Min första hund dog för 1 månad sedan, nästan 14 år tillsammans, över halva mitt liv, och nu har min värld rasat...jag har fortfarande min pappa och mamma, men vad finns att se fram emot? Det enda som ligger i framtiden är att se pappa dö, mamma dö, kanske till och med något av mina syskon...att kunna arbeta finns, men att ha arbetet som enda skäl att kliva upp känns meningslöst.

Jag tänker på framtiden och känner enbart oro, inget är säkert om någonting, alla rutiner har ställts på ända och jag är ett vrak. Jag vet inte när vi kommer kunna flytta, om det är halkiga golv i en eventuell ny lägenhet, om jag någonsin kommer få tillbaka livsglädjen...min vardag var i princip min hund och mina 2 andra specialintressen...spel och film. Hundar = den enda anledningen till att jag kommer ut och kan njuta av naturen, en hund = jag har något att fokusera på och folk lämnar mig ifred. Mitt liv är inte komplett utan en hund, men tänk om jag inte kan knyta an till en ny hund?? Jag älskar hundar generellt men är så rädd att aldrig mer kunna känna lika starkt för en hund som jag gjorde för min första.

I ena sekunden känner jag att jag MÅSTE ha hund igen, i nästa får jag känslor av panik, att den inte kommer tycka om mig och kanske aldrig komma in i min värld på riktigt. Det praktiska kring hundar, träning och skötsel = jag kan det med bravur men ändå känns det så osäkert...

Lägg då dessutom till idioter som är oförstående och säger "det är ju bara en hund, skaffa en ny och sälj om du inte gillar den!". Jomenvisst, jag ligger dubbelvikt på mattan och storbölar i en timme i sträck när jag bara kunde ersätta hunden jag sörjer med en ny...jag har aspergers men DE har ingen empatisk förmåga.

Det tog mig så många år att bygga upp det liv jag hade och var nöjd med, nu är allt bara ett enda virrvarr och det enda jag vet är att jag vill ha hund igen men då sätter paniken in istället.

För nära i sorg? Säkert, men just nu känns det ganska hopplöst.

Har någon annan här förlorat en älskad hund/katt, vad har ni för tips och hur kände ni inför en ny?

Jag har förlorat en mycket älskad hund en gång i världen. Det som höll mig vid liv vid tillfället var i stort sett bara min katt (som jag fortfarande lever med). Och jag vet verkligen inte hur jag skulle klara mig utan honom heller.

Dock måste man ju vara medveten om att fanskapen inte lever så länge som man skulle vilja.
En ny hund kan förstås inte ersätta din förra hund, utan snarare skapa en helt ny relation och ett helt nytt band. Det är det man får sikta på. Känn ingen skuld inför ditt förra husdjur för att du skaffar ett nytt.

Jag har också liknande hopplösa upplevelser efter dödsfall. Tog lång tid för mig att komma ur hopplösheten.

Sist fick jag faktiskt prata med en psykolog för jag var så sönder. Det hjälpte lite framåt. Någonting du kan tänka dig göra? Psykologen var där för mig och lyssnade när jag bölade i förtvivlan, hon var där för mig. Jag tycker det är lättare att prata 'på riktigt' med psykologer om saker än bekanta som är så upptagna av sina egna liv.

Det tar tid att bli hel igen men det kommer att ske ! Sakta men säkert går livet vidare och det blir lite bättre efter varje vecka. Du är mitt i sorgarbete och det går inte att snabba på den processen. Låt sorgen ta den tid den behöver. Acceptera sorgen och det faktum att du har det tuff nu. Acceptera att det är svårt nu, försök inte kämpa emot det för det kan man inte ändra.

Det kommer att bli bättre så småningom

kan du kolla runt på nya hundar kanske om nån du känner har hundvalpar/sla göra sig av med hunden eller ett sånt ställe där dom tar hand om ensamma/övergivna djur (jar tillfälligt glömt vad det heter) så du lär känna hunden innan. däremot ska du nog inte jäkta så du kan sörja din vän. men Jag tror inte heller att du behöver vara orolig att du inte kommer tycka om din nya hund, jag har haft ganska många dhur nu och det är inget djur som jag rakt av ogillat, däremot endel som varit djävulskt irriterande ibland. Däremot kanske du inte älskar den nya hunden på samma sätt men det betyder inte att du inte älskar den lika mkt bara annorlunda)

Och det kommer komma bättre dagar också.
Hitills i vintern har det för oss dött kaninungar (varav en var favvo), vår absolut favoritkanin, vår tupp (favvo bland hönsen), en av våra katter och en av hästarna
men även om det känns mkt just nu så vet jag att bättre dagar kommer också men då kan ju jag gå ut till djuren och gosa/busa och skämma bort katten som vi har kvar, gosa med hästarna och kaninerna ellr försöka gosa med hönsen så en ny hund kan säkert hjälpa också

Det viktigaste är att låta sorgen ha sin gång.
Låt det vara jobbigt, för det ska vara jobbigt att förlora någon, speciellt en familjemedlem.

Sen när tiden har gått över litegrann så kan du leta efter en ny hund kanske?

Jag skaffar alltid en ny hund snarast. Man kan inte räkna med samma känslor för varje djur. Men för att få tillbaka rutinerna. Jag deppar ihop om jag är hundlös.

Skulle ha två hundar egentligen så man har en i reserv. Men min nuvarande hund är en sån himla alfahanne så det är inte så lätt att matcha ett sällskap åt honom. Han bråkar inte men han är liksom kungen med pungen så andra hundar känner sig nedtryckta eller nåt. 9 år gammal snart..

Men som sagt jag skippar sorgeperiod när det gäller djur. Man kan gråta tillsammans med en valp. Brukar inte bli så dock, de är ju så söta .

Jag tycker inte alls att det är konstigt att känna att det är jobbigt att komma vidare och börja fundera på att skaffa en ny hund när man är mitt i sorgen efter ett älskat husdjur.

Att ha ett husdjur kan faktiskt vara en lika intensiv och känslosam relation som den man har till en familjemedlem. Folk som tror att "det är bara att köpa en ny hund" är lika oempatiska som de som tröstar människor som förlorat ett barn med att "ni kan säkert få fler barn". Även om det är sant och om det kan göra livet bättre på sikt så är det väl självklart att det inte hjälper ett dugg för stunden.

Själv har jag ingen direkt erfarenhet av någotdera, det närmaste jag kan komma är känslan när ett förhållande tagit slut. Man pendlar mellan att tänka att "det finns ju massor av fina killar därute" och känslan av att "jag kommer aldrig nånsin att hitta nån att älska igen, livet är slut nu!". Det kan ju ta tid men tids nog brukar man komma på fötter och känna sig redo för ett nytt förhållande. Eller så bara dyker det upp någon och känslorna finns där, fast man inte alls kändes sig beredd.

Min situation var ju lite annorlunda när jag blev av med min första hund eftersom jag ett par månader tidigare skaffat en valp. Saknaden var/är dock inte mindre. Hon är fortfarande väldigt saknad även om jag älskar mina andra hundar också. Jag har just nu tre hundar i olika åldrar och jag gillar dem alla på olika sätt. Ibland kan jag känna att jag inte orkar engagera mig på samma sätt som med första hunden, min energi räcker inte riktigt till på samma sätt men jag försöker och jag gör mycket med mina hundar. Att jag aldrig mer får en lika lydig hund igen har jag fått inse, även om de lyssnar bra så har jag inte orkat lägga ned lika mycket på lydnaden som med min första hund.

Som sagt, min första hund är fortfarande saknad av mig, ändå kan jag känna att hon faktiskt finns med mig i det jag gör, som en ängel vid min sida när allt känns som svårast.

Jag har alltid sörjt mina djur väldigt mycket och ofta har processen fortsatt i flera år. Däremot så är det bara en gång som jag verkligen känt att jag inte skulle ha någon ny. Det var när en av mina katter dog. Då hade jag bestämt mig för att aldrig mer skaffa någon ny igen.. Jag fick vara hemma från skolan till slut för att jag mådde så dåligt och jag skrev mycket dikter och målade för att bearbeta sorgen. Så en dag läste jag en annons i tidningen som fick mig att reagera. Det var en Abessinierblandning som var till salu och jag hade velat ha en Abessinier ett längre tag men tyckte mig inte ha råd. Jag ringde på kattungen men hon var egentligen redan tingad men de skulle höra av sig om den andra drog sig ur..Och det gjorde den andra, det var som om det var menat att jag skulle få denna katt, för jag hade bestämt mig att om jag inte fick henne så skulle jag inte ha någon annan katt heller. Efter det så hann jag ha två katter till innan jag tyvärr blev allergisk mot katter.

Tack för era svar, det hjälper att läsa om andras erfarenheter som inte bara är djurälskare utan även delar diagnosen Aspergers. Jag har sämre och bättre dagar men ikväll, 1 månad sedan vi såg honom somna in, kändes inte så hemsk som jag trodde...det behövs tid helt enkelt, tid att komma över den akuta saknaden efter vår vardag (har mycket svårt för förändringar, särskilt påtvingade sådana) men också att börja längta efter en ny relation.

Jag kom till insikt häromdagen att jag inte på något vänster älskade Max från första stund som jag älskade honom när jag såg honom sluta ögonen för sista gången...han var en valp och jag var överlycklig över att äntligen ha en hund, men den djupa relationen vi hade byggdes ju upp under flera år och nådde inte diamantstatus förrän han var runt 4 år eller så. Så jo, jag är övertygad om att med tiden så kommer de här omedelbara känslorna av "jag kan aldrig hitta någon som han igen!" att bytas mot "Jag kan hitta en ny vän att lära känna och ge ännu en hund ett gott liv!".

Och jag ska hedra min älskade Max med att använda den kunskap, det tålamod och den känslomässiga förmåga jag fick genom honom på nästa hund.

Jotta skrev:Jag kom till insikt häromdagen att jag inte på något vänster älskade Max från första stund som jag älskade honom när jag såg honom sluta ögonen för sista gången...han var en valp och jag var överlycklig över att äntligen ha en hund, men den djupa relationen vi hade byggdes ju upp under flera år och nådde inte diamantstatus förrän han var runt 4 år eller så. Så jo, jag är övertygad om att med tiden så kommer de här omedelbara känslorna av "jag kan aldrig hitta någon som han igen!" att bytas mot "Jag kan hitta en ny vän att lära känna och ge ännu en hund ett gott liv!".

Och jag ska hedra min älskade Max med att använda den kunskap, det tålamod och den känslomässiga förmåga jag fick genom honom på nästa hund.

-många kramar-

Skönt att höra att du mår lite bättre och det är en väldigt fin insikt du fått. Jag är säker på att det blir jättebra med din nästa hund också