

Vore så tacksam om ni ville berätta om era erfarenheter

Hej Pink! Nu kommer ett kort svar för jag ska rusa till jobbet snart.
Jag har inte prövat att sluta helt utan gjort ett uppehåll på kanske tre veckor innan jag fick ritalin istället.
Abstinens eller liknande fick jag inte.
Men svårigheter att sitta still hade jag ju och koncentrations problem.
Svårt att fatta vad jag läste, blev trött av alla intryck.
Jag har ju inte problem av att bli arg lätt.
Men visst var ju impulskontrollen sämre.
Jag var som innan jag åt konsentrera den tiden.
Men visst var det smått jobbigt eftersom jag inte kunde konsentrera mig lika bra som med conserta och det kändes jobbigt när man vet att man kan vara mer skärpt med medicin.
Det var lite svar på frågan kanske.

Samtidigt kanske det uppväger allt positivt att skaffa barn.
Jag klarade av att sluta med lyckopiller , antidepresivt när jag skaffa min yngsta.
Barn är något helt fantastiskt om man har förmånen att kunna få och känner att man klarar av det.
Det är kanske en annan tråd jag borde skapa kom jag på.
Jag har fem barn. ha det gott kattmamma( mitt nick name passar bra till att ha fem barn som en kattkull)

Tack för ditt fina svar!

Det gläder mej att läsa att du har fem barn. Det är också något som oroat mej. Om jag verkligen orkar med ett till. Men det tror jag nog att jag gör.De jag har är ganska stora 5 9 och 13 år.

Ta nu inte det här helt fel, jag är bara intresserad av andra människors sätt att tänka. Har du övervägt ärftlighets"risken" hos dina diagnoser?

tahlia skrev:Ta nu inte det här helt fel, jag är bara intresserad av andra människors sätt att tänka. Har du övervägt ärftlighets"risken" hos dina diagnoser?

Varför se diagnoserna som enbart negativt?
Mina barn har troligen både as och adhd och de är både kreativa och begåvade .
Ger man massor med kärlek och uppmuntran ,
Att man får vara sig själv man behöver inte passa in fullt ut.
Att ge sina barn självkänsla och självförtroende är viktigt.
Jag har alltid sagt det klarar du.
Och de tror på sig själva och de klarar mer än vad jag någonsin klarat.
Se möjligheterna och inte svårigheterna .
Men vara förberedd är inte samma som att snöa in på svårigheter.

Jag hade inte varit den fantastiska person som jag faktiskt är.
Utan mina diagnoser.
Jag får ofta höra att jag är charmig och kul och social .
Absolut inget skryt.
Men likaså att as och adhd ger mig en del svårigheter så ger de mig också förmågor som inte Nt har.
Tycker man ska se helheten.
Sen om du orkar med ett barn till det vet bara du.
Kram kattmamma

Jo det där med ärftligheten har du rätt i, Tahlia. Min son som är 9 år har diagnos Högfungerande Autism. Vi fick veta när han var tre. Min flicka har troligen Adhd, dock är hon för liten för att man ska få sätta den diagnosen, hon är bara fem. Den äldsta sonen som är 13 har ingen diagnos vad jag vet inget man märker i alla fall.

Visst gör detta att jag tvekar lite men jag tycker mina barn är fantastiska diagnos eller inte Skulle jag få ett barn med diagnos igen så blir det antagligen jobbigare men kärleken till barnet är densamma!

Jag håller med dej, Kattmamma. Barn är fantastiska med eller utan diagnos. Huvudsaken man visar dem kärlek omtanke och uppskattning! Kram

Pink78 skrev:Jo det där med ärftligheten har du rätt i, Tahlia. Min son som är 9 år har diagnos Högfungerande Autism. Vi fick veta när han var tre. Min flicka har troligen Adhd, dock är hon för liten för att man ska få sätta den diagnosen, hon är bara fem. Den äldsta sonen som är 13 har ingen diagnos vad jag vet inget man märker i alla fall.

Visst gör detta att jag tvekar lite men jag tycker mina barn är fantastiska diagnos eller inte Skulle jag få ett barn med diagnos igen så blir det antagligen jobbigare men kärleken till barnet är densamma!

Min brorsdotter fick diagnosen ADD när hon var 6. Fast han bor i Schweiz så dom kanske sätter diagnoser tidigare där.

Pink78 skrev:Jag håller med dej, Kattmamma. Barn är fantastiska med eller utan diagnos. Huvudsaken man visar dem kärlek omtanke och uppskattning! Kram

Pink78 skrev:Jag lever i ett nytt förhållande med en 6 år yngre kille. Har tre barn sedan tidigare förhållanden. Har Adhd och Asberger och har ätit Concerta i ett år och mått suveränt på den.

Jag längtar efter ett barn med min nya kille... Känner mej tveksam av flera olika anledningar. Största problemet är hur jag kommer må utan medicin i nio månader? Någon som provat sluta med medicin av olika anledningar? Hur gick det i så fall?

Vore så tacksam om ni ville berätta om era erfarenheter

Hej!

Jag är i ungefär samma situation som du. Har asperger och ADHD och är även mamma sedan tidigare, har en 9-åring. Lever också med en annan kille än barnets pappa och vi försöker nu att få ett barn.

När jag fick min son hade jag ingen diagnos, men jag var medicinerad med antidepressiva som jag slutade med innan jag blev gravid. Det skedde snabbt den gången och lyckan över graviditeten hjälpte mig faktiskt en hel del. Det var som att graviditeten och allt runtomkring den blev mitt nya specialintresse. Inte så konstigt kanske.

Vid de senaste försöken har det tyvärr inte gått lika bra, olika omständigheter i livet har resulterat i att det inte blivit någon baby än. Vi började försöka för ett år sedan, men för ett halvår sedan var jag tvungen att börja med medicin igen. Jag fick dock byta till en annan sort, som är väldokumenterad i sammanhanget och som jag kan fortsätta med oavsett.

Själv har jag inte börjat med Concerta än (är nydiagnosticerad), men min psykolog har remitterat mig till en mottagning så att jag ska kunna få det... Så tvärtemot dig, står jag i valet och kvalet om jag ska börja med Concerta eller inte. Jag tror att jag ska avvakta lite och kämpa på så länge jag orkar. Jag håller tummarna för dig! Vi kan ju alltid stötta varandra här på vägen till babylyckan!

Hej Neolopan!

Vad ditt svar fick mej att se positivt på detta problem Jag tror också att själva lyckan att vara gravid skulle göra att man mår bättre. När jag var gravid förut så mådde jag jätte dåligt men då visste jag ju inte vad jag hade. Nu när jag vet så har jag kunskaper om hur jag ska göra för att spara på min energi. Har varit utan medicin nu i två dagar och jag är jätte trött Men troligen vänjer man sej snart. Jag överlevde ju förut utan medicin.Så det bör jag ju göra nu med.

Min fråga till dej är vilken sorts medicin var det du kunde äta under graviditeten? Är det en antideprissiv?

Ja jag kan ju bara dela med mej av mina erfarenheter vad gäller concertan jag tycker att den är kanon. Bättre koncentration humör tålamod ja allt egentligen.

Ja jag håller tummarna för dej med

Hej Slackern

Jo jag tror det kan vara ungefär samma här från sex och uppåt.

Pink78 skrev:Hej Neolopan!

Vad ditt svar fick mej att se positivt på detta problem Jag tror också att själva lyckan att vara gravid skulle göra att man mår bättre. När jag var gravid förut så mådde jag jätte dåligt men då visste jag ju inte vad jag hade. Nu när jag vet så har jag kunskaper om hur jag ska göra för att spara på min energi. Har varit utan medicin nu i två dagar och jag är jätte trött Men troligen vänjer man sej snart. Jag överlevde ju förut utan medicin.Så det bör jag ju göra nu med.

Min fråga till dej är vilken sorts medicin var det du kunde äta under graviditeten? Är det en antideprissiv?

Ja jag kan ju bara dela med mej av mina erfarenheter vad gäller concertan jag tycker att den är kanon. Bättre koncentration humör tålamod ja allt egentligen.

Ja jag håller tummarna för dej med

Vad härligt att du blev lite mer positivt inställd!

Medicinen som jag får äta är den väldigt vanliga antidepressiva Sertralin (Zoloft). Utan sådan medicin blir jag efter en tid ett ångestladdat vrak som bara ligger i fosterställning dagen lång. Det är ju inte alltid bra att äta medicin under en graviditet, men just detta läkemedel passerar tydligen inte över till fostret i samma utsträckning som exempelvis, Cipralex gör. Man får väga fördelar mot nackdelar. I mitt fall är det ingen tvekan om att det är bättre för barnet att jag äter denna medicin än låter bli.

Låter bra med Concerta - bättre koncentration behöver jag i mängder.