I måndags kväll gick jag förbi en kvinna som gick runt barfota utan med bara en "maskig", mjukt mörkrosa syntetströja (tror jag). Det var utanför polisen på Berga Allé 25 här i Helsingborg. Jag kunde se henne lida så. Så jag gick tillbaks. Polisen hade ju stängt för det var efter vid 20.00 på kvällen.

Jag gick tillbaka till henne från macken. Jag sa hej och sa "Är du fortfarande barfota?" och frågade om det hänt något. Hon sa "nej" ungefär som att "nej, inte det, det är nåt annat". Hon huttrade och kved av ångest. Det var uppenbart att hon behövde någon som stoppade om henne, tog hand om henne. Jag visste inte vad jag skulle säga, men min instinkt var att genast börja ta av mig jackan och ge henne den. Men jag var fokuserad vid att bry mig på hur hon mådde för jag var inte säker på om hon skulle vara omedelbart mottaglig, eller om det krävdes mer dialog. Men jag tvekade vad jag skulle säga. Jag skämdes medan jag försökte ta av mig jackan. Då kom alla tankar. "Tänk om si ..." "Tänk om så..." Så jag fastnade i tankar och spände mig istället för att agera med hjärtat som jag ville och ta hand om henne. Jag ville visa att jag tyckte synd om henne, men ville var respektfull. Varför tänkte jag så dumt? Varför tänkte jag över huvud taget? Jag HATAR mig själv!

Så jag gick iväg för att söka hjälp, men visste inte var. Då reste hon sig och gick bort och skrapade på taket på en bil; sen försökte hon slö sönder rutan. Jag förstod inte omedelbart att det var för att hon uppfattade det som att jag övergav henne, vilket jag ju på sätt och vis gjorde, även om jag aldrig skulle gått därifrån. Varför satte jag press på mig själv? Varför var inte mig själv och berättade som det var? Eftersom det var utanför polisen började jag misstänka att hon kanske önskade kontakt med dem. Men mig skrämde hon ju inte. Jag förstår ju det beteendet. Jag gick till sist bort och slog larmnumret och fick snart kontakt med polisen. När jag kom tillbaka reste hon sig och gick mot mitt håll. Satte sig på en annan plats. Satt där i sin tröja. Åååååh ... Bara gråter och gråter här. Hon gick förbi mig. Vi hade ögonkontakt. Jag var i närheten. Tvekade vad jag skulle säga eller göra och tog inga initiativ. Så gick hon bort till portarna där bilarna kör in. Stod där och gungade och bankade på dörren. Jag gick fram till henne. Hade beslutat att säga något galet för att bryta isen. Jag började nynna för mig själv innan jag gick bort till henne. Då tittade hon nyfiket, intresserat på mig. Men jag slutade genast - inte för att jag skämdes för att nynna, utan för att jag var så djävla ledsen att se henne barfota och frysa så. Jag var helt förtvivlad, men visste inte hur jag skulle bete mig. Jag gick bort och tittade henne i ögonen. För att visa att det är lugnt, att jag accepterar henne. Gång på gång tog hon upp huvudet och vände upp blicken i klagande smärta. Då öppnade plötsligt någon som hon fick kontakt med. Jag stod kvar, men när han frågade mig vad jag ville så fick jag ångest och sa att jag bara bevakade situationen och sen gick jag hem, trots att varje cell i hela kroppen ville stanna hos henne. Hon sken upp, för nu hade hon ju fått respons. Men jag tyckte oändligt synd om henne och visste att hennes upprymdhet troligtvis var kortlivad.

Nu kan jag inte förlåta mig själv för att jag inte klarade av att pyssla om henne. I mitt hjärta ville jag göra vad som helst för henne. Trösta henne, krama henne, bjuda på mat, vara kompis, eller slussa henne till nån behandling om det var det hon behövde. Jag hade t.ex. inte vågat fråga henne om jag skulle kontakta polisen eftersom jag var rädd att det skulle stressa upp eller skrämma henne. Jag var livrädd för att säga eller göra fel.

Min terapeut bekräftar att detta var mitt kall. Att jag är värdefull i samhället som förstår och ser sådana här saker. Jag minns inte hur hon ser ut. Kunde inte beskriva för polisen, inte heller hennes ålder. Trodde hon var 18 eller 16-18, sen när jag såg henne igen 24 eller 30! Jag minns troligtvis hennes röst, trots att det enda hon sa var "Nej." Hon svarade inte när jag frågade om hon ville låna min tröja. Hon var naturligtvis i desperat behov av att någon pysslade om henne aktivt. Jag ville inte hellre, men kunde heller inte veta om det var bättre att fråga henne hur det var fatt eller hur hon mådde först och visa förståelse. Intellektet var inriktat på annat än hjärtat som egentligen inget hellre ville än ge henne omvårdnad.

Jag förstår verkligen hur det där känns, för jag har betett mig så själv. Jag vet precis vad det innebär. Att ingen ser signalerna och ingen gör något, ingen finns där som tar hand om en och lyssnar. Ångesten. Smärtan. Hjälplösheten. Jag bara gråter och gråter, för jag kan inte förlåta mig själv. Jag känner så oerhört med henne. Men pga. skammen över mig själv och min egen diagnos blir jag ibland paralyserad och får inte vara den jag verkligen är, trots att jag ju inte alls saknade idéer på vad jag skulle säga eller göra. Långt därifrån. Osäker såklart, men varför måste jag dölja min osäkerhet för att vara vuxen när hon beter sig som ett barn? Jag vågade t.ex. inte fråga var hon bodde eller om hon hade familj pga. att jag var rädd att trampa henne på tårna. Hur dumt som helst! Varför oroar jag mig för nästa situation istället för att bara agera? Hjärtat fanns ju där. Jag vet varför, för jag är livrädd att känna mig som ett ufo, jag måste handla "rätt", "vuxet". Ångesten och den inre pressen tar över. Som sagt, jag kunde ju ge henne vad hon behövde och jag var rätt person, men tillät inte mig själv att hjärtat ville. Därför jag inte klarade av det.

Nu HATAR jag mig själv för att jag inte tog mig an henne. Jag gjorde rätt annars. Jag stannade hos henne. Jag kontaktade polisen och gick inte förrän hon hade kontakt med polis. Men jag ville ju inte hon skulle gå runt i nästan en och en halv timme medan jag var i närheten utan nåt på fötterna och bara tunt på överkroppen! Jag hatar det! Hatar det! Nu kan jag inte förlåta mig själv. Känner mig totalt värdelös. I mina ögon betedde sig normalt - behjärtansvärd, naturligt; det är jag som är jättekonstig. Jag känner mig totalt värdelös. Samtidigt känner jag alltjämt starkt med henne och hade så innerligt gärna velat visa henne detta.

Palindromus skrev:Nu HATAR jag mig själv för att jag inte tog mig an henne. Jag gjorde rätt annars. Jag stannade hos henne. Jag kontaktade polisen och gick inte förrän hon hade kontakt med polis. Men jag ville ju inte hon skulle gå runt i nästan en och en halv timme medan jag var i närheten utan nåt på fötterna och bara tunt på överkroppen! Jag hatar det! Hatar det! Nu kan jag inte förlåta mig själv. Känner mig totalt värdelös. I mina ögon betedde sig normalt - behjärtansvärd, naturligt; det är jag som är jättekonstig. Jag känner mig totalt värdelös. Samtidigt känner jag alltjämt starkt med henne och hade så innerligt gärna velat visa henne detta.

Du gjorde vad du förmådde klara av, det är för henne mer än att inte har gjort någonting alls.

Så du skall inte se ner på dig själv, utan istället sträcka på dig för att ha gjort någon en god gäld!

Förutom det som SoulPain skrivit...

Du tjänar inget på att se ner på dig själv. Det kommer inte att förbättra hennes situation och inte heller din egen. Och eftersom terapeuten sa att det är ditt kall, det hjälper inte heller någon annan att du ser ner på dig själv.

Det är inte ditt fel att du är osäker, och du gjorde vad du kunde utgående från din förmåga den kvällen. Det inkluderade ju att se till att hon fick hjälp, vilket är guld värt när man är i en utsatt situation.

Ifall du vill vara mera förberedd för framtiden råder jag dig att läsa på om hur man reagerar i en utsatt situation, och att läsa texter av någon som varit i en sådan situation. Då får du kunskap, och därmed möjlighet att ta dig an eventuella framtida situationer intellektuellt.

Försök bara komma ihåg att intellektets tidsmaskin inte är uppfunnen. Du kommer inte att kunna resa tillbaka i tiden, och med tanke på att du kallar dig själv osäker tycker jag att du hanterade det bra. Du stannade kvar och såg till att hon fick hjälp. Jag utgår från att vi båda är medvetna om att de flesta (också "säkra" människor) skulle ha gått förbi.

Och en sak till. Ifall det skulle falla dig in att läsa på internet vad folk tycker är en realistisk reaktion från någon i din situation, lyssna för allt i världen inte på dom! Du vet hur du reagerat, det räcker.

Fotnot: Jo, det finns förståsigpåare som klassar reaktioner som realistiska och orealistiska, ofta uppenbarligen utan någon kunskap.

SoulPain skrev:Du gjorde vad du förmådde klara av, det är för henne mer än att inte har gjort någonting alls.

Så du skall inte se ner på dig själv, utan istället sträcka på dig för att ha gjort någon en god gäld!

Ja, suck, det är väl så. Det är ju inte precis varje dag sånt här händer. Och alla andra gick bara förbi. Och där var mycket folk i rörelse under lång tid som inte gjorde ett skit. Själv förstår jag inte varför, för går man demonstrativt runt i en snödriva barfota så är det ju ett uppenbart rop på hjälp. Det syntes ju med all önskvärd tydlighet på hennes kroppsspråk. Jag var den som vände tillbaka. Men jag känner att jag har stor potential här, mycket att utveckla och att ge. Men hur ofta får man sådana här chanser? En gång i livet? Det är väl det som är så jobbigt också. Plus att jag tror även att hon hade uppskattat mitt brev. Det hade i alla fall jag gjort. Det betyder ju att det finns någon som tänker på en som man inte ens känner!

Palindromus skrev:

SoulPain skrev:Du gjorde vad du förmådde klara av, det är för henne mer än att inte har gjort någonting alls.

Så du skall inte se ner på dig själv, utan istället sträcka på dig för att ha gjort någon en god gäld!

Ja, suck, det är väl så. Det är ju inte precis varje dag sånt här händer. Och alla andra gick bara förbi. Och där var mycket folk i rörelse under lång tid som inte gjorde ett skit. Själv förstår jag inte varför, för går man demonstrativt runt i en snödriva barfota så är det ju ett uppenbart rop på hjälp. Det syntes ju med all önskvärd tydlighet på hennes kroppsspråk. Jag var den som vände tillbaka. Men jag känner att jag har stor potential här, mycket att utveckla och att ge. Men hur ofta får man sådana här chanser? En gång i livet? Det är väl det som är så jobbigt också. Plus att jag tror även att hon hade uppskattat mitt brev. Det hade i alla fall jag gjort. Det betyder ju att det finns någon som tänker på en som man inte ens känner!

Du skriver att det var många som gick förbi, det är just därför ingen annan ingrep. Forskning visar att om det är många personer i närheten så minskar sannolikheten att någon ingriper, medan en person som är den enda i närheten nästan alltid ingriper. Folk går helt enkelt omkring och undrar varför ingen annan gör något. "Jag ska hem efter en arbetsdag, det finns garanterat någon här som har bättre tid och kunskap" osv.

IRL kanske man inte får chanser så ofta, men på internet hittar man människor som behöver hjälp bara man letar. Men om man ska börja göra något för andra där, speciellt på sidor med fientligare klimat ska man också vara beredd på att man kommer att laga sig impopulär, sannolikt bland alla utom dom man hjälper.

Jag tycker att du gjorde det bra. Du har inget att klandra dig själv för. Jag antar att om hon hade fallit ihop livlös eller inte fått kontakt med någon till slut så hade du ingripit. Eftersom du faktiskt stannade och avvaktade situationen så tänker jag mig att det är vad du instinktivt skulle ha gjort.

Det är inte heller säkert att hon var mottaglig för kontakt med dig, det är inte säkert att din kontakt och ditt närmande hade gjort situationen bättre. Jag tycker att du visade på civilkurage som försökte etablera kontakt, visade att du fanns i närheten och som stannade tills du såg att situationen redde ut sig.

Jag har både privat och i arbetet hamnat i situationer där människor på olika sätt varit i nöd. Många gånger tycker jag att jag med facit handen borde ha gjort mer och annorlunda. Och det enda jag kan göra åt det är att tänka att jag fått ytterligare livserfarenhet och att jag nästa gång skall göra mer. Och nästa gång har jag gjort mer och det har känts bra.

Var snäll mot dig själv.

Tack skall ni ha.

Meppe skrev:Ifall du vill vara mera förberedd för framtiden råder jag dig att läsa på om hur man reagerar i en utsatt situation, och att läsa texter av någon som varit i en sådan situation. Då får du kunskap, och därmed möjlighet att ta dig an eventuella framtida situationer intellektuellt.

Hur vem reagerar? Du menar den som lägger märke till något, antar jag. Dock håller jag inte alls med dig om det där med att lära sig framtida situationer intellektuellt. Så funkar vi inte. Det är känslor som styr. Det är först när känslorna föder olika tankar som tankar av olika slag kommer med i bilden. Särskilt när det gäller att ta initiativ där det gäller att direkt handla då fungerar vi bäst om vi bara handlar utifrån vårt hjärta. Det började jag ju också göra - jag började instinktivt ta av mig jackan, eftersom jag genast förstod att det var det som krävdes av situation. Inte krävdes, men det hade ju varit omtänksamt. Att jag sen inte fullföljde beroende just på att minnen av oro och synen på mig själv som icke dugande kom emellan och gav upphov till en massa analys som förstörde det hela.

Detta gäller generellt för mig. Jag vet ofta inom mig ungefär hur jag skall handla, men det är överanalysen som gör att jag fastnar och då kommer ångest och skam, stress, uppgivenhet, hjälplöshet osv. Visst kan det hjälpa att ha reflekterat över vissa saker, men inte till överdrift. Talar du om hur man reagerar i en sådan situation så handlar det ju just om känslor i första hand, inte tankar. Men annars har du nog rätt. Bra att tänka från båda sidorna. Inte bara vad den andre behöver, för det var jag ju i grova drag klar över, utan också hur man själv fungerar.

Palindromus skrev:Tack skall ni ha.

Meppe skrev:Ifall du vill vara mera förberedd för framtiden råder jag dig att läsa på om hur man reagerar i en utsatt situation, och att läsa texter av någon som varit i en sådan situation. Då får du kunskap, och därmed möjlighet att ta dig an eventuella framtida situationer intellektuellt.

Hur vem reagerar? Du menar den som lägger märke till något, antar jag. Dock håller jag inte alls med dig om det där med att lära sig framtida situationer intellektuellt. Så funkar vi inte. Det är känslor som styr. Det är först när känslorna föder olika tankar som tankar av olika slag kommer med i bilden. Särskilt när det gäller att ta initiativ där det gäller att direkt handla då fungerar vi bäst om vi bara handlar utifrån vårt hjärta. Det började jag ju också göra - jag började instinktivt ta av mig jackan, eftersom jag genast förstod att det var det som krävdes av situation. Inte krävdes, men det hade ju varit omtänksamt. Att jag sen inte fullföljde beroende just på att minnen av oro och synen på mig själv som icke dugande kom emellan och gav upphov till en massa analys som förstörde det hela.

Detta gäller generellt för mig. Jag vet ofta inom mig ungefär hur jag skall handla, men det är överanalysen som gör att jag fastnar och då kommer ångest och skam, stress, uppgivenhet, hjälplöshet osv. Visst kan det hjälpa att ha reflekterat över vissa saker, men inte till överdrift. Talar du om hur man reagerar i en sådan situation så handlar det ju just om känslor i första hand, inte tankar. Men annars har du nog rätt. Bra att tänka från båda sidorna. Inte bara vad den andre behöver, för det var jag ju i grova drag klar över, utan också hur man själv fungerar.

Syftade på hur man reagerar i en utsatt situation.

Det där med intellekt kontra känslor kanske inte var min bästa formulering, så jag försöker igen.

Det jag syftade på är att om man har t.ex. läst vad någon som varit i en utsatt situation tycker att det hjälpte/hade hjälpt om omgivningen gjort kanske den kunskapen åtminstone minskar osäkerheten om det t.ex. är en bra idé att ställa en viss fråga. Jag försökte inte förminska känslornas roll, bara ge råd om hur man kanske kan komma åt osäkerheten du beskriver och som jag är säker på att många upplever. Detta för att få bättre verktyg att agera efter känslan att man vill hjälpa.

Lindansare skrev:ag tycker att du gjorde det bra. Du har inget att klandra dig själv för. Jag antar att om hon hade fallit ihop livlös eller inte fått kontakt med någon till slut så hade du ingripit. Eftersom du faktiskt stannade och avvaktade situationen så tänker jag mig att det är vad du instinktivt skulle ha gjort.

Tack. Ja, det har jag också tänkt. Och som du säger, hade det gått längre tid hade jag ju inte tolererat att hon frös så. Jag tror att jag bara gjort det till sist - slängt av mig jacka och skor och vädjat henne att ta på dem för min skull. Och den gränsen var nära. Men min uppmärksamhet var delad fram till dess jag kontaktat polis. Därefter hade vi visserligen ett låst läge, men tog nog inte mer än tio minuter förrän polisen kom i det läget. Hade det dröjt timmar till hade ingen av oss fortsatt vara tysta. Det är jag ganska säker på.

Lindansare skrev:Det är inte heller säkert att hon var mottaglig för kontakt med dig, det är inte säkert att din kontakt och ditt närmande hade gjort situationen bättre.

Ja, jag borde nog distansera mig lite. Det är som att jag fortfarande är kvar där och mer eller mindre rädda henne. Jag är fullt medveten om vad du säger och den tanken slog mig i samband med att jag skulle ge henne jackan och det låste sig. "Tänk om ..." Men dumt att tänka så, för det kunde ju lika gärna ha lett till ett fantastiskt mänskligt möte och delande. Den potentialen fanns även om jag inte kan veta hur hon är och det är väl det som gör det svårt att släppa också. Kan man så är det mycket bättre än polisen. Det vet jag. Jag hade ju kontaktat polis eller psykiatri omgående ändå om det var vad hon behövde eller det gått över vad jag kunde hantera. Detta handlade om något annat, nämligen att hantera mina egna tankar. Jag funderade bl.a. på om hon ville ha något att äta. Hur skulle vi då göra. Om hon fick mina skor och jacka hur skulle vi ta oss till annan plats sen? Jag grubblade över de sakerna helt i onödan. De distraherade mig från nuet och personen i nöd. Facit i livet visar att det inte lönar sig att grubbla så i förväg. Lite gör vi alla, men det går inte att lösa saker i huvudet på det sättet. Vi behöver skrida till handling, även om det är lättare sagt än gjort. Lite självterapi här med andra ord.

Du resonerar mjukt och jag märker att det finns gemensamma drag i våra tankegångar. Andra har tillfört saker inte tänkt på här, du har gett mig en annan form av bekräftelse på något som redan finns i mig.

Meppe skrev:Det jag syftade på är att om man har t.ex. läst vad någon som varit i en utsatt situation tycker att det hjälpte/hade hjälpt om omgivningen gjort kanske den kunskapen åtminstone minskar osäkerheten om det t.ex. är en bra idé att ställa en viss fråga. Jag försökte inte förminska känslornas roll, bara ge råd om hur man kanske kan komma åt osäkerheten du beskriver och som jag är säker på att många upplever. Detta för att få bättre verktyg att agera efter känslan att man vill hjälpa.

Det är sant. Klokt sagt. Kan nog faktiskt vara bra att tänka igenom alla möjliga typer av situationer.