Sommar: Nu har du och Krigis en egen tråd i Övriga ämnen om det här tramset. Ta diskussionen där istället för i trådar som handlar om någonting annat. Bitte.

Thanatos84 skrev:
Till "TheBoxSaysNo":
Min handledare kände inte till att jag hade Aspergers. Blev efter sex veckor kallad till ett möte med min handledare och praktiklärare från skolan. Rent formellt tog de upp exempel från kommuniceringen av ett beslut, att jag suttit "för nära", missat ickeverbala signaler, och gjort ett nervöst intryck. De uppgav att de inte hade tid och möjlighet att ge mig tillräckligt stöd, och att beslutet i princip redan var taget. Så här i efterhand tror jag att det också handlade om att jag drog mig undan vid lunchrasten, att jag var för tystlåten på möten osv.

Inser givetvis att jag har vissa begränsningar, men önskar att jag hade fått utökad handledning och hjälp istället för ett sådant plötsligt avslut. Speciellt eftersom själva utredningsarbetet och lagtillämpningen gått mycket bra. Ångrar att jag inte tagit upp Aspergers syndrom, men tror att det hade inneburit både för- och nackdelar.

Satsade sedan på en fil. kand. i socialt arbete, vilken inte inkluderar praktik. Fick också skrivit en utvärdering av programmet, mycket med utgångspunkten från att som student ha ett funktionshinder.

Men nu skall jag nog avsluta innan jag vräker ur mig hela min livs historia...

Din livs historia verkar intressant

Jag funderar också som Zombie. Var det verkligen lagligt/enligt reglerna som det blev? Alltså sättet att ta beslutet utan att erbjuda stöd...
Jag har tyvärr inte koll på sådana reglerna.
Hur som helst är att dra sig undan vid lunchen inte fel, inget man ska få konsekvenser för. Min personliga åsikt är att man borde ta hand om sina praktikanter innan man kommer med definitiva beslut.
Vad tråkigt

Ja, på högskolenivå ska man ju ha rätt till studiestöd relaterade till funktionsnedsättningar?!?

Pemer skrev:Ja, på högskolenivå ska man ju ha rätt till studiestöd relaterade till funktionsnedsättningar?!?

Jo, men då måste man ju ha klivit ur neurogarderoben, åtminstone för samordnarna... Det är inte lätt att få hjälp utan att ha visat på behovet/rätten att få hjälp.

Det var t ex ingen som hade låtit mig sitta i eget rum och tenta när jag pluggade, fast jag hatade tuggummismask och annat lika mycket då som nu och hade jordens problem att fokusera på salstentor. För att jag inte visste nåt om npf och att det var nåt jag skulle komma att kvala in för och kunde fått hjälp kring.

alfapetsmamma skrev:

Pemer skrev:Ja, på högskolenivå ska man ju ha rätt till studiestöd relaterade till funktionsnedsättningar?!?

Jo, men då måste man ju ha klivit ur neurogarderoben, åtminstone för samordnarna... Det är inte lätt att få hjälp utan att ha visat på behovet/rätten att få hjälp.

Det är förstås sant!

Thanatos84 skrev:Jag är diagnostiserad med Aspergers och har gått socionomprogrammet i Göteborg. Kurserna gick mycket bra och var intressanta, men jag misslyckades på socionompraktiken som låg mycket sent i programmet. Detta pga. bristande social kompetens. Har ansökt om en ny praktikperiod men verkar inte få någon och arbetar nu som vikarierande habiliteringspersonal på olika gruppboenden inom LSS.

Har inte hört om så många med Aspergers som arbetat som socionomer. Är det möjligtvis en utbildning som du funderar på, eller går du kanske redan utbildningen? Jag delar gärna med mig av mina erfarenheter, även om de som sagt inte är helt positiva.

Jag har själv asperger/adhd och jobbar som socionom. Dock har jag inte berättat detta för någon på jobbet. Hade varit roligt om det hade varit någon mera som jobbade som socionom med diagnoserna. Hur detta går och om ni berättat för eran chef och hur han/hon isåfall tog det.

Hästtjejen skrev:Jag har själv asperger/adhd och jobbar som socionom. Dock har jag inte berättat detta för någon på jobbet.

Är det så skambelagt att vara socionom?

Trampe skrev:Jo, jag är socionom sedan 1997 och har största delen sen dess jobbat inom socialtjänsten. Främst med försörjningsstöd men även som ungdomsutredare.

Vet din chef på soc om att du hade asperber? isåfall hur tod din chef det? hur klarade du av att jobba inom soc?

Lakrits skrev:

Hästtjejen skrev:Jag har själv asperger/adhd och jobbar som socionom. Dock har jag inte berättat detta för någon på jobbet.

Är det så skambelagt att vara socionom?

Nä inte vad jag vet mera hur min chef ska reagera om jag berättar det.

Läst att Gunnel Norrö (som skrivit "AS - har jag verkligen det?") är socionom. Ngn som har fakta o kan bekräfta?

Om Gunnel:
gunnel-norro-aspergers-syndrom-har-jag-verkligen-det-t4063.html

Lakrits skrev:

Hästtjejen skrev:Jag har själv asperger/adhd och jobbar som socionom. Dock har jag inte berättat detta för någon på jobbet.

Är det så skambelagt att vara socionom?

Flinta Det stämmer att Gunnel Norrö är socionom. Jag tror dock inte att hon är yrkesverksam som det just nu.

Hästtjejen skrev:

Thanatos84 skrev:Jag är diagnostiserad med Aspergers och har gått socionomprogrammet i Göteborg. Kurserna gick mycket bra och var intressanta, men jag misslyckades på socionompraktiken som låg mycket sent i programmet. Detta pga. bristande social kompetens. Har ansökt om en ny praktikperiod men verkar inte få någon och arbetar nu som vikarierande habiliteringspersonal på olika gruppboenden inom LSS.

Har inte hört om så många med Aspergers som arbetat som socionomer. Är det möjligtvis en utbildning som du funderar på, eller går du kanske redan utbildningen? Jag delar gärna med mig av mina erfarenheter, även om de som sagt inte är helt positiva.

Jag har själv asperger/adhd och jobbar som socionom. Dock har jag inte berättat detta för någon på jobbet. Hade varit roligt om det hade varit någon mera som jobbade som socionom med diagnoserna. Hur detta går och om ni berättat för eran chef och hur han/hon isåfall tog det.

Har du tankar om att berätta det för din chef och i så fall varför?
*nyfiken*

TheBoxSaysNo skrev:Har du tankar om att berätta det för din chef och i så fall varför?
*nyfiken*

Jag har haft tanken flera gånger men är "rädd" för hon ska reagera. Ska snart byta jobb och ser igentligen ingen anledning att berätta nu..

Tyvärr finns ju många indikationer på att kunskaperna om vad Asperger "måste" innebära inte alltid är alltför vederhäftiga i din bransch, så det kan antagligen vara mycket klokt att hålla tyst om diagnosen. Vi har medlemmar på forumet som är förföljda och ifrågasatta som föräldrar bara för att någon socialhandläggare har fått klart för sig att de ha AS och då satt likhetstecken med *olämplig som förälder* utifrån gud vet vad för "kunskaper" om Asperger i sig.

Hästtjejen
Jag tänker precis som Pemer. Man ska vara försiktig med vad man berättar till vem. Kommer du att byta jobb och klarar du dig bra, finns det ingen anledning att berätta om det för någon.
Jag brukar tänka "jag vet ju inte särskilt mycket om mina chefers privata liv. varför ska dem veta om mitt?"

Nu blåser jag liv i den här gamla tråden... En socionom kan väl ha en mängd olika arbetsuppgifter. Som behandlare eller kanske ungdomscoach eller varför inte fältare kan man jobba med personer som har neuropsykiatriska handikapp. Har man diagnos själv kan det vara en styrka. Jobbar själv med socialt arbete även om jag inte är socionom och måste säga att det är ganska högt i tak om man är lite udda.. Fast man får inte vara rädd att snacka vare sig med personal eller klienter. Det är mycket speglingar och personalarbete så det märks ganska snabbt om du är lite udda eller kanske rent av mår dåligt. Det går inte att gömma sig som på ett lager.

Eftersom jag själv går tredje terminen på socionomprogrammet skulle jag gärna fortsätta diskutionen i tråden, fast den är gammal.
Finns det fortfarande yrkesverksammma socionomer med asperger här?
Vad jobbar ni isf med?
Vilken praktik gjorde ni och vad var svårt med den?

Är intresserad av att veta det mesta som berör ämnet i tråden!

Jag blev färdig med min socionomutbildning i juni i år. Är för tillfället arbetslös, men söker jobb.
Jag gjorde min praktik på en handikapporganisation, och det var den sociala biten som var det svåra. Jag har lätt för att skriva, men att föra samtal är inte min starka sida, så det blev ibland problematiskt.

På vilket sätt krånglade "det sociala" för dig?
Fick du någon feed back under praktiken och vad kommenterade de då?

Jag är otroligt nervös för att det ska gå dåligt för mig.

Är färdig socionom sedan 1997 så det var ett antal år sedan jag gick min utbildning. Den första praktiken gjorde jag på ett socialkontor ute i ödemarken. Uppe i norra Dalarna. Det var innan man skaffat datorer där så man satt med en räknemaskin med remsa och räknade försörjningsstöd. Genom att det var en sån liten ort så funkade jag väldigt bra där. Andra praktiken skulle jag göra på en skola som kurator där. Var en mindre lyckad idé då jag själv har lite för stor egen erfarenhet av mobbning. Man kände sig snart som skolpojken som var mobbad igen. Fick tack och lov byta praktik då till ett behandlingshem med inriktning mamma-barn relationer. Där funkade jag klart bättre.

Har jobbat mestadels inom socialtjänsten sedan dess. Men fått nog då jag vill jobba enligt SoL och inte enligt en budget. De begreppen strider tyvärr mot varandra allt för mycket i dagens socialtjänst.
Samtidigt har socialtjänsten blivit allt mer slimmad vilket har gjort att man får allt mer att göra och stressnivån är extremt hög och det är inte heller precis optimalt för en person med Asperger.

Idag nöjer jag mig att jobba på ett boende för personer med Autism och kognitiva funktionshinder samt att jag jobbar som personlig assistent.

Det krånglade framförallt genom att jag har har svårt att hålla igång samtal, och inte vet hur hur jag ska starta/hålla igång/avsluta samtal, liksom småpratandet, och mina svårigheter att läsa av folk. Så det är väl ungefär samma svårigheter som jag har i min vardags annars som utmärkte sig. Jag hade tack och lov många skriftliga uppgifter, vilket ändå gav mig positivt feedback. Jag utnyttjade bland annat min förmåga att dra slutsatser med litet underlag liksom min talang för att leta fram bra och relevant information, liksom mitt tålamod. Jag förstår att du är nervös, för det var jag också. Har du funderat någonting på vart du vill göra din praktik?

Jag har önskat att få praktisera på en utredningsenhet för vuxna. Jag vill inte inrikta mig på ett för snävt område eftersom det kan bli svårare att få jobb då.
Mitt andra val är biståndshandläggare enligt LSS.
Jag har ju förutom mina studier arbetat inom vård och omsorg i snart 10 år...kan det vara en bonus i detta sammanhang?
Vad hade du/ni för erfarenheter innan er praktik?

Kan du/ni ge några bra råd till mig?

Jag går också termin 3 på socionomprogrammet. Det jag oroar mig för mest är stress och kallprat med kollegor. När samtal har ett syfte är det mycket lättare!

sussi83 skrev:Jag har önskat att få praktisera på en utredningsenhet för vuxna. Jag vill inte inrikta mig på ett för snävt område eftersom det kan bli svårare att få jobb då.
Mitt andra val är biståndshandläggare enligt LSS.
Jag har ju förutom mina studier arbetat inom vård och omsorg i snart 10 år...kan det vara en bonus i detta sammanhang?
Vad hade du/ni för erfarenheter innan er praktik?

Kan du/ni ge några bra råd till mig?

Jag tror att det är en jättestor bonus att du har jobbat inom vård och omsorg! Många på min utbildning har ingen arbetslivserfarenhet för de är så unga... Och så finns det de som har jobbat men inte med människobehandlande yrken. Jag tror att all erfarenhet av att ha jobbat med "utsatta" människor är meriterande.

Hur funkade det för dig när du jobbade inom vård och omsorg?