ZeldAlice skrev:min skelögdhet, och den är inget jag ens kan operera bort om jag ens hade velat det. Det jobbigaste med det är att man blivit retad för det. Ett par fjortisar (och då menar jag riktiga Barbie-Bimbos till hjärnor) retade mig ofta och gjorde grimager med ögonen till mig för min skelögdhet som jag inte kan göra ett skit åt. En gång pratade dom helt plötsligt randomly om mig i en intervju med en reporter: "Då kan väl ena ögat kolla på reporten och den andra in i kameran!" Verkligen.... trevligt.... >_>

Gud vad jobbigt. Måste ju kännas förfärligt stigmatiserande redan från början utan att du skall behöva bli "ufo-nominerad/-utpekad" och kränkt på det viset! Måste ju ge en förfärlig massa ångest. Men känner du att du är rädd att folk kopplar ihop din skelögdhet med din AS-diagnos och skäms över detta? Jag skäms ju fortfarande jättemycket över min diagnos, trots att jag pratar öppet om den här.

Palindromus skrev:Jag skäms ju fortfarande jättemycket över min diagnos, trots att jag pratar öppet om den här.

Det gör jag med, trots att jag skriver öppet om de på min blogg och så.



En annan jobbig sak med autismen är det där med mimik, för folk tror jämt att jag är superallvarlig och sur när jag egentligen bara är rädd och jävligt blyg. Sen så tycker folk ibland att jag är tråkig då jag inte uppfattar skämt utan tolkar de bokstavligt och "rättar" de ibland.

Btw när det gäller ögon så har jag blivit retad för min nystagmus. Jag kan ju liksom inte rå för att mina ögon darrar ibland. Iof är det rätt mkt utseendemässigt som jag blivit retad för, men men. Det är ju inget som hör till mina diagnoser direkt.

Palindromus skrev:Gud vad jobbigt. Måste ju kännas förfärligt stigmatiserande redan från början utan att du skall behöva bli "ufo-nominerad/-utpekad" och kränkt på det viset! Måste ju ge en förfärlig massa ångest. Men känner du att du är rädd att folk kopplar ihop din skelögdhet med din AS-diagnos och skäms över detta? Jag skäms ju fortfarande jättemycket över min diagnos, trots att jag pratar öppet om den här.

Först, tack så mycket för ditt stöd!
Japp, det går inte och beskriva hur djup sånt här, all psykisk mobbing, verkligen sätter sig och fortfarande finns kvar under en lång tid och hemsöker hjärnan. Nu börjar det gå över mer och mer på mig med min skelögd-skammen, jag skämms iallafall mindre och mindre för att jag kan ändå göra nåt åt det. Och har också förstått mer och mer genom åren att det är många nevrotyper som är helt empati och sympati befriade plus att de inte fattar vilken stor skada dom gör på en genom sin tankelöshet och barnslighet!
Vet inte om jag kopplat ihopp min skelögdhet med min AS (för jag fick inte min diagnos förräns jag gick ur 9:an och skulle börja gymnasiet), men jag var alltid den som var annorlunda och utanför och i deras ögon mest säkerligen ett psykiskt-sjukt missfoster som var dum i huvudet, antar att bara dom misstankarna och det gjorde att jag skämdes ännu mer av min skelögdhet även om jag visste redan då att jag inte kunde göra nått åt det. Men sen också när jag ser tillbaks, kvittade f*n vad man gjorde, man blir alldrig bra nog i deras ögon iallafall...

Även om jag också skäms mindre och mindre om min AS också, plus att jag ser mer och mer positivt med det, så förstår jag dig samtidigt. Vem vill bli fördelad i grupper och diagnoser, som om man hade lägre status, på det här viset igentligen? Så tänkte jag först, men nu som sagt, så skäms jag mindre och mindre. För att kan man hitta dom stora fördelarna och styrkorna med Asperger (som är helt individuellt och allt såklart) så kommer man skämmas mindre och mindre och kanske t.o.m se AS som ett bra redskap till en del saker. AS kan ju t ex ge väldigt starka sinnen och ge enorm kraft och förstärkan i ens intressen b.l.a. Och en annan grej som jag blev påmind mycket om, ens diagnos och AS kan alltid utvecklas och förbättras även om den alldrig försvinner. Men kom ihåg först och främst, AS är ingen personlighet och den är inte det DU är eller vem du är. Det är snarare din personlighet och själva DU som formar din AS.

ZeldAlice skrev: AS är ingen personlighet och den är inte det DU är eller vem du är. Det är snarare din personlighet och själva DU som formar din AS.

Så sant så sant! Man är en människa..inte en diagnos. Det här med skelögd..mitt vänstra öga skelar bara jag rör lite på huvudet och sen känner jag att det är ett problem att veta var man ska titta..känner av yrsel emellanåt..skillnaden med mej är att jag pratat om detta med många..men alla svarar.. syns inget måste inbilla dej..jaha ok?

Jag har fått mycket hjälp, så några större problem har jag inte längre. Men jag antar att det är känsligheten för intryck. Om jag går runt i ett köpcentrum med mycket folk kan jag till exempel få för mig att någon skall döda mig.

Jag tror att min "autism" hjälper mig mycket med mitt kreativa skapande, men anledningen till att jag ser på det positivt kan vara för att jag är socialt ointresserad och nöjer mig med mina intressen. Innan diagnosen tjatade folk alltid på mig om att jag skulle bli mer social. Mina svårigheter, kombinerat med min känslighet, gjorde att jag hade svårt för att umgås med folk, vilket har fått mig tänka att jag inte duger och gett mig återkommande depressioner samt ångest i cirka 9 år.

Efter att jag fått min diagnos är folk mer förstående och tvingar mig inte längre att umgås med folk. Jag kan sitta och nörda mig, vara lycklig och få hjälp i skolan. I skolan har jag och några andra ett tyst rum där vi kan sitta under raster, för att ta en paus från alla intryck. Jag behöver inte heller göra mina prov i klass, eftersom jag har svårt för att tänka klart om jag hör när de andra skriver.

Just nu finns inget som känns jobbigt...det är väl bara att acceptera sej själv och diagnos..att gå omkring och känna hat..vart leder det? man finner inga bra lösningar i alla fall av det...jag inser nu att det är dags att få nån ro i kroppen..tycka att man duger som man är och bara skita i andras åsikter..får leva med det..att vissa människor har synpunkter och så..som man helst inte vill höra..man får låta det gå in genom det ena och ut genom det andra.. ja ungefär så.. ett bra beslut!

Kan vara skönt att få slippa en massa måsten och krav ständigt från omgivningen också..känner så mer och mer nu..alltså..vad jag vill säga..finns ju inte bara nackdelar med asperger...sen åter igen man är inte diagnosen utan en vanlig människa..man har rätt att få va annorlunda så länge man inte skadar andra..att det hoppar ur en groda emellanåt ur munnen..behöver inte ha diagnos för det...många som gör ett sånt misstag!

Men det är klart att dom så kallade NT när dom gör fel är det väl mer naturligt och logiskt..har jag märkt många gånger tyvärr

Uddaaspergare skrev:

ZeldAlice skrev: AS är ingen personlighet och den är inte det DU är eller vem du är. Det är snarare din personlighet och själva DU som formar din AS.

Så sant så sant! Man är en människa..inte en diagnos. Det här med skelögd..mitt vänstra öga skelar bara jag rör lite på huvudet och sen känner jag att det är ett problem att veta var man ska titta..känner av yrsel emellanåt..skillnaden med mej är att jag pratat om detta med många..men alla svarar.. syns inget måste inbilla dej..jaha ok?

Det är så tragiskt, särsilt med psykologer, när de får för sig att man är sin diagnos och inte har en personlighet etc. De finns ju tyvärr.
Sen påminner min skelögdhet med din, fast på mig är det höger öga. Tror det saknas en nerv där eller nåt så mitt högra öga hänger inte med i svägningen. Därför undviker jag ofta att se åt det hållet ofta i och med rädsla och skam för att bli retad för det igen. Har ingen sån där yrsel dock, bara när jag reser mig upp då och då.
Men vad kul att du kan prata med folk om din skelögdhet plus att de förstår.

ZeldAlice skrev: Men vad kul att du kan prata med folk om din skelögdhet plus att de förstår.

Inte direkt....har inte blivit mobbad eller fått höra nåt oförskämt om min blick men däremot tror jag det många gånger skapat förvirring då jag tagit upp det själv..kan inte förstå vad jag yrar om ungefär...inget som syns påstås det..hmm ok

ZeldAlice skrev:Det är så tragiskt, särsilt med psykologer, när de får för sig att man är sin diagnos och inte har en personlighet etc. De finns ju tyvärr.

Mmm tyvärr..kan hålla med dej i det här.. lugnande dock att få veta att man inte är ensam då.. har själv haft en psykolog..så vet vad du snackar om alltså....

Att bli accepterad och förstådd av många olika personer även anhöriga och psykiatrin, de tror att min diagnos försvinner efter tio möten.. Den kommer ju alltid att finns hos mig.. och vissa psykologer är ju så duktiga så de heter duga och man är sin diagnos.

Jag orkar inte svara något längre just nu (klockan 05:30 på natten och som vanligt sömnlös...), men det allra jobbigaste för mig med min asperger är nog den utmattning jag drabbas av efter sociala stunder. Jag måste alltid återhämta mig mentalt efter träffar och utekvällar med kompisar. Kan t ex inte sova borta, det blir för påfrestande då jag inte får tillräckligt med ensamtid.

rotfrukten skrev:Jag orkar inte svara något längre just nu (klockan 05:30 på natten och som vanligt sömnlös...), men det allra jobbigaste för mig med min asperger är nog den utmattning jag drabbas av efter sociala stunder. Jag måste alltid återhämta mig mentalt efter träffar och utekvällar med kompisar. Kan t ex inte sova borta, det blir för påfrestande då jag inte får tillräckligt med ensamtid.

Mycket vanligt förekommande. Vi brukar kalla det social baksmälla.

De sociala problemen och allt vad det innebär (svårt att få jobb, svårt att få tjej, svårt att få/behålla vänner, svårt att passa in) är jobbiga. Svårt med ögonkontakt, svårt att "höra" vad folk säger när man är stressad eller det är många ljud runtomkring. Stresskänsligheten, den ständiga mentala tröttheten.

Att en tröttnar på folk innan en gett de en chans.

Att inte kunnna hålla det fint hemma,städning är min svåraste uppgift,tar aldrig slut,kan inte organisera den!

Att inte folk förstår att jag behöver mina rutiner och inte hanterar nya eller plötsliga situationer bra. Även om jag förklarar så glöms det direkt. Tex. när familjemedlemmar frågar spontant om man vill ut och äta lunch. Jag gillar att äta ute, men jag måste planera in det typ veckor i förväg.

Detta med att vanliga svensson och anhöriga inte förstår hur viktigt det är med min struktur och planering som man planerar många veckor i förväg och folk tycker man är tokig och knäpp.

ZeldAlice skrev:Japp, det går inte och beskriva hur djup sånt här, all psykisk mobbing, verkligen sätter sig och fortfarande finns kvar under en lång tid och hemsöker hjärnan.

Ja, jag känner till det. Har dessutom själv varit delvis drabbad av att ständigt kallade mig ”Golle!” och jag fick höra saker som ”Du har ingen talan.”

ZeldAlice skrev:Nu börjar det gå över mer och mer på mig med min skelögd-skammen, jag skämms iallafall mindre och mindre för att jag kan ändå göra nåt åt det. Och har också förstått mer och mer genom åren att det är många nevrotyper som är helt empati och sympati befriade plus att de inte fattar vilken stor skada dom gör på en genom sin tankelöshet och barnslighet!

Vissa bryr sig inte. De följer bara strömmen, utan att reflektera över konsekvenserna.

ZeldAlice skrev:Vet inte om jag kopplat ihopp min skelögdhet med min AS (för jag fick inte min diagnos förräns jag gick ur 9:an och skulle börja gymnasiet), men jag var alltid den som var annorlunda och utanför och i deras ögon mest säkerligen ett psykiskt-sjukt missfoster som var dum i huvudet, antar att bara dom misstankarna och det gjorde att jag skämdes ännu mer av min skelögdhet även om jag visste redan då att jag inte kunde göra nått åt det.

SÅNT sitter i!! Det kan finnas mycket man behöver reda ut med sig själv om man drabbats av sånt skit.

ZeldAlice skrev:Men sen också när jag ser tillbaks, kvittade f*n vad man gjorde, man blir alldrig bra nog i deras ögon iallafall...

Ofta söker de ju någon att ge sig på. Ibland är det svårt att förklara varför den ene blir hårt drabbad, men inte den andre. Bra att du börjar kunna förändra dina känslor kring det i alla fall!

ZeldAlice skrev: För att kan man hitta dom stora fördelarna och styrkorna med Asperger (som är helt individuellt och allt såklart) så kommer man skämmas mindre och mindre och kanske t.o.m se AS som ett bra redskap till en del saker. AS kan ju t ex ge väldigt starka sinnen och ge enorm kraft och förstärkan i ens intressen b.l.a. Och en annan grej som jag blev påmind mycket om, ens diagnos och AS kan alltid utvecklas och förbättras även om den alldrig försvinner. Men kom ihåg först och främst, AS är ingen personlighet och den är inte det DU är eller vem du är. Det är snarare din personlighet och själva DU som formar din AS.

Tack, du ... Ja, men vad har jag för svårigheter egentligen? Som tydligt har med As att göra? Det enda jag kan komma som jag känner mig säker på har med min AS att göra är att jag läser långsamt. Jag kan inte läsa fort när jag läser tyst, bara när jag högläser. Jag hinner inte läsa texten i textade filmen och på lektioner är det ofta frustrerande att jag inte alltid får tillräckligt lång tid på mig, trots att jag säger ifrån.

De svårigheter en vissa person har handlar ju om en serie olika faktorer som samverkat. Jag är säker på att det alltid beror på flera olika saker, inte bara en. Det ligger ju i sakens natur när det gäller AS, eftersom det inte är några konkreta saker på det sättet. Inte vad jag känner till, i alla fall.

För att ta ett exempel så har jag jättesvårt för att tala in på telefonsvarare. Jag får ofta panik och lägger. Jag tror säkert att störningen har påverkat så att jag fått denna fobi, men på vilket sätt kan vara oerhört komplicerat. Det är i alla fall inte så att denna fobi är en del av min AS på något sätt. Det är därför jag aldrig fattat vad man skall med diagnosen till. Om jag kunde få göra någon undersökning som visade på mera konkreta svårigheter så vore det en helt annan sak, men var och hur får man en sådan utredning gjord?

Att man blir så trött av att anstränga sig, jag tycker jag klarar det mesta men det tar på orken. Det mesta tröttar mig och jag behöver alltid ha i åtanke hur mycket jag kommer att klara innan, så jag kan planera för att underlätta.

Jag blir trött av att fundera på hur tröttsamt det är att göra vissa saker, vet inte om det är AS eller inte, men tröttsamt är det i alla fall.

Jag går andra året i Gymnasiet och har fortfarande i princip inte pratat med en enda av de andra eleverna. Första året snackades det bakom min rygg, bla. sades att jag var/är både läskig och dryg. Det har hänt att jag har fått ett "Hej!" vilket jag besvarat. Men jag kan inte ta kontakt själv, att svara på ett Hej är betydligt enklare, och jag skulle nog kunna ha en kort konversation om personen i fråga närmade sig på ett lugnt sätt. Vad som baserades på att jag skulle vara dryg var just detta att jag är oförmögen att starta en konversation. En person som följt med till samma gymnasium från 9:an vet att jag har problem med det sociala och har förklarat detta för ett antal personer som tycker att jag är dryg men det besvaras istället med "Det finns inget som heter social fobi". Jag har försökt ta kontakt med folk men det känns som att resultatet enbart slutar i att jag skrämt iväg personen, just därför att jag inte vet hur jag ska bete mig och vad jag ska säga. Jag känner mig så otroligt ensam. Värre är att jag har en vän, eller hade. Men när vi började gymnasiet så gick vi skilda vägar och kontakten hölls fast via sms en tid. Nu har den kontakten tunnats ut därför att jag verkligen inte kan gå den ganska så lilla biten över till henne och träffa henne igen. Jag kan bara inte. Hon har egna problem att stå i vilket också gör det svårt. Jag önskar att jag kunde ha vänner eller bekanta eller whatever. Men det blir antingen sitta i ett hörn för sig själv eller ha en kort tids vänskap och sedan sitta i ett hörn för sig själv. Summan kardemumman. Det jobbigaste för min del är att jag inte vet hur jag ska vara i sociala situationer.

Kanske nämnts men igångsättningsproblem (heter det så?). Annars vet jag inte så mycket vad som är Aspergers drag hos mig. Eller jo jag kan vara orolig inför nya ting, fast jag har heller aldrig blivit uppmuntrad som barn så svårt att veta vilket.