Hur klarar ni stora förändringar? Har du varit med om någon förändring som var större än du orkat med? Hur reagerade du då och hur redde du ut situationen? Nu känns det som att det mesta i mitt liv rasar. CSN knäcker vår ekonomi, maken kanske är på väg att acceptera separation. Kanske inte ens relationen till den älskade dottern blir densamma. Det vet jag inte om jag klarar av. Vad gör ni när ni känner er hjälplösa och rädda?

Jag har fått en lapplisa att riva böteslappen trots att det var uppenbart fel av mig. I ditt fall skulle jag nog ringt CSN och beklagat mig. De är säkert inte omöjliga.

CSN brukar vara medgörliga.

VUMAA skrev:Vad gör ni när ni känner er hjälplösa och rädda?

Mitt ärliga svar är att jag brukar bli totalt underpresterande på alla områden, gå in i en djup depression och få svåra ätstörningar.

Tyvärr är det inte alls något fungerande koncept för att hantera svårigheter och motgångar så jag kan inte rekommendera det...

När allt känns så där överväldigande så brukar det kunna vara bra att prata med någon vettig människa om det för att hitta sätt att hantera de praktiska problemen och även sina känslor. Du kanske kan få någon samtalskontakt genom din vårdcentral?

Känner ni att samhället, det s k skyddsnätet, funkar? Autismen gör att jag har väldigt låg inkomst. Familjen hankade sig fram ekonomiskt, tills jag blev utförsäkrad. Nu går det inte längre. (Vi bor relativt billigt, så att sälja huset löser inget.) Det är inte bara CSN som är problemet. Det känns som att man kan vara hur funktionshindrad som helst, men att man inte får någon större hjälp från myndigheterna ändå. Eller?

VUMAA skrev:Känner ni att samhället, det s k skyddsnätet, funkar? Autismen gör att jag har väldigt låg inkomst. Familjen hankade sig fram ekonomiskt, tills jag blev utförsäkrad. Nu går det inte längre. (Vi bor relativt billigt, så att sälja huset löser inget.) Det är inte bara CSN som är problemet. Det känns som att man kan vara hur funktionshindrad som helst, men att man inte får någon större hjälp från myndigheterna ändå. Eller?

Jag har inte så jättemycket erfarenhet av just ekonomiska problem. När jag pluggade så var jag i perioder utan inkomst från CSN (eftersom jag inte klarade tentorna) men då löste jag det genom att jobba som vårdbiträde på kvällar och helger. Jag hade ingen diagnos då och hade ingen tanke på att mina svårigheter berodde på annat än att jag var lat och slarvig

När man har ett funktionshinder som sorterar inom LSS så kan man väl få hjälp med myndighetskontakter? Det här låter som en situation som du borde kunna få hjälp med tycker jag (fast jag har ingen erfarenhet). Om du vänder dig till habiliteringen så kanske de kan hjälpa till?

Det låter som en jobbig situation på flera plan och jag tycker att du ska försöka få så mycket hjälp som du kan få. Din vårdcentral, habiliteringen och kommunens individ- och familjeomsorg är ställen dit du kan vända dig för att få hjälp. När det gäller relationen så kan du få hjälp av familjerådgivning. Kommunerna brukar ha och ibland även kyrkan (det brukar vara gratis eller väldigt billigt). Familjerådgivning kan vara bra även om man är säker på att man kommer att separera, eftersom det ändå behövs att man har en bra kommunikation kring praktiska saker som boende, barn osv.

Hoppas att allt ordnar sig för er! (om du vill ha den...)

Jag fick studieskulden avskriven för några år sedan. En samtalsterapeut hjälpte mig med det praktiska; annars hade jag fastnat i min egen pessimism om saken. Det kan fixa sig.

Tack för att ni är med mig. Jag kanske behöver börja tro på medmänskligheten. Jag har läkarutlåtande om att jag har en traumatisk uppväxt, utöver aspergers. Då byggde jag upp en mental skyddsmur, för att stå ut med ensamheten. När såna här saker händer, gör den här ensamheten mig väldigt rädd. Jag litar aldrig på att någon ska finnas där för mig. Och nu behöver jag det verkligen.

Mortalis: Hur i hela världen lyckades samtalsterapeuten med att få din skuld hos CSN avskriven? Jag har bara halv permanent sjukersättning. Enda sättet att få det avskrivet är väl att man har hel sjukersättning?

Gafsan: Lyckost dig om du klarat ekonomin. Jag har aldrig haft större inkomst än studielånen. Har aldrig klarat att jobba annat än kortare perioder. Åh, vad jag önskar att jag kunde klara av att jobba. Jag har ringt LSS idag. Ingen inne förrän efter kl 15. I mitt län är det svårt att få hjälp. NPenheten och öppenvården kan inte komma överens om var aspergers ska höra hemma, så vi kommer inte in någonstans. Så var det i våras, när jag behövde hjälp inför en operation. Men jag ska stå på mig. Jag läste din presentation. Du verkar så nöjd med ditt liv. Får du ditt liv att fungera?

Gafsan: jag glömde fråga. Hur tar du dig ut ur såna perioder med lågpresterande, depression och ätstörningar? Klarar du det på egen hand?

VUMAA skrev:Jag läste din presentation. Du verkar så nöjd med ditt liv. Får du ditt liv att fungera?

Det går till och från, upp och ned... just nu är det mest ned

Jag är faktiskt ganska nöjd med mitt liv, jag tycker att jag har det ganska fantastiskt, men periodvis är det ändå tungt och jobbigt. Just nu har jag en rejäl depression och då funkar inte saker och ting så värst bra - vare sig att jobba eller träning eller annat som känns viktigt Det enda som jag känner fungerar bra nu är att vara mamma åt mina barn. Jag är glad att den biten ändå fungerar. Och jag vet att jag brukar studsa tillbaka.

VUMAA skrev:Gafsan: jag glömde fråga. Hur tar du dig ut ur såna perioder med lågpresterande, depression och ätstörningar? Klarar du det på egen hand?

Det beror ju ganska mycket på vad som utlöst det hela. Om det är en övergående situation som gjort att jag mått dåligt så brukar det gå över av sig själv, men förstås inte om den utlösande faktorn finns kvar. Just nu finns det en del yttre faktorer som inte löst sig och det gör att jag har svårt att för egen maskin ta mig upp ur "gropen". Men jag tror att de problemen kommer ordna sig, och då kommer jag att må bättre igen.

Ofta brukar jag må som sämst under vintern och nu har jag fått veta att jag har D-vitaminbrist och fått D-vitamintillskott vilket känns mycket hoppfullt. Kanske kan jag att slippa må dåligt under årets mörka månader, eller åtminstone lite mindre dåligt. Jag äter också SNRI (Venlafaxin) mot depressionen (har gjort det i ett antal år och det hjälper oftast bra).

Tack, Gafsan. Ja, det är ju ett stort problem, yttre faktorer. I mig själv är jag en ganska harmonisk människa, med en självkänsla som ligger ett par snäpp över medel (psykläkaren hade förväntat ett par snäpp under medel mtp min historia). Man är ju så hjälplös mot yttre faktorer, ofta i form av att man förväntas fungera som neurotypiska. När jag får fungera utifrån mina förutsättningar, mår jag bra och kan prestera bra. Men den platsen är svår att finna. Vart vänder du dig när du behöver hjälp i svåra situationer? Räcker det för dig att få hjälp med depressionen? Vad gör man när det är yttre faktorer? Det är inte lätt att riva upp ett riksdagsbeslut (om att tidsbegr sjukersättn inte ska finnas t ex)

Mitt största problem är nog inte depression. Jag brukar säga att jag inte fått så mycket av den genen, i motsats till min mamma. Mitt största problem är att jag inte känner mig trygg bland andra människor och då är det svårt att fungera i vårt samhälle. Det beror kanske inte bara på min diagnos, min uppväxt spelar nog in. Det hände jobbiga saker under förra året, som kan göra att jag måste tvingas ut och börja lita på folk. Men det är inte lätt. Att hålla mig gömd i ensamhet, var det som räddade mig förut. Nu är jag så pressad att det inte går. I höstas fick jag uppleva hur det är att vara rent konkret handlingsförlamad av ångest. Jag satt i soffan och kunde inte ta itu med något.

VUMAA skrev:Vart vänder du dig när du behöver hjälp i svåra situationer? Räcker det för dig att få hjälp med depressionen? Vad gör man när det är yttre faktorer?

Jaa du, bra fråga... egentligen brukar jag nog inte vända mig någonstans alls, utan snarare drar jag mig undan och blir inåtvänd och orkar inte med andra alls (vilket är synd). Någon gång har jag haft samtalskontakt med en kurator på BVC (det var i samband med att jag och ett av mina barn fick AS-diagnos samtidigt som jag gick igenom en separation från mitt ex, det var en rätt jobbig period) vilket var bra, men oftast blir det "bara" högre doser av SNRI vilket iofs verkar hjälpa.

När det är yttre faktorer så försöker jag annars att hantera dem så gott jag kan fast det inte alltid går så bra. Har tänkt tanken på att jag kanske skulle behöva nån form av stöd såna här gånger men just när jag mår dåligt orkar jag definitivt inte försöka få stöd, och när jag inte mår dåligt känner jag ju inte behov av stöd, och då funkar jag dessutom såpass bra att jag förmodligen inte skulle vara berättigad. Det är ju något av ett moment 22...

Jag har haft turen att ha en bra uppväxt (även om jag redan då hade djupa depressioner och diverse AS-relaterade problem). Min familj har alltid varit kärleksfull och stöttande. Jag kan förstå att det måste vara väldigt svårt att tampas med både AS-problematik och sviterna efter en svår uppväxt

VUMAA skrev:I höstas fick jag uppleva hur det är att vara rent konkret handlingsförlamad av ångest. Jag satt i soffan och kunde inte ta itu med något.

Ungefär där är jag just nu och samtidigt finns det saker som jag MÅSTE ta tag i. Nu. Helst igår. Men tyvärr så är jag mer eller mindre handlingsförlamad. Och det är så jäkla frustrerande för jag vet ju att det hjälper inte ett jäkla dugg att bli handlingsförlamad och gå in i min autismbubbla, men det är så svårt att ta sig ut när hela ens medvetande skriker åt en att stänga av...

Det är tur att det här forumet finns och att jag har mina barn. De kontakterna är jätteviktiga just nu.

VUMAA skrev:Mitt största problem är att jag inte känner mig trygg bland andra människor och då är det svårt att fungera i vårt samhälle.

Det låter väldigt jobbigt. Jag har nog turen att vara ganska social för att ha AS, och även om jag fortfarande kan tycka att det är jobbigt med andra människor så tycker jag oftast att det känns bra att umgås med andra (när jag mår bra själv). Det kanske beror på att jag har haft en kärleksfull uppväxt och/eller på att jag verkar ha turen att oftast bli väl behandlad av andra. Som AS kan man ju inte fullt ut styra hur man framstår, men antagligen framstår jag som någotsånär trevlig, och då blir ju människor in sin tur trevliga mot mig.

VUMAA skrev:Mortalis: Hur i hela världen lyckades samtalsterapeuten med att få din skuld hos CSN avskriven? Jag har bara halv permanent sjukersättning. Enda sättet att få det avskrivet är väl att man har hel sjukersättning?

Jag har inte full koll men det kan nog stämma. Men man kan få minskad amortering eller t.o.m. amorteringsuppehåll i vissa fall och ditt fall låter som ett särskilt ömmande fall. Du skulle behöva hjälp med att formulera dig av någon som kan reglerna.

Mitt tips utifrån hur jag själv funkar när saker rasar: ta tag i en sak i taget och ge dig själv en kort grubbelsemester från de övriga sakerna som du 'borde'.

Lägger mig i snön/gräset

Du verkar vara en skön typ, Gafsan. Hoppas att det snart vänder för dig. Ja, det här forumet betyder mycket. Jag brukar få höra att det inte märks på mig att jag har aspergers. En psykolog sa att jag med min röst och mitt sätt utstrålar att jag är nöjd med mig själv. Människor brukar öppna sig för mig och jag blir lika förvånad varje gång.

Förutom barndom och diagnos, har jag en annan grej att kämpa mot. Min make har för länge sen kränkt mig så djupt vid ett tillfälle, att jag har återupplevt den situationen tusentals gånger. Det händer inte lika ofta längre, men jag gissar att otrygghetskänslan kommer delvis därifrån. En psykolog pratade om att man kan jobba på att ändra vad de kallar för "script", programmering för hur man reagerar i olika situationer. Jag ska försöka få hjälp med att få bort den där rädslan för att folk ska bli arga på mig. Jag kan drabbas av den känslan när som helst, t ex när jag går på gågatan i stan kan jag känna oro för att någon ska bli arg på mig. Annars är det mest en oro som gör det jobbigt att lämna hemmet. Vilket gör det svårt för mig att jobba.

Din plan just nu, för att lösa din situation, är att höja dosen av medicin? Tror du att det räcker? Att vara handlingsförlamad av ångest är verkligen ingen höjdare. Det var evigheter sen jag upplevde det, bortsett från då i höstas.Det knäppa är att ångesten handlar om (för den dras jag med fortfarande, om än inte
lika illa) att jag träffat en bipolär man som jag känner mig hemma med. För första gången i mitt liv träffar jag en människa, där det känns som att komma hem, och så är han bipolär och vill helst sitta kvar i sin bubbla. Ovetande om det, nådde jag in till honom i hans bubbla och väckte hans uppdämda behov av att känna saker. Vi fick sån fin kontakt, klickade, som en del säger. Mitt liv är en riktig soppa. Jag flyr in i att skriva. Håller på med en roman.

Många kramar till dig, Gafsan!

Tack VUMAA! Det värmer!
Min plan just nu är dels att ta min medicin och försöka orka sånt som är viktigt (som att röra på mig och äta vettigt) och stå ut tills de yttre problemen (som har med mitt jobb att göra) reder ut sig. Det finns en handlingsplan och jag tror att det kommer att bli bra, på ett eller annat sätt. Jag måste bara försöka att ta mig igenom den här perioden av ovisshet och vara så konstruktiv som möjligt.

VUMAA skrev:Min make har för länge sen kränkt mig så djupt vid ett tillfälle, att jag har återupplevt den situationen tusentals gånger.

Det låter verkligen inte OK. Oavsett vad som hänt så låter det inte som att det är möjligt att leva i en relation med någon som gjort en så illa

VUMAA skrev:Jag ska försöka få hjälp med att få bort den där rädslan för att folk ska bli arga på mig. Jag kan drabbas av den känslan när som helst, t ex när jag går på gågatan i stan kan jag känna oro för att någon ska bli arg på mig. Annars är det mest en oro som gör det jobbigt att lämna hemmet. Vilket gör det svårt för mig att jobba.

Hoppas att det lyckas! Det låter väldigt besvärligt att ha en sån oro och rädsla. Jag har en anhörig som har social fobi (fast inte så allvarligt som det du beskriver) och jag har förstått att det kan vara väldigt handikappande. Hoppas verkligen att du får den hjälp du behöver för att bryta de destruktiva tankebanorna!

VUMAA skrev:För första gången i mitt liv träffar jag en människa, där det känns som att komma hem, och så är han bipolär och vill helst sitta kvar i sin bubbla. Ovetande om det, nådde jag in till honom i hans bubbla och väckte hans uppdämda behov av att känna saker. Vi fick sån fin kontakt, klickade, som en del säger. Mitt liv är en riktig soppa. Jag flyr in i att skriva. Håller på med en roman.

Det låter som en situation som är allt annat än enkel, men ändå låter det som något fantastiskt att få uppleva såna känslor för en annan människa. Att skriva kan nog vara ett bra sätt att bearbeta allting och få perspektiv på sina tankar och känslor. Kommer du att försöka ge ut romanen när den är klar eller skriver du bara för din egen skull? (ursäkta att jag är nyfiken!)

Många kramar till dig med!

Det är kul med nyfikna människor. Ingen fara. Jag ska försöka få den utgiven. Jag försöker skildra att man kan ha ett rikt känsloliv även om man är autistisk. Handlar mycket om vad chauffören gjort med mig. Både sköna och jobbiga känslor. Det var en märklig känsla att plötsligt förstå vad de sjunger om i kärlekssånger.

Jag visste inte att det var social fobi jag beskrev. Ja, jag ska försöka få hjälp.

Ok, du verkar ha en bra plan för att hantera situation. När du skriver att det finns en handlingsplan på jobbet, kan jag inte låta bli att bli nyfiken, men jag förväntar mig inte att du ska berätta här på forumet. Om det gäller mobbing, så vet jag hur det känns. Jag jobbade på en ideell organisation med stora problem. Tre av oss fick hjälp av facket, full lön under uppsägningstiden utan att behöva jobba. För mig ordnade facket sjukskrivning först, ansågs inte vara säker på min arbetsplats. Det är skönt att jag inte var ensam om att ha det jobbigt, att det inte var mig det var fel på.

Jag mår bättre idag. Funderade och grät en del igår kväll. Jag blev väldigt sviken som barn, mest i samband med min systers död. Jag försöker komma över det och lita på att livet vill mig väl.

Kram igen, Gafsan. Tänker på dig.

http://www.csn.se/aterbetala/avskrivnin ... edsattning


Jag går in i mig själv blir än mer oengagerad, svälter. Var en livskris som fick mig att förstå att jag nog har asperger. Jag hatar förändringar och har svårt att ta dem så därför tror jag att jag automatiskt krymper min värld. Sjunker in i mina intressen, undviker folk ännu mer. Blir extremt rutinbunden.Ja det är nog så jag gör krymper ner allt till ett minimun och gör det jag klarar av och mår bra av. Har numer barn så jag måste fungera i det familjesammanhang. Har inget bra tips befinner mig just nu i en "krympandefas" pga att jag förvägrass utredning. Postade en länk ovan som kanske kan ge tips om de ekonomiska problemen.

Har inget svar. Jag har sett till att mitt liv inte innehåller några snabba, omvälvande förändringar.
Gillar inte dramatik.

Om det kommer till separation, måste lämna huset vi bott i mer än tjugo år (och trivs, här kan jag finna en tyst hörna så jag kan sova), relation till dotter förändras, inte kunna träffa mina gamla föräldrar (pappa har cancer) för att jag inte har körkort. Jag är rädd att förändringen blir så stor att jag tappar kontakten med verkligheten. Kan man gå in i en psykos om man utsätts för förändringar som är för stora?

VUMAA skrev:Kan man gå in i en psykos om man utsätts för förändringar som är för stora?

Det tror jag inte. Risken bör vara iaf vara ofantligt mycket större om man stannar i dåtiden eller vad det är.

Allt rasade för mig då jag fick kicken från kyrkan,
mina vänner vände mig ryggen och man blev ensam.

Det fanns ingen chans att sätta sig ner och reda ut saken,
nu 8 år senare har man flyttat och ska börja om, ny kyrka,
ny stad - allt nytt.

Om man går igenom en stor förändring liknande min så bör man flytta,
vi var inte ens vänner längre, vi kunde inte längre mötas på stan.

Hej Bastuper. Menar du att du var anställd i en kyrka? Bara så jag vet vad du menar med uttrycket "kicken från kyrkan". Det låter inte som något roligt du varit med om, förstår inte hur du klarat av det. I den sitsen finns det nog inte så mycket annat att göra än att flytta. I mitt fall skulle det innebära en ännu större förändring.

Jag har insett att jag har "grundpelare" för min existens. Förra våren försvann två av dem på mindre än två veckor. Inte konstigt att jag var totalt vilsen, inte visste vem jag var. Vet inte om jag vet det än. En av grundpelarna, var önskan att leva med min make. En önskan jag haft sen vi blev ihop i sjunde klass. Vem är jag när inte längre vill leva med honom?

Hur har det varit under de åtta åren? Har det tagit så lång tid att komma igen? Eller satte du livet på paus? Hur har det gått sen du flyttade? Förlåt så många frågor.

Utfryst från en ungdomsgrupp, slut på ideellt engagemang.
Men inte bara det, jag är inte accepterad av dom längre.

En av prästerna sa att om jag byter stift så får jag åka
på läger igen, jag har nu erbjudit mig att vara behjälplig på
DOM - Distrikts Års Möte här i mitt stift, eller stiftet
intill eftersom jag har närmare till den orten.


Nej jag gick in i väggen totalt, var som nånting lossande och föll
från min kropp då jag fick beskedet.

Kommer skapa en hemsida i framtiden där jag bl.a. kommer skriva om detta.

www.rosstorp.net